So far not so good

Kortfattad sammanfattning av dagen so far; det rosaskimrande upplösningstillståndet har bytts ut mot lila spyhinkar i kombination med snorpapper. I alla fall för de tonåriga familjemedlemmarnas del. Saker och ting går inte riktigt som planerat.

Kan man ha bulimi om man spyr vantar?

Det är fortfarande lite för lite tid på ett dygn, en vecka, ett år och för närvarande märks det med all tydlighet. Jag hinner knappt med mig själv, ännu mindre allt jag tänkt mig. Hur som haver så har jag varit på ett tyst retreat, fått ett erbjudande om att testa nytt jobb och även bestämt mig för att göra det, varit med om när Emelie dubbades till riddare av St Olofs ring, kombinerat altanhäng med grillkväll, lunchat med en massa trevliga människor så gott som varje dag under veckan som varit, fått en underbar mors dagsfrukost på sängen, tagit en tur till Carros och Henkes gravar tillsammans med Camilla och firat min mamma på mors dag. Jag har även agerat barnvakt åt den lilla varghundsvalpen David (numer 87 cm hög i manken) och så gott som kräkts till följd av att han kräktes upp en vante, en strumpa, en stor del av en sko, två toalettpappersrullar och en massa hundmat. Jag har efter den upplevelsen en svag fundering på om det finns olika former av bulimi och vilken form han i så fall lider av. Camilla och jag har, under ett samtal, upptäckt att vi inte skrattar lika ofta längre och att vi saknar det. Vart har all glädje som vi brukar lyckas hitta där vi minst anade att den fanns tagit vägen? Ännu viktigare, hur ska vi hitta den igen. Fäbodliv har även det stått på agendan, samt att hämta en stor hylla som Camilla införskaffat med en väldigt liten golf. Så har jag så klart röstat. Imorgon ska jag tack och lov på meditationscirkel, vilket är ett mycket välbehövligt andningshål i tillvaron där jag kan samla in lite energi. Nu ska jag hänga en tvätt, duscha och sova. Imorgon är en ny dag och en ny vecka och jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska hinna det jag tänkt mig. Antagligen blir det som vanligt, full skjuts från morgon till kväll och snart är det söndag igen och jag funderar över vart tiden har tagit vägen.       

Imorgon - Henke 20 år

Imorgon, den 13/3, skulle Henke ha fyllt 20 år. Han borde ha fått vara här och fira. Det är han inte och det känns. Det tär en del på humöret och måendet, inte bara hos mig utan även hos Camilla och Emelie är det tydligt märkbart. Förutom det så snöar det och mitt immunförsvar har bestämt sig för att inte vara alldeles samarbetsvilligt, med den påföljden att jag har ont i kroppen, är yr och har feber. Ingen av delarna är nåt jag har varken tid eller lust med. Om det inte är solklart vid det här laget, är jag dessutom gnälligt sur och även det ingår i kategorin "varken tid eller lust med". 

I övrigt har Mr Murphy återigen påmint om sin allstädes närvarande makt. Den här gången genom ett ledsamt ingripande i den i tidigare inlägg nämnda kärlekshistorien, den kärlekshistorien som var kopplad till Skåne. I lördags väcktes vi, Camilla och jag, av meddelandet om att den lilla tikvalpen vid namn Alice som var föremålet för de stora varma känslorna, avlidit under natten av en för ägarna okänd anledning. Turligt nog, när det blev som det blev, har Emelie varit helt omedveten om nämnda kärlek och så ska det förbli. Hon har nog mycket att fundera över ändå, utan mer tråkigheter som tynger henne. 

Annars går livet sin gilla gång med sina toppar och dalar. Den här tiden på året kommer dalarna tätare än topparna och så måste det få vara. Det positiva som går att nämna är att Camilla fortsätter på sin husliga bana, jag har stiftat bekantskap med en suverän ansiktskräm och en del dagar lyser solen, vilket  medför att jag kan öppna fönstret till och med som mindre frisk och lapa sol i fåtöljen i vardagsrummet. Alla dagar fyller mina kära husgudar på med kärleksfull energi och idag har Emelie ridit på Vargheden igen. Idag har även Camilla spillt senap och ketchup på sin sko, samtidigt som en hund spydde i bilen. Underligt nog fick denna kombination oss att gapskratta. Kanske på grund av ironin i livets gång, kanske bara på grund av trötthet eller för att det helt enkelt inte fanns så mycket annat att göra åt saken.  Egentligen spelar det ingen roll varför. Skratt som skratt är bra delar av livet, även om det innebär att nån måste kräkas för att andra ska skratta.