Jag ser ljuset, trots att håret är alldeles mörkt

Fika med brudarna :)

Ibland kan några dagar under en filt i soffan, färdiglagade matdosor och vila göra underverk. Så känns det i alla fall idag när jag kravlat mig ur soffan och, som det känns, återkommit till livet lite igen. Fylld med nyvunnet hopp och en lite smånöjd känsla har jag druckit oräkneliga koppar kaffe tillsammans med Tove, plockat ihop lite i köket, fått håret färgat och bakat. Bakningen kom sig egentligen av att Matte under helgen tog upp vad han trodde var jordgubbar till en dessert, men som visade sig vara hallon. Hallon som han har handplockat under sommaren. Det medförde att han under söndagen, medan han gjorde sig klar för en veckas arbete på annan ort, muttrade att det vore bra om vi som var hemma kunde ta reda på dem på något sätt eftersom han tyckte det skulle kännas surt om dessa hårt införskaffade bär bara slängdes. Så vi tog reda på dem, Emelie, Jennifer och jag. Jag bakade en sockerkaka som vi åt med de hårt införskaffade hallonen och vaniljvisp. Det var gott, så det måste väl sägas vara ett bra initiativ av Matte ändå ;)  

Lite guldkant

Att färga håret var väl i och för sig också ett bra initiativ, eftersom utväxten var av det mer rejäla slaget. Det stod det att färgen var mörkblond, vilket bör sättas i relation till att Emelie kom hem från skolan och frågade om jag färgat håret svart och varför i hela friden hon då inte får göra det?!! Nåja, det är i alla fall ingen utväxt kvar och jag har inte heller en platinaorange färg så det får väl ses som en lyckad färgning ändå. 

Det stod mörkblond!

Tove och jag ägnar oss under våra stunder av koffeingudstillbedjan åt kvasipsykologi på hög nivå. Så var fallet även idag och det gick ett flertal timmar åt att vända oss själva ut och in, samt sätta diverse snyggord på våra olika förehavanden och känslomässiga kaostillstånd. Idag var ett av de penetrerade ämnena duktighet. Det är lätt att glida in ett beteende där det blir viktigt, kanske nästan viktigast, att vara duktig. Duktig för sig själv och kanske framförallt duktig för andra, eftersom det, åtminstone för mig, innebär en positiv påverkan på självkänslan. För min del är det här ett mönster jag jobbar med såväl inom mitt arbetsliv som i mitt privata liv och jag vet vid det här laget vad det är som triggar igång mig att försöka leva upp till någon form av duktighetsnorm (vem det nu än är som sätter den). Gång på gång ramlar jag tillbaka i det här beteendet, trots att jag efter Carros och Henkes död värderat om så mycket och försökt valt bort duktigheten till förmån för äkthet. Det har jag i och för sig alltid försökt att göra i mitt liv, men efter förlusten av två av de viktigaste personerna runt omkring mig har det kommit att bli ännu viktigare. Kanske som en följd av att jag fått lov att väldigt tydligt inse vad som är viktigt, men kanske även för att jag inte har lika mycket energi längre och därför inte heller orkar hålla på med diverse saker och beteenden "i onödan". Åtminstone inte under någon längre tid.

Igår fanns det nog tom några mörkblonda hårstrån 

Vid det här laget vet jag dessutom att konsekvensen av att leva så någon längre stund leder till en otrolig trötthet som de ickekvasivetenskapliga kallar utmattningssyndrom och det är det definitivt inte värt, men ändå är det väldigt lätt att tappa bort sig i det där eländiga duktighetsträsket gång på gång. I alla fall för mig och tydligen är jag inte unik i det heller. Beteendet är vanligt i samband med något som kallas prestationsbaserad självkänsla (för att slänga in lite snyggord då), som verkar vara relativt vanligt förekommande hos många kvinnor. Naturligtvis vill jag vara bra på det jag gör, i alla fall på nåt av det jag gör och självklart blir jag glad och mår bra av att få bekräftelse på att det jag gjort är bra och genomfört på rätt sätt, men det bör inte vara det som är det styrande i tillvaron. Det bör inte vara vad som presteras som sätter en människas värde. Kontentan av dagens diskussioner blev således att vi är rörande överens om att det egentligen är oviktigt om människor tycker bra om en utifrån ens prestationer, eftersom de då egentligen bara värderar det man gör och inte den man är och vem vill inte bli omtyckt/uppskattad/älskad för den man är?

Höstlov

Strålande ledig dag

Vecka 44 innebar höstlov. Det gällde såväl Emelie som mig. Eftersom jag tänker ta tillvara på all tid Emelie fortfarande tycker att det är okej att umgås mycket med sin mamma, tog jag semester. Det går undan nu och det märks tydligt att Emelie är på väg mot tonåren, så det gäller att passa på.  Det var en bra vecka med långa sovmorgnar, gemensamma frukostar, kaffe i gott sällskap, skogsliv, alldeles för stora diskberg, kaminvärme medan pappa målade dörrar och pyntning av Carro och Henkes gravar.

Fika med Anette & Hugo på deras veranda 

Fågelfix inför kommande vinter

Myskväll med Emelie - vi gjorde tacos
tillsammans. Guld!

Plockar mossa & ris samt  njuter av en
underbar dag <3

Vackert

Tog kort på Emelie som tog kort på himlen

Kärlek <3

Vinterfixat hos Carro & Henke <3

Fika hos morsan med Camilla & lilla Kevin<3

Lättlagad middag med viktiga människor <3

Kaffebesök av Hasse & Majan

Diskberg att ta itu med

Lata dagar <3

Kaffe & värme hos pappa..

medan pappa målar dörrar..

ser slitsamt ut ;)

Allhelgonaafton. Det var många ljus tända hos
Carro & Henke. SÅ vackert, men så otroligt sorgligt.
Dom är saknade, så väldigt saknade <3

Vem är i Vemforsen

Jag fortsätter min uppdatering av hösten på mitt externa minne och snart är jag i kapp. Hitintills har jag kommit till den 5 oktober. Det var den dagen jag och mamma tog med husgudarna och for till Vemforsen när jag slutat arbetet. 

Det är nämligen så att när orken tryter brukar vatten av diverse slag hjälpa till att fylla på energi för min del. Vemforsen är vacker, enkel att ta sig till och det passar alla dagar efter arbetet att vandra runt där. 

Har jag dessutom någon ur familjen med mig blir det det bästa av två världar. Vattenvärlden och familjelivet i kombination. Den senaste tiden har det varit mycket stress och energin har börjar tryta. Den tidigare förkylningen har inte heller släppt sitt tag, så behovet av vattenenergi var naturligtvis stort.

Det allra bästa sättet att samla energi genom vatten är naturligtvis att bege sig till havet och allra helst Västkusten, men Vemforsen i höstskrud är inte heller fy skam. Medan vi var där hann jag trampa ner mig i lera, halka snett på en sten och nästan tappa telefonen i vattnet. Det var det definitivt värt. 

Husgudarna var glada, jag blev glad och morsan var också på ett sprudlande humör. Vattnet var spegelblankt där det stod något så när stilla, samtidigt som forsens ljud gav precis den avslappning jag var ute efter. 

Det finns en överhängande risk för att jag blir tjatig i all min höstighet, men det får vara så. Hösten är otroligt vacker, nästan sagolik i all sin prakt, och det går inte att få för mycket av dessa bilder. Åtminstone inte i in värld, där minnen är mycket mer värda än diamanter och upplevelser är det som skapar minnen.

Harry husgud, som gillar vatten, beundrade den mycket stiliga hunden under utan. Något som var väl värt att ägna sig åt en relativt lång stund, det vill säga mellan tass- och magbaden som tydligtvis var lika uppskattade trots att det borde vara alldeles för kallt. 

Vi vandrade runt där i Vemforsen tills det började skymma och sög i oss all vattenenergi och klar höstluft vi orkade innan vi begav oss av hemåt. Det ger energi att vara vid vatten, men det tar värme också den här årstiden. 

   

Därför var vi ganska frusna när vi klev in i bilen igen. Det var nog första gången den här hösten som jag bestämde mig för att det definitivt är viktigt med ved. Ved som måste införskaffas, som alltså inte fanns att tillgå efter en höstvattnig, lertrampande nerkylning av totalvacker karaktär. 

I brist på ved skjutsade jag hem mamma och for hem med husgudarna och gjorde mig kaffe och avokadomackor. Det kanske inte hade exakt samma effekt som en brasa i kokspisen, men det var gott och kaffet var i alla fall varmt. Energin hade kanske inte gått upp så många hack efter Vemforsenvistelsen, men något snäpp högre var den ändå och harmonin inombords var bra mycket närmare den nivå som är att föredra. Stress är inte något som står väldigt högt på min önskelista och det känns i hela kroppen när det blir för mycket av den varan. Då är Vemforsen med sitt brus från forsen och vackra vatten ett bra ställe att vara på, trots den ibland något coola effekten.

Verkligen söndag

Emelie med sin morfar 

Söndagen den 20 september var en söndag när jag verkligen inte gick fram i rask takt eller ens halvfart. Gårdagens uteliv gjorde sig påtagligt påmint och det var en sån där dag när tanken "aldrig mer" låg väldigt nära till hands. Trots det var det en bra dag, med hemliv och umgänge i fokus. 

Frukost

Emelie kom hem, Magnus H kom och hälsade på och pappa kom farandes och drack kaffe. Det var bra samtal och en bra dag. Livet återvände i sakta mak och jag var synnerligen överbevisad om vad som är viktigt här i livet. Familjen, vännerna och husgudarna i hemmets lugna vrå, ja och så kaffe och solnedgångar förstås.

Magnus H på kaffevisit

Money money

Trots att det inte borde vara det, så är pengar en viktig faktor i livet. Även om jag inte tror att det är vägen till lycka, så är åtminstone brist på pengar en ganska rak väg till olycka. Just nu funderar jag, vrider och vänder på tankarna och försöker titta på dem från alla håll och kanter. Ibland är det inte alldeles lätt att veta om den ena eller andra vägen är den bästa. En del svar går det inte ens att få genom att tänka och tänka. Ibland är det lika bra att lägga en del saker åt sidan till det blir möjligt att utröna vilka vägar som ligger som möjligheter i realiteten. Det jag dribblar med är min egen energi, livslust, förmågan att njuta av livet och hinna se alla små mirakel runt omkring kontra pengar. Jag kommer inte att komma fram till någon lösning, för att komma vidare i funderandet krävs en del svar. Svar som jag inte har, utan det är någon annan som sitter inne med dem. Det är egentligen bara att vänta och se, svaren kommer i sinom tid och den tiden är inte allt för långt borta. Det borde inte vara så, men det är det. Pengar påverkar de val man gör.  

Känner mig som ett trafikljus

Incheckad med snyggstassen på

Det finns saker som fungerar både i teori och praktik, andra saker fungerar bara i teorin och så finns det saker som magkänslan direkt meddelar inte hör till de bättre idéerna men som man av någon anledning envist genomför ändå. Förra veckan hyllade jag dumheten och ägnade mig åt det sistnämnda alternativet. Jag företog mig en resa till Stockholm med Mr Murphy som sällskap en del av vägen. Väl i Stockholm for jag till hotellet jag bokat, sov som en stock, klev upp och for till Sofiahemmet och la in mig för operation. Så långt var allt väl, även operationen förlöpte som den skulle och jag vaknade hög som ett hus med en syn som innefattade åtta av allt och en yrsel som inte var att leka med. 

Buffé

Efter operationer ges ingen pardon från vårdpersonal vad gäller att man ska upp inom en timme efter operationen och Sofiahemmet var inget undantag. Så snabbt som ögat åkte jag upp och lika snabbt åkte jag ner i sängen igen. Om det nu är någon som tror att det fungerar att stå upprätt när man är yr och ser åtta av allt, kan jag meddela att så är inte fallet. Det var i ungefär det läget läkaren kom och skulle berätta för mig hur operationen gått. Jag koncentrerade mig allt jag kunde, försökte blunda lite växelvis med ögonen för att på nåt vis kunna fokusera på människan framför mig. Det jag tänkte var att jag skulle förklara att jag var lite yr, men det jag sa till den stackars läkaren var: "jag känner mig som ett trafikljus". Han svarade lite förvirrat: "aha jag förstår, då nöjer jag mig med att berätta att operationen gått bra så länge". Jag skulle vilja påstå att det bästa sättet att imponera på den läkare som precis opererat en, inte är att jämföra sig med ett trafikljus. När yrseln lagt sig och jag återigen såg en av det mesta fnissade jag rätt gott åt mig själv när jag tänkte på det. På tal om intelligenta samtal liksom.

Buffébiljett

Det var dagen efter operationen jag började mitt hyllande av dumheten. Egentligen hade jag börjat redan tidigare när jag bestämt mig för hur jag skulle lösa saker och ting. Min plan var att jag dagen efter operationen skulle ta tåget, ja jag vet att det egentligen är en rälsbuss, till Borlänge, bli hämtad där och åka till hemorten och hämta Emelie, hundarna och katterna hos mamma innan jag begav mig hem. Magkänslan skrek sig nästan hes medan den försökte få mig att förstå att man är rätt sliten efter kirurgiska ingrepp. Jag ignorerade den och fortskred med min plan. Faktiskt så till den milda grad att jag bestämt sa nej när läkaren undrade om jag inte kunde stanna åtminstone några timmar till innan han skrev ut mig. Därefter duschade jag, sminkade mig, beställde en taxi som jag därefter for till centralstationen med. För guds skull, jag hade ett tåg, ja jag vet att det egentligen heter rälsbuss, att passa. 

Hemma, sol, juice - underbart

När jag stod där tillsammans med en bunt andra människor och väntade på att få kliva ombord på rälsbussen, återkom yrseln. Väl ombord satte jag mig så försiktigt jag kunde drog jackan över mig och försökte sova. Efter en del av vägen var det omöjligt, jag var inte längre bara yr utan jag hade ont också. Tack och lov för de smärtstillande små pillren jag hade fått med mig. I Borlänge mötte Magnus upp mig. Han stod på perrongen och väntade, hjälpte mig med min väska och gick långsamt, långsamt med mig till bilen. Det var först i bilen som jag började ge upp resterande del av min plan. Det visade sig att jag inte var riktigt så mycket viking som jag hade velat vara. Direkt jag hade satt mig i bilen brast det, jag grinade och kunde inte sluta. Inte så mycket för att det gjorde ont eller världen gungande utan mestadels för att orken var slut. Det blev ingen hämtning av Emelie, hundar och katter när vi kom till hemorten. Vid det laget skakade jag tänder, grinade vid minsta ansträngning och kände mig som en trasdocka. Magnus är en pärla, han har sett mig i allehanda situationer och behöll sitt lugn medan han såg till att jag kom in och hade allt jag behövde. Han ringde mig därefter under kvällen och natten för att se hur det gick. 

En av de viktigaste <3

Det gick för sig, men jag var bra spak i ungefär fem dagar efter denna lilla Stockholmstur. Den sjätte dagen vände det och jag gick ut i solen, drack juice och njöt av att bara vara, även om det visat sig att jag definitivt inte var en viking. Fast jag behöver inte vara det nu heller. Nu är jag hemma och är sjukskriven i sammanlagt fyra veckor. Jag har gjort det jag alltid gör vid lite längre ledigheter, jag har vänt dygnet och njuter av nattens tystnad. 

Kärlek & sol <3

Medan jag satt här i natten och funderade över livet samtidigt som jag förde över kort från mobilen till datorn, slog det mig att vi, Camilla, Emelie och jag, skrattade mer förr. Även om det var tungt, smärtsamt och jobbigt var vi stundvis lyckligare för bara något år sen. Det längtar jag tillbaka till, lycka lite oftare och oftare tillsammans med dem som är viktigast. Jag diskuterade saken med Camilla och hon höll med, vi har svamlat bort det lite i all stress som vardagen numer innefattar. Vi var överens om att ett prioriterat mål just nu är att återfinna det vi hade förr. Ett fruktansvärt jobbigt liv med riktigt söndertrasande förluster fyllt med ljusglimtar, värme och skratt oftare än nu. 

Störda i solandet av matten med kameran

Idag har jag suttit i solen med Camilla, pratat om allt och inget, tittat på solen, molnen och hundarna och livet har innehållit lite av den lycka jag längtar efter. Dessutom såg jag den första fjärilen för året och det i sig är stort. Trots att jag bitvis har hyllat en del dumhet de senaste dagarna, har jag även påmints om vad som egentligen är liv. Det är i en känsla av tacksamhet jag tänker lägga mig strax. I morgon fyller Emelie tolv år och det i sig är en lycklig dag.    

Vackra värld 

     

När jag väl dör..

Vingar från en vän

Oavsett förkylning eller inte så är natten min tid. Så har det alltid varit. Även om dagarna är underbara, så är det under nätterna jag kan tänka i lugn och ro. Det är då det finns tid och tystnad nog att reflektera och fundera igenom livet och vad som är viktigt. Jag har hunnit med att fundera en hel del, faktiskt både nattetid och i viss mån även dagtid på slutet. Feber ger tydligen vissa förmåner, åtminstone de stunder det inte går att sova trots att det ändå inte finns ork nog för att kliva upp. En sak som slagit mig är att jag tappat bort en del av min glädje och konsten att se det lilla. Om jag ska gradera livet, så är dessa definitivt med på viktiglistan. Utan dem glider livet förbi i någon form av genomlevande som ändå saknar liv och jag vill leva när jag lever. Jag vill uppleva livet och det som är viktigt i det. Den senaste tiden har min energi varit alltför låg och mina arbetsdagar alldeles för långa, ingen av delarna är bra. Jag tycker visserligen om att arbeta, bara det finns en balans. När jag är på arbetet arbetar jag och vilar mig från de tankar jag inte orkar tänka dygnet runt, men det är efter arbetsdagens slut som jag samlar energi och fyller på med viktigheter genom att spendera tid med nära och kära, studera små saker som vattendroppar och istappar, se hundarnas och kattens framfart genom livet, vandra i naturen, titta på stjärnorna, skratta och ibland  till och med genom att städa. Trots alla måsten finns det även andra saker som är väldigt viktiga, kanske viktigast av allt. Det är ungefär det jag funderat över de senaste dagarna, att jag måste få till en balans mellan måste och liv så jag när jag väl dör slipper ångra att jag inte tog mig tiden att leva. 

En del av att leva innefattar att umgås med vänner och idag kom en av mina vänner, Therese, hit med en present. Hon gav mig ett väldigt vackert halsband som var format som änglavingar med en rosenkvarts mellan, samtidigt som hon rakt och ärligt utbrast: "men hur ser du ut? Du är inte särskilt pigg va?" Nej, jag var inte pigg. Däremot blev jag väldigt glad både över påhälsning och present. Detta ska snabbt omvandlas till en insättning på energi i livetkontot som för närvarande är i stort behov av påfyllnad. Det och bäcken som försiktigt har börja porla igen så det hörs in genom det öppna fönstret i mitt sovrum. Åtminstone under natten, när det finns tid och tystnad nog att för att höra den.        

En usel jä..a dag

Nära, kära & skratt - det viktigaste

Somliga dagar tappar jag lite av den lust på livet som jag så frenetiskt försöker att hålla fast vid. Ibland, som idag, tycker jag att det är så himla mycket tjafs och trista spel människor emellan, att jag ger upp om det här släktet. Det är dagar som idag, som jag måste fokusera hårt på alla fina människor omkring. Ibland hjälper inte ens det och satt i relation till det som hela tiden snurrar i mitt huvud, så tröttar en del saker ut mig och idag känner jag mig utmattad. Huvudet värker, axlarna gör ont, jag är trött så in i norden och dessutom less. Det var en bra dag och så kom människorna, det är en ganska bra beskrivning av läget. Förutom det är det december. Jag har lärt mig att avsky denna månad. Föregående månad går under samma känsla. En del dagar går många av mina funderingar åt till att försöka komma fram till vad som är värt att ens ödsla energi på? Vad ger störst chans att känna glädje i livet? Jag vet vad som inte ger det.  

Adventsfika

Jag vet vad som ger glädje i livet också och vad som är det viktiga att fokusera på. Det är till exempel härligt när mamma gapskrattat under adventsfikat, underbart att ha långt borta personer nära och värmande i hjärtat när Emelies ögon glittrar efter julskyltningen. Sånt är viktigt. Dom som står en nära, de älskade hundarna, att slippa stress och spel samt att kunna skratta, sånt är det som bör ha prio i livet. 

Istället för kökssoffa

Nåja, jag har faktiskt en hel del härliga människor och helt underbara hundar omkring mig, så jag är lyckligt lottad. Fast dagar som idag känns det inte helt tydligt, idag är jag bara trött, grinig och rätt uppgiven på delar av livet. Idag har höjdpunkten varit att titta på julkalendern med Emelie, att jag fått middag av mamma samt handlingen på ICA där jag faktiskt fick lite axelmassage. Jag tänker inte räkna upp vad bottenpartierna innehållit, men funderingar kring personliga val är rätt omfattande dagar som denna kan jag säga. Dessutom är det mer tydligt vissa dagar att jag inte klarar av att köra bil några längre sträckor på egen hand sen Henke dog, även det innefattas i en sån här dag. 

Ljus, julkalender & tomtegröt tillsammans med Emelie tillhör
det som ger.

Till havs

Den så kallade marmorbassängen på Hållö

Den i tidigare inlägg omnämnda flykten i tillvaron startade under söndagsmorgonen och begav sig till Västkusten och några av de platser på jorden, som inte går annat än att älska. Framemot eftermiddagen var vi framme. Så vackert och så otroligt efterlängtat låg det då äntligen framför mig igen. Havet. Det enda som viskar till själen om liv och får omedelbar respons, en av de få saker som snabbt fyller på alla energidepåer och den naturkraft jag har en inre längtan efter så fort jag inte är i kontakt med det. 

Älskade Emelie precis innan första havsdoppet för året

På ett ställe som heter Tossene, mitt i ingenstans och ändå så nära det som var det viktiga, hyrde vi övervåningen på ett hus. Vi hade därmed fyra rum och kök i en fullt utrustad bostad till vårt förfogande, vilket visade sig vara tur eftersom vi periodvis kom att vara sex personer och tre hundar som bodde där.

Solnedgång i Bovallstrand - min favoritplats på jorden

Under söndagseftermiddagen utforskade vi en del av Hunnebostrand, ett helt underbart litet samhälle precis invid havet. Vi badade på ett ställe som heter Sankt Görans ö och det var, precis som det mesta däromkring, väldigt vackert. För min del var det ingen badplats att återvända till. Det visade sig att de flesta badvänliga ställena där utgjordes av långgrunda vikar med sandbotten, som man vadade ut i havet från.

Fyren på Hållö

Antagligen ett helt suveränt ställe för familjer med mindre barn, men jag vill inte trampa runt på någon sandbotten. Istället hoppar jag mycket hellre från klipporna och håller mig så långt från botten som möjligt. Även om jag älskar havet gillar jag inte att vandra runt bland krabbor och andra små varelser av mindre angenäm karaktär, som brukar hålla till på botten.

Kvällsbaderskorna Emelie & Jennifer i Bovallstrand 

Mot kvällningen tog vi med husgudarna och for till det ställe jag hittills tycker om allra mest på jorden. Vi for till Bovallstrand och där möttes vi av en helt underbar solnedgång, sjöstjärnor och snäckskal i massor, som hundarna nöjt knaprade på.

Harry husgud avnjuter havet

Vattentempen dög till och med åt husgudarna, som vågade sig ut på sitt första havsbad någonsin. Det är mysigt att plocka snäckor med ett av sina barn, lyssna till vågorna som skvalpar och se hur ögonen glittrar när en och annan liten krabba lyckas bli uppfiskad. Det bästa ordet att beskriva såna kvällar med är nog livskvalitet.

Sjöstjärnor har nåt lite magiskt över sig, som lockar
fram ett speciellt glitter i ögonen på dem som ser dem <3 

Under måndagen stod Lysekil och Havets hus på menyn. Det var ett välbehövligt avbrott från solens strålar, som aldrig känns lika starka ute vid havet som hemma. Emelie med kompisen Jennifer hann antagligen springa fyra varv därinne medan vi andra hann ta ett. Det jag kan säga om det för övrigt är väl att humrar är stora och rockor fascinerande och vackra på nåt vis.

Havets hus i Lysekil

Eftermiddagen innefattade det näst vackraste stället på jorden. Då var det bad i Smögen som gällde. Jag älskar att sitta på klipporna och titta på båtarna, fiskmåsarna och vågorna, medan vinden smeker bort den värsta värmen från ens hud och Smögen är ett alldeles perfekt ställe att ägna sig åt såna saker på.

Nöjd maneträdderska i Smögen

Emelie hade fullt upp med expedition rädda maneter och fånga krabbor, så jag fick nästan tjata med henne för att bada. Det var perfekt att bada där. Ingen botten att knalla på, inga krabbor som på nåt vis kunde nå några av ens kroppsdelar som lätt skulle gå att knipsa av och faktiskt inte heller extremt mycket folk.

Smögen

Om någon mot förmodan skulle få för sig att Västkusten sommartid är en perfekt plats för avskildhet, kan jag dementera detta. I alla fall om man inte vet om nåt speciellt litet ställe någonstans eller har nog mycket tid på sig för att upptäcka ett. Fast trots att det är mycket folk överallt upplever jag det aldrig som trångt. Det går alltid att hitta sig en "egen" klippa att betrakta världen och människorna omkring sig ifrån.

Gullig krabat trots att det är en krabba

Under tisdagen tog vi en båt från Smögen ut till en supermysig ö, som heter Hållå. Tydligen är det populärt att gifta sig där och jag kan helt och håller förstå varför. Ska jag någonsin gifta om mig, så är det definitivt en tänkbar plats för en sån tilldragelse. Nu är det inte riktigt nåt jag går och drömmer om, även om platsen faktiskt till och med fick mig att tycka att det vore en riktigt bra idé.

Smögen igen

På Hållö finns det ett ställe som kallas marmorbassängen. Vattnet där är kristallklart och går i turkosblått. Emelie hävdade med bestämdhet att det bästa köp vi nog gjort genom tiderna var det cyklop hon hade med sig till ön, för det var helt suveränt att snorkla där och det var det. Där finns även Bohusläns äldsta fyr, som Emelie och Jennifer var upp i för att kika på utsikten. 

Solnedgång igen - magiskt vackert i verkligheten

Ännu ett ställe jag gärna besöker igen. Hållö alltså. Väl inne i Smögen igen hann jag träffa några turkiska karpfiskar, som jag inte vågade bada fotbad hos, handla glass åt Emelie och vatten åt mig, knalla efter den berömda Smögenbryggan och komma fram till att eftermiddagen skulle bedrivas i Bovallstrand. Har jag nämnt att jag älskar Bovallstrand?

Underbara kvällar

Onsdagen ägnade vi åt bad på en liten ort som heter Väjern. Det är precis bredvid Sotenäskanalen, vilket innebär många båtar och därmed även mycket vågor att bada i. Vågor är roliga, så det var ett bra val för dagen. 

Kvällsdopp har en tendens att närma sig
nattdopp när man har det riktigt, riktigt bra.

På onsdagsnatten for vi hem. I samma sekund som jag inte kunde se havet längre saknade jag det, men bortavaro innebär att man kommer på bra saker med sin hemmatillvaro också. Till exempel älskar jag vattnet hemma, jag avgudar människornas vänliga småpratande vart man än lyckas vara och jag avgudar min säng.  

Älskade Camilla precis innan hon doppade sig i det
26-gradiga vattnet i Gammelselen

Idag har jag spenderat tid med de två viktigaste jag har kvar i mitt liv. Jag har varit och badat och picknickat med Camilla och Emelie. Älskade döttrar, mina älskade barn. Trots att havet är underbart och jag älskar Bovallstrand, finns det inget som kan mäta sig med dem. Det är dom som är allt det som inget annat kan ersätta eller ens konkurrera med. Så att komma hem gav mig även möjligheten att vara med dem båda samtidigt och det är störst av allt.

Kärlek <3