Tear my heart open

Black holes ain't as black as they are painted. They are not the eternal prisons they were once thought. Things can get out of a black hole...so if you feel you are in a black hole, don't give up - there's a way out.

Stephen Hawking

Denna blogg, som jag ständigt vänder mig till när livet känns lite hårt. Då finns den här och jag kan skriva av mig det jag oftast inte kan dela med någon annan. Inte för att personerna runt omkring inte lyssnar eller finns där för mig, utan för att i det här är jag ensam. I alla de känslor, minnen, min trasighet, saknad och sorg finns det ingen som kan gå med mig. Ingen mer än jag är precis där jag är och där jag är känns det då ibland ensamt, så därför är det skönt att ändå kunna få ur sig en del av allt det som bubblar inombords. 

Trots att det händer så mycket positivt och underbart i mitt liv, har den senaste tiden har varit lite tuff. När det är lite tufft, jag blir lite för trött och kraven blir lite för många, det är då jag inte orkar hålla känslorna på plats, minnena instängda eller det mörker som jag hatar borta. Det är då jag faller och det som får det att tippa över brukar vara något ganska litet. Det var det den här gången också. Litet, oväntat, inte så förvånande men oförberett klev det förflutna fram en morgon och slet fram allt det jag hela tiden jobbar så hårt för att hålla i schakt. Sist det hände på det här viset var det en kollega som på en gemensam lunch helt plötsligt talade om att hon varit nära när Henkes dog och att hon fortfarande hörde ljudet inom sig när bilen kraschade in i lastbilen. Fram tills dess hade jag inte haft några ljud på de scener jag ser i mitt inre. Jag hade redan tidigare fått dofter, syner och känslor från olycksplatsen beskrivna för mig, men ljud hade fram till den dagen inte funnits med. Inte ljuden och inte heller alla de människor hon berättade om som tittade på, en del nyfikna och en del chockade, men alla där av samma anledning. De ville se vad som hänt och det som hänt innebar att min son var där död. Jag var inte beredd den gången och det var jag inte nu heller. Den här gången kom en person från Carros liv fram. Hon berättade saker för mig som jag egentligen redan anade, men som jag nu fick beskrivna och verifierade för mig. Hon berättade om hur människor i viktiga bestämmandepositioner hade bestämt sig för att Carro inte hade det så jobbigt, inte mådde så dåligt utan mestadels var en bortskämd unge. Carro som hade en svår depression, som hon tack vare bland annat den här stämplingen inte fick hjälp för, hade alltså blivit reducerad till nåt man inte behövde lägga så mycket vikt vid eller ta på så stort allvar. Jag fick berättat för mig om prestige som drabbade den det inte får drabba och om hur den till och med fortsatte medan andra insett att det var över, att det inte längre var Carro man letade efter utan hennes kropp. Allt det här berättades för mig en morgon över en kopp kaffe, inte på något vis med intentionen att vara elak eller slå undan mina ben utan kanske helt enkelt för att det var något som tyngt den här personen eller något som denne funderat över.   

Det tog energi, mer än jag hade att ta hand om det jag fått höra. Det fick mig att rasa, minnena att välla fram och en ilska jag faktiskt inte känt tidigare att vakna. Inom mig ville jag skrika åt prestigepersonen som tack och lov inte fanns i närheten att det var dennes fel att Carro nu är död, att all den där jävla prestigen, beslutsamheten och bristen på ödmjukhet kostat min dotter livet och att det är helt sanslöst att en del verkar kunna sätta sig över andra så mycket att det faktiskt medför att en del dör och ändå leva vidare som om inget har hänt. Min mer realistiska sida visste naturligtvis att det kunde ha blivit så här ändå. Det spelade ingen roll för mitt hjärta skrek att Carro, min lilla dotter, den känsligaste starkaste människa jag mött, den kreativa lilla konstnärssjälen som egentligen ville så väl, mitt första barn som jag älskar så mycket och numer saknar jämt, inte fick den hjälp och det stöd hon behövde eller ens så pass mycket respekt att det gick att erkänna att hon mådde dåligt, var deprimerad och behövde lite ödmjuk varsamhet omkring sig. Det fick mig ner i mörkret, fick minnena att välla fram, saknaden att göra så ont som den bara gör när det skydd jag ibland lyckas linda in mig i rycks bort. Det är där jag nu, i mörkret med mig själv och mina minnen. Med alla sår som nog aldrig läker och med ett söndertrasat hjärta som fortfarande slår så hårt för dem jag älskar så mycket. Det jag behöver är tid och energi för det kostar att ta sig upp igen och det tar tid att göra det. Ändå är jag glad att jag fick veta, att jag får lov att bearbeta lite i taget igen och i inte allt för stor dos. Men jag är trött på hur ont det gör, att det aldrig kommer att gå över och att dom är borta, att dom inte finns nära och hur smärtsamt det är att vara utan dem. Älskade ungar, mina underbara barn. Det fanns så mycket av livet kvar för er och ni borde ha fått vara här.

Idag

Det sägs att om man funderar mer än två minuter på ett problem och dess lösning, så ältar man. I så fall ältar jag, jag ältar det om och om igen. Fast en del säger att det gått så lång tid och att det liksom blir bättre med åren. Det blir det inte, det blir nog aldrig bättre egentligen. Det som händer är att den akuta fasen lägger sig, övergår till en mer tystlåten fas, en fas som är i det fördolda, alltid molande och som egentligen ingen klarar av att hantera om den skulle få synas. Den fasen som skär i själen för att det gör så otroligt ont att sakna två personer som aldrig mer kommer tillbaka. Det är ett problem, fast det går inte att lösa det. Inte genom att älta och inte på nåt annat sätt heller. Det spelar ingen roll. Den fasen finns där alltid. 

Idag spelade jag en del låtar på Youtube, en sån där gång när man liksom bara klickar vidare till en låt från en annan och minns olika delar av livet. Så kom jag till låtar från The phantom of the opera och jag mindes hur jag och Carro tittade på den filmen tillsammans sent en natt, och hade så högt ljud på att Camilla ropade till oss hur många gånger som helst att vi skulle sänka ljudet. Jag mindes hur Carros ögon tårades när det var sorgligt, hur vi skrattade åt att vi konstant vägrade att sänka ljudet eftersom det liksom var så bra och jag mindes hur hennes röst och skratt lät. Jag mindes den där känslan av när hon och jag satt där, nära och tillsammans. Mitt förstfödda barn och jag. Det är underbart att ha såna minnen, men de gör även ont. Det gör ont att minnas allt bra, eftersom det påminner så mycket om att de inte är här. Det kanske har gått lång tid för en del och det har det för mig med i vissa avseenden. Jag saknar dem, Carro och Henke borde vara med i så mycket. I allt som händer nu och i det som borde vara en del av deras liv, men det är dem inte. Det är lång tid att sakna. Ändå hamnar jag på en sekund tillbaka till när de dog. Då är det ingen tid alls sedan det hände. 

Mitt liv har kommit att delas upp i delar. Före Carro dog, innan Henke dog, efter Carro och Henke dog, mitt liv där jag saknar och det gör ont och mitt liv där jag är lycklig i det jag har nu. Jag försöker oftast att dölja det trasiga livet, det där det bara gör ont, för så gott som alla andra. Det finns ändå inget som någon kan göra, men ibland rinner det över, sipprar fram och vägrar och ligga under ytan. Som idag, idag saknar jag och det får synas. Det får komma fram och det får låta. Det finns där och det är det inte heller någon som kan göra något åt. Så om det är ält, då ältar jag. Idag ältar jag dessutom tydligt. En del dagar får vara så, som idag.     

Jag ser ljuset, trots att håret är alldeles mörkt

Fika med brudarna :)

Ibland kan några dagar under en filt i soffan, färdiglagade matdosor och vila göra underverk. Så känns det i alla fall idag när jag kravlat mig ur soffan och, som det känns, återkommit till livet lite igen. Fylld med nyvunnet hopp och en lite smånöjd känsla har jag druckit oräkneliga koppar kaffe tillsammans med Tove, plockat ihop lite i köket, fått håret färgat och bakat. Bakningen kom sig egentligen av att Matte under helgen tog upp vad han trodde var jordgubbar till en dessert, men som visade sig vara hallon. Hallon som han har handplockat under sommaren. Det medförde att han under söndagen, medan han gjorde sig klar för en veckas arbete på annan ort, muttrade att det vore bra om vi som var hemma kunde ta reda på dem på något sätt eftersom han tyckte det skulle kännas surt om dessa hårt införskaffade bär bara slängdes. Så vi tog reda på dem, Emelie, Jennifer och jag. Jag bakade en sockerkaka som vi åt med de hårt införskaffade hallonen och vaniljvisp. Det var gott, så det måste väl sägas vara ett bra initiativ av Matte ändå ;)  

Lite guldkant

Att färga håret var väl i och för sig också ett bra initiativ, eftersom utväxten var av det mer rejäla slaget. Det stod det att färgen var mörkblond, vilket bör sättas i relation till att Emelie kom hem från skolan och frågade om jag färgat håret svart och varför i hela friden hon då inte får göra det?!! Nåja, det är i alla fall ingen utväxt kvar och jag har inte heller en platinaorange färg så det får väl ses som en lyckad färgning ändå. 

Det stod mörkblond!

Tove och jag ägnar oss under våra stunder av koffeingudstillbedjan åt kvasipsykologi på hög nivå. Så var fallet även idag och det gick ett flertal timmar åt att vända oss själva ut och in, samt sätta diverse snyggord på våra olika förehavanden och känslomässiga kaostillstånd. Idag var ett av de penetrerade ämnena duktighet. Det är lätt att glida in ett beteende där det blir viktigt, kanske nästan viktigast, att vara duktig. Duktig för sig själv och kanske framförallt duktig för andra, eftersom det, åtminstone för mig, innebär en positiv påverkan på självkänslan. För min del är det här ett mönster jag jobbar med såväl inom mitt arbetsliv som i mitt privata liv och jag vet vid det här laget vad det är som triggar igång mig att försöka leva upp till någon form av duktighetsnorm (vem det nu än är som sätter den). Gång på gång ramlar jag tillbaka i det här beteendet, trots att jag efter Carros och Henkes död värderat om så mycket och försökt valt bort duktigheten till förmån för äkthet. Det har jag i och för sig alltid försökt att göra i mitt liv, men efter förlusten av två av de viktigaste personerna runt omkring mig har det kommit att bli ännu viktigare. Kanske som en följd av att jag fått lov att väldigt tydligt inse vad som är viktigt, men kanske även för att jag inte har lika mycket energi längre och därför inte heller orkar hålla på med diverse saker och beteenden "i onödan". Åtminstone inte under någon längre tid.

Igår fanns det nog tom några mörkblonda hårstrån 

Vid det här laget vet jag dessutom att konsekvensen av att leva så någon längre stund leder till en otrolig trötthet som de ickekvasivetenskapliga kallar utmattningssyndrom och det är det definitivt inte värt, men ändå är det väldigt lätt att tappa bort sig i det där eländiga duktighetsträsket gång på gång. I alla fall för mig och tydligen är jag inte unik i det heller. Beteendet är vanligt i samband med något som kallas prestationsbaserad självkänsla (för att slänga in lite snyggord då), som verkar vara relativt vanligt förekommande hos många kvinnor. Naturligtvis vill jag vara bra på det jag gör, i alla fall på nåt av det jag gör och självklart blir jag glad och mår bra av att få bekräftelse på att det jag gjort är bra och genomfört på rätt sätt, men det bör inte vara det som är det styrande i tillvaron. Det bör inte vara vad som presteras som sätter en människas värde. Kontentan av dagens diskussioner blev således att vi är rörande överens om att det egentligen är oviktigt om människor tycker bra om en utifrån ens prestationer, eftersom de då egentligen bara värderar det man gör och inte den man är och vem vill inte bli omtyckt/uppskattad/älskad för den man är?

Jag hör..

Livet rullar på på sitt sedvanliga sätt. Jag hör människor omkring mig prata på om resor, kor, adventskalendern och jag pratar också på om det för att inte sticka ut sorgens och saknadens ansikte på ett sätt som jag ändå inte orkar visa upp. Jag hör de tonåriga familjemedlemmarna prata om julklappar, tråkigheten i att dammsuga sina rum, läxor och resor till Mora. Inom mig tänker jag på Henkes händer, hur de såg ut när han omkommit i den där olyckan för snart sex år sedan, och jag funderar över varför de var skadade. Var det för att hela bilen i stort sett knycklats ihop eller hann han höja händerna för att skydda sitt ansikte? Om han hann göra det, vad hann han tänka då? Hans mobiltelefon var hel, den hade han i byxfickan. Nu är den förstås hemma hos mig, i ett kuvert som polisen gav oss som innehöll den, hans vantar, en sudd som han fått av Emelie, ett plektrum han tyckte om och hans plånbok. Jag tänker på att det är is på älven och att det numer är åtta år sedan Carro kommit tillbaka från obduktionen och vi skulle välja kläder till henne att ha i kistan. Inombords känns det som jag skriker, utåt försöker jag vara som vanligt. Jag lagar äcklig mat, dricker kaffe, försöker fly från tillvaron genom att dumstirra på någon tv-serie och jag gråter. I alla fall inom mig. Utåt försöker jag som sagt vara som vanligt, men jag saknar dem. Jag saknar dem hela tiden, det gör ont att vara utan dem. Emelie tänker också en hel del, det hör jag på henne. Jag försöker ge henne svar, men det är svårt för en del av dem är såna som jag önskar att jag hade själv. Jag hör människor prata om gardiner, om kylan som är just nu, om arbete och jag pratar också på om det. Fast inom mig är det helt andra saker jag hör, som deras skratt, alla skämt, en del meningar de sagt som etsat sig fast i mitt sinne och jag vet att jag aldrig mer kommer att höra dem. Inte på riktigt, inte här, inte så som det borde vara och jag undrar om det någonsin mer går att bli riktigt hel utan dem.   

Morgonhumör, solrosor & hål i golvet

Camilla med kompisen Catrins lilla Othilie 

Några dagar går fort och hinner inrymma så mycket. Allt från bekantskapen med ett nytt litet liv över djup sorg till hål i golven. Det är livet. Det är så det går på med allt vad det innehåller och med en spännvidd som täcker alla känslor. Ibland räcker det med bara några dagar för att man ska hinna känna så mycket, i det här fallet räckte det med sex dagar under september (9-16 september 2015). Dagar som pendlade mellan förundran, ilska, glädje, gemenskap, kärlek, djup saknad och sorg och ödmjukhet. Ändå hände det inte så stora saker, eller så är det just det som är så stort. Allt det som händer hela tiden, som bara går att se om man tar sig tid att titta. Det lilla, men så väldigt förunderliga. Livet i all sin prakt mitt i all vardag.  

Ödmjuk 

För att börja någonstans så blir det vid det där uttrycket "morgonstund har guld i mun". Vad i hela friden är det för dravel. Morgonstund har aldrig någonsin medfört just nåt annat än kaffe i munnen, även om det kan vara nog så vackert och rofyllt. I alla fall ibland. Låt mig säga så här, mitt morgonhumör är så där.. milt uttryckt. Jag är inte en morgonmänniska över huvudtaget, utan natten är mer min tid. Det innebär att jag är relativt zombielik när klockan har ringt och det är dags att släpa sig igenom diverse morgonrutiner. Så länge allt bara går på i vanlig lunk och inget sticker ut är det helt lugnt. Det är när nåt inte riktigt följer rutinerna, som humöret kommer fram.

Emelie & jag käkar kebabrulle - oxå en
form av lyx <3

Emelie, som inte heller är alldeles totalalert på morgonen, satte under några morgnar en interutinpåmorgonengrej i system. Interutinen innebar att hon klev upp före mig, gjorde sig i ordning, stressade till bussen för att ringa mig och stressa upp mig ur sängen för att jag skulle åka till busshållplatsen eller skolan med diverse grejer som hon glömt. Problemet med det är att jag inte är särskilt imponerad av morgnar som sådana och morgnar i stress är, om möjligt, ännu värre. Efter att jag stressat upp ur sängen och begett mig iväg i diverse skick med diverse grejer, fick jag ett mindre anfall en av morgnarna. 

Mitt i skogen finns det ett ställe med både solrosor & vallmo, vackert som bara den & 

uppenbarligen även omtyckt av älgarna

Just den morgonen vaknade jag av att Emelie ringde och sa med lite gäll, stressad röst att hon glömt nyckeln till skåpet och hon ville att jag skulle åka till busshållplatsen med den. Jag for upp ur sängen, irriterad som få innan jag ens fått upp båda ögonen, slet på mig nattlinnet och blev uppringd av Emelie igen, som glömt skorna också. Något mer irriterad släpade jag mig ner medan jag kände hur ögonbrynen var synnerligen ihopdragna och mungiporna släpade i golvet, när Emelie ringde ytterligare en gång för att meddela att hon även glömt läxan på bordet och den måste ju naturligtvis också med. Det var i rent ursinne jag slet på mig en jacka över nattlinnet, slängde mig ut, skrapade av en tunn ishinna av bilrutorna och for iväg till busshållplatsen med läxor, skor och nycklar. Väl framme skällde jag i en muttrande ton redan innan Emelie öppnat bildörren, noterade att både Emelie och hennes kompis Jejje såg relativt roade ut medan jag fortsatte skälla även efter att Emelie hämtat grejerna och stängt bildörren. Tjejerna såg fortsatt roade ut och sa nåt till varandra medan de sneglade lite försiktigt åt mitt håll. Väl hemma efter denna irriterande morgonstund som definitivt inte hade nåt guld någonstans, tag jag kameran och tog kort på mig själv i syfte att se efter vad Emelie och Jejje hade tyckt var så himla roligt. Det gjorde definitivt inte morgonen bättre..

Morgonstund blablabla.. 

Väl på jobbet blev det ändå en rätt bra morgon, en av kollegorna hade fixat lite frukost till alla och det blev en trevlig stund när vi dessutom kunde skratta åt bilden av den mer vansinniga morgondelen av mig på bild. Åtminstone blev jag inte uppringd och väckt av en stressad Emelie mer den veckan. Fast berörda dagar innehöll så mycket mer än ilskna morgnar. En dag när jag var på väg till morsan efter jobbet till exempel, svängde jag förbi Camilla. Hon hade besök av sin kompis Cathrin, som dessutom hade med sig sin drygt fyra veckor gamla dotter Othilie. Inte ens jag kunde låta bli att charmas, utan fick lov att snusa lite på henne. När man tittar in i ögonen på en bebis är det förundran över livet man känner, åtminstone är det så för min del. Förundran och vördnad, herregud vilket mirakel varje nytt litet liv är. 

Mysigt med frukost på jobbet.

En annan av dagarna for Emelie och jag iväg och köpte varsin kebabrulle efter jobbet och skolan, som vi åt tillsammans medan vi pratade om dagen som varit. Det är underbart att umgås med Camilla och Emelie, det är bara de egna barnen som kan ge precis den känslan i själen. Det är gott att skratta tillsammans med dem och det är till och med underbart att vara galet morgonarg på dem. Allt detta är en lyx, som det gäller att ta vara på. Det sämsta man kan göra är att ta dessa stunder för givna, åtminstone sett ur mitt perspektiv. Skogsvandringarna tillsammans med husgudarna har även de fortsatt. Skogen och naturen ger en annan form av ro i själen och det är där det går att vara precis här och nu och släppa allt annat. Ofta ger det mig en känsla av ödmjukhet att vandra bland träd och växter. På ett ställe i skogen växer det solrosor och vallmo. Första gången jag sprang på det förvånade det mig, men efter hand har det kommit att bli ett lite spännande inslag i skogsvandringarna att se hur mycket blommorna har slagit ut. 

Kortet jag fick tillsammans med Henkes minnesbok från skolan efter hans död

Blandat med all kärlek, glädje, ilska, förundran, ödmjukhet och vördnad har nämnda dagar även innehållit smärtsam saknad och stor sorg. Det är olika saker som kan utlösa det, eller utlösa är fel uttryck för känslorna ligger alltid precis under ytan. Däremot är det olika saker som kan få dem upp i ljuset. Ofta kämpar jag emot, för den smärtan vill jag inte känna alls egentligen. Fast så fungerar inte livet med alla sina aspekter, det innehåller allt och jag vet att det är för att jag älskar dem så mycket som det gör så ont att vara utan dem. Carro och Henke, så närvarande och ändå så långt borta. En kväll när jag skulle plocka i ordning lite i en del skåp hittade jag den minnesbok jag fick från skolan efter Henkes död. Den hade legat framme så de som ville fick skriva i den och det är det många som har gjort. Bredvid boken fanns ett foto på Henke, ett ljus och en ros. I minnesboken fanns ett kort på hur det sett ut. När jag hittade boken med kortet och alla texter, brast det. Det slet snabbt bort den tunna hinna som gör att jag oftast kan hålla dessa känslor på plats.

Körkväll igen - utanför Malungs kyrka

Världen rasade igen. Emelie kom in och såg vad som hänt och sa; du borde nog inte titta mer i den där nu ikväll. Fast jag kunde naturligtvis inte låta bli, hur skulle jag kunna det? Det var säkert tre år sen jag tittade i den boken och det gjorde lika ont då. Det är inte sakerna i sig som gör det, utan det är det faktum att de sliter mig från ett ställe där jag lyckas hålla det lite ifrån mig till att stå öga mot öga med det jag absolut inte vill veta av. Resten av kvällen satt jag i soffan, ihopkrupen till en boll, bläddrandes i boken medan tårarna rann. Det måste få vara så ibland. Ibland måste det få komma fram även om jag inte vill. Att låta det komma fram gör ont, sliter sönder och river hål. Det tar all energi och det tar lång tid att bygga upp den igen. Det gör mig ännu mer rädd om dem jag har kvar, Camilla och Emelie får stå ut med att jag ibland är mer än hönsig. 

Hur ofta sågar nån hål i ens köksgolv

Dagarna innehöll även viss förvåning. Mitt badrum genomgår just nu en renovering efter en vattenskada. När jag kom hem en av dagarna för att äta lunch och hämta hundarna, upptäckte jag att någon sågat hål i köksgolvet. Bara så där och helt omotiverat. Det fanns ingen anledning att såga ett hål rätt upp från källaren med motorsåg, åtminstone inte som jag såg det. Hål i golvet innebär inte bara förvåning, utan även viss irritation. I köket är nämligen hundarna fram till lunch och min mer hönsiga sida kom fram i full blom när jag insåg att de varit i närheten av motorsågsblad som kommit upp ur golvet. Nåväl, allt hade gått bra förutom för golvet då. Det visade sig vara min hyresvärd som hade stått för sågandet, fast inte ens han kunde motivera varför utan var också något förvånad över golvets nya make over. Förutom redan beskrivna innehöll väl dessa dagar inte så mycket mer. Jag hann med att sjunga med kören igen och det var lika trevligt den gången. Jag har umgåtts med människor jag tycker om och skrattat en del. Livet har gått sin gilla gång med allt vad det innebär helt enkelt.

    

Mirakel

Pistolskytte & körsång

Anette på kaffe hos morsan 

Min plan har varit och är att börja på pistolskytte. Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig, eller det gör det i och för sig sällan fast ibland är det lite mer tydligt än andra gånger. Till exempel så tyckte Angelica att vi borde börja sjunga i kör, kom nu ihåg att min idé var att börja på pistolskytte. Kör är också roligt, men det är definitivt viss skillnad mellan att skjuta med en pistol och att ta höga toner. 

Yttermalungs kyrka

Nåväl, tisdagen den 8 september 2015 var jag hos mamma efter jobbet för att dricka lite kaffe och hämta Emelie och husgudarna. Det var i det stadiet Anette hörde av sig, så jag bjöd upp henne till morsan på kaffe. Anette som hade snappat upp allt om Angelica och börja på kör, serverade mig helt enkelt kvällens aktivitet som bestod i att börja sjunga i kör samma kväll. Så blev det. En dryg halvtimme senare befann jag mig tillsammans med Anette och många fler i Yttermalungs kyrka och sjöng allt vad jag var värd. Både sopran- och alt-stämmor testades och det var riktigt roligt. Så pass roligt att jag definitivt kan tänka mig att syssla med diverse stämsång kontinuerligt. Angelica? Hon var inte med på kör och så vitt jag vet har hon inte börjat på pistolskytte heller, men plötsligt händer det väl. Plötsligt har Angelica kanske börjat köra och jag kanske kombinerar skönsång med skytte. 

Körövning :)

Leva fullt ut

Camilla på toppen av Gnupen

Efter en natt med vin och roliga människor vaknade jag söndagen den 6 september 2015 och var synnerligen rastlös. Trött som få, men fortfarande inte så pass rofylld att jag kunde tänka mig att vila. Därför ringde jag Camilla och introducerade idén om att knalla upp på Gnupen. Gnupen, som egentligen heter Lybergsgnupen, är en bergsklack som ligger 657 meter över havet i ett naturreservat. Det är vidunderlig utsikt där och ena sidan stupar brant rätt ner. Hur som helst hade Camilla aldrig varit dit och för min del var det så pass länge sen, att det vid den tiden inte varit ett naturreservat utan det gick att åka skoter dit.  

Stackars liten

Camilla var på, så vi plockade ihop lite av det vi hade hemma till picknick och begav oss av. Innan vi for ringde jag Magnus för att höra efter hur vi skulle hitta dit och han sa bland annat att vi skulle komma till en informationstavla, sen lyssnade jag väl med ett halvt öra ungefär. Vi hade inte kommit långt förrän vi fick syn på en orm i vägen. Naturligtvis stannade vi för att se hur det var med den. Den hade blivit överkörd, visade det sig, och den dog så gott som direkt vi kom fram till den. Påverkade av den händelsen for vi under ett tag ganska tysta vidare.

När vi väl kom fram till den informationstavla som Magnus nämnt var humöret åter på topp, så vi gick ur bilen, studerade snabbt och ganska otåligt tavlan för att bestämma oss för att den var värdelös. Eftersom en värdelös tavla inte var nåt att lägga vikt vid, hoppade vi in i bilen och fortsatte vår färd. Vägen blev underligare, smalare och krångligare att åka på ju längre vi åkte. Vi skrattade som tokar och Camilla utbrast till sist: tror du inte att det här är stigen upp till Gnupen som vi åker på? Det var det självklart inte, hävdade jag, så skrattade vi ännu mer. 

Väldigt vacker vandring

Så plötsligt där mitt i skogen, på den väg som mestadels såg ut som en stig, stod det en man. Naturligtvis stannade vi och frågade hur man egentligen skulle ta sig till Gnupen. Mannen svarade lite frågande; var det inte er jag åkte förbi vid informationstavlan? Vi svarade att det kunde det möjligtvis ha varit och då såg han ännu mer frågande ut och sa; såg ni inte pilarna?? Va? Vilka pilar? Om det nu hade funnits några pilar så var det åtminstone inget vi hade uppmärksammat. Mannen sa lite tålmodigt att vi fick lov att åka tillbaka på vägstigen till informationstavlan och gå stigen till Gnupen därifrån. Stigen skulle vi dessutom se, eftersom den var utmärkt med en skylt?!

Äntligen på rätt stig <3

Vi åkte tillbaka. Om vi hade skrattat på vägen till helt fel, var det inget mot vad vi gjorde när vi for därifrån. Vi parkerade snällt bilen vid den snabla tavlan och gick till stället där det tydligtvis kommit upp en skylt medan vi varit på villoväger. Nöjda började vi så äntligen vår vandring, bara för att komma upp på en ny väg. Då tappade både Camilla och jag humöret en kortare stund, medan vi fräsande "ska det vara så förbaskat svårt att hitta till Gnupen" virrade runt ett tag. Mitt i virrandet dök det upp en skylt i vårt synfält och färdvägen blev åter tydlig. 

Innan vi gick sa Camilla; undrar om det är möjligt att ta med en rullstol upp dit?

Hon tog inte upp det mer efter att vi börjat vår vandring ;-)

Det går inte att säga annat än att det är vackert i naturen och vägen till Gnupen var definitivt inget undantag. Det var stenar, rötter, rotvältor och så otroligt rogivande att det var värt alla vilseåkningar. Vacker natur gör att det är med en känsla av ödmjukhet man vandrar och så var det. Även om vi ibland funderade över det logiska med att ha en stig i en bäck och hur långt det egentligen var.

Det fanns bänkar utsatta lite här & där efter
stigen. En del av ställena var så vackra att
bara de i sig gjorde hela vandringen så värd
att gå.  

Husgudarna var nöjda, Camilla och jag var på ett strålande humör och solen sken större delen av vägen, som kantades av bland annat kantareller. Vi tog en del kort och skulle dessutom försöka oss på att ta en vettig selfie. När vi sen såg den skrattade vi så vi kunde knappt gå, herregud så totalt obra en del kort blir.

 Förunderligt vackert

När vi väl kom upp på toppen var vi helt eniga. Det var verkligen värt att åka lite fel, gå på stigar som var bäckar och upptäcka att det inte skulle gå att ha med sig någon i rullstol på vägen, för utsikten var helt förunderligt vacker. Det var nästan så vi inte kunde sluta att se oss omkring, men på ett respektfullt avstånd från kanten till stupet. 657 meter över havet är ganska högt ändå upptäckte vi. 

Otroligt vacker utsikt

Ödmjukhet är känslan som uppstår

Liten på jorden minsann

Vi fikade där uppe. Det finns en slogbod att sitta i och det var rätt skönt att krypa in i den, för vinden kändes rätt bra däruppe. Kaffe och macka är nästan aldrig så gott som när man picknickar det. Det var dessutom lyx för både Camilla och mig att ha lite gemensam kvalitetstid, det är ibland svårt att få till det som vi vill. Allt vad vardag innebär tar stor del av den tid som är så dyrbar. 

Så himla gott med fika <3

På tillbakaväg

På vägen ner var vi ungefär lika förvirrade och missade exempelvis en stor skylt i mitten och vandrade därför i tron att nervägen verkligen var längre än vägen upp. Det var den naturligtvis inte, men det var något förvirrade vi upptäckte att vi hade kommit till vägen där vi tyckte att det var förbaskat svårt att hitta till Gnupen utan att passera skylten som vi hade som en form av riktmärke. När vi kom tillbaka till bilen visade appen som mäter det mesta inklusive längden på vandringsvägar att vi gått 7,29 kilometer och det kändes gött. Vi var lagom trötta i kroppen, lite frusna och dessutom hungriga. En suveränt härlig dag avslutades därför med gemensam middag på en av ortens pizzerior. En del dagar är liksom bara lite mer fulla av liv och det här var en av dessa dagar.

Njutbart!

Det klassiska med varulvar

Hemmavid

I en rörig värld behövs strategier för att få frid i sinnet. För min del fungerar naturen som en sådan och jag kan vandra många timmar, i husgudarnas sällskap bland lingonris och mossa. Som komplement till de naturliga vandringarna, tittar jag på serier. Det kan jag ägna mig åt i dygn om livet rörighet har tagit allt för mycket av min energi. Timme efter timme ligger jag då i soffan och plöjer en säsong åt gången av diverse övernaturligt, gärna vampyrer och varulvar.    

Vandringsstart i solnedgång medför vandringsstopp i månsken

En annan liten aspekt av min tillvaro består i min konstant tidsoptimism. Jag tror helt enkelt att tiden är lite mer omfattande än den är och därmed även att jag hinner mer saker under viss tid än vad som många gånger visar sig vara möjligt. Tillsammans kan mina strategier för sinnesfrid i kombination med min tidsoptimism medföra till exempel oplanerade joggingturer i mörkret. 

Där, bland lingonris & träd, försvinner
allt tankebrus & sinnet blir lugnt

Strategier

Harry Husgud nyfiken på upptäcktsfärd

Som den dagen efter jobbet när jag bestämde mig för att knalla ut på en för mig och husgudarna vanlig runda i skogen. Fast innan jag kunde det skulle jag bara.. Innan vi kom ut på promenad hade det hunnit bli så gott som solnedgång, men som den tidsoptimist jag är drog jag ändå iväg. Naturligtvis skulle vi hinna hem innan det blev kolsvart ute, resonerade jag när vi knallade i väg. Hundarna var glada, jag var nöjd och det var vackert att vandra medan himlen färgades orange för att sakta övergå till att bli stjärnklar med fullmånen som ljuskälla.  

Såå många bra idéer rätt som det är

Det vill säga tills jag medvetet tänkte på hur vacker fullmånen var och min hjärna direkt serverade mig en bild på alla dessa varulvar som jag tittat på i diverse serier. Helt plötsligt var det fullkomligt logiskt att tänka sig att skogen var full av varulvar och det minst lika logiska, om det skulle ha varit så att det funnits en varulv i närheten, var att börja jogga för att komma hem lite snabbare. Gissningsvis tror jag inte att jag varken kan jogga eller springa ifrån någon varulv om vi utgår ifrån den temporära hypotesen att skogen faktiskt vimlade av verkliga varulvar.  

Fascineras av dessa vackra varelser

Har en annan form av fascination för
avokadomackor

Hundarna, som inte är van att jag varken är särskilt mörkrädd eller att vi helt plötsligt ska ägna oss åt jogging i mörkret, reagerade med att anta samma sak som jag, nämligen att vi måste vara jagade av nåt synnerligen hotfullt. Därför sprang de framför mig med huvudena pendlandes fram och tillbaka i syfte att få syn på vår fiende, medan de samtidigt skällde oavbrutet ändå tills vi återigen var nere på en belyst del av världen. Där och då, i skenet från gatlamporna, kändes det rätt löjligt att jag bara en halv minut tidigare sprungit som en galning genom skogen med en inbillad varulv efter mig. Nåja, det var skönt att komma hem i alla fall.

Trött men taggad

Som en effekt av denna ofrivilliga joggingtur som urartade till en totalt galen språngmarsch, återföddes idén om att genomföra en kommunklassiker. Återföddes för att jag funderat på det tidigare, men den här gången gjorde jag slag  saken och beställde startkort. En kommunklassiker innebär att man gör allt som ska göras i en vanlig klassiker, fast under ett år. Inte nog med att jag beställde startkort till mig, utan jag drog med mig flera kollegor i denna överilade idé också. Fast det kommer nog att bli bra, bara jag gjort de där milen på längdskidor så. Förutom klassikeridéer och galna månskenslopp, har även en och annan tur medans det varit ljust ute hunnits med i skogen. Det är när jag hunnit varva ner medan vi vandrar, husgudarna och jag, som jag är mottaglig för att se storheten i det lilla. Det är såna gånger jag älskar livet. Vilken orolig gåva vi fått att förvalta så väl det går den tid vi har.

Gamla danskar & norrsken

På väg

Sommaren som gått, semester till trots, har jag bara hunnit med att påbörja diverse inlägg i bloggen. Det blev tydligtvis inte bättre av att arbetslivet återtog sin plats i det tidsutrymme som var dag innefattar. Därför fortsätter jag när det finns en lucka i tid och aktiviteter, att lägga upp alla de påbörjade utkast jag har. Bloggen fungerar, vilket antagligen nämnts förut, både som minnesbank och för att bearbeta.

Uppdukat 

Den 28 augusti 2015 var det då dags för fäbodliv efter jobbet. Vi var några stycken som skulle träffas i Majans och Hasses stuga för att äta tillsammans och dricka en och annan droppe vin. Solen sken, himlen var blå och känslan var att friheten låg inom räckhåll när jag for. Väl framme var grillen redo och bordet dukat, så vi satte oss ute i friska luften och babblade och drack vårt vin medan köttet grillades. 

Gosam kväll

Det var en avslappnad kväll med många skratt. Majan hävdade att det tillhörde god ton att följa skogens seder och att en av dem var att dricka ett litet glas gammeldansk. Där bangade i alla fall jag, efter en liten smutt på denna vedervärdiga dryck insåg jag att det fick vara hur det ville med sederna i skogen. Inget skulle kunna få mig att frivilligt hälla i mig denna illasmakande sörja. Nä, ska jag nu dricka nåt alkoholhaltigt ska det åtminstone vara nå så när gott.

Engla kollar läget

Illasmakande sörja

Mörkret kom så sakta smygande, elden sprakade, stjärnorna kikade fram och det var ljuslyktor utsatta lite här och där. Ia och Elinor begav sig av hemåt när kvällen började glida över mot natt. Majan och jag satt kvar vid elden och babblade om livet, såg den så gott som fulla månen glida upp och dessutom hade vi förmånen att få se norrskenet som spelade över himlen. Livskvalitet är väl egentligen bara förnamnet. Vilka upplevelser vi har tillgång till.

    

Det är faktiskt en speciell känsla att lägga sig i en stuga i skogen. Det är fridfullt att lyssna till elden som sprakar tills man somnar. Det är även rätt stor mysfaktor att vakna och titta in i eldstaden det första man gör. Det enkla livet ger så mycket. Husgudarna, som naturligtvis var med, njöt även de i fulla drag. 

 Godnatt & godmorgon

Eftermiddagen dagen efter begav vi oss av hemåt. Efter ett ha haft naturen så nära ett tag, var det med en känsla av ödmjukhet och påfyllda energidepåer jag kom hem. Väl hemma fortsatte helgen i lugn takt med en månskenspromenad i sällskap av husgudarna som mesta aktivitet. En del dagar är helt enkelt bara bra.  

Morgonvy

Ett av Majans & Hasses får som
betade invid stugan

Harry, Nova & Harrys mamma Loppan som njuter av solen i skogen