Leva fullt ut

Camilla på toppen av Gnupen

Efter en natt med vin och roliga människor vaknade jag söndagen den 6 september 2015 och var synnerligen rastlös. Trött som få, men fortfarande inte så pass rofylld att jag kunde tänka mig att vila. Därför ringde jag Camilla och introducerade idén om att knalla upp på Gnupen. Gnupen, som egentligen heter Lybergsgnupen, är en bergsklack som ligger 657 meter över havet i ett naturreservat. Det är vidunderlig utsikt där och ena sidan stupar brant rätt ner. Hur som helst hade Camilla aldrig varit dit och för min del var det så pass länge sen, att det vid den tiden inte varit ett naturreservat utan det gick att åka skoter dit.  

Stackars liten

Camilla var på, så vi plockade ihop lite av det vi hade hemma till picknick och begav oss av. Innan vi for ringde jag Magnus för att höra efter hur vi skulle hitta dit och han sa bland annat att vi skulle komma till en informationstavla, sen lyssnade jag väl med ett halvt öra ungefär. Vi hade inte kommit långt förrän vi fick syn på en orm i vägen. Naturligtvis stannade vi för att se hur det var med den. Den hade blivit överkörd, visade det sig, och den dog så gott som direkt vi kom fram till den. Påverkade av den händelsen for vi under ett tag ganska tysta vidare.

När vi väl kom fram till den informationstavla som Magnus nämnt var humöret åter på topp, så vi gick ur bilen, studerade snabbt och ganska otåligt tavlan för att bestämma oss för att den var värdelös. Eftersom en värdelös tavla inte var nåt att lägga vikt vid, hoppade vi in i bilen och fortsatte vår färd. Vägen blev underligare, smalare och krångligare att åka på ju längre vi åkte. Vi skrattade som tokar och Camilla utbrast till sist: tror du inte att det här är stigen upp till Gnupen som vi åker på? Det var det självklart inte, hävdade jag, så skrattade vi ännu mer. 

Väldigt vacker vandring

Så plötsligt där mitt i skogen, på den väg som mestadels såg ut som en stig, stod det en man. Naturligtvis stannade vi och frågade hur man egentligen skulle ta sig till Gnupen. Mannen svarade lite frågande; var det inte er jag åkte förbi vid informationstavlan? Vi svarade att det kunde det möjligtvis ha varit och då såg han ännu mer frågande ut och sa; såg ni inte pilarna?? Va? Vilka pilar? Om det nu hade funnits några pilar så var det åtminstone inget vi hade uppmärksammat. Mannen sa lite tålmodigt att vi fick lov att åka tillbaka på vägstigen till informationstavlan och gå stigen till Gnupen därifrån. Stigen skulle vi dessutom se, eftersom den var utmärkt med en skylt?!

Äntligen på rätt stig <3

Vi åkte tillbaka. Om vi hade skrattat på vägen till helt fel, var det inget mot vad vi gjorde när vi for därifrån. Vi parkerade snällt bilen vid den snabla tavlan och gick till stället där det tydligtvis kommit upp en skylt medan vi varit på villoväger. Nöjda började vi så äntligen vår vandring, bara för att komma upp på en ny väg. Då tappade både Camilla och jag humöret en kortare stund, medan vi fräsande "ska det vara så förbaskat svårt att hitta till Gnupen" virrade runt ett tag. Mitt i virrandet dök det upp en skylt i vårt synfält och färdvägen blev åter tydlig. 

Innan vi gick sa Camilla; undrar om det är möjligt att ta med en rullstol upp dit?

Hon tog inte upp det mer efter att vi börjat vår vandring ;-)

Det går inte att säga annat än att det är vackert i naturen och vägen till Gnupen var definitivt inget undantag. Det var stenar, rötter, rotvältor och så otroligt rogivande att det var värt alla vilseåkningar. Vacker natur gör att det är med en känsla av ödmjukhet man vandrar och så var det. Även om vi ibland funderade över det logiska med att ha en stig i en bäck och hur långt det egentligen var.

Det fanns bänkar utsatta lite här & där efter
stigen. En del av ställena var så vackra att
bara de i sig gjorde hela vandringen så värd
att gå.  

Husgudarna var nöjda, Camilla och jag var på ett strålande humör och solen sken större delen av vägen, som kantades av bland annat kantareller. Vi tog en del kort och skulle dessutom försöka oss på att ta en vettig selfie. När vi sen såg den skrattade vi så vi kunde knappt gå, herregud så totalt obra en del kort blir.

 Förunderligt vackert

När vi väl kom upp på toppen var vi helt eniga. Det var verkligen värt att åka lite fel, gå på stigar som var bäckar och upptäcka att det inte skulle gå att ha med sig någon i rullstol på vägen, för utsikten var helt förunderligt vacker. Det var nästan så vi inte kunde sluta att se oss omkring, men på ett respektfullt avstånd från kanten till stupet. 657 meter över havet är ganska högt ändå upptäckte vi. 

Otroligt vacker utsikt

Ödmjukhet är känslan som uppstår

Liten på jorden minsann

Vi fikade där uppe. Det finns en slogbod att sitta i och det var rätt skönt att krypa in i den, för vinden kändes rätt bra däruppe. Kaffe och macka är nästan aldrig så gott som när man picknickar det. Det var dessutom lyx för både Camilla och mig att ha lite gemensam kvalitetstid, det är ibland svårt att få till det som vi vill. Allt vad vardag innebär tar stor del av den tid som är så dyrbar. 

Så himla gott med fika <3

På tillbakaväg

På vägen ner var vi ungefär lika förvirrade och missade exempelvis en stor skylt i mitten och vandrade därför i tron att nervägen verkligen var längre än vägen upp. Det var den naturligtvis inte, men det var något förvirrade vi upptäckte att vi hade kommit till vägen där vi tyckte att det var förbaskat svårt att hitta till Gnupen utan att passera skylten som vi hade som en form av riktmärke. När vi kom tillbaka till bilen visade appen som mäter det mesta inklusive längden på vandringsvägar att vi gått 7,29 kilometer och det kändes gött. Vi var lagom trötta i kroppen, lite frusna och dessutom hungriga. En suveränt härlig dag avslutades därför med gemensam middag på en av ortens pizzerior. En del dagar är liksom bara lite mer fulla av liv och det här var en av dessa dagar.

Njutbart!