Jag behöver minnas

En del av söndagen

Men jag vill minnas.. minnena är allt jag har kvar.. Orden kom viskande och tankarna som började snurra fick mig nästan att börja gråta igen. Det utlösande under just dessa minuter, var samtalsterapeutens uttalande om att acceptera att jag måste leva resten av mitt liv med mina minnen. Vad syftar du på med minnen, svarade hon. Det uppenbara svaret var naturligtvis: - jag tänker på Carro och Henke, det är det filtret jag ser världen genom. Det var ungefär där tårarna trängde fram igen, i samma sekund som jag ännu en gång fick lov att sätta ord på att Carro och Henke lever i mina minnen nu och inte längre finns hos mig på nåt annat vis. Tänker du på innan de dog då, replikerade samtalsterapeuten lite snusförnuftigt. Jag svarade som det var, som det är, jag tänker på alla delar. Jag tänker på minnena av dem, levande, glada, ledsna, roliga, fundersamma, arga, eftertänksamma och alla andra sidor som innefattades i dem, i allt det som var Carro och Henke när de levde. Fast jag tänker även på minnena av dem när de var döda, när det inte fanns nåt någon kunde göra för att hjälpa någon av dem längre, när de låg där skadade, utlämnade, ensamma och inte längre vid liv. Jag vill minnas alla sidor och allt. Jag vill minnas allt det som var dem, allt de gjorde, hur de rörde sig, pratade, skrattade, deras humör och allt, men jag behöver även minnas att jag har sett dem när de var döda. Det är det enda som talar om för mig att det som inte får vara sant, är sant. Det är de bilderna som tragiskt nog hindrar mig från att bli galen, för de berättar allt om det jag inte på nåt vis egentligen vill veta men måste förhålla mig till.

Jag var trött när jag for från samtalsterapeuten. Jag är trött än och kommer antagligen att fortsätta vara det under några dagar framöver. Det är jobbigt att prata om det som smärtar mest av allt. Det gör ont när nån lyckas tvinga fram de sidor man inte vill att någon ska behöva se, men det är antagligen bra. Antagligen mycket bättre än om allt som känns kapslas in, för att krypa fram i form av nån sjukdomsbild om några år. Det hjälper mig att se på mig själv med lite snällare ögon, att se att det faktiskt inte är så pjåkigt att jag står upp, lever, arbetar heltid, är mamma osv. fast jag varit med om det jag varit med om. Fast jag förlorat två av mina barn. Hon är bra den där samtalsterapeuten, fast hon ofta är synnerligen jobbig också.

I övrigt har jag då kommit hem från Stockholm, vilket bestod av mycket inhämtande av kunskap, rosablommande träd, gröna väggar, perronger, tåg och taxifärder. Helgen bestod till viss del av att vara däckad och till viss del av tonårsliv, som medförde att söndagen bedrevs i efterdyningarna av whiskeyångornas horribla inverkan på livet. Till mitt försvar får jag väl säga att det var kul, åtminstone innan dagen före förvandlades till dagen efter. Dagen efter spenderades, förutom i det nödvändiga horisontalläget, i morsans, Camillas, Emelies och goda vänners sällskap, med döskalletårta, pizza och vatten i såväl kran- som naturlig form. Nu ska jag se om herr Blund behagat ramla in efter sina allmänt jobbiga utsvävningar på obestämd tid. Om det möjligen är fallet, ska jag sova så hårt jag bara kan. 

Stockholm

Camilla & jag på söndagsturné..

..bland matställena

när Emelie dök upp med morsdagspresenter

och det visade sig vara flera tuppar i  hönsgården,
varav den ena utgjordes av hårt arbetande Hasse