Jamen så trevligt

Det har varit en underbar dag, trots den arla väckningen av Harry husgud. Det har varit roligt på jobbet, alla människor har skrattat och varit allmänt förnöjda. Vilken himla mysig arbetsplats jag egentligen arbetar på. Nej inredningen är inget att hurra för det är människorna som gör hela stället. Ta bara det här, igår fick jag healing, idag en kram och väldoftande upplysning. Det har med andra ord varit en glitterspäckad dag.Efter jobbet for Emelie, jag och husgudarna till skogs. Det var uppskattat, såväl av husgudar, människor som knott, men det var vackert. Sol, blå himmel, tre älgar som var vänliga nog att visa upp sig på vägen dit och knott. Mängder av knott, som fick mig art blir mer eller mindre hysterisk. Det gjorde inget, allt det andra vägde upp till fördel för allt positivt.Så nu blir det att nöjd krypa ner under en filt och läsa lite. Så bra en del dagar är!

Morgonstund har guld i mun eller håll tungan rätt i munnen

04.49: ett slaskigt upprepande ljud letar sig in i mina drömmar av odefinierbar karaktär, bara för att tvinga upp de två blå till en dag med alldeles för tidig start. 04.49! Det slaskiga ljudet? Harry husgud i sitt arbete som renare av allt, för närvarande luftrenare. Det innebär att han, på cirka sju centimeter avstånd från mitt ansikte, slickade luften. Om ljudet väckte mig, kan jag tala om att hans andedräkt nästan skickade mig tillbaka till medvetslöshet igen. Nåt guld i mun har jag inte upptäckt, däremot Mr Murphy som fnissande lallade iväg ur mitt sovrum för att planlägga nästa intrikata inbrytande i tillvaron. Fast säga vad man vill, han är pålitlig den där Murphy. Alltid i tjänst, alltid närvarande. Om man någonsin tillåter sig dumheten att inbilla sig att han är på semester eller helt enkelt har blivit lite avslappnad, är det dags att tänka om och att tänka om snabbt. Nämligen är det så att de gånger man slipper undan diverse spratt från nämnda misters sida, kan man vara säker på att han bidar sin tid. Det bästa man kan göra är väl att träna upp sin förmåga att parera allsköns ofrivilliga påhopp från det hållet. Nåväl, även om det är lågt till och med för Mr Murphy att påtvinga min intet ont anande husgud Harry sitt samarbete, ska det här få bli en bra morgon. Det gäller att välja sina strider med omsorg så..   

Testad och klar

Aouch!

Efter utflexandet under dagen har jag hunnit med att vara social, naturlig, mammig, familjär och rädd för stick och nålar. Kaffe inmundigades tillsammans med Anette, tillika vår präst, hemma hos henne. Det var trevligt och vi hade en hel del att avhandla. Dessutom kom jag därifrån med tre böcker, två till låns och en som jag fick. Den ena boken, hundraåringen som försvann, är den jag ska börja med. Om den håller vad Anette och kommentarerna om den lovar, så kommer den att bjuda på en hel del skratt. Under kaffevisiten hann jag få en guidad tur i deras nya husvagn också. Det var en sån där husvagn, som faktiskt fick till och med mig att tycka att det kanske vore trevligt med husvagnssemester. Speciellt på västkusten och speciellt alldeles snart. Mer kaffe har därefter inmundigats i sällskap av morsan. Det var också himla trevligt och även vi hade en del diskussioner om böcker. Har jag nämnt att jag gillar att läsa böcker, i alla fall en del böcker. Om inte kan jag tala om det nu, jag gillar att läsa böcker och kan ägna dygn i sträck åt att läsa om det är nåt riktigt läsvärt.

Grönt och blött

Förutom i samband med kaffeinmundigande har tiden gått rusat fram medan Emelie och jag lufsat runt med hundarna i det blöta gröna, naturligtvis bredvid vatten eftersom vatten är nåt alla borde vara ålagda att ha i sin närhet. Finns det nåt mer vederkvickande än just vatten, helst i havsform, men även en och annan älv och sjö går bra. Ja så har jag då blivit stucken. Syftet är att testa balansen mellan omega tre och omega sex i min kropp. Tydligtvis har en massa välkända fotbollslag i Sverige, som jag naturligtvis inte hört talas om, och amerikanska befolkningen i relativt stor utsträckning insett vilken hälsorisk det innebär att ha obalans mellan redan nämnda omegor. Värdet ska tydligtvis ligga under fem nåt, men det vanligaste i Europa är ett värde på 15 nåt. Kvinnan som stack mig hade ett värde på över 30, vilket faktiskt är riktigt högt. Varför jag vill veta hur mitt sånt där värde är? Naturligtvis för att jag ska kunna se om den stabiliserande oljan jag nu ska testa gör nån verkan. Så idag är den officiella dag ett på testperioden. Eventuella resultat eller icke-resultat, samt naturligtvis kommande blodprovsresultat, kommer att publiceras på undertecknads blogg. Som synes så överlevde jag sticket också, men det var knappt.. eller det var faktiskt inte farligt alls, precis som alla andra gånger jag blivit provtagsstucken är det värst innan. Precis när man sitter där och väntar på att det ska hända och så var det även idag. 

Soffhäng

Efter stick och regnigt grönt, kröp jag upp i soffan tillsammans med Emelie och husgudarna för lite mys och kärlek. De är allt riktiga pärlor de små liven, såväl min älskade tvåbenta som de strålande fyrbenta. Efter stillasittande vila krävs viss rörelse, i alla fall en del dagar och nätter. Det var väl ungefär så vi tänkte när vi utropade: full fart mot Sherwoodskogen, och for ut till det mystiskt trolska, Emelie, Patrik och jag. Det var precis så mystiskt som man kan tänka sig att sen kväll, vatten, hundraåriga hus och en skvaltkvarn ska vara. Emelie hittade en groda, den ville inte vara med på bild. Jag hittade lugnet i naturen och Patrik, som den härdade norrlänning han är, hittade alldeles för mycket mygg och knott för att han skulle känna sig bekväm. Fast trots, eller kanske just på grund av, alla hittanden var det en riktigt mysig kväll på ett väldigt trivsamt sätt. Fler dagar av den här sorten säger jag inte nej till. Kanske all kvalitet har lite grund i dagens tidigare utflexande, eller kanske en del dagar bara är menade att var lite bättre. Hur det än är, håller jag tummarna för att morgondagen blir minst lika bra.

Lite mystiskt trolskt

  

Helad inom flextiden

Flextid, det är en gudagåva bland mänsklighetens alla i-landsförmåner. Jag älskar flextid. Som idag till exempel. Idag flexade jag ut efter drygt halva arbetsdagen till förmån för Emelie, som var hemma själv och blev väldigt glad över att jag kom hem så tidigt. Det är faktiskt guldigt att kunna styra sin tid på egen hand. Vad som mer är guldigt är att jag fick healing på jobbet idag. Det var en mycket vänlig kollega som genomförde denna högt uppskattade insats och jag känner mig faktiskt bättre i skuldran efter det. Den värker och bultar inte lika mycket som innan, så tusen tack söta du för det.

Nu ska eftermiddagen fördrivas med hjälp av kaffe i trevligt umgänge, om Emelie vill dra på en sån tur vill säga. Jag vill i alla fall gärna göra det. Å för den delen: grattis till Carro, Camilla, Emelie och mig! Vi har namnsdag alla fyra idag. Fantasifullt nog heter vi alla Ulrika i olika konstellationer och fantastiskt nog är jag en del i att det blivit så. Nåja, det är i alla fall väldigt lätt att veta när vi har namnsdag, inte utspritt och svårihågkomligt alls. Nu kom jag på nåt som inte har med namnsdagar att gör, men i alla fall med namn. Emelie, som heter Ulrika Emelie Rebecka Toresson i sin helhet, sa en gång när hon var liten och nyss lärt sig såväl språk som alla namn: - jag heter Lubrika Memela Berecka Rotesson! Det är så himla sött att vi fortfarande kan skratta när vi tänker på det. Nu mot Emelie för operation övertygelse om att alla vägar bär till kaffeumgänge.   

Glittrande ting

Efter ett dygns lekande med kompisen Hanna, tyckte Emelie att ett kvällsdopp skulle vara på sin plats. Så vi for och badade, eller snarare så badade Emelie och jag frös utan bad. Fast Emelie var nöjd, kvällen var väldigt vacker och hundarna tyckte att livet visade upp sig från en av sina mer positiva sidor, så det uppvägda allt tuppskinn i världen. Förutom tuppskinn och bad, har dagen bestått i fläsk och löksås, true blood säsong 6 avsnitt 3, elloskatalog, besök av morsan, kort visit av Håkan, lekande barn och kaffe. Snart, om bara några dagar, kommer nog Camilla hem en sväng igen också, så sammantaget finns det även idag en hel del glitter i tillvaron. En del av glittret kommer sig av att min kropp visat sig från sin mer nådiga sida idag. Det innebar att jag tog mig ur sängen relativt snabbt, vilket får funka som startskottet för en ny aktiv period. Därmed blir det jobb imorgon. Åter lite i fas med livet och kroppen och åter med näsan ovanför ytan, känns det faktiskt som till och med arbetslivet är en del av glittret. 

A bit fishy

Det är tre fiskar i fontänen, som ligger i den lilla parken tillika vår bakgård. Det utgör just nu stora problem för Emelie och hennes kompis Hanna, fiskarna bör räddas och hur räddar man fiskar ur en fontän om man inte har en hov? Det går till exempel att försöka med plastpåsar, men det är inget jag rekommenderar för dem som vill lyckas. Igår kväll förväntade sig Emelie att jag skulle vada ut i fontänen i foppatofflor, relativt orörlig i överkroppen, för att lyckas med det uppdrag hon och kompisen misslyckats med, Jag kan tala om att till och med utan en smärtande skuldra och en kropp som beordrar vila, hade jag vägrat gå med på nämnda uppdrag. I fontänen är det nämligen inte bara fiskar som kissar, dessutom är jag helt säker på att jag inte skulle göra samma succé som Anita Ekberg. Nä fiske i fontänen överlämnar jag till de mer kunniga på påsfiske. Fast jag håller med Emelie och Hanna, det är synd om fiskarna som är där. 

Diktatoriskt

Söndagens utsikt efter blommor & mat

Kroppen härjar återigen med mig i gestapostil. Den har en tendens att vara på det viset. Egentligen i all välmening och med mitt välmående som syfte, men det spelar ingen roll. När den härjar på är det drygt. Det är när jag inte lyssnar till dess relativt subtila signaler, som den går över till mer tydliga styrmedel. Natten till fredagen till exempel, efter viss tids total energibrist i kombination med ingen vila, fällde den mig helt enkelt genom att frammana kräkningar. Den självklara följden var vila, så hela fredagen och lördagen vilade jag. Söndagen började jag tycka att jag gjort min kropp till viljes länge nog, så jag tog saken i egna händer och begav mig ut i naturen. Naturligtvis i rent rekreationssyfte, samt även för att låta de överenergiska hundarna tillika husgudarna få utlopp för sin enorma energi. Det gillades inte av min diktatorkropp, som handlöst svarade med kallsvettningar och total svaghet. Återigen förpassades jag till horisontalläge och kroppen hade därmed utdelat två varningar för ouppmärksamhet från min sida.

Jag har ett vänligt matlagande ex -
även om det ibland går att ifrågasätta hans  psykiska hälsa ;)

Väl medveten om kroppens åsikt om vila, tyckte jag ändå att jag hörsammade den ganska bra när jag några timmar senare under söndagen begav mig till mitt matlagande ex för utfodring. Nämligen har kroppen inte den minsta lilla insikt i sambandet mellan äta mat och laga mat, men jag tänkte att om någon annan lagade mat och bjöd mig på den så hade jag ändå kommit relativt nära målsättningen i form av vila samtidigt som jag tillgodosåg näringsbehovet. Eftersom jag därmed sparade lite krafter genom att inte behöva laga mat, tog jag mig även friheten att titta på några blommor med Anita, Emelies farmor. Anita har nämligen en väldig massa blommor i alla former och färger och det är, trodde jag åtminstone, till och med enligt kroppens tydliga åsikter att kasta bort njutning för såväl lukt- som synsinnet att inte insupa denna ljuvlighet när möjlighet ges. Så var inte fallet. Kroppen, som vid det laget började påminna om de två påtagliga redan utdelade varningar, började återigen muttra genom kallsvettaningar och tydliga hänvisningar om att återinta ett mer horisontellt läge. Det var vid det laget jag insåg att måndagen antagligen inte skulle komma att innebära arbete, utan snarare vila.. igen. 

   

Emelie, ex, Anita, blomsterfägring och odjur i trädgården

Måndagen genomdrevs, precis som kroppen redan meddelat, utanför arbetslivets vardagliga ramar. Snarare bedrevs dagen liggandes i sängen, åtminstone till den ödesdigra sekund jag kom på den briljanta idén att för en kort sekund trotsa min lekamen genom att faktiskt följa med hundarna ut. Efter att redan ha utdelat två varningar, fick min kropp tillika diktator därmed nog. Varning nummer tre gick inte och går än inte att nonchalera. Straffet för ohörsamhet är, som sagt, att fälla mig rent fysiskt och det var precis vad som hände. Genom ett litet tryck på nån odefinierbar knapp fick kroppen något vid min skuldra att brista. Det gjorde inte bara ont, utan snarare är ontsådetintegårattandasont en bättre beskrivning.

Håkan, morsan, Emelie, nydiskad disk och nybadat svin -
en del av allt glitter helt enkelt

Från sekunden knäppapåontsåinihelvete-knappen fanns inte mycket annat att göra, än att försöka att inte röra mig, försöka att andas och försöka att inte gråta. Trots ihärdiga försök misslyckades jag periodvis radikalt med alla tre delarna, så resterande måndag bestod därmed av ingen vila, mycket smärta, illagrinade grimaser och till och med en och annan tår. 

  

Horisontalläge för mig - guldläge med enorm mysfaktor för husgudarna

Smärtstillande i tablettform, zon i gelform och en rörelseförmåga på så där 23 % av den vanliga rörligheten, åtminstone i skulder-, nack-, axel- och ryggområdet, är det läge som kroppen för närvarande anser vara rätt läge. Alla rörelser av nämnda områden straffar sig omedelbart, så jag rör mig väldigt försiktigt och väldigt lite. Emelie tycker att jag är i ett minst sagt drygt stadium, men hon är snäll och hjälper till med hundarna, med kaffe och med andra livsviktiga saker som bara måste ordnas. Hon och morsan. Morsan kom nämligen upp och diskade igen under dagen, vilket jag är väldigt tacksam för. Själv drack jag, väldigt försiktigt och med väldigt lite rörelser, kaffe tillsammans med min barndomsvän Håkan som kom på besök. Håkan bor i vanliga fall i Göteborg, så det är inte varje dag vi ses. Som tur är har vi känt varandra en evighet, ändå sen vi båda var sex år gamla, så han bryr sig varken om att jag har håret på ända, är grinigt gnällig och relativt orörlig. Han har sett de flesta stadium och stilar redan och accepterar mig faktiskt precis som jag är, vad jag nu än är i. Så det var väldigt trevlig att träffa honom, trots skuldror och annat irriterande kroppsligt. Det bästa är att han blir kvar på orten några dagar till, så vi kommer att hinna med fler kaffekoppar och mer kvalitetstid innan han far. Mitt i all kroppslig gestapostil, finns det faktiskt en hel del glitter också.  

Rekreation - trodde jag ja..

Det är orättvist att de inte är här..

Carro var inte planerad, men när hon föddes var hon mer än välkommen. Jag älskade henne från allra första stunden jag såg henne, så liten, så underbar. Mitt förstfödda barn, mitt allt. Jag har skrivit om det förr, att Carro var den som visade mig vad riktig kärlek var. Jag hade utan problem offrat allt, offrat mig själv, för den lilla tjejen som låg där i min famn med de minsta händer man kan tänka sig och de blåaste, klokaste ögon som det går att ha. Hon lärde sig saker snabbt, Carro, som att krypa, gå och att prata. Hon fick snabbt långt hår, som gick från att ha varit ganska mörkt till att bli ganska ljust. Vacker som en liten docka var hon, med ögon som tindrade av liv och livsglädje. Nu är hon död. Efter ett hårt liv, så hårt att hon inte längre orkade vara kvar i det. Mitt lilla barn, som hade hela världen i sin famn och som borde ha fått fortsätta ha det. Det är inte rättvist att hon är död och det är inte rättvist att Henke är död. De borde ha fått leva, vara kvar här och må bra.

Ikväll har jag myst med Emelie, mitt minsta barn, lika älskad som sina tre syskon Carro, Camilla och Henke. Det är en otrolig lyx att få sitta med henne, ha henne nära och bara vara lycklig över att hon finns. När hon somnade kom den tillbaka, känslan av att det inte borde få vara så här. De borde inte få vara borta. De borde ha fått leva, bli vuxna, må bra, fått egna barn och de borde ha fått vara vid liv. Varför måste Carro må så dåligt, varför kunde ingen av alla jävla expertinstanser hjälpa henne istället för att tycka att hon var ett problem och jobbig? Varför kunde hon inte få hjälp att må bra? Det är otroligt själviskt att tänka som jag gör nu, men varför måste just min Carro behöva må så dåligt att hon kände att den enda utväg som fanns var att ta sitt liv? Varför var inte det nog? För mig var det mer än tillräckligt, för Camilla, Henke och Emelie var det likadant. Så varför måste Henke också dö? Henke som ville leva, som hade kämpat sig till en plats i tillvaron som han villa ha, som var den tryggaste i världen att ha i sitt liv och som kunde ha fått ett bra liv trots saknaden efter Carro. Varför måste han dö? Varför fick inte han chansen att bli vuxen och gammal? 

Jag sakar dem, det gör fysiskt ont att vara utan sina barn så länge och för alltid är väldigt, väldigt länge. Fem månader efter att Henke hade dött kom det fram en kvinna till mig, en kvinna jag inte känner och inte heller har någon vidare lust att lära känna, och sa: jag vet om vad som hänt med dina barn, men det var ju länge sen det där. Kanske det är så, kanske det känns som längesen för andra. För mig känns det som de har varit borta hur länge som helst, men som det händer igen och igen. För mig är det en evighet och ingen tid alls sen de dog. Allt jag gör, gör jag med vetskapen om att de inte längre är med. Allt jag gör, gör jag medan jag ser världen genom en hinna av allt som hänt och det sliter att se världen genom bilden av sina barn som levande kontra bilden av sina barn som döda. Ingen borde behöva se världen på det viset, ändå är det så många som tvingas göra det. Det är ett hårt liv, hon hade rätt i det Carro.

Kroppslig ekonomi

Min kropp har en egen form av målsättning och egentligen en ganska smart sådan. Den jobbar mot målet att hålla mig vid liv och relativt pigg, så den inställningen ska jag väl egentligen inte klaga på. Eftersom det är min kropp, är det tydligtvis rätt lik mig i sitt sinnelag. Det betyder att när den tror sig ha rätt, är den envis som bara sjutton. Än så länge har jag aldrig vunnit en diskussion mot min kropp och bara det säger en del.

Min plånbok däremot, den har en annan målsättning. Den vill konstant ingå i en process, en slags cirkelformad rörelse totalt utan slut. Om dess innehåll, eller för den delen brist på innehåll, inte är rörligt anser plånboken att nåt är helt galet. Det i sig gör inte så mycket, men min plånbok samarbetar med Herr Murphy och Herr Murphy är en synnerligen hård motståndare när han har fått för sig att han har rätt. Stillestånd i plånboken brukar därmed innebära att Herr Murphy snabbt släpar in mig på nåt ställe där det finns saker, som jag bara måste ha. Skulle det mot all förmodan inte hjälpa, tar Mr Murphy till hårdare påtryckningsmedel i form av nån extrem räkning som oväntat rasar in eller nåt annat liknande. Även om det händer att jag vinner mot plånboken och Herr Murphy, är det mer undantag än regel. 

Nu är det så att min kropp och min plånbok, de samarbetar inte. När min kropp tycker att jag bör vila, fäller den mig helt enkelt och ser till att jag blir liggande tills jag orkar vara igång igen. Det medför att det blir visst stiltje i min plånbok, eftersom karensdagar och dylikt inte har en positiv inverkan på den ekonomiska rörligheten. Nu har kroppen fällt mig igen. Dagen har spenderats i sängen. För en stund sen hörde jag Herr Murphy smyga in och viskande föra långdragna konversationer med min plånbok. Förhoppningsvis avvaktar de ytterligare agerande, men redan nu börjar sidor med diverse heminredningsprylar att dyka upp på min dataskärm. Framtiden ter sig i och med det relativt oviss.   

Prata begripligt och lukta gott

Raka rör

Dagarna rusar fram med en enorm hastighet, ändå känns det som den här veckan varit lång. Kanske beror det på att semestern närmar sig, eller så har tidens relativitet tagit en av sina förunderliga turer genom tillvaron. Om det beror på tidens utdragenhet dagtid eller enorma framfart nattetid vet jag inte, men mitt tålamod gällande inlindade budskap och irritation bakom kulisserna har gått i den mer  minimalistiska stilen den här veckan. Resultatet har bestått i bristande intresse för att linda in och krångla till. Raka rör och stenhårda puckar är vad som varit det gällande, men risken för missförstånd i kommunikationen är åtminstone inte särskilt överhängande. Rakt betyder inte elakt. Elak är det alldeles otroligt onödigt att vara. Nej, rakt är oftast mycket snällare än att i nån missriktad vänlighet linda in eller låta bli att säga sånt som måste sägas. Det är det oraka, krokiga och dolda som oftast skapar problem, så rakt är bra. Det kanske inte alltid är populärt, men det är bra.Så i det avseendet har det varit långa,  men bra dagar. 

Förutom att det mesta har varit rakt och direkt har en del saker även varit ruttna, dessutom riktigt ruttna. Till exempel var den fisk som både hundarna och jag lyckades möta i skogen av den sorten. Den var faktiskt så rutten och fylld med mask att det såg ut som den rörde sig. Varför någon nu slänger en fisk i skogen, men åtminstone var det precis vad någon gjort. Hundarna blev lyckliga och nästan lite höga av denna enorma väldoft. Vad att göra när något luktar så gott och man är hund? Naturligtvis, man rullar sig i det väldoftande för att kanske förgylla sin omgivning med samma underbara doftspår. Nu är det då så att jag gillar parfymen Lolita Lempicka, inte den med doft av rutten fisk och en touch av mask. Konsekvens? Skurade hundar som numer luktar barnängentvål. Dom är inte alldeles nöjda med kvällens ofrivilliga spa-upplevelse, men det är jag och för den delen säkert grannarna också. 

På tal om väldoft, imorgon kväll ska jag på dassinvigning. Faktiskt den första jag någonsin varit på. Med det i åtanke tänker jag nu krypa i säng, snusa på mina tvålfagra vovvar och pussa John Blund godnatt.  

Fåraktig

Kortfattat har dagen inneburit jobb och en och annan fårskalle. Med fårskallar menar jag verkligen fårskallar. En bunt får och några getter, det är kvällens sällskap i stora drag. De och Majan, Hasse och Patrik. Camilla har lämnat byn igen för den här gången. Det är tomt. Emelie sover hos sin farmor, det är bra för henne men jag saknar förstås. Jo, kvällen har även inneburit pannkaksbjudning. Sånt gillas, att slippa laga mat och bara behöva sätta sig till bords och bli serverad. Lyx minsann. Roligare än så här blir det inte idag, fast så är faktiskt en del dager. Rätt vardagliga, med mestadels vardagligt innehåll och en och annan fårskalle.

JAAA!!!

Familjärt hyrahusfirande 

Det gick vägen!!! Vi ska hyra hus och det var dessutom världens gulligaste människor som har det. Idag var vi då  alltså iväg och kollade på tidigare omnämnt hus. Det är stort, det är gult, det finns gräs, vi behöver inte skotta, det är bergvärme, det är vitt här och där inuti och det kändes bara helt rätt. I september bär det av. Redan idag har jag skrivit under uppsägningen av lägenheten. För första gången någonsin, säger i alla fall Camilla, bestämde jag mig på plats om en bostad: vi hyr det! Så nu har vi en deal med hyresvärdarna, en deal som innebär flytt till en lugnare värld. I like it!

Eftersom Camilla är hemma en sväng har vi njutit lite extra, både för att fira att vi är tillsammans och naturligtvis för att fira lite att vi får lite mer lugn i själen och i omgivningen utanför vårt hem. Vårt nya hem då i alla fall. Firandet har utförts på thairestaurangen, tillsammans med morsan och Patrik. Det var trevligt, solen sken, luften var lagom varm och alla var på ett skrattigt lite lagom underbart humör. För vi har skrattat, ganska mycket den här dagen faktiskt. Det är bara synd att det är så kort stund hon är hemma den här gången, men tiden går fort så snart kommer hon igen vår kära Camilla. Det är tur, det gör mig till och med fysiskt svagare när de är allt för långt bort. Camilla och Emelie, de viktigaste människorna i världen som finns kvar i min värld. Dem är jag rädd som bara den om.  

Som i reklamen

Plötsligt händer det och imorgon verkar det hända. Imorgon verkar det som vi ändå ska kolla på och i huset att hyra och gissa om det är spännande. Jag längtar och hoppas att det bara händer, att inget kommer i vägen eller strular till sig. Camilla och jag smög dit idag och betedde oss mer än skumt när vi smög runt med bilen, för att tjuvkika lite. Det bjöd vi på, vi hade åtminstone talat om för en släkting till husägaren att vi tänkte bege oss på husspanaraktiviteter.  

Det är nämligen en till grej som plötsligt och väldigt efterlängtat har hänt, Camilla har kommit hem. Ljuvliga känsla!! Jag älskar mina barn, ibland väldigt mycket när de sover, men alltid så mycket att jag faktiskt mår lite så där kroppsligt dåligt av att inte ha dem nära. Nu är mina två kvarvarande nära och mitt hjärta jublar. Camillas hjärta verkade även det väldigt glatt vid återföreningen. Det är tur att det inte bara är jag som saknar.

En sak som jag faktiskt tänker på varje morgon när jag rastar mina älskade husgudar och dårar, är  vilket himla arbete de gör - de som varje dag städar upp utemiljön i centrum. Himmel och plättar hur det skulle se ut här om ingen gjorde det. Dessutom gör de det noggrannt, för jag ser hur det ser ut varje kväll och jämförelsen med morgnarna är häpnadsväckande. Imponerande får jag lov att säga. Nu ska jag avsluta min dag med att studera utemiljön i den mindre städade formen, innan sängdags. Imorgon är det nytt datasystem och dokumenthantering av alla de slag som gäller, så lite sömn innan kan nog vara bra. Ut, borsta tänderna och sova. Även det nåt som plötsligt händer.. om Herr Blund vill.

Skippa bortförklaringen

En gång hörde jag en person säga: det värsta är att jag aldrig kan förklara. Då tänkte jag: man ska leva så man kan leva med sig själv oavsett livets framfart. Så har tiden gått och den förklarande personen fortsätter sitt leverne på samma sätt. Nu tänker jag: det spelar ingen roll om man har möjlighet att förklara om det man tänker göra är att bortförklara. 

En del människor verkar aldrig ha vett nog att ta de extra chanser de får. Förr eller senare hinner konsekvenserna av deras val antagligen i kapp dem med.. även om det är för sent.

På gränsen

En plötslig sekunds närhet

Det är balanserandes på gränsen, det är där det gäller att hålla sig. Det är där man vill hålla sig, eller det är åtminstone där jag försöker att hålla mig kvar. Det är nämligen på den där tunna lilla kanten, eggen, som det normala finns. Det är där fungerande vid liv existerar. Det är så livet ser ut efter förlusten av Carro och Henke. Mängden energi det går åt, till att konstant koncentrera sig på vart man sätter fötterna, på nästa steg, på att hålla sig upprätt, på att hålla sig i balans, är enorm. Fast valet att låta bli, att tillåta sig vila, innebär ett direkt ras och ett ras är inte ens nåt någon frivilligt någonsin skulle välja. Så det är där jag försöker hålla mig, på gränsen, där livet försiktigt tar sig fram. Under midsommar, jul, födelsedagar och alla andra dagar när familjen brukar vara samlad, är det extra svårt att balansera. Då verkar kanten vara extra tunn, extra vass, och varje steg blir en än mer noggrann avvägning. Det behövs inga stora knuffar dessa gånger, för att det upprätta ska försvinna. Nåt oförberett som påminner, nåt oväntat som får hjärnan att ropa att de kommit hem igen. Nåt som Henkes sudd med hans namn som han själv skrivit dit, plötsligt framtagen och framlagd på köksbordet under midsommarafton. Antagligen hade Emelie hittat den och lagt fram den, antagligen i syfte att få Henke lite nära. Han kom lite närmare under en sekund när jag såg hans sudd, sen kom knuffen. Den där oväntade som fick mig att tappa balansen igen. Fast det var efter midsommarmaten hos morsan och efter bilturen, som innefattade både bad och Hallsjökvarnens vackra omgivning. Det var efter det där familjära trevliga som det oväntade i form av en sudd dök upp och medförde att all resterande energi gick åt till att försöka ta sig upp på fötter igen. 

Familjärt, trevligt & midsommar

Midsommaraftonsnatten var inte direkt heller en lätt natt att balansera sig genom livet på. Det var sömnlöst med hundar som skulle ut i omgångar, restaurangen nedanför fönstret som ägnade sig åt att spela högt och konsekvent och människor som vimlade runt på vår bakgård. Själv ville jag ha lugn och ro, vara ifred och få sova. Ifred och få sova är oftast mycket bristfälligt sanktionerat av Herr Murphy, så fredagen var liksom inget undantag från den regeln. När Harry husgud skulle ut för, som det kändes, 78:onde gången under natten var klockan omkring fyra på morgonen. Det var i och för sig en tid jag under en kort stund trodde att det skulle vara relativt folktomt på vår bakgård och en relativt ifred tid att bedriva hundpromenader på. Det var tills jag så där tjugo steg utanför vår dörr blev ofrivilligt vittne till hur en granne i ett närliggande hus, dundrade ut genom dörren med en kruka i näven. I ett lönlöst försök att upprätthålla illusionen av ifred och kanske åtminstone i närheten av lugn och ro, försökte jag ignorera nämnda inslag denna arla tid på dygnet. Betoningen ligger på lönlöst, för det var precis vad det var. Ungefär fyrtio steg från vår dörr kom nästa granne utdundrandes genom samma dörr som den förstnämnda, vilket resulterade i att den förstnämnda rusade iväg, det vill säga samma väg som mig, vilt skrikande "go to hell". Granne nummer två följde efter, vilt skrikande en massa saker tillbaka och så fortsatte det ungefär  de nästföljande 250 stegen från vår dörr. Sen vek jag av, tog en annan väg, och gick hem. Åter tjugo steg utanför vår dörr dundrade en okänd ickegranne ut ur samma dörr som redan nämnda grannar redan dundrat ut ur, satte sig i en bil och rivstartade sin färd som nästan började med att sluta i husknuten. Uppenbarligen har en även en del andra balanssvårigheter och lever på gränsen, även om det nog rör sig om andra gränser än dem jag brukar vandra omkring på.

Emelie, BrusBritta, LustigPer & värme

Midsommardagen innehöll Skinnarspelet. Det är säkert tjugo år sen jag senast såg det, men det var minst lika bra nu som då för länge sen. Det gjorde inget att det regnade lätt, för musiken var underbar, rösterna suveräna och en liten flicka alldeles otroligt söt i rollen som Lisbeth. Emelie och jag satt under samma filt och kurade nära varandra hela spelet. Mysig lyx under kultspel är en annan beskrivning. Emelie tyckte också att Skinnarspelet var bra. Det var första gången hon såg det, så det var roligt att hon gillade det. Efter Skinnarspelet var det skönt att komma hem och värma sig en sväng, vila under lite filtar, dricka kaffe i mängder, äta, umgås och bara vara. Det vill säga fram till cirka klockan 22.00, då restaurangen nedanför fönstret åter vaknade till liv och överröstade det mesta i sin omgivning. Har jag nämnt att jag behöver flytta, att jag behöver hyra ett hus lite mer på sidan av och lite mer ifred? Så är det i alla fall. Tanken var att vi skulle få titta på ett hus under helgen. Det blev inte av, så vi svävar i lite ovisshet när det gäller just det huset än. Självklart håller vi våra tummar , men just nu känns det lite långt borta.

Livskvalitet & tidsresor

Idag har kvalitetstiden bestått i fäbodliv, goda vänner, kaffe, grillad korv och öppen eld. Det är kvalitetstid även för de fyrbenta, som får möjlighet att springa in och ut och runt hur de vill. Emelie plockade gräs till marsvinen, spenderade relativt lång tid vid en bäck och ville inte så gärna åka därifrån. Jag njöt vid elden, av kaffet, av en av sängarna där jag låg och pratade med Majan som var stationerad i kökssoffan. Smaken på korv som är grillad över öppen eld är speciell, verkligen god och bara fylld av harmonisk rofylldhet. Lunken är som från en annan tid och den invaggar snabbt alla tidsresenärer i samma lugna lunk och harmoniska sinnesstämning. Det var en trivsam paus från ofriden i centrum. Väl hemma var energin ändå i botten, det var väntat och jag har sett alla tecken under dagarna som gått. Soffan och sömn i närheten av medvetslöshet var vad som gällde. Nu ska jag strax bege mig ut med hundarna, bland människorna som verkar vimla på vår bakgård alla tider på dygnet och försöka genomlida promenaden i en illusion av ifred och lugn och ro. Vem vet, plötsligt en dag kanske det händer. 

Nybörjartur

Lycka och anarki kan se ut på många olika vis. Idag har lyckan varit väldigt lik en fläkt, kladdkaka med grädde, Emelie och glass. Tack vare lyckans olika ansikten har jag under dagen kunnat ta det coolt trots att jag är het, varit totalt speedad på snabbt socker och fått en hel del undanjobbat så morgondagens arbete kan avslutas klockan tolv, samt njutit av Emelies eminenta umgänge under glassiga förhållanden. Finns det så mycket mer att önska? Ja i och för sig kan lycka mycket väl se ut som 96 miljoner också, så det önskar jag alltid.

Förutom lycka har dagen då även inneburit anarkism. Även anarki kan uppenbarligen se lite olika ut, så idag utövade jag tillsammans med en kollega nybörjaranarkism. Det funkar så där, men som sagt så är vi nybörjare. En försvårande faktor är naturligtvis vårt val av arbetsplats. Det känns lite paradoxalt med anarki när man jobbar på en kommun, men skam den som ger sig. Eftersom vi, som sagt, är nybörjare verkar det som vi bara följer vår nya bana kortare stunder åt gången och då mestadels för att vallfärda efter kladdkaka. Nåja, små steg åt gången är ändå steg. Utvecklingen av detta nyinslag på arbetsplatsen kan kanske innebära vallfärder efter frödingebakelser eller möjligen desiréebullar. Det är en spännande tid som väntar.

Nu ska jag luta mig tillbaka i min soffa, njuta av ljudet av skratt från Emelie med kompis som ska sova över och läsa några rader i en bra bok. Det är ytterligare en form av lycka, dock utan några större inslag av anarki. Det gör inget, som nybörjare kan man inte förväntas utöva det nya precis hela tiden. Därför blir det som en något så när välanpassad samhällsmedborgare kvällen kommer att spenderas.   

Ett horn i sidan

8.28. Det var vad klockan stod på när jag slog upp mina två blå denna soliga dag. 8.28 är i min värld inte en direkt optimal tid att vakna vid, åtminstone inte arbetsdagar. Nåväl, jag hann få på mig ögon och kläder inom flextiden och var på väg ut från vårt hem. Lämpligen satte jag på mig skorna och gick ut genom dörren, ner för trapporna och ut genom porten för att hamna på gården. Så långt var allt väl, men det var där på gården jag upptäckte det. Skohornet som jag släpade med mig. Även om det inte direkt innebar ett horn i sidan, var det åtminstone ett horn tryggt hängandes utefter min sida. Suckandes vände jag, sprang in med medhavda horn och begav mig iväg igen. Slutsats: för att undvika horn vid sidan, försök höra alarmet. 

Å så kom människorna

Gårdagens livskvalitet

Det var en bra dag, så kom människorna. Det känns som en bra beskrivning av de senaste två evighetslånga dagarna. Vilken otroligt lång vecka det har varit och då har det ändå bara gått två dagar av en kortare arbetsvecka än vanligt. Det har varit en del turer dessa dagar, turer där den mänskliga interaktionen sätter käppar i hjulet. Det är inte ens tänkt att det ska vara käppar alla gånger, men där det är många människor är det även många omedvetna käppar vilket varit väldigt tydligt för väldigt många de senaste dagarna. Så får det vara, det måste nötas lite för att en del saker ska falla på plats. Fast idag går det inte att prata om nåt omedvetet eller nåt nödvändigt nötande. Idag började nämligen dagen genom en föreställning i det mänskliga spelet i lägre tappning. Lägre tappning innebär alltid att någon far illa, på grund av någon annans litenhet och så var fallet även idag. Det var ett sånt lägre spel jag och några fler ofrivilligt blev åskådare till. Det går inte att göra mycket annat än att finnas som stöd, men nog är det otroligt att vuxna människor faktiskt tar sig rätten att försöka bryta ner någon i sin omgivning. Jag blir inte längre förvånad av att sånt förkommer, jag har sett det på nära håll för inte alls länge sen. Däremot förvånar det mig varenda gång sånt händer, att människorna är de som anser sig vara mest utvecklade på den här planeten. Det var starten på den här extremt långa tisdagen, som rent klockmässigt inte har haft en endaste timme mer än någon annan dag.

Dagens livskvalitet

Därefter var det en dålig dag, så kom människorna. Dessa underbara människor som det också finns en hel del av och som inte gör annat än att förgylla även extremt långa dagar. Det finns en bunt av såna underbara människor runt omkring mig. En stor del av den kategorin finns på mitt jobb och det var de som tack och lov tog över scenen, vilket är väldigt behövligt dagar som denna. Trots alla underbara var det inte alldeles lätt att hitta positiviteten igen. En start som innefattar usla rolltolkningar i en väldigt sjaskig pjäs i kombination med energibrist, medför ofta just det problemet. Inte blev det lättare av det telefonsamtal av hjärtskärande karaktär, som jag tog emot på eftermiddagen heller. Efter det samtalet gick jag helt enkelt hem. På vägen hem var dagen så där, så kom det människor igen. Snabbt gick den från så där till irriterande dryg, den här gången till följd av interaktion som medför att jag hamnade i val jag inte riktigt orkar med för närvarande. Det var droppen. Stegen hem var snabba och långa, energinivån var i botten och humöret kan, i bästa fall, beskrivas som gnälligt. Väl hemma kom Emelie mig till mötes. Emelie, som är alldeles strålande och underbar, fick snabbt humöret att vända från vad det nu kan kallas till åtminstone relativt neutralt. Därefter var det en bra kväll och inga fler människor kom.  

Så förälskad

Det kan gå fort i kärlek. Åtminstone kan det gå fort när det kommer till förälskelse. Allt hänger på den första kyssen sägs det, men för min del räcker det med ett ögonkast. En kort stunds samförstånd i en blick, sen är det kört. Som nu, nu är det kört och jag är, om inte kär och galen, så i alla fall totalt förälskad. Plötsligt smälte vi liksom bara samman, blev ett och sen dess känns det som vi inte borde vara ifrån varandra en endaste sekund till i livet. Hela uppenbarelsen gjorde mig mållös och alla instinkter gällande attraktion väcktes till liv, inom loppet av så där en sekund. Nu gäller det bara att få till det, se till att vi liksom får varandra. Frågan är bara när plånboken säger okej till nämnda kärlek, för det är en sån där typ utav kärlek som man måste köpa för att få. Naturligtvis pratar jag om skor. Vad annars kan få en kvinna på fall inom en sekund och genom ett ögonkast? Det är inte vilka skor som helst, utan det är röda skor som bara skriker åt mig: ta mig, ta mig.. och jag tänker försöka att ta dem, bara den där plånboken samarbetar då som sagt..

Full av skit

Alla dessa dagar som kom och gick och av dem så många måndagar. Verkligen. En del måndagar är skitmåndagar, andra måndagar är full av skit. Min måndag är en kombination av de två sistnämnda kategorierna. Det är en skitmåndag full av skit. 

Betänk detta: du vaknar av en odefinierbar odör, som inte på nåt vis får dig att nånsin mer vilja slå upp ögonen. Att öppna ögonen är detsamma som att utröna var detta obeskrivligt äckliga som sticker i näsan kommer ifrån. En sån start på den här måndagen hade jag, med den lilla petitessen att jag faktiskt fick lov att slå upp ögonen vare sig jag ville eller inte. Synen som mötte mig var rent ut sagt skitjobbig, för att inte säga skitäcklig. En av hundarna hade tydligtvis drabbats av nån form av magsjuka, vilket satt sina tydliga spår så gott som överallt. 

Betänk även detta: klockan är nu 06.40, det vill säga skittidigt på morgonen. Jag har redan hunnit tvättat en maskin, satt på en till maskin, badat ex antal hundar, duschat och skurat mig extremt eftersom det kändes som jag aldrig mer skulle kunna känna mig ren och nu är det dags för frukost. 06.40 på morgonen, dessutom måndagsmorgonen!! Den här dagen kan förhoppningsvis inte bli annat än bättre i alla fall. Så mycket mer skitmåndag full av skit utan att kräkas klara jag nog nämligen inte av. Så godmorgon gott folk!

Bingen, duschen och fäboden

Halvdöd av trötthet klättrade jag upp ur bingen, släpade mig in i duschen för att bli sittandes där och invänta eventuell energitillströmning. Medan jag satt där, utan tillstymmelse till förnyad energi på intågande, kom istället Engla, den lilla valpflickan som numer är en del av vår familj, inklivandes i duschen. Där klättrade hon förnöjt upp i min famn och blev kvar ändå tills jag bestämde mig för att schamponera henne Det var tydligen droppen, för efter det klev hon ur duschen och kom inte heller tillbaka. Lika trött som jag var när jag klev in i duschen, var jag när jag klev ur den. Det visade sig dock att efter sömn och trötthet kommer fäbodliv, solsken och fika med goda vänner och morsan. Med andra ord bar det av till Majans och Hasses stuga i skogen, för intag av kaffe, tårta och skogsluft. Det var mysigt att sitta ute i solen och prata. Det var mysigt att sitta inne i stugan och surpla kaffe till ljudet av elden, som sprakade i den öppna spisen. För mig var det lite liv, lite livskvalitet, som gav lite ro i själen. 

Fäbodliv 

Efter fäbodlivet återgick jag till min nuvarande hobby, nämligen att sova lite till, bara för att vakna av att Emelie kom hem på ett strålande humör. Kvällen har därefter förflutit under sång, hopp och viss irritation på marsvinen. Allt har Emelie stått för. Själv har jag inte stått alls, utan tillbringat tiden i ryggläge. Jag är trött på att va trött, men nåt som är lite uppiggande är att det kom ett besked om att vi kanske ska få hyra ett hus som ligger lite mer avsides än mitt i centrum. Nästa helg kanske vi ska få komma och kika inuti det. Jag håller alla tummar och tår för att det går vägen. Även om jag totalt avgudar vår nuvarande lägenhet, så avskyr jag läget så ett hus lite längre bort hägrar som en dröm just nu.

Livskvalitet

Nyvaken cyklist

Tanken var att den här dagen skulle innehålla en cykeltur, med många vätskepausar och målgång vid en lite avsides restaurang tillsammans med goda vänner. Istället har dagen mestadels inneburit sömn, sömn och mer sömn. Nu sitter jag här hemma, relativt nyvaken, och funderar över livet och dess innehåll. Hundarna sover, restaurangen på gatan nedanför mitt fönster spelar musik som är så där och jag vill vara pigg igen. Senaste tiden har inneburit lite för mycket jobb och lite för lite liv. Jag är för den delen för trött för att engagera mig i nåt som skulle kunna kännas lite levande när jag är ledig. När jag har för lite energi är inte heller mitt tålamod riktigt vad det borde vara, vilket medför att saker som i vanliga fall inte är mitt problem förvandlas till mindre irritationsmoment. Jag gillar inte att vara i det stadiet, jag tycker om att vara levande och att fylla tiden med liv. Stadiet andas men inte leva är nåt jag vill hålla så långt från mig som det bara går, ändå är det där jag just nu är och det är inte okej.

Trots total energibrist fick jag ändå kommentaren en dag på jobbet: ”vilken energi! Det var alldeles stilla här, så kom du in med en energi som en stormvind”. Det gjorde mig lite glad mitt i allt. Glad, eftersom det fick mig att känna att Carro var lite nära. Carro hade en energi och utstrålning, som man oftast kände långt innan man såg henne. Hon var som ett kraftfält hela hon, alltid, till och med när hon mådde som sämst. Alltid, utom sista gången jag såg henne. Då var energin stilla, vibrationerna harmoniskt lugna och jag vaggades in i en falsk trygghet där jag för en kort stund trodde att allt skulle ordna sig för henne.

Hur som helst måste nåt hända, en förändring måste till. Livet måste levas, frågan är bara hur jag ska orka få in lite liv igen. Dock har det viktigaste i livet virvlat runt mig idag på olika sätt. Emelie har förgyllt min tillvaro under förmiddagen, kvittrande och fylld med snusförnuftig vishet. Camilla mms:ade mig en bild på havet och skrev: tänkte på dig mamma. Mina underbara döttrar tillika mina älskade barn. Även om jag just nu inte fyller livet med så mycket liv, så vet jag i alla fall vad jag har att leva för.     

Vilket avslut

Det kunde inte ha blivit ett bättre avslut på dagen, än att faktiskt ta sig in i sitt hem och mötas av underbara Camillas inlägg på Instagram (telefonen). Somliga dagar gråter man, ibland för att man är lyckligt rörd. Den här kvällen var en lyckligt rörd kväll med tårar av tacksamhet för att jag har förmånen att ha mina underbara barn. Min underbara Camilla, som befinner sig så där 12 mil alldeles för långt bort. Nån tår trillade nog för att det är jobbigt när hon inte är hemma också, men de flesta var bara kärlek och rörd lycka. 

Det var avslutet på dagen det, men början var inte riktigt lika bra. Jag försov mig och vaknade lite över åtta av telefonens grälla signal, som bröt sig in i mina drömmar. Det var en av kollegorna, som meddelade att det var möte och att mötet började klockan åtta. Vad gör man? Jag hoppade, så gott som i sömnen, i några kläder, smetade mascara där det borde finnas en chans att den skulle vara och gick till jobbet. Väl innanför dörrarna slet jag med mig en stor kopp kaffe och knallade in för ett mycket närvarande deltagande i pågående möte. Eller kanske inte alldeles närvarande, men åtminstone på plats och så småningom vaken. Därefter har dagen förflutit något så när okej, jag har jobbat, fikat med godingar i form av vänner och bullar, älskat hundarna, svurit över svinen, åkt bil, absurt nog lånat ut mitt bankkort och låst ut mig. Det senaste kanske inte riktigt står med på okej-listan, men det blev ändå okej eftersom min granne Berit hörde mina utlåsta rop och kastade ner sin nyckel till mig. När jag lämnade tillbaka hennes nyckel passade vi på att få oss några goa skratt och det var underbart att skratta hejdlöst en sväng igen. Så kom jag då in och möttes av min älskade dotters inlägg. Jag kommer strax att lägga mig, varm i hjärtat och fylld av kärlek. Camilla, det är nämligen min dotter det. Jag älskar henne (och hennes syskon) oerhört mycket och hon är något av det bästa som någonsin hänt och händer i mitt liv. Hon är kärlek, oerhört stark och har kommit att bli min allra bästa vän efter allt vi gått igenom. Jag beundrar henne alltid för att hon är den starka, varma person hon är och det är i en känsla av tacksamhet över att jag har förmånen att ha henne och Emelie och för att jag har fått haft Carro och Henke som jag kommer att somna ikväll.    

Sånt man inte pratar om..

Jag skulle så gärna vilja svamla på om livets härlighet, vara glad, optimistisk och underfundigt rolig. De senaste åren har det dock inte alltid fungerat så bra. Istället är jag gnällig, irriterad och trött på det mesta. Fångad i livet, utan möjlighet att gå. Det är så det känns när rasen kommer. Jag vill inte vara här, men jag måste. Därför ska jag istället skriva om sånt man egentligen inte pratar öppet om, sånt som gör människor obekväma och illa till mods. Sånt man inte bör visa upp för världen, precis sånt är det jag tänker skriva av mig om. Mitt mående är inte direkt i fasen wow med underbar utsikt, utan snarare i mörker utan ljus. Det är inte där jag vill vara, det är inte där det är bekvämt att vara och hade jag en enkel lösning så skulle jag ta mig härifrån, men så fungerar det inte. Depression, ett ord som många använder sig av som beskrivning på en sämre dag, men som är nåt mycket mycket värre än en sämre dag. Det är nåt som inte går att rycka upp sig ifrån, inget som går att forcera i en viss riktning. Det är nåt man varje dag måste välja att fortsätta att leva i, för det är precis så det är. Det är ett medvetet val, dag ut och dag in, och jag kan inte ens välja annat än att stanna i eländet vare sig jag vill eller inte.

Igår var en av de där dagarna, när måste vara kvar och vill inte var väldigt tydlig igen. Bitarna av det som förut var jag virvlade runt i atmosfären, det var svårt nog att försöka hålla dem någotsånär bredvid varandra utan att även försöka hålla uppe nån fasad som utstrålar att livet är roligt eller att jag åtminstone håller ihop. Det är såna dagar jag inte orkar med mig själv och ännu mindre någon annan. Jodå, det fungerar alldeles utmärkt när mina närmaste finns omkring mig, de jag inte behöver hålla uppe nån fasad för, eftersom de vet hur livet ser ut en del dagar. De har såna dagar själv, med bitar som driver runt utan fast förankring i det som tidigare var en hel människa. Det funkar även att ha dem med bitarna på plats omkring mig som sett mig i det stadiet förr, åtminstone oftast. Åtminstone de gånger de låtsat förstå. Det är de gånger de tror att de kan lösa min situation, att jag lätt kan fixa till mig själv, skärpa mig eller rycka upp mig, som det funkar så där. Det är dessa gånger jag är ensammast i världen, ensam mot världen, och inte orkar försöka förklara nåt som ingen annan ändå förstår. Igår var det som sagt en sån dag, en dag när jag inte ens orkade med att se någon annan människa än dem i min lilla sfär, och de förstod inte vad jag sa. De förstod inte att det som ibland håller samman hade rämnat och alla bitar flög runt vind för våg och att jag ansträngde mig hårt för att försöka samla ihop alla bitar som virvlade runt. Det var en sån där dag när jag absolut inte ville mer, när jag tröttnade ur på att välja livet igen och igen och tänkte att nu får det fanimej vara nog. Det var i det tillståndet jag var, när Camilla gråtandes och rädd ringde. Camilla som hade sett hur två brandbilar, en ambulans och en polisbil for iväg med sirenerna på. Det var därför hon ringde mig i ett tillstånd av upplösning. Det sista hon sett av mig innan hon gick ut, var att jag tog hundarna i bilen och for iväg för att slippa vara bland alla människor när jag rastade dem. Det hon trodde när hon såg alla utryckningsfordon var att jag dött, omkommit på nåt vis i bilen. Det var därför hon var rädd och trasig. Alla alarm inom henne skrek: nej, nej, nej, inte nån mer, inte igen, jag klarar det inte! När hon försäkrat sig om att jag var okej, frågade hon efter Emelie. Så ser livet ut för Camilla efter Carros och Henkes död. Så ser det även ut för Emelie och mig. Alltid på spänn och alltid beredd, eftersom inget går att ta för givet. Det var precis det samtalet som än en gång berättade för mig att jag måste stanna. Jag vet att det är så, men ibland blir det mer tydligt än andra gånger. Camilla avslutade vårt samtal med att säga: lova mig att du alltid har legitimation med dig när du far nånstans, älskar dig, puss och kräm mamma. Legitimationen. Henke hade ingen legitimation med sig när han dog, det var bland annat därför det tog tid att identifiera honom. Det var därför vi väntade länge på att få veta det vi inte ville veta, men anade eftersom vi hört om det från facebook.

Jag lovar, jag har körkortet med mig, älskar dig också gumman, puss och kräm, svarade jag Camilla innan vi la på. Hon lugnad för den här gången och jag lugnad över att jag kunde lugna henne. Puss och kräm. Det sa Carro jämt. Älskar dig också mamma, puss och kräm <3. Ett av Carros sista meddelanden till mig. Ett meddelande som finns kvar i både hjärtat och den gamla telefonen. Hur som helst så insåg jag igen, igen, igen att jag är fångad. I livet och i min lägenhet, som mer blivit ett fängelse än ett hem. Här är jag inspärrad, som ett djur i bur, instängd, isolerad och i panik. Jag måste bort. Egentligen inte från lägenheten, men från allt liv och all asfalt utanför. Jag behöver gräs, lugn och ro och min lilla plats i världen. En värld utanför min lägenhet, med sol, regn, vind och ifred. Att bo mitt i centrum är inte optimalt, inte ens särskilt fungerande, om man inte orkar med sig själv. Om man är deprimerad på riktigt och inte bara använder sig av ett ord man inte förstår. Då är självvald ensamhet ibland ett måste och här kan jag inte välja det. Jag måste iväg helt enkelt. Eftersom jag nu ska vara kvar här i all evinnerlighet som det verkar, får jag lov att hitta en annan lösning. En lösning med en egen plätt utomhus, utan bara asfalt och människor överallt. En plätt med plats för mina närmaste, för Camilla och Emelie och alla minnen som vi bär. Ett ställe där vi ibland kan få gå i bitar, men trots det kan gå ut. En sån lösning är vad vi behöver. Det ordnar inte allt, men det ordnar nåt. Det ordnar frihet att gå ut när man vill, även när man inte orkar hålla ihop.

The show must go on!

Från de djupaste dalar till semester under fredagen och med det fyra dagars ledigt. Ledigheten inleddes redan igår kväll på ett suveränt sätt, genom att Emelie och hela hennes klass hade en sommarshow. Vilka modiga, duktiga barn! Det var en blandad show, med musik, dans, humor och glädje. Den förmedlade glädje till alla i publiken och det fanns antagligen inte en förälder där, som inte pös av stolthet över sitt eller sina barn. Det var en riktig energiboost, som slank raka vägen in i hjärtat och värmde alla frusna skrymslen där. Tack till alla duktiga barn och lärare för den uppvisningen.

Idag har det däremot inte varit mycket till showande. Avslappning på hög nivå är vad som har gällt och faktiskt fortfarande gäller. Ord, som är helt underbara om de används på rätt sätt, har idag svävat runt i min sfär oftast serverade i bokform. Dessutom använda på ett mycket fängslande sätt, varför det varit svårt att slita sig. Därför har jag sugit i mig alla dessa ord sittandes bredvid älvens porlande vatten, på ryggläge i soffan och i samma position i sängen. Det är allt bra lyxigt att kunna spendera en hel dag med att läsa böcker. Rekreation, påfyllnad av D-vitamin och vila - allt i ett. Åtminstone de stunder som spenderats utomhus. Resterande tid innehöll antagligen inget överskott på D-vitamin, men däremot vila, avslappning och påfyllnad av livkraft.      

Ner igen

Äckelkänslan jag känner när skuggorna börjar närma sig för att sakta omsluta mig igen, går inte att beskriva i ord på ett rättvisande sätt. Jag hatar det, det ger mig rysningar av rent obehag bara jag anar att det är dags igen. Det går fort i hockey, det går ännu fortare om man har en depression. Det krävs kraft för att kämpa och ibland försvinner den kraften. Ibland är för den delen inte heller riktigt rätt beskrivning, snarare är tillståndet så ofta återkommande att konstant verkar mer nära sanningen. När konstant återkommande inträffar tappar jag lusten. Varenda gång funderar jag över vad det är jag kämpar så för. Vad är det som kommer att bli annorlunda, vad kommer någonsin att bli bättre? Samma hjulspår, samma liv, samma konstanta återkommande. Ibland får man känna att man tappar lusten och vill ge upp. 

Vänta inte!

Det är ingen idé att vänta på livet. Livet börjar inte längre fram, när man uppnått det ena eller det andra, skaffat det ena eller det andra, fått det ena eller andra eller träffat den ena eller andra. Livet är nu, det gäller bara att fånga det i farten och ta vara på allt det har att ge. Tiden går fort, faktiskt så fort att det nästan är svårt att hinna med ibland. Ta bara de senaste fyra dagarna. De har rusat fram i en livsfarligt hög hastighet, men ändå så totalt fyllda med liv och allt som livet bör innehålla.. för mig.

Så vad har hänt då? Jag har spenderat tid i naturen, umgåtts med de viktigaste - det vill säga Camilla och Emelie, promenerat i solnedgången,  skrattat, gråtit, älskat, inte älskat, jobbat, myst, svurit, träffat kära vänner, lidit av separationsångest, åkt bil, haft hundliv och inmundigat kaffe. 

Älskade Henke - saknar dig så <3

Nåt mer som de senaste dagarna innefattat är en seans. Per Trollsveden heter mediet som höll den i en av skolornas aula, vilken var relativt full av människor kvällen till ära. Det visade sig bli en känslosam kväll, en kväll när Henke kom nära igen. Efter lite mer än halva seansen, ungefär vid den tidpunkt när jag tappat tron på att jag var en av dem som skulle få något personligt till mig den kvällen, pekade mediet på mig och började prata. Han pratade först om en kvinna, som jag med lätthet kunde urskilja som min mormor, sen om en man som jag inte kände igen och så kom det. Mediet sa: du har varit med om hemska saker i ditt liv, riktigt hemska saker.. jag vet inte om det handlar om självmord eller en bilolycka. Det var början av vad som skulle utveckla sig till beskrivningen av bilolyckan Henke var med i, av Henke, hur Henke var, hur han kände, vad han tyckte, tycker, kände och känner. För mig var det starkt, så starkt att det fortfarande känns som Henke är lite nära igen och det är stort. Så stort och så viktigt att jag, trots att tårarna rann hela resterande kväll, kände lite lycka, lite tröst och så väldigt mycket kärlek - kärleken till min son som jag saknar alltid. Jag känner i och för sig alltid den kärleken - till Henke, Carro, Camilla och Emelie, men det är inte ofta jag känner mig lite tröstad eller att Carro och Henke är nära igen. Så det var en omtumlande kväll, en väldigt känslosam kväll och en kväll att spara på länge, länge. 

Idag har Engla bevisat att hon kan simma, antagligen lika mycket för sig själv som för alla andra. Hon ramlade nämligen i en bäck som egentligen inte var så djup, men visade sig  väldigt djup för en liten vovve som är så där tre äpplen hög. Nu sover hon, som den slagna hjältinna hon är, djupt bredvid mig i soffan. Även hennes dag har nämligen varit full av liv. Den har varit fylld av äventyr, kärlek, irriterande hinder, förvånande upptäckter, glädje, ilska, rädsla, lycka och närhet - det vill säga med en del av allt som livet består av.

Utanför vardagsrumsfönstret är det fler än oss som fyller tiden med liv. Det står en bil modell van på gatan, med taket fullt av ungdomar som sjunger, dansar och verkar allmänt glada. Jag blir lite glad av att se dem, men kanske ännu mer av att höra musiken de spelar och alla skratt. Efter en dag i skogen tillsammans med kära vänner och älskade hundar, känns det som en helt enkelt perfekt avslutning. Det och känslan av att nån väldigt saknad fortfarande är nära..        

Jag behöver minnas

En del av söndagen

Men jag vill minnas.. minnena är allt jag har kvar.. Orden kom viskande och tankarna som började snurra fick mig nästan att börja gråta igen. Det utlösande under just dessa minuter, var samtalsterapeutens uttalande om att acceptera att jag måste leva resten av mitt liv med mina minnen. Vad syftar du på med minnen, svarade hon. Det uppenbara svaret var naturligtvis: - jag tänker på Carro och Henke, det är det filtret jag ser världen genom. Det var ungefär där tårarna trängde fram igen, i samma sekund som jag ännu en gång fick lov att sätta ord på att Carro och Henke lever i mina minnen nu och inte längre finns hos mig på nåt annat vis. Tänker du på innan de dog då, replikerade samtalsterapeuten lite snusförnuftigt. Jag svarade som det var, som det är, jag tänker på alla delar. Jag tänker på minnena av dem, levande, glada, ledsna, roliga, fundersamma, arga, eftertänksamma och alla andra sidor som innefattades i dem, i allt det som var Carro och Henke när de levde. Fast jag tänker även på minnena av dem när de var döda, när det inte fanns nåt någon kunde göra för att hjälpa någon av dem längre, när de låg där skadade, utlämnade, ensamma och inte längre vid liv. Jag vill minnas alla sidor och allt. Jag vill minnas allt det som var dem, allt de gjorde, hur de rörde sig, pratade, skrattade, deras humör och allt, men jag behöver även minnas att jag har sett dem när de var döda. Det är det enda som talar om för mig att det som inte får vara sant, är sant. Det är de bilderna som tragiskt nog hindrar mig från att bli galen, för de berättar allt om det jag inte på nåt vis egentligen vill veta men måste förhålla mig till.

Jag var trött när jag for från samtalsterapeuten. Jag är trött än och kommer antagligen att fortsätta vara det under några dagar framöver. Det är jobbigt att prata om det som smärtar mest av allt. Det gör ont när nån lyckas tvinga fram de sidor man inte vill att någon ska behöva se, men det är antagligen bra. Antagligen mycket bättre än om allt som känns kapslas in, för att krypa fram i form av nån sjukdomsbild om några år. Det hjälper mig att se på mig själv med lite snällare ögon, att se att det faktiskt inte är så pjåkigt att jag står upp, lever, arbetar heltid, är mamma osv. fast jag varit med om det jag varit med om. Fast jag förlorat två av mina barn. Hon är bra den där samtalsterapeuten, fast hon ofta är synnerligen jobbig också.

I övrigt har jag då kommit hem från Stockholm, vilket bestod av mycket inhämtande av kunskap, rosablommande träd, gröna väggar, perronger, tåg och taxifärder. Helgen bestod till viss del av att vara däckad och till viss del av tonårsliv, som medförde att söndagen bedrevs i efterdyningarna av whiskeyångornas horribla inverkan på livet. Till mitt försvar får jag väl säga att det var kul, åtminstone innan dagen före förvandlades till dagen efter. Dagen efter spenderades, förutom i det nödvändiga horisontalläget, i morsans, Camillas, Emelies och goda vänners sällskap, med döskalletårta, pizza och vatten i såväl kran- som naturlig form. Nu ska jag se om herr Blund behagat ramla in efter sina allmänt jobbiga utsvävningar på obestämd tid. Om det möjligen är fallet, ska jag sova så hårt jag bara kan. 

Stockholm

Camilla & jag på söndagsturné..

..bland matställena

när Emelie dök upp med morsdagspresenter

och det visade sig vara flera tuppar i  hönsgården,
varav den ena utgjordes av hårt arbetande Hasse