Tear my heart open

Black holes ain't as black as they are painted. They are not the eternal prisons they were once thought. Things can get out of a black hole...so if you feel you are in a black hole, don't give up - there's a way out.

Stephen Hawking

Denna blogg, som jag ständigt vänder mig till när livet känns lite hårt. Då finns den här och jag kan skriva av mig det jag oftast inte kan dela med någon annan. Inte för att personerna runt omkring inte lyssnar eller finns där för mig, utan för att i det här är jag ensam. I alla de känslor, minnen, min trasighet, saknad och sorg finns det ingen som kan gå med mig. Ingen mer än jag är precis där jag är och där jag är känns det då ibland ensamt, så därför är det skönt att ändå kunna få ur sig en del av allt det som bubblar inombords. 

Trots att det händer så mycket positivt och underbart i mitt liv, har den senaste tiden har varit lite tuff. När det är lite tufft, jag blir lite för trött och kraven blir lite för många, det är då jag inte orkar hålla känslorna på plats, minnena instängda eller det mörker som jag hatar borta. Det är då jag faller och det som får det att tippa över brukar vara något ganska litet. Det var det den här gången också. Litet, oväntat, inte så förvånande men oförberett klev det förflutna fram en morgon och slet fram allt det jag hela tiden jobbar så hårt för att hålla i schakt. Sist det hände på det här viset var det en kollega som på en gemensam lunch helt plötsligt talade om att hon varit nära när Henkes dog och att hon fortfarande hörde ljudet inom sig när bilen kraschade in i lastbilen. Fram tills dess hade jag inte haft några ljud på de scener jag ser i mitt inre. Jag hade redan tidigare fått dofter, syner och känslor från olycksplatsen beskrivna för mig, men ljud hade fram till den dagen inte funnits med. Inte ljuden och inte heller alla de människor hon berättade om som tittade på, en del nyfikna och en del chockade, men alla där av samma anledning. De ville se vad som hänt och det som hänt innebar att min son var där död. Jag var inte beredd den gången och det var jag inte nu heller. Den här gången kom en person från Carros liv fram. Hon berättade saker för mig som jag egentligen redan anade, men som jag nu fick beskrivna och verifierade för mig. Hon berättade om hur människor i viktiga bestämmandepositioner hade bestämt sig för att Carro inte hade det så jobbigt, inte mådde så dåligt utan mestadels var en bortskämd unge. Carro som hade en svår depression, som hon tack vare bland annat den här stämplingen inte fick hjälp för, hade alltså blivit reducerad till nåt man inte behövde lägga så mycket vikt vid eller ta på så stort allvar. Jag fick berättat för mig om prestige som drabbade den det inte får drabba och om hur den till och med fortsatte medan andra insett att det var över, att det inte längre var Carro man letade efter utan hennes kropp. Allt det här berättades för mig en morgon över en kopp kaffe, inte på något vis med intentionen att vara elak eller slå undan mina ben utan kanske helt enkelt för att det var något som tyngt den här personen eller något som denne funderat över.   

Det tog energi, mer än jag hade att ta hand om det jag fått höra. Det fick mig att rasa, minnena att välla fram och en ilska jag faktiskt inte känt tidigare att vakna. Inom mig ville jag skrika åt prestigepersonen som tack och lov inte fanns i närheten att det var dennes fel att Carro nu är död, att all den där jävla prestigen, beslutsamheten och bristen på ödmjukhet kostat min dotter livet och att det är helt sanslöst att en del verkar kunna sätta sig över andra så mycket att det faktiskt medför att en del dör och ändå leva vidare som om inget har hänt. Min mer realistiska sida visste naturligtvis att det kunde ha blivit så här ändå. Det spelade ingen roll för mitt hjärta skrek att Carro, min lilla dotter, den känsligaste starkaste människa jag mött, den kreativa lilla konstnärssjälen som egentligen ville så väl, mitt första barn som jag älskar så mycket och numer saknar jämt, inte fick den hjälp och det stöd hon behövde eller ens så pass mycket respekt att det gick att erkänna att hon mådde dåligt, var deprimerad och behövde lite ödmjuk varsamhet omkring sig. Det fick mig ner i mörkret, fick minnena att välla fram, saknaden att göra så ont som den bara gör när det skydd jag ibland lyckas linda in mig i rycks bort. Det är där jag nu, i mörkret med mig själv och mina minnen. Med alla sår som nog aldrig läker och med ett söndertrasat hjärta som fortfarande slår så hårt för dem jag älskar så mycket. Det jag behöver är tid och energi för det kostar att ta sig upp igen och det tar tid att göra det. Ändå är jag glad att jag fick veta, att jag får lov att bearbeta lite i taget igen och i inte allt för stor dos. Men jag är trött på hur ont det gör, att det aldrig kommer att gå över och att dom är borta, att dom inte finns nära och hur smärtsamt det är att vara utan dem. Älskade ungar, mina underbara barn. Det fanns så mycket av livet kvar för er och ni borde ha fått vara här.

Idag

Det sägs att om man funderar mer än två minuter på ett problem och dess lösning, så ältar man. I så fall ältar jag, jag ältar det om och om igen. Fast en del säger att det gått så lång tid och att det liksom blir bättre med åren. Det blir det inte, det blir nog aldrig bättre egentligen. Det som händer är att den akuta fasen lägger sig, övergår till en mer tystlåten fas, en fas som är i det fördolda, alltid molande och som egentligen ingen klarar av att hantera om den skulle få synas. Den fasen som skär i själen för att det gör så otroligt ont att sakna två personer som aldrig mer kommer tillbaka. Det är ett problem, fast det går inte att lösa det. Inte genom att älta och inte på nåt annat sätt heller. Det spelar ingen roll. Den fasen finns där alltid. 

Idag spelade jag en del låtar på Youtube, en sån där gång när man liksom bara klickar vidare till en låt från en annan och minns olika delar av livet. Så kom jag till låtar från The phantom of the opera och jag mindes hur jag och Carro tittade på den filmen tillsammans sent en natt, och hade så högt ljud på att Camilla ropade till oss hur många gånger som helst att vi skulle sänka ljudet. Jag mindes hur Carros ögon tårades när det var sorgligt, hur vi skrattade åt att vi konstant vägrade att sänka ljudet eftersom det liksom var så bra och jag mindes hur hennes röst och skratt lät. Jag mindes den där känslan av när hon och jag satt där, nära och tillsammans. Mitt förstfödda barn och jag. Det är underbart att ha såna minnen, men de gör även ont. Det gör ont att minnas allt bra, eftersom det påminner så mycket om att de inte är här. Det kanske har gått lång tid för en del och det har det för mig med i vissa avseenden. Jag saknar dem, Carro och Henke borde vara med i så mycket. I allt som händer nu och i det som borde vara en del av deras liv, men det är dem inte. Det är lång tid att sakna. Ändå hamnar jag på en sekund tillbaka till när de dog. Då är det ingen tid alls sedan det hände. 

Mitt liv har kommit att delas upp i delar. Före Carro dog, innan Henke dog, efter Carro och Henke dog, mitt liv där jag saknar och det gör ont och mitt liv där jag är lycklig i det jag har nu. Jag försöker oftast att dölja det trasiga livet, det där det bara gör ont, för så gott som alla andra. Det finns ändå inget som någon kan göra, men ibland rinner det över, sipprar fram och vägrar och ligga under ytan. Som idag, idag saknar jag och det får synas. Det får komma fram och det får låta. Det finns där och det är det inte heller någon som kan göra något åt. Så om det är ält, då ältar jag. Idag ältar jag dessutom tydligt. En del dagar får vara så, som idag.     

Älskade unge & vän

Egentligen är jag ledsen, så ledsen att det gör ont i halsen när jag gör allt jag kan för att inte släppa fram en endaste tår. Det går inte att gråta, jag kan i alla fall inte det. Inte när jag jobbar och inte hemma heller. Egentligen skulle jag behöva ta min hals som är alldeles ihopsnörpt av att hålla ihop en hel dag och åka någonstans där jag är ensam. Så ensam att jag kan få fulgråta högljutt och utan hänsyn till nån annan. Istället är jag hemma efter en dag på jobbet. Det är ljud överallt. Jag stör mig på att det låter när Emelie dricker saft med sugrör och Jejje pratar. Det gör mig galen när Matte trängs med mig vid diskbänken och frenetiskt säger åt alla att sänka ljudet på musiken. Musiken som är det enda som kan stänga ute alla andra ljud, till och med alla extremt upprivande tankar som skriker inom mig. Utåt verkar jag nog arg, men så är det inte. Inom mig är det kaos och all den trasighet som jag numer klarar av att hålla under ytan relativt ofta, sipprar fram med all sin kraft. Jag är uppriven, trött på hela situationen och så vansinnigt ledsen. Idag är det min Henkes födelsedag. Han skulle blivit 24 år nu, om han hade fått fortsatt leva. Det är just det, han borde ha fått fortsätta leva. Han som ville bli en pappa när han var liten, borde ha fått chansen att bli det nu när han skulle ha varit stor. Han borde ha fått chansen till så mycket mer och helt ego borde jag ha fått chansen att ha honom hos mig så mycket längre. Nu är det inte så och det gör väldigt, väldigt ont. Det är otroligt slitsamt att sakna någon som aldrig mer kommer att komma tillbaka och Henke gör inte det. Inte Carro heller. Ingen av dem borde egentligen vara döda, men det är dom. Idag är en sån där dag när ordet varför ekar inombords. Varför måste det vara så här? 

 

I alla fall, trots att du inte är här nu, så stort Grattis till Dig Henke. Jag älskar dig så enormt mycket och saknar dig precis hela tiden. Du var min lilla klippa i livet, trots att du hade den torraste humorn på det här jordklotet ibland. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte när du levde att jag skulle inte klara mig en dag utan dig, nu har jag fått lov att göra just det väldigt länge. Herregud va jag saknar dig. Älskade unge, som vid det här laget hade varit vuxen, jag hoppas att du firar rejält där du är nu. Puss och kräm min underbara son och vän.  

Jag ser ljuset, trots att håret är alldeles mörkt

Fika med brudarna :)

Ibland kan några dagar under en filt i soffan, färdiglagade matdosor och vila göra underverk. Så känns det i alla fall idag när jag kravlat mig ur soffan och, som det känns, återkommit till livet lite igen. Fylld med nyvunnet hopp och en lite smånöjd känsla har jag druckit oräkneliga koppar kaffe tillsammans med Tove, plockat ihop lite i köket, fått håret färgat och bakat. Bakningen kom sig egentligen av att Matte under helgen tog upp vad han trodde var jordgubbar till en dessert, men som visade sig vara hallon. Hallon som han har handplockat under sommaren. Det medförde att han under söndagen, medan han gjorde sig klar för en veckas arbete på annan ort, muttrade att det vore bra om vi som var hemma kunde ta reda på dem på något sätt eftersom han tyckte det skulle kännas surt om dessa hårt införskaffade bär bara slängdes. Så vi tog reda på dem, Emelie, Jennifer och jag. Jag bakade en sockerkaka som vi åt med de hårt införskaffade hallonen och vaniljvisp. Det var gott, så det måste väl sägas vara ett bra initiativ av Matte ändå ;)  

Lite guldkant

Att färga håret var väl i och för sig också ett bra initiativ, eftersom utväxten var av det mer rejäla slaget. Det stod det att färgen var mörkblond, vilket bör sättas i relation till att Emelie kom hem från skolan och frågade om jag färgat håret svart och varför i hela friden hon då inte får göra det?!! Nåja, det är i alla fall ingen utväxt kvar och jag har inte heller en platinaorange färg så det får väl ses som en lyckad färgning ändå. 

Det stod mörkblond!

Tove och jag ägnar oss under våra stunder av koffeingudstillbedjan åt kvasipsykologi på hög nivå. Så var fallet även idag och det gick ett flertal timmar åt att vända oss själva ut och in, samt sätta diverse snyggord på våra olika förehavanden och känslomässiga kaostillstånd. Idag var ett av de penetrerade ämnena duktighet. Det är lätt att glida in ett beteende där det blir viktigt, kanske nästan viktigast, att vara duktig. Duktig för sig själv och kanske framförallt duktig för andra, eftersom det, åtminstone för mig, innebär en positiv påverkan på självkänslan. För min del är det här ett mönster jag jobbar med såväl inom mitt arbetsliv som i mitt privata liv och jag vet vid det här laget vad det är som triggar igång mig att försöka leva upp till någon form av duktighetsnorm (vem det nu än är som sätter den). Gång på gång ramlar jag tillbaka i det här beteendet, trots att jag efter Carros och Henkes död värderat om så mycket och försökt valt bort duktigheten till förmån för äkthet. Det har jag i och för sig alltid försökt att göra i mitt liv, men efter förlusten av två av de viktigaste personerna runt omkring mig har det kommit att bli ännu viktigare. Kanske som en följd av att jag fått lov att väldigt tydligt inse vad som är viktigt, men kanske även för att jag inte har lika mycket energi längre och därför inte heller orkar hålla på med diverse saker och beteenden "i onödan". Åtminstone inte under någon längre tid.

Igår fanns det nog tom några mörkblonda hårstrån 

Vid det här laget vet jag dessutom att konsekvensen av att leva så någon längre stund leder till en otrolig trötthet som de ickekvasivetenskapliga kallar utmattningssyndrom och det är det definitivt inte värt, men ändå är det väldigt lätt att tappa bort sig i det där eländiga duktighetsträsket gång på gång. I alla fall för mig och tydligen är jag inte unik i det heller. Beteendet är vanligt i samband med något som kallas prestationsbaserad självkänsla (för att slänga in lite snyggord då), som verkar vara relativt vanligt förekommande hos många kvinnor. Naturligtvis vill jag vara bra på det jag gör, i alla fall på nåt av det jag gör och självklart blir jag glad och mår bra av att få bekräftelse på att det jag gjort är bra och genomfört på rätt sätt, men det bör inte vara det som är det styrande i tillvaron. Det bör inte vara vad som presteras som sätter en människas värde. Kontentan av dagens diskussioner blev således att vi är rörande överens om att det egentligen är oviktigt om människor tycker bra om en utifrån ens prestationer, eftersom de då egentligen bara värderar det man gör och inte den man är och vem vill inte bli omtyckt/uppskattad/älskad för den man är?

Jag hör..

Livet rullar på på sitt sedvanliga sätt. Jag hör människor omkring mig prata på om resor, kor, adventskalendern och jag pratar också på om det för att inte sticka ut sorgens och saknadens ansikte på ett sätt som jag ändå inte orkar visa upp. Jag hör de tonåriga familjemedlemmarna prata om julklappar, tråkigheten i att dammsuga sina rum, läxor och resor till Mora. Inom mig tänker jag på Henkes händer, hur de såg ut när han omkommit i den där olyckan för snart sex år sedan, och jag funderar över varför de var skadade. Var det för att hela bilen i stort sett knycklats ihop eller hann han höja händerna för att skydda sitt ansikte? Om han hann göra det, vad hann han tänka då? Hans mobiltelefon var hel, den hade han i byxfickan. Nu är den förstås hemma hos mig, i ett kuvert som polisen gav oss som innehöll den, hans vantar, en sudd som han fått av Emelie, ett plektrum han tyckte om och hans plånbok. Jag tänker på att det är is på älven och att det numer är åtta år sedan Carro kommit tillbaka från obduktionen och vi skulle välja kläder till henne att ha i kistan. Inombords känns det som jag skriker, utåt försöker jag vara som vanligt. Jag lagar äcklig mat, dricker kaffe, försöker fly från tillvaron genom att dumstirra på någon tv-serie och jag gråter. I alla fall inom mig. Utåt försöker jag som sagt vara som vanligt, men jag saknar dem. Jag saknar dem hela tiden, det gör ont att vara utan dem. Emelie tänker också en hel del, det hör jag på henne. Jag försöker ge henne svar, men det är svårt för en del av dem är såna som jag önskar att jag hade själv. Jag hör människor prata om gardiner, om kylan som är just nu, om arbete och jag pratar också på om det. Fast inom mig är det helt andra saker jag hör, som deras skratt, alla skämt, en del meningar de sagt som etsat sig fast i mitt sinne och jag vet att jag aldrig mer kommer att höra dem. Inte på riktigt, inte här, inte så som det borde vara och jag undrar om det någonsin mer går att bli riktigt hel utan dem.   

Definitivt ett vi

Regnet knaprar på fönstren medan jag dricker mitt nödvändiga morgonkaffe för att försöka ge dagen de bästa möjliga förutsättningar under de omständigheter som är. Just idag intas kaffet ur en rosa mugg med texten "min mamma", som Emelie och Henke gett mig för flera år sedan. Jag funderar över när hon gick till affären tillsammans med Henke, hur han petade i hälften av kostnaden för att de skulle kunna köpa just den muggen (vilket han berättade för mig om efteråt i smyg) och jag saknar. Jag sakar dem. Jag saknar Carro och Henke och jag saknar det vi, som vi var då. Vi som i tillsammans med alla mina fyra barn, vi emot världen eller snarare vi tillsammans i världen. Vi. Det mest självklara vi:et som fanns, det var i alla fall vad jag trodde då. Vi.

Vi är ett kraftfullt ord. Det talar om vilka som är inkluderade och på samma gång vilka som står utanför. Det är få saker som kan vara så hårt och exkluderande som ett vi där man själv inte ingår, precis som ett inkluderat vi ger en känsla av att höra samman och vara viktiga för varandra. Det gäller väl både i det lilla livet och i det stora, men idag är det det lilla livets vi som surrar i mitt huvud. Vi som vi i familjen, vi som i du och jag som står varandra närmast och vi som i tillsammans med alla mina barn. Vi är ett, för mig, viktigt ord med en viktig innebörd och jag använder det därför bara när det omfattar ett oss där det finns samhörighet, där jag poängterar vilka jag anser mig stå nära och vilka som står nära mig. Åtminstone när det gäller det lilla livets, det viktigaste livets, vi.

I det vi som var mitt närmaste vi, det mest självklara vi:et i världen som jag trodde då, saknas två personer. Det vi:et finns bara kvar som en saknad, ett enormt tomrum och hål i hjärtat på oss som är kvar. Jag har numer lärt mig att aldrig se ett vi som en självklarhet, för ett vi är oerhört skört, väldigt viktigt och något att vara extremt rädd om. Vi har nya vi:n nu, vi som blev kvar, nya människor som står oss nära och är viktiga. Vi har blivit flera i våra vi:n och vi:na har även de utökats. Vi som, åtminstone för mig, är något väldigt viktigt, ett ord att använda om ett oss som inkluderar de som står närmast, är viktiga och några att vara rädd om, är inte så självklart som jag en gång trodde. Vi kan när som helst gå förlorat och därför är det nåt att vara väldigt tacksam över och rädd om. Vi, som vi tillsammans i världen så länge det är möjligt. 

Balans bland älgflugorna

Skog, solnedgång, kaffe, hundar & kärlek - bra för själen helt klart <3

Ännu en en utmaning i livet, den här gången i form av balans och att bara göra två saker per dag de dagar det fungerar att göra något. Nämligen har det visat sig att det inte är så enkelt som det låter. Ta som igår, då jag fortfarande var väldigt trött efter måndagens lite för många saker som utförts. Trots att jag knappt visste hur jag skulle orka sätta på potatis, så gjorde jag det, stekte resten av maten, talade med min läkare (vilket i sig medför att jag blir extremt trött, inte för att han på något vis är jobbig utan för att det kräver en massa koncentration), dammsög hallen och köket och drog ut i skogen tillsammans med Matte och hundarna. Det sistnämnda gav dock energi, så det blev en insättning på energikontot, men det blev ändå två saker för mycket att göra. Kanske är det därför jag är vansinnigt trött även idag, eller så är det kvarlevande efterdyningar efter måndagen. Oavsett vad det beror på, gillar jag det inte. Jag vill vara pigg, jämt dessutom. Om inte det går att uppnå, så är oftast pigg också ett okej stadium.   

Äckliga älgflugor!

Vägen till oftast pigg, eller helt pigg jämt, går nog troligen bland annat via balans. Därför tänker jag fortsätta att försöka göra två saker per dag och se vad det ger, när det lyckas då vill säga. Med måndagen och det inplanerade tandläkarbesöket och samtalskontaktsbesöket i färskt minne, så är den känslan och måendet något att sträva efter. Åtminstone fram till dess det gick överstyr och landade i pannkaksstekning. Skogen är nog även den en del i att uppnå balans, i alla fall för mig. Där har jag alltid landat mentalt och kunnat samla kraft. Ta gårdagens insättning på energikontot till exempel, när Matte, jag och husgudarna, trots tröttheten, begav oss till skogen. Det var en helt underbar stund, en sån där sorts stund som är värd att samla på för att sedan ha kvar i minnet att kunna njuta av då och då när det behövs lite positivitet i livet. Solen höll på att gå ner, hundarna var lyckliga och vi hade med oss kaffe och bullar som vi åt sittandes i mossan medan hundarna åt nåt bär här och där. Det var så fridfullt mysigt att vi faktiskt kunde lägga oss en stund i mossan och bara njuta av trädens kronor mot den blå himlen och tystnaden mellan diverse oerhört viktiga samtalsämnen oss emellan. Det var en stund att vara tacksam över att man fått uppleva. Det var vi också, det vill säga tills Matte hittade en älgfluga, som släppt sina vingar, sittandes på sig. När vi väl var hemma hittade vi en till. Det är faktiskt rätt äckliga varelser, som på nåt vis stör lite av skogens lockelse. Varje år blir jag dessutom lika förvånad när de dyker upp. Hjärnan använder sig uppenbarligen av förträngning som hanteringsmodell när det gäller dessa kryp. Nåväl, älgflugor eller inte, skogen är helande och en plats som jag kommer fortsätta samla kraft ifrån. Fast idag är jag trött och älgflugorna är ännu inte förträngda ut mitt sinne, så i dag får vi se. 

Mossa som sittdyna, kaffekåsan i handen & den givna knähunden i knät <3

Dessutom har en av dagens två saker att göra redan genomförts. Emelie och Jejje ringde och det visade sig att de har feber och behövde hämtning från skolan. Nu ligger de två sjuklingarna nedbäddade och sover. Hoppas det ger dem lite energi tillbaka, så deras immunförsvar tar kontrollen snabbt och de blir friska igen. Det enda som är bra med att det kommer nu, är att de troligen är friska tills vi ska åka till Mallorca. En annan sak som däremot inte är bra, men som inte har något med Emelies och Jejjes feber att göra, är att jag ännu inte tagit mig till kyrkogården med duvan som ska sitta på Carros och Henkes gravsten. Med den trötthet jag känner idag, kan jag redan nu säga att det inte kommer att hända den här dagen heller. Så får det vara också. Jag är övertygad om att Carro och Henke har koll på både sin duva och på läget här hemma och det skulle förvåna mig om dom tycker att det är en alldeles nödvändig sak att ordna med just idag. 

Utsikt från gårdagens mossiga säng

Höstlov

Strålande ledig dag

Vecka 44 innebar höstlov. Det gällde såväl Emelie som mig. Eftersom jag tänker ta tillvara på all tid Emelie fortfarande tycker att det är okej att umgås mycket med sin mamma, tog jag semester. Det går undan nu och det märks tydligt att Emelie är på väg mot tonåren, så det gäller att passa på.  Det var en bra vecka med långa sovmorgnar, gemensamma frukostar, kaffe i gott sällskap, skogsliv, alldeles för stora diskberg, kaminvärme medan pappa målade dörrar och pyntning av Carro och Henkes gravar.

Fika med Anette & Hugo på deras veranda 

Fågelfix inför kommande vinter

Myskväll med Emelie - vi gjorde tacos
tillsammans. Guld!

Plockar mossa & ris samt  njuter av en
underbar dag <3

Vackert

Tog kort på Emelie som tog kort på himlen

Kärlek <3

Vinterfixat hos Carro & Henke <3

Fika hos morsan med Camilla & lilla Kevin<3

Lättlagad middag med viktiga människor <3

Kaffebesök av Hasse & Majan

Diskberg att ta itu med

Lata dagar <3

Kaffe & värme hos pappa..

medan pappa målar dörrar..

ser slitsamt ut ;)

Allhelgonaafton. Det var många ljus tända hos
Carro & Henke. SÅ vackert, men så otroligt sorgligt.
Dom är saknade, så väldigt saknade <3

Ögonblick av skratt

Pappa & jag väntar på "För kärlekens skull" ska börja

Nejdå, jag har inte slutat med bloggandet. Jag har bara varit omväxlande rätt upptagen med annat kontra helt slut. Fast jag tar vid där jag slutade, jag fortsätter att samla en del av mina minnen på bloggen  och jag fortsätter även med mina försök att komma i kapp. I minnesvärlden har jag kommit till 21-25 oktober 2015. 

Den 21 oktober drog Emelie, Emelies kompis Jejje, pappa och jag till kyrkan för att lyssna på konserten "För kärlekens skull" med bland annat Johan Eriksson. Det är fint i kyrkan och det var en väldigt, väldigt bra konsert med en mängd Ted Gärdestadlåtar. 

Middag hemma hos pappa tillsammans med Patrik

När Johan sjöng "I den stora sorgens famn" tänkte jag naturligtvis på en mängd minnen kring Carro och Henke, på orden i låten och så småningom tänkte jag på en av de sorgegrupper jag blev med i efter att Carro dött. Jag tänkte på hur vi alla i den gruppen förlorat något eller, som för min del, några av våra barn på olika sätt och i olika åldrar. 

Mums!

Jag tänkte på hur olika vi drabbats, men framför allt tänkte jag på likheterna och på vilket stöd vi varit för varandra i något som ingen egentligen skulle behöva vara med om. Alla dessa tankar ledde senare till att jag ordnade en återträff för oss och det var guld. Där var dom, allihopa mitt i livet men ändå så påverkade av förlusten av våra barn. Det var gott att träffa dem. Det är stort att vara tillsammans med människor som förstår det som egentligen inte går att förstå.

Gott liv

Fredagen den 23 oktober kom Patrik på helgvisit. Under lördagen begav vi oss av till Mora på skoterns dag tillsammans med pappa. Många var de skotrar som lätt hade passat  väldigt bra i min ägo, men ingen av dem fick följa med hem. Fast det var roligt att kika på utbudet och drömma lite. 

Vandring

Åter i Malung meddelade pappa att han bjöd på middag under kvällen, så det var till honom vi begav oss när kvällen kom. Där serverades god mat och gott vin och samtalsämnena var synnerligen spridda. Vi avslutade kvällen, som då  hunnit bli sen natt, med ett glas vin vid elden i kaminen. Såna dagar går det att prata om gott liv.

Framme hos  Hasse & Majan

Söndagen, som av förklarliga skäl gick i ganska långsam lunk, begav vi oss ut på vandring med Hasses och Majans hem som slutdestination. Trots att det till en början kändes relativt drygt att vandra, så var det riktigt trivsamt bara  vi väl kom i väg. 

Ingen stress hos denna nya bekantskap inte

Väl framme bjöds det på kaffe och smörgås och ett glatt sällskap. Ett  nytt inslag i sällskapet var de två jättesniglar som flyttat till Hasses och Majans dotter, Ebba. Som så många gånger förr tänkte jag på att jag ändå är lyckligt lottad. Jag har många bra människor omkring mig, nuförtiden har jag till och med relativt trivsamma sniglar att umgås med. Det är alla dessa små, men väldigt stora, händelser som man ska spara på, för det är dom som gör hela skillnaden i livet. 

15 knivar i hjärtat

Det känns som att få 15 knivar i hjärtat, sa Emelie när vi under söndagen den 8 november stod vid Carros och Henkes gravar och tände en marschall eftersom det natten till den 9 november var sju år sedan Carro kände att hon inte hade något annat val än att avsluta sitt 18-åriga liv. Carro, mitt förstfödda barn, som har lärt mig så enormt mycket och det första hon lärde mig var hur det är att helt osjälviskt älska någon så mycket att man utan att blinka skulle offra sitt liv för den personen. Den personen, en av de viktigaste av alla i mitt liv, fick vi hedra på ett av de få sätt vi numer kan. Det lämnar en väldig tomhet, ett väldigt värkande hål, inom en när det är till en grav man går för att hedra  några av sina barn. Det medför en extrem hjälplöshet att lyssna till hur ont det gör hos ens kvarvarande barn, när det samtidigt inte finns något att göra för att lindra deras smärta. Det gör så otroligt ont att sakna så väldigt mycket och samtidigt veta att det aldrig kommer att bli bättre. Älskade barn, älskade lilla Carro, varför måste det vara så här?

Det börjar redan i oktober, medvetenheten om vilken tid på året som närmar sig. November och december är tuffa månader att vara i. Dagarna runt dödsdatumen är allra värst och allt som var då de år de dog, spelas upp gång på gång i den inre världen. Jag lyssnar till helikoptern som letade, poliserna som kom dag efter dag och berättade hur sökandet fortgick, telefonsamtalen som förändrade allt och när beskeden kom i mitt inre, samtidigt som jag i den yttre världen bemöter vardagligheten i dess diverse skepnader. Jag förundras många gånger över att det kan verka som om universum har så många olika centra att snurra kring och att så mycket kan göras så stort. Inom mig gråter jag. Inte över den yttre världens diverse skeenden, utan för att två av mina barn är borta och jag saknar dem. Jag behöver dem, alla mina barn behöver jag för att vara hel. Fast hel är inte längre en möjlighet. Lilla, lilla Carro. Jag undrar som vanligt om jag hade kunnat göra något mer, något annorlunda och om du förstod hur viktig just du var. Jag skulle vilja fråga om du visste hur mycket jag älskar dig. Varje dag kliver jag upp och väljer att leva, trots att jag ännu inte klurat ut hur jag ska kunna leva utan dig, utan er. Utan Carro och Henke är egentligen inte möjligt, ändå är jag här. Älskade lilla Carro, jag önskar att allt vore annorlunda, att du och din bror fortfarande var vid liv och förgyllde världen på det sätt som bara ni kunde för ingen kan ta eran plats. Ingen kan heller få er tillbaka.

Inget hjälper mot den

Kortare 

Hösten, nya erfarenheter och ny frisyr, men samma saknad. En del saker har en tendens att bara växa och oerhörd saknad är tydligen en av dem. Alla dessa dagar när tiden går, har blivit till år och år utan några av dem som är så viktiga är hårda. Jag ser det på Camilla och Emelie också. Det smärtar. 

Körövning i kyrkan

Oavsett det inre livet, där hösten och saknade mal på, går livet utanför sin gång. Den 6 oktober gjorde jag ett av de relativt sällsynta besöken hos en frisör. Frisyren blev relativt kort, men det var skönt att få bort allt det slitna. Förutom frisör, så jobbade jag och under kvällen var det kör. Det är trivsamt, även om jag inte riktigt förstår varför jag tycker det medan jag är där. Det är inte lätt att hänga med i alla tonarter och stämmor, men väl hemma känns det bättre än innan. Så kör är bra, sång och kyrklighet verkar tydligtvis helande. 

Höst även på kyrkogården

Fast den 6 oktober drog jag iväg till gravarna efter kören. Det var mörkt och hösten hade satt sina tydliga spår på de tidigare sommarblommande gravarna. Det var kyligt och de kändes som vanligt inte alls som dom var där. När det börjar bli kallt använder jag Carros stickade tumvantar. Dom får mig att känna henne lite närmare, men inte ens vantar värjer mot den distanserade känslan som deras gravar lämnar. Overklig, obegriplig, borde inte vara men är ändå och outhärdlig smärta. Kärlek och saknad och så den väldiga tomhet som bara döden kan lämna efter sig. Ingen kör i världen kommer att hjälpa mot den.  

Carros vantar - värmer på mer än ett sätt <3

En av dem som lever

Tänkte skriva in och beta av lite av höstens alla händelser som jag fortfarande inte skrivit in. Istället ramlade jag ner i den påverkan hösten alltid har och minnena som gör så ont, men samtidigt betyder så mycket. Minnena som är det enda jag har kvar, de och några saker som dom ägde. Carro och Henke. Älskade, älskade Carro och Henke. Carro och Henke som fan inte borde vara döda, men som är det ändå. Förbannade höst! Förbannade liv och förbannade smärta som kommer av att vara den som fortfarande lever. En av dem som fortfarande lever, en av dem som måste försöka fortsätta med det också. Så är hösten. Den tär, mal sönder och räknar ner. Närmare och närmare de datum som helt oåterkalleligt förändrade livet, åtminstone som jag kände det. Varenda dag innebär, som alltid, ett val och alla dagar väljer jag livet, men hösten gör att det tar så mycket mer energi. Tröttheten är påtaglig och jag vill vila, men det blir inte just nu. Egentligen så spelar det väl ingen roll för vilan är inte heller nåt som ger energi, men den ger tid att få känna allt det som jag egentligen inte vill veta av. Den ger tid att borra ner huvudet i kudden och gråta hulkande och högt. Det hjälper inte heller, men av någon anledning verkar det ändå som det behövs. Om en dryg vecka ska jag vila. Fram till dess försöker jag hålla ihop medan hösten mal i mitt inre och Carro och Henke fortsätter att vara alldeles otroligt oåterkalleligt.. inte här. Precis som det inte borde vara, men som det är. 

Serveras minnen

Varje morgon serverar Facebook minnen från flera olika år tillbaka. I morse vaknade jag av alarmet som skrällde alldeles för tidigt, satte mig upp och kollade Facebook via mobilen. Det minne som mina ögon drogs till direkt och som jag sen inte kunde slita min blick ifrån, var från för sex år sedan. Idag för sex år sedan fick Henke besked om att han kommit in på byggprogrammet på gymnasiet, det program som han sedan i stort sett dag ett i högstadiet strävat efter att komma in på. Minnet serverades tillsammans med ett kort på Henke, som jag stolt lagt upp tillsammans med informationen om gymnasiet. Det är sex år sen han kom in på det program han ville och i december är det fem år sedan han dog. Jag fattar än inte att han är borta. Min älskade underbara son, som var som en klippa i våra liv. Om du bara visste hur oerhört svårt det är att vara utan dig. Jag är fortfarande lika stolt över dig, du som bevisade för dig själv och omvärlden att det går att ta sig dit man vill om man bara kämpar för det. Och du kämpade och den här dagen för sex år sedan fick du den riktiga högvinsten och det var underbart att se dig så glad. 

Myggbett, medium & midsommar

Viktigaste av allt <3

Oavsett mående eller avgrunder så går livet sin gilla gång. Min energi är långt under lägstanivå, vilket jag försökt ignorera under en tid. Ignorans när det gäller energi lönar sig aldrig, inte den här gången heller. Därför har jag sen igår varit hemma från arbetet med feber. Eller feber har jag haft under några dagar, men inte nog hög för att hålla mig i stillhet och vila. Så kroppen visade, som så många gånger förut, vart skåpet ska stå och höjde tempen nog mycket för att utesluta allt utom horisontalläge. Fast jag räknar med att vara tillbaka på jobbet senast torsdag, i alla fall om jag får som jag vill.  

Midsommarmätt Patrik

Medan avgrunden varat har midsommar hunnit komma och gå. Trots total trötthet var det en trevlig helg. Under torsdagen kom Patrik. Vi hälsade först på Majan och Hasse, för att därefter fortsätta till Therese och Magnus. Där blev vi kvar till långt in på natten och det var en trevlig kväll. 

Midsommardagens sena lunch

Midsommarafton började med midsommarlunch hos mamma. Det var mamma, Camilla, Emelie, Patrik och jag som frossade på allt från sill till janssons frestelse. Eftersom febern redan då var ett faktum kraschade jag en sväng på mammas soffa efter maten. Ett så pass långt tag att vi blev lite sen till kvällens aktiviteter. 

Kari & Hasse 

Även denna kväll spenderade vi hos Therese och Magnus och det gjorde även Angelica och Peter, Anna-Carin och Per och Omar. Det hann bli dagen efter innan vi kom hem och midsommardagen vaknade både Patrik och jag och var rörande överens om att det måste vara ganska tidigt på morgonen. Det var det inte, för klockan var närmare tre på eftermiddagen.   

Middag, värme och ett och annat glas vin

En sak är säker, vaknar man vid tre på eftermiddagen hinner man inte laga lunch. I alla fall inte om planerna innebär inplanerat besök i fäbodstuga. Lösningen var enkel, vi köpte med sallad och kebab och begav oss till Hasse och Majans stuga och åt medan elden sprakade bredvid oss, fåren bräkte och fåglarna kvittrade. Från den sena lunchen bar det av till ett norskt pars stuga, som ligger i närheten av Hasse och Majans stuga. 

Spegel, spegel på väggen där.. 

Det var första gången jag var in i den stugan och det är definitivt en av de finaste stugor jag sett. Där satt vi, Hasse, Majan, Kari, Terje, Patrik och jag, och drack kaffe och vin och babblade om allt och inget under någon timme och det var supertrevligt. Sen fortsatte Hasse, Majan, Patrik och jag till Hasse och Majans stuga, där vi åt middag och drack något mer glas vin i skenet från brasan i den öppna spisen. Det är rogivande att vara i skogen och i stugor, där det inte går att göra så mycket annat än att njuta av stunden. Det borde vara fler såna stunder i tillvaron.

Trött Hasse & nöjd Engla

Söndagen hälsade Patrik och jag på Therese och Magnus en snabbis, innan vi for hem och grillade. Det ger sommarkänsla att grilla oavsett om det i övrigt känns som det är sommar eller inte. Söndagen var även den dag Patrik begav sig hemåt. När kvällen kom var jag slut som artist och det blev en tidig kväll. Måndagen innebar arbete och feber. Alvedon fick vara min bästa vän, men jösses så sliten jag kände mig. Även tisdagen innefattade feber, men min vana trogen struntade jag högaktningsfullt i det och arbetade mer än mina åtta timmar och under kvällen umgicks jag med Caija hemma hos henne. Hon har ställt i ordning ett rum i ett av uthusen och det var där vi satt och pratade om det mesta i livet medan kvällen förflöt. Det var en bra kväll. 

Älskade, älskade & så enormt &
väldigt saknade <3 

Även onsdagen innebar feber och mer än åtta timmars arbete. Under kvällen gjorde jag det jag dragit mig för under en tid. Jag for till kyrkogården, till Carros och Henkes gravar och satte blommor hos dem. Mina älskade barn, som jag saknar hela tiden. Jag avskyr att det är som det är och jag avskyr att jag måste sätta blommor på deras gravar. Dom borde leva och dessutom överleva mig. Det var jobbigt, lika jobbigt som alla andra gånger jag har varit dit. Det slet upp såren som aldrig kommer att läka, rispade upp det lilla som har läkt och drog ner mig på knä. Det gör ont att leva utan två av sina barn, det sliter sönder ens inre och det krävs så mycket kraft att försöka hålla bitarna på plats. Ibland lyckas jag, andra gånger krackelerar livet igen. Eftersom min tillvaro för närvarande är långt ner och avgrundsdjupt, orkade jag inte hålla något på plats. Inte mig själv, mitt inre eller all den trasighet som jag försöker hantera. Det finns en tanke med att jag åker till kyrkogården på kvällen, då är det nästan aldrig någon annan där.

Min lavendel blommar & luktar
underbart

Det är kostsamt att åka till kyrkogården, åtminstone om priset mäts i annat än ekonomi. Väl hemma kom den högljudda, hulkande gråten. Den jag var glad att jag lyckats behärska när jag var ute. Då och där trillade bara tysta tårar. Det spelar ingen roll om det är tyst eller högljudd gråt, för ingendera hjälper. Det var så natten var, hulkande i fosterställning för att så småningom somna i samma ställning med hundarna nära nära. Torsdagsmorgonen vaknade jag totalt omotiverad. Febern var kvar och orken i botten. Ändå for jag iväg och arbetade. Det gick till efter lunch, då fick jag lov att flexa ut för att åka hem och bara sova. När klockan var halvsju på kvällen fick jag besök, så då först kravlade jag mig upp.  

Kvällspromenad bland liljekonvalj & mygg

Det var mitt i all otroliga trötthet ändå skönt att få besök, att få fokusera på te och samtal medan klockan gled mot natt. Därefter sov jag igen. Feber och känslomässig utmattning i kombination är ingen direkt hit för orken. Fredagen arbetade jag, för att åka hem och krascha igen. Jag vaknade sent med ångest som fick mig att slita på mig en enorm offerkofta, där jag satt i sängen och försökte genomleva det som livet ibland är.  

Söndagssol <3

Under helgen var det mediumutbildning. Inte ens det fick mitt humör eller min energinivå att stiga det minsta, men jag klarade det jag skulle och fick ett certifikat. Solen sken och världen visade sig i övrigt från sin vackraste sida. Det var många underbara människor där och helgen var egentligen bra, om jag bara hade haft mer energi och åtminstone tagit mig upp på knä. Under kvällen var jag bjuden på grillat hemma hos Therese och Magnus, det var gott och trevligt. Ibland kan det räcka att vara tyst om det är tillsammans med rätt människor. Therese, jag och husgudarna tog en promenad ner till älven som speglade en sen solnedgång. Det doftade underbart av liljekonvalj och myggen festade vilt på de korkade människorna som så vänligt dukade upp sig själva. Älvens vackra reflektion av världen var definitivt värd att agera myggmat för. Vatten är rogivande och ibland ger det dessutom lite kraft.   

Caijas mysigt nyinredda rum

Efter mediumutbildningen på söndagen tog jag med mig husgudarna ut i solen. Dom njöt och jag frös. Väl inomhus insåg jag, efter umgänge med febertermometern, att det troligen inte skulle bli något arbetande dagen därpå. Det är konstigt att jag aldrig lär mig att ta det lite lugnare och låta mig själv vila när det behövs. När det är totalkrasch är det i regel redan för sent att rädda upp något av den ork som borde finnas. Nåja, förr eller senare kanske även den läxan sitter. Igår spenderade jag så gott som all tid i sängen eller i soffan. Idag har det horisontella läget hållit i sig, med undantag för lättare matlagning och en tur utanför dörren för att hämta min hyresvärd som fick lov att hjälpa mig att slå ihjäl en påkörd huggorm som Emelie med kompis hittat på vägen vid huset som vi bor i. Det var bra att han hjälpte oss med det, ingen ska behöva lida i onödan. Nu blir det åter att inta sängen med målsättningen att ha nog mycket ork för att arbeta på åtminstone torsdag. 

Oväntad vänskap i trädgården