Livsväv

Skogstur med husgudarna

Sommaren borde vara här, men det är den inte. Det är kallt och många dagar går i blåsigt, blött och grått. Jag är frusen och för närvarande trött. När tröttheten kommer medför det att mitt mående går i vågor, från mörkt till ljust inom loppet av några minuter. Saknaden är påtaglig, det är den alltid. Nu måste jag dessutom bege mig till kyrkogården igen. En del av mig vill sätta blommor och göra det fint där, men en annan del vill inte dit alls. Det är jobbigt att konfronteras med gravarna, det är ändå inte där det känns som dom är. Istället blir det den påminnelse jag definitivt inte behöver, för jag vet hur det är men vill ändå inte ha det slängt i ansiktet. När jag väl har varit dit brukar det ändå kännas bra att jag gjort det, att jag har pysslat och gjort det fint där. Det är bara att ta steget dit som är svårt, att orka stå där igen där det av någon anledning känns lite kallare än någon annanstans. 

Emelie som vävt klart sin duk <3

Trots måendets lynnighet går livet i något slags flow. Det är inte stora saker som händer, men det händer ändå. Till exempel begav vi oss till Mora en dag, Emelie,morsan och jag. Det var rusningstid och bilkön var lång där vi skulle svänga över vägen och jag tänkte att det skulle ta resten av eftermiddagen för oss att ta oss över. Det gjorde det inte, eftersom en bil stannade och släppte över oss. När vi kom fram till parkeringen var den full, vi svängde in ändå och i samma sekund backade en bil ut och vi fick en plats. När jag sen skulle gå för att köpa en parkeringsbiljett, stannade en bil bredvid mig och en man ropade till mig: ska du stå här länge? Jag svarade att jag skulle stå där ett tag och då gav han mig sin parkeringsbiljett så slapp jag till och med köpa en sån. Jag har fått trisslotter skickade till mig i brev från min kusin, ett barbord med stolar som jag länge velat ha men tyckt varit för dyrt dök plötsligt upp på blocket för en spottstyver att vad det annars kostar och en rapport på jobbet var redan gjord när jag skulle gå in och göra den. Inte av mig utan av någon annan. Såna små saker är det som händer titt som tätt och jag tackar för det, flow är ett bra tillstånd att vara i. 

Fågelskådning i skogen <3

Det var pappa och jag som drog iväg och hämtade det mycket åtråvärda barbordet som nämnts ovan, till Karlstad var det vi fick åka. Det en trevlig tur, trots att vi med jämna mellanrum åkte lite vilse. På vägen hem stannade vi på ett ställe som heter Diner 45 i Sunne. Det kändes som det låg mitt ute i ingenstans, men det var en riktigt trevlig restaurang i 50-talsstil med mycket god mat visade det sig. Det har varit mors dag och jag blev firad genom att Emelie målat ett väldigt fint hjärta som jag fick och Camilla försökte bjuda ut mig på mat, men jag styrde om det till gemensamt kaffedrickande i hemmets lugna vrå tillsammans. Jag firade min mamma genom att köpa en trisslott och nåt jag vet att hon gillar löjligt mycket,nämligen glass. Den här gången blev det mjukglass och det var tydligtvis en populär mors dagspresent. 

Middag med pappa på Diner 45

Vad har mer hunnit passera senaste tiden? Emelie har varit på skolresa till Boda Borg under en helg, vilket var en succé och det var en synnerligen nöjd dotter som kom hem. Hon har även vävt klart den duk hon hållit på med ett tag i slöjden och den blev himla fin och kommer att passa alldeles utomordentligt på vårt nya bord. Jag har bevisat mig vara starkare än jag trott och på egen hand flyttat köksbordet till en blivande matsal till förmån för det nyinköpta barbordet, vilket förutom en rätt nöjd känsla gav vissa andra känslor i ryggen. Bra blir det dock och då får ryggen kännas av lite.

Lapar sol på gräsmattan <3

Det har även varit en del besök i vårt hem, till exempel har Anette, Caija, Magnus, Matte och Therese varit hit. Camilla har även hon varit hit et flertal gånger, men hon räknas inte som besökare utan som en del av oss, trots att hon bor i egen lägenhet sedan ett ganska långt tag tillbaka. En hel del skogspromenader har också hunnits med och det är tur det, för efter en dag på jobbet är det ett väldigt bra sätt att få frid i sinnet. Dessutom blir husgudarna glada och det gör mig glad. Det är bland annat på dessa promenader som humöret åker riktigt mycket upp och alla små vackra ting framträder alldeles tydligt. Då är det lite tacksam lycka som gör sig påmind och det är en helt underbar känsla. 

Eagle Down med gästspelare i Öje

I fredags var det till och med sol, så jag passade på att flexa ut lite tidigare än jag vanligtvis brukar sluta arbetet för att bara njuta av den annars ganska svårflirtade solen. Det var underbart att ligga i det lite för höga gräset på gräsmattan och bara känna värmen sprida sig i kroppen.Naturligtvis var husgudarna med och de njöt minst lika mycket som jag. I lördags umgicks jag med Therese, vi åt kinamat och drack champagne innan vi begav oss av till Öje för att lyssna på ett band som heter Eagle Down. Det var bra musik och en trevlig kväll, men tyvärr gav det en synnerligen trött söndag. En söndag som för övrigt var relativt kall och med en del regnskurar, vilka gjorde att utelivet kändes mindre lockande. I övrigt har det väl mestadels varit en hel del arbete och vardagslivet i övrigt som tagit tid.  

Sol & flex är en bra kombination

Kan man ha bulimi om man spyr vantar?

Det är fortfarande lite för lite tid på ett dygn, en vecka, ett år och för närvarande märks det med all tydlighet. Jag hinner knappt med mig själv, ännu mindre allt jag tänkt mig. Hur som haver så har jag varit på ett tyst retreat, fått ett erbjudande om att testa nytt jobb och även bestämt mig för att göra det, varit med om när Emelie dubbades till riddare av St Olofs ring, kombinerat altanhäng med grillkväll, lunchat med en massa trevliga människor så gott som varje dag under veckan som varit, fått en underbar mors dagsfrukost på sängen, tagit en tur till Carros och Henkes gravar tillsammans med Camilla och firat min mamma på mors dag. Jag har även agerat barnvakt åt den lilla varghundsvalpen David (numer 87 cm hög i manken) och så gott som kräkts till följd av att han kräktes upp en vante, en strumpa, en stor del av en sko, två toalettpappersrullar och en massa hundmat. Jag har efter den upplevelsen en svag fundering på om det finns olika former av bulimi och vilken form han i så fall lider av. Camilla och jag har, under ett samtal, upptäckt att vi inte skrattar lika ofta längre och att vi saknar det. Vart har all glädje som vi brukar lyckas hitta där vi minst anade att den fanns tagit vägen? Ännu viktigare, hur ska vi hitta den igen. Fäbodliv har även det stått på agendan, samt att hämta en stor hylla som Camilla införskaffat med en väldigt liten golf. Så har jag så klart röstat. Imorgon ska jag tack och lov på meditationscirkel, vilket är ett mycket välbehövligt andningshål i tillvaron där jag kan samla in lite energi. Nu ska jag hänga en tvätt, duscha och sova. Imorgon är en ny dag och en ny vecka och jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska hinna det jag tänkt mig. Antagligen blir det som vanligt, full skjuts från morgon till kväll och snart är det söndag igen och jag funderar över vart tiden har tagit vägen.       

Henkes bal & underbara tjejer

Helgen har inneburit dubbla känslor. Dels har den varit vacker, underbar och precis så bra som helger bör vara. Vi har grillat, klippt gräs, gått nån promenad och plockat lite – allt i solens underbara sken. Mina kära döttrar har uppmärksammat mig på mors dag med en underbar tavla, en väldigt vacker ängel och en himla söt blomma. Glad och rörd är ord som faktiskt inte riktigt räcker till i sammanhanget. Vilka underbara tjejer jag har! Men mors dag är även en dag av saknad, i och för sig som alla andra dagar, men dagar när vi vanligtvis brukar samlas allihop är det så tydligt att två av mina barn inte är här. Därför gör mors dag ont också. En bitterljuv dag, en dag av tacksamhet och lycka över Camilla och Emelie och en saknadens dag.

Den här helgen är jobbig av en annan anledning också. Min Henke skulle, om han varit vid liv, gått på skolbal den här helgen. Han skulle ha gått sista året på sitt älskade bygg och snart varit färdig i skolan. Jag kan nästan se honom för mig i kostym på väg till balen. Han skulle ha varit så fin! Antagligen ganska stolt och glad också. Henke gillade att klä upp sig och balen och studenten hade med stor sannolikhet inte varit några undantag. Facebook har visat upp bilder på hans kompisar, uppklädda och jättefina. Jag önskar att Henke hade fått vara med, så även om jag glädjer mig för Henkes kompisars skull känns det även lite orättvist att han inte är en del av allt det som han kämpade så för att uppnå. Det skär i mitt ganska trasiga modershjärta eftersom han är borta helt enkelt. Så som sagt, helgen har inneburit dubbla känslor, hjärtat som har gått balansgång och kärlek till mina barn.