Vem är i Vemforsen

Jag fortsätter min uppdatering av hösten på mitt externa minne och snart är jag i kapp. Hitintills har jag kommit till den 5 oktober. Det var den dagen jag och mamma tog med husgudarna och for till Vemforsen när jag slutat arbetet. 

Det är nämligen så att när orken tryter brukar vatten av diverse slag hjälpa till att fylla på energi för min del. Vemforsen är vacker, enkel att ta sig till och det passar alla dagar efter arbetet att vandra runt där. 

Har jag dessutom någon ur familjen med mig blir det det bästa av två världar. Vattenvärlden och familjelivet i kombination. Den senaste tiden har det varit mycket stress och energin har börjar tryta. Den tidigare förkylningen har inte heller släppt sitt tag, så behovet av vattenenergi var naturligtvis stort.

Det allra bästa sättet att samla energi genom vatten är naturligtvis att bege sig till havet och allra helst Västkusten, men Vemforsen i höstskrud är inte heller fy skam. Medan vi var där hann jag trampa ner mig i lera, halka snett på en sten och nästan tappa telefonen i vattnet. Det var det definitivt värt. 

Husgudarna var glada, jag blev glad och morsan var också på ett sprudlande humör. Vattnet var spegelblankt där det stod något så när stilla, samtidigt som forsens ljud gav precis den avslappning jag var ute efter. 

Det finns en överhängande risk för att jag blir tjatig i all min höstighet, men det får vara så. Hösten är otroligt vacker, nästan sagolik i all sin prakt, och det går inte att få för mycket av dessa bilder. Åtminstone inte i in värld, där minnen är mycket mer värda än diamanter och upplevelser är det som skapar minnen.

Harry husgud, som gillar vatten, beundrade den mycket stiliga hunden under utan. Något som var väl värt att ägna sig åt en relativt lång stund, det vill säga mellan tass- och magbaden som tydligtvis var lika uppskattade trots att det borde vara alldeles för kallt. 

Vi vandrade runt där i Vemforsen tills det började skymma och sög i oss all vattenenergi och klar höstluft vi orkade innan vi begav oss av hemåt. Det ger energi att vara vid vatten, men det tar värme också den här årstiden. 

   

Därför var vi ganska frusna när vi klev in i bilen igen. Det var nog första gången den här hösten som jag bestämde mig för att det definitivt är viktigt med ved. Ved som måste införskaffas, som alltså inte fanns att tillgå efter en höstvattnig, lertrampande nerkylning av totalvacker karaktär. 

I brist på ved skjutsade jag hem mamma och for hem med husgudarna och gjorde mig kaffe och avokadomackor. Det kanske inte hade exakt samma effekt som en brasa i kokspisen, men det var gott och kaffet var i alla fall varmt. Energin hade kanske inte gått upp så många hack efter Vemforsenvistelsen, men något snäpp högre var den ändå och harmonin inombords var bra mycket närmare den nivå som är att föredra. Stress är inte något som står väldigt högt på min önskelista och det känns i hela kroppen när det blir för mycket av den varan. Då är Vemforsen med sitt brus från forsen och vackra vatten ett bra ställe att vara på, trots den ibland något coola effekten.