söndag 25 maj 2014

Kan man ha bulimi om man spyr vantar?

Det är fortfarande lite för lite tid på ett dygn, en vecka, ett år och för närvarande märks det med all tydlighet. Jag hinner knappt med mig själv, ännu mindre allt jag tänkt mig. Hur som haver så har jag varit på ett tyst retreat, fått ett erbjudande om att testa nytt jobb och även bestämt mig för att göra det, varit med om när Emelie dubbades till riddare av St Olofs ring, kombinerat altanhäng med grillkväll, lunchat med en massa trevliga människor så gott som varje dag under veckan som varit, fått en underbar mors dagsfrukost på sängen, tagit en tur till Carros och Henkes gravar tillsammans med Camilla och firat min mamma på mors dag. Jag har även agerat barnvakt åt den lilla varghundsvalpen David (numer 87 cm hög i manken) och så gott som kräkts till följd av att han kräktes upp en vante, en strumpa, en stor del av en sko, två toalettpappersrullar och en massa hundmat. Jag har efter den upplevelsen en svag fundering på om det finns olika former av bulimi och vilken form han i så fall lider av. Camilla och jag har, under ett samtal, upptäckt att vi inte skrattar lika ofta längre och att vi saknar det. Vart har all glädje som vi brukar lyckas hitta där vi minst anade att den fanns tagit vägen? Ännu viktigare, hur ska vi hitta den igen. Fäbodliv har även det stått på agendan, samt att hämta en stor hylla som Camilla införskaffat med en väldigt liten golf. Så har jag så klart röstat. Imorgon ska jag tack och lov på meditationscirkel, vilket är ett mycket välbehövligt andningshål i tillvaron där jag kan samla in lite energi. Nu ska jag hänga en tvätt, duscha och sova. Imorgon är en ny dag och en ny vecka och jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska hinna det jag tänkt mig. Antagligen blir det som vanligt, full skjuts från morgon till kväll och snart är det söndag igen och jag funderar över vart tiden har tagit vägen.       

söndag 18 maj 2014

Så himla socialt

Anette & Mabbe
Jamen jösses! Tiden går så himla fort och jag har så himla fullt upp att jag inte riktigt hinner med allt jag har tänkt mig. För närvarande är det, förutom arbete, umgänge som bäst beskriver mina dagar. Allt sedan förra lördagen är det social samvaro som prioriterats allra högst. Lördagen innefattade grill- och vinkväll med Anette, Mabbe och Patrik. Det var himla trevligt med god mat och massa babbel ändå fram till två på natten. Söndagen fördrevs bland annat med Hasse och Majan i deras fäbodstuga. Som mest var det åtta hundar där och som minst var det sju. 

På socialt uppdrag
Resterande dagar har det lunchats med Majan, Camilla och Tove, det har fikats med Tove, Majan, morsan, Camilla, Therese och Magnus och på måndagen sov till och med Camilla hemma vilket inte direkt var igår annars. Måndagen var även den dag jag fick ett erbjudande som gav mig både separationsångest och en nyfiken känsla av framåtskridande. Till veckan blir det kanske klart hur det blir med det och spännande är det. I tisdags var det kontroll av bland annat blodtrycket, det var för högt men inte så högt att jag egentligen behöver oroa mig. Onsdagen var då en av långfikadagarna och torsdagen skulle ha varit en barn i sorg och meditationsdag, men visade sig inte vara nåt av sakerna. Lite snopet var det allt, efter att jag ordnat så Emelie kunde sova hos sin mormor och jag skjutsat hem hundarna i superstressfart, att upptäcka att meditationen var inställd. Istället umgicks jag med Tove under några koffeinstinna timmar, vilket var riktigt trevligt. 

Kaffe i fäbon
Igår hälsade Patrik och jag på Majan och Hasse och idag hälsade Tove på oss två gånger, så det har liksom rullat på rätt bra med det sociala livet under några dagar och det är mysigt att träffa alla dessa människor som jag tycker så mycket om. I morgon är det ett retreat som gäller, dessutom ett där man ska vara tyst hela dagen. Från klockan 09.00-18.00 är det tystnad i kombination med massage, meditation, sopplunch med mera som står på menyn. Det blir lite spännande att se hur det går. Därför blir det sängen nu. Det gäller att vara utvilad om man ska klar av att hålla sig tyst under så många timmar i sträck ;)  

Lite lördaslyx i form av gräsmatta, sol och roande
läsning har också hunnits med

lördag 10 maj 2014

Polisiär debutant

Under torsdagen pågick polisiära aktioner i nära anslutning till mitt hem. Det gav åtminstone mig lite hjärtklappning, när jag lite stressad var på väg till jobbet igen efter lunchen och blev stoppad. Dessutom var det första gången, jag har nämligen aldrig under mitt körkortsinnehavande liv blivit stoppad av polisen. Av någon anledning ger bara åsynen av dessa lagens väktare en känsla av att vara lite kriminell. Jag hanterade det på bästa sätt. Först försökte jag åka förbi dem och smita, sen vägrade jag stanna där de tyckte att jag borde stanna. Därefter bestämde jag mig för att det bästa antagligen var att konfrontera det blåvita hotet. Det gick förvånansvärt bra och hotet visade sig vara trevligt, trots sin envisa inställning vad gällde nykterhetskontroll. Naturligtvis var jag nykter, vilket även den vänlige men envise polismannen konstaterade efter ett visst blåsande. Därefter tänkte dom bara låta mig åka, men någon måtta får det väl ändå vara. Ska man bli stoppad ska det minsann göras enligt konstens regler, så jag påtvingade dem en titt på mitt körkort. Numer är det därmed polisiärt säkerställt att jag kör både lagligt och nyktert. Sådana uppjagande händelser måste naturligtvis uppvägas på nåt vis, så kvällen ägnades åt meditationscirkel. Slutet gott allting gott med andra ord.        

onsdag 7 maj 2014

Frallor i Partille

Livet, det svåraste som finns, går sin gilla gång med Mr Murphy i spetsen. Den här gången var det en annan familj som drabbades och som nu har ett helvete framför sig. I lördags var jag på en vacker, men extremt sorglig, begravning för en alldeles för ung människa. Det är såna gånger allt sätts på sin spets och oviktigheter degraderas till just oviktigheter, medan det lilla blir det största av allt. För någon stannar livet upp, fryser fast i ett mardrömslikt scenario, medan det för andra går på som inget har hänt. Jag vet att jag tyckte det var extremt märkligt när Carro och Henke dog, att andra kunde fortsätta göra det de vanligtvis gör och att det mesta verkade gå vidare fast hela min tillvaro stannat. Den här gången står jag på sidan av med ett liv som går på, medan det stelnat i ett tryckande vakuum för någon nära. 

I mitt för närvarande framåtskridande liv händer ganska vardagliga saker. Jag klarade mikrofongrejen, utan att brista ut i skönsång och gapa gullefjun över hela församlingen. Det var okej att sitta där på scenen och åtminstone försöka se smart ut. Jag har klarat av tre ytterligare möten av mer avslappnad karaktär, mycket skrivande, massor med jobbande, en Stockholmsresa med konferens och nu är jag hemkommen, utarbetad och trött. Så trött att jag tänker lyxa till det med hundraåringen och ostbricka. 

Till de mer intelligenta sakerna jag hört hör: 
"Tänk att folk säger att de kommer från Stockholm när det egentligen bara är Stockholms stad som är själva Stockholm. Sa ni att ni kommer från Partille, ligger det ens i Stockholm?" 
"Är det sant att ni i Norrland bara kan åka och hälsa på varandra utan att anmäla det innan. Det har man då inte gjort här sen 50-60-talet (sagt av en människa på max 35 år)"
En av de mer intelligenta sakerna jag sagt när jag tvingades middagsmingla och uppbåda så mycket som sig bör bestod i (efter att en man pratat hundar och påstått sig ha en fralla ??! och jag associerat det till limpa) att säga: jaha, så du har en tax. Mannen tittade förnärmat på mig och förklarade i mild duärminsannfrånvettet ton att han absolut inte hade en tax, utan en fransk bulldog. Mitt svar på detta förklarande var: jaja, men det hade ju åtminstone nåt med bröd att göra! Så var i alla fall den hund- och bröddiskussionen slut.

I övrigt var det lite av en antiklimaxkänsla över hela Stockholmsresan. Med extremt höga förväntningar på belysningen på ett hotell som reklamför sig för just den, var det kanske inte direkta jubelrop av hänförelse jag ägnade mig åt när belysningen var en form av spotlight som var så mild att jag först inte ens kunde avgöra om lampan var på. Det var inga riktiga hurrarop som skallade genom staden när vi upptäckte att den beryktade isbaren, som naturligtvis borde föräras ett besök, var stängd på grund av ombyggnation, blommorna i Kungsträdgården hade blommat ut och det utlovade kaffet inte kunde serveras som utlovat på grund av en trasig maskin, men levererades senare fast i extremt svag och faktiskt ganska odrickbar form. Fast det var med viss harmoni vi njöt av hotellet som ändå var riktigt fräscht, med suverän lunch, fika som absolut gick för sig och en frukost som var precis som hotellfrukostar ska vara. Nåt som ändå levererade efter uppsatta förväntningar var NK. Jag förväntade mig nämligen att det skulle vara dyrt att gå in där och det var precis vad det var också. Så kan en blixtvisit i hufvudstaden gå till, trots att den inte har nåt med Partille att göra och fast bröd numer är namnet på hundar. Nåt mer som levererade så till den grad att det var förälskelse som närmast beskrev upplevelsen var Starbucks - I totally love their coffee!