Mikrofonkåt

Imorgon är det måndag igen och med det arbete. Arbetet innefattar morgondagen till ära att prata i mikrofon. Jag har ingen som helst längtan efter dylika aktiviteter, så det är med viss bävan jag ser morgondagen an. Nåja, det värsta som kan hända är väl att jag brister ut i skönsång och aldrig mer får ägna mig åt liknande arbetsuppgifter. Med tanke på att jag har svårt nog att prata i mikrofon är antagligen risken för eventuell skönsång obefintlig, så med det sagt finns det väl egentligen inte så mycket att oroa sig för. En helt vanlig dag med andra ord, eller i åtminstone nästan. Om det inte vore för den där mikrofonen som bums måste vara inblandad.

Lyx i en plastmugg

Korvkok 

Efter en veckas jobbande kommer inte solsken, men dock ledighet. Så himla skönt! Morgnar som består av utdraget uppvaknande i horisontalläge, långfrukost med kaffe i så stor mängd som behövs istället för hinns med och ingen stress. Det är en lyx. Lite veckolyx har det också varit. Under veckan har jag sett 19 rådjur, varit på födelsedagskalas, lunchat med Majan två gånger, blivit bjuden på lunch av exet, sett två helt nyfödda lamm och lite större flasklamm, umgåtts med Camilla och haft hundliv. Mindre lyxig var provtagningen jag var på, vilken innefattade blod ur armen. Jag är inte överförtjust i det förfarandet, men till och med det gick bra och det medförde även insikten om att man inte får ta kort, inte ens på sig själv, inne på en sjukvårdsinrättning. Nämligen lovade jag Camilla ett kort på själva blodtappandet, ett led i att inte visa sig fegast i världen, men där var det stopp. Istället fick hon en bild på plåsterlappen, vilken det inte krävdes särskilt mycket mod för att ta. Fast regler är regler, så även när det gäller fotografering.  

Fäbodliv

Även gårdagen innefattade en del lyx. Efter jobbet drog Patrik och jag iväg till Majan och Hasse som vistades i sin fäbodstuga. Där åt vi kokt korv, drack kaffe och en mugg med rödvin. Jag skriver mugg, för det var plastmuggar som gårdagen till ära fick agera vinglas. Det gick det med. I vanliga fall är jag inte så förtjust i rött vin, men det visade sig att Per Morbergs zinfandel fungerade riktigt bra. Åtminstone en plastmugg av det. 

Gudomligt söt

Idag är lyxen redan överspelad, den bestod ju av det lugna uppvaknandet och den långa frukosten. Nu återstår den städning som jag aldrig hinner under veckorna. Nåja, det blir antagligen en rätt lyxig upplevelse att lägga sig i en renbäddad säng i ett nystädat hus också. Så ska jag prova mina nya knivar, som Camilla har beställt åt mig och som grannkvinnan skrev på för att posten inte skulle åka iväg utan att leverera dem. Det är en del av charmen med att bo i en liten by i den lilla byn, grannarna hjälps åt, det är enkelt, okomplicerat och rätt idylliskt. I det stora hela så är livet helt okej. 

Knivskarpt

  

Krossat porslin, äggfest och tragedi

Livet - inte direkt nån räkmacka

Påsk, som alla andra högtider, är en kluven tid. Allt vad det innebär med traditioner tillsammans med familjen, innebär även att två personers frånvaro är så skrikande påtaglig. Carro och Henke borde också vara med. Dom borde också måla ägg, äta janssons frestelse och skratta åt alla tokigheter vi lyckats försätta oss i under livet. Fast dom är inte med, inte den här påsken heller. Inte under någon högtid över huvud taget under de senaste åren har dom varit med. Ändå finns dom där, i våra tankar, minnen och hjärtan. Alltid närvarande, alltid med och alltid så enormt saknade.

Påsklunch med Camilla, Emelie, morsan, Jonatan och Lukas

När vi satt och åt påsklunch under påskaftonen pratade vi minnen. Vi skrattade åt minnena av när Carro sprängde ett mikrat ägg och lyckades skaka en ketchupflaska så det var både ägg och ketchup i hela kökstaket, när Henke fick ett anfall över att jag köpt lättyoghurt istället för vanlig yoghurt och att han blev ännu argare när han skakade den och någon inte hade skruvat på korken ordentligt så det även flög yoghurt över hela kökstaket. Vi fnittrade åt Henkes pass av en kaka jag hade i ugnen, som han tog ut och stjälpte upp på ett fat fast den var allt annat än klar, så det rann kaksmet över hela fatet och bänken där den stod. Vi log varmt åt minnet av när Carro upptäckte att det brann i en väggljusstake i köket och lugnt ropade på mig som lika lugnt ropade på Magnus, som fick panik och slängde vatten på den lilla branden varpå hela kökstaket blev svart av sot och både Carro och jag skrattade så vi kiknade. Vi pratade om många saker som hänt, många tokroliga situationer och många stunder när vi alla varit tillsammans. När vi alla även inkluderade Carro och Henke i livet och med rent fysiskt.

179-årskalas

En kort stund kändes dom lite nära igen, en kort stund kände jag mig varm i hjärtat och nästan lite lycklig. Det är så det känns när vi sitter tillsammans och kommer ihåg. Det är också det som sen gör att det gör ännu ondare och att det är ännu tommare. Att minnas är dyrköpt och väldigt kortvarig lycka, men det är det värt för varje stund när Carro och Henke är hos oss, på vilket sätt det än är, är värd all den saknad som sen sliter sönder och och drar ner.

Skrattade så tårarna sprutade och mascaran rök

Detta underliga liv. Förutom påsklunch har den här helgen innefattat det mesta. Under torsdagen var det jobb och sen full skjuts till Mora och barn i  sorggrupp. Där bekantade vi oss med arga lådan och slog sönder porslin till både barnens och de vuxnas stora förtjusning. Efter Mora var det påskkärringsupptåg för Emelies del och räkmackor för Camillas, mammas, Jonatans och min del hemma hos morsan. Sen var det godnatt den dagen.    

Tröttare än jag

Fredagen innebar lekande och påskaktiviteter för Emelies del och solsken och vila för min del. Lördagen var då påsklunchens dag, följt av påskkärringsvandrande för Emelies del och skjutsande för min del innan det var dags för 179-årskalas för mig och sova över hos mormor för Emelie. Camilla och jag begav oss dit i tid enligt oss, men lite sent enligt andra. Det var en galen kväll, fylld av skratt, musik, relationsdramer och det mesta som hör ett 179-årskalas till. Jag for hem något så när i tid, det vill säga vid halv två-två, vilket jag var synnerligen glad över under söndagen.

Livskvalitet <3

Söndagen stod solen åter högt på himlen, så frukosten intogs naturligtvis utomhus. Mitt ex, i en tröttare än jag version, dök upp och drack kaffe och hade den goda smaken att bjuda mig på middag. Det var gott och jag var synnerligen nöjd med att slippa allehanda matlagning dagen till ära. Därefter begav jag mig till en väninna, Charlotte, och drack kaffe och dissekerade livet. Under kvällen hälsade jag på en vän som förlorade sin son under torsdagen. Det enda jag kunde göra var att finnas, att lyssna och svara på en del frågor. Det var med en känsla av igenkännande som jag mötte känslan av oförstående och overklighet, ljudkänsligheten och den konstigt avskärmade känslan. Detta hårda liv som slår så urskillningslöst hela tiden.

Älskad husgud filosoferar i solen

Idag började dagen med besök av prästen, som idag var Anette det vill säga privat och inte i tjänst. Vi ägnade oss åt kaffe, sol och djupa diskussioner om livet. Medan vi satt ute i trädgården dök Emelie och Magnus dök upp och gjorde oss sällskap. Sen kom även Camilla med den lilla vovven David och njöt av solen. För min del var det vid det laget matlagning som gällde, men nån kopp kaffe tillsammans med Camilla hann jag med. Emelie och Magnus åt här och när de åkte härifrån, begav jag mig till Hasse och Majan som var i deras fäbodstuga. Där serverades det kaffe, tårta, sol, hundliv och umgänge. Det var en trevlig avslutning på dagen.

Fäbodliv

Dessutom har helgen innefattat en viktig upptäckt. Nämligen att appar ibland är bra, för nu är såväl planeterna Mars som Jupiter lokaliserade på kvällshimlen. Imorgon är det jobb igen. Det vore en lögn att påstå att jag har längtat efter det, men som alla andra dagar kommer det nog att funka även imorgon. Ännu en påskhelg lagd till handlingarna med allt vad det har inneburit.

Vacker hemfärd från skogen 

Drar en spader

Små blommor här och där

Jag älskar att bo där jag bor. Det finns trevliga grannar runt omkring, en bäck som rinner över tomten med bäcköring i, skogsvägar och hur många ängar som helst att vandra över. Det minskar inte charmen det minsta att det dessutom vimlar av rådjur, som har den goda smaken att visa upp sig allt som oftast när hundarna ska rastas. Det är på nåt vis en lisa för själen att gå efter den lilla bygatan som kantas av postlådor med kurbits och katter, titta på sockertoppsgranar, en del trädgårdstomtar här och där, höra fåglarna som faktiskt hörs eftersom det inte är särskilt mycket trafik och kika mot det lilla röda huset som numer är tomt, men som tidigare var en välkänd spelmans hem. Just nu följer jag de spirande krokusarnas, liljornas, blåsippornas och andra små blommors framfart i vår trädgård med spänning. Det är till och med mysigt att komma ut på mornarna och se röken stiga ur grannens och det närliggande lilla snickeriets skorsten. Allt andas trygghet och harmoni. Allt är fridfullt och trevligt. Jag är ingen stadsmänniska, utan jag älskar det här. Det lilla, det pittoreska, det lite lantligt enkla. Friheten att gå ut för att morgonkissa hundarna iförd nattlinne, kappa och stövlar. Friheten att bara vara. Idag har jag lite mer energi, så idag se jag allt som är bra. Jag älskar dagar som denna. Dagens fundering när jag vandrade över vidderna var att här, här skulle Fru Spader inte trivas alls ;)  

Frihet

Asfalt och leoparder

Tillvaron vibrerar som luften över varm asfalt och jag balanserar. Varje steg får lov att avvägas noga, för att försöka undvika ras. Just nu är det jobbigt. Våren brukar vara okej, åtminstone efter att alla födelsedagar är avklarade. Solen brukar tina fram de mer harmoniska tonerna inombords, men den här våren har varit dryg. Hela tiden cirkulerar mina tankar kring Carro och Henke och att dom är borta. Jag kommer aldrig mer att få träffa dem och det är helt ogripbart svårt att hantera. Det är det alltid, men ibland kränger insikten om hur verkligheten egentligen är mig totalt ur kurs och det får mig att försöka balansera. I bästa fall, klarar jag inte det så rasar jag och jag vill inte rasa. Det är otroligt tufft där nere på botten och det kräver enorma mängder energi att ta sig upp därifrån. Energi jag inte har och inte heller vet hur jag ska få. Kanske beror det på barn i sorggruppen, där även vi föräldrar är i en grupp och får lov att plocka fram alla blödande sår i ljuset eller så beror det helt enkelt på att tiden går. En del människor säger att det blir lättare med tiden Jag hoppas dom har rätt, men än så länge är det inte min erfarenhet i alla fall. Varje dag som går är en dag längre bort från när jag hade dem hos mig, när de fortfarande levde och det är ytterligare en dag som läggs på all den saknad som aldrig kommer att bli lättare. Tröstlösa tillvaro, ibland är det bara otroligt hopplöst.

I livet annars så är det mycket jobb, mycket barn i sorg grupp, mycket upprivna känslor, en del meditation vilket jag älskar och så har det varit helg också. Helgen har spenderats i horisontalläge relativt stor del av tiden, jag är vansinnigt trött. Det tar på krafterna att balansera, fundera och stressa. Förutom horisontalläge har helgen ägnats åt tvätt, disk, städ, bakning, matlagning, umgänge med Camilla, hundliv, möte med väldigt vackra rådjur, umgänge med Hasse och Majan, kaffe hos Magnus, husgudar som brutit sig in i sopskåpet och ätit chili för att sen krävt tröst och svalkande fil och en farbror i toppluva och leopardfärgade solglasögon som rätt som det var klev in genom dörren och presenterade sig som en av grannarna. I övrigt händer inte mycket. Bryompersonen som varit på lasarett är fortfarande på samma lasarett, men det verkar i alla fall gå åt rätt håll. Emelie har sovit hos Magnus sen i lördags och ska göra det i natt också. Det är lite ovant och tomt utan henne, som för närvarande är den som förankrar mig på jorden, Camilla har för mycket eget liv nu för tiden för att besitta den delikata uppgiften. När allt är som det just nu är, så finns det nästan bara ett acceptabelt alternativ. Kladdkakemuffins och te. Det ändrar inget men det är åtminstone gott, så det är vad kvällen ska ägnas åt.  

Taggad på lasarett

Lördagskvällen innefattade ingen cowboyhatt. Istället hade jag den goda smaken att ägna mig åt vattendrickande och att åka hem i tid. Det belönades genom att Camilla snabbt taggade mig i foton över hela facebook, där det snarare ser ut som jag varit på en rejäl fest.. dessutom med min dotter. Nåja, det får man bjuda på. Det är ju trots allt bra att hon är så pass stolt över oss att hon taggar oss tillsammans över hela facebook, utan cowboyhatt. 

Söndagsmorgonen innefattade en tidig väckning genom att telefonen plingade och lät. Informationen jag fick var att någon jag bryr mig väldigt mycket om hade blivit inlagd på lasarett under natten och skulle akut opereras. Kedjereaktionen blev naturligtvis en tur till lasarettsorten, vid vilken jag blev kvar till ganska sent på kvällen. Eftersom mitt psyke inte tål påfrestningar på samma sätt nu för tiden som innan Carro och Henke dog, blir jag avsevärt mycket tröttare av incidenter av mindre positiv karaktär. Därför valde jag att vara hemma från jobbet under måndagen för att vila och det var tur. Jag sov stött till klockan 14.50, åkte och hämtade Emelie efter skolan bara för att lägga mig igen. En dag hemma innebär väldigt mycket jobb när man kommer tillbaka på jobbet, så tisdagen innefattade att jobba till cirka 19.45. Det är inte optimalt att jobba så länge, hjärnan börjar gå lite som på tomgång och tröttnar ur på detaljer. I vilket fall blev kvällen efter jobbet trevlig, trots att John Blund gjorde sitt inträde i mitt hem väldigt tidigt. Faktiskt så tidigt att jag inte hann läsa sista sidorna i den bok som bokcirkeln jag är med i läser, så det fick jag göra idag efter en heldag med utbildning i ärendehanteringssystemens labyrintartade värld. 

Kvällen idag har ägnats åt bokcirkelträff, där den för den här gången lästa boken "Delhis vackraste händer" avhandlades. Det har varit en riktigt trevlig kväll, precis som alla bokcirkelträffar har en tendens att vara. Boken vi har läst var underhållande och fnissrolig på sina ställen och det serverades väldigt god soppa kombinerat med mängder av varierande samtalsämnen. Imorgon blir det att jobba som bara den för att hinna bli klar innan det är dags för avfärd mot Mora. Imorgon är det nämligen dags för barn i sorgträff igen och då är det begravningarna samtalen ska cirkulera kring. Under helgen kommer jag antagligen att krascha. Redan nu har jag noterat vad som närmar sig: hej du icke efterlängtade men ack så välbekanta avgrund. Jag hoppas jag kan samla lite energi, så kanske kanske det går att undvika. Så med det i åtanke tänker jag krypa i säng, sova allt jag kan tills klockan ringer och den galna ruschen som kallas vardag börjar igen. 

Strålande i cowboyhatt

Igår sprudlade mitt inre av positiv tillförsikt och eftermiddagen ägnades åt soldyrkan, kaffe och krattning. Det är trivsamt att rafsa runt bland löv och gammalt gräs, se krokusen som sticker upp här och där och bara ta tillvara på så mycket av den efterlängtade solen som det bara går. Idag är jag däremot bara trött och frusen. Inte ens solen lyckas värma upp tillräckligt mycket för att jag ska sluta huttra. Egentligen har jag inte tid med frusna trötthetsattacker, utan borde istället tagga upp för trevligt umgänge och uteliv. Det är nämligen vad kvällen innefattar. Jag är egentligen inte så informerad om vad som står på schemat, jag vet vart jag ska klockan 17 och att ett bord för 25-30 personer har bokats på ett annat ställe klockan 20. Jag vet också att jag inte kommer att ha på mig en cowboyhatt. Med det sagt kommer säkert nästa inlägg här att innefatta mig i cowboyhatt, men intentionen är åtminstone god. Vem överhuvudtaget vill egentligen ha på sig en cowboyhatt liksom? 

Fast jag har förberett mig lite ändå. Jag har susat in på ortens systembolag via nätet och konstaterat att det finns nio flaskor Maria Montazami chardonnayflaskor på lager. Det har jag aldrig druckit, så för att vidga mina vyer och naturligtvis för att jobba hårt förberedande bad jag Camilla att gå in på systemet och köpa mig en flaska av den sorten. Så förberedd är jag ju faktiskt, till och med mer än vanligt. Det förebådar, trots värmens frånvaro, en riktigt trevlig kväll. 

I rent förberedande syfte ska jag även ägna mig åt många powernaps i rad. Vad gör man inte för att vara nå så när alert när det förväntas? Mängder med powernaps efterföljt av ungefär lika många kaffekoppar borde ha förväntad inverkan. Om jag har tur kanske jag helt enkelt förvandlas till strålande och suverän? Man ska ju ha högtflygande målsättningar, så jag ger det väl ett försök nu då. Strålande och suverän alltså, med andra ord - jag går och lägger mig! 

Hollow

Ibland försvinner den plattform man står på för en stund. Idag var en sån dag. Vi har varit i Mora idag, Emelie och jag, för att delta i barn i sorggruppen. Emelie är med i gruppen med bara barn, alla av dem har förlorat nån närstående. Jag är med i gruppen med föräldrar. Idag skulle vi ha med oss kort på dem vi förlorat och prata om dem och om vår familj, barnen med dem sin grupp och föräldrarna med dem i sin. Det är jobbigt att prata om, att berätta om hur de var när de levde, hur det var när de dog och hur spillrorna efteråt ser ut. Trots att jag har pratat om det hur många gånger som helst är det jobbigt. Egentligen är det inte bara jobbigt, det är söndertrasande och drygt. Det är skrämmande att ta upp det som gör så ont, det är plågsamt att släppa fram alla känslor och samtidigt försöka vara behärskad och det är så smärtsamt att låta saknaden, sorgen och den bottenlösa avgrundskänslan som kommer sig av vetskapen att de aldrig kommer tillbaka att komma fram och bli fullt synliga. Det är totalt sönderslitande att känna hur ihåligt tom man är när dom inte längre är kvar. 

Jag hade inte så mycket tid att berätta om dom, att prata om Carro och Henke och förklara vilka dom var. Jag hade egentligen velat berätta om Carros stora hjärta som hade plats för alla i familjen, hennes mod och styrka, vilken enormt stor människa hon var som orkade så länge och hur hårt hon kämpade i sitt liv. Jag hade velat förklara hur tålmodigt pedagogisk, trygg och totalt genomsnäll Henke var, att han väckte oss mitt i natten genom att spela trummor och hur stolt han var över att gå bygg på gymnasiet. Egentligen fanns det så mycket jag ville säga, och det jag hann säga var inte riktigt nog. Det sa egentligen inte så mycket, men det hindrade inte från att jag kände desto mer. 

Emelie hade också haft det tufft, det är lika jobbigt för henne att känna allt, prata om det som gör så ont och att försöka förhålla sig till det som egentligen inte är möjligt att förhålla sig till. Hon var alldeles slut när vi kom hem, hade huvudvärk och mådde illa. Fast det är nog bra att hon får prata om det, att någon sticker hål på den skyddande bubbla hon har omkring sig. Så småningom kommer det i alla all att ha varit bra.

Som vanligt imponeras jag över vilka modiga människor det finns. Idag mötte jag mod, modet att prata om det man egentligen inte orkar ta i ens med tång, att visa upp den bräckliga sidan av sig själv och att säga sånt som man egentligen inte vågar säga. Mod, sorg, saknad och trasighet, men också så mycket kärlek. Det är enormt och vackert, medan förlusterna, saknaden och den outtröttliga sorgen känns allt annat än fin. En lång dag är till ända. Imorgon är en ny dag, en dag som fortfarande innehåller enorm sorg och saknad, ännu en dag som gör ont. Fast imorgon är också en dag när solen förhoppningsvis skiner och vi alla, trots all trasighet, kommer att ställa oss upp igen. Därmed kanske imorgon blir en bra dag, åtminstone så bra dagarna kan bli när några så viktiga saknas.

Stort i sin litenhet

Nybliven 11-åring 

En stulen timme sätter sina spår, inte minst när klockan ringer på morgnarna och det egentligen är natt än. Det här har hittills varit en trött, men bra, vecka. Den har innehållit mycket av sånt som räknas till det som är viktigt. För vad är viktigare än familjen, solen, friheten att välja, husgudar, glädje och gemenskap. För mig är det något av det äkta och stora och det är vad de senaste dagarna innehållit. Lycka i vardagen serverad i glimtar, bara att samla upp och njuta av. Det är stort.

Födelsedagsfirande 

En viktig händelse har naturligtvis utgjorts av Emelies födelsedag. Den 1:a april fyllde hon 11 år. Firandet började redan i måndags, det vill säga dagen innan, när en del av familjen tillika Emelies släkt kom för att fira henne. Det var trevligt och Emelie strålade. Strålande barn med glittrande ögon fyller en stor kvot av viktigdelen. 

Friheten att välja

Så tisdagen då, dagen när tio blev elva på riktigt och således var en enormt viktig dag. Den började på sedvanligt födelsedagsvis genom att vi serverade Emelie frukost på sängen i kombination med överlämnandet av presenter. Hon var trött, men glad. Jag var glad men extremt trött. I ett försök att råda bot på denna överväldigande trötthet utnyttjade jag inarbetad tid och förmånen att få ta eget ansvar på jobbet. Jag tog med andra ord flexledigt efter lunch och for hem, upptäckte krokus som kommit upp på gården, lapade sol i trädgården, lyssnade på fåglarna som kvittrade och grannarna som åkte fiddy på lindan bredvid, svor åt husgudarna som skällde på allt de inte skulle, surplade kaffe och fyllde på mig själv med energi och D-vitamin. 

Lyckan i att få en egen dator

I två timmar ägnade jag mig åt dessa delikata sysslor, sen var det dags att hämta hem jubilaren och några fler som ville fira henne. Emelie fick en dator av sin mormor och om hon var glad innan, så är nog extatisk lycka det som bäst beskriver känslan hon utstrålade efter det. Födelsedag innebär även förmånen att välja middag. Emelie valde plankstek, vilket var ett superbt val till och med ur mammasynpunkt. Medan jag lagade mat passade jag på att dammsuga och torka golven också, så efter maten var det bara att mätt krypa i säng i ett hus som doftade rent och med en Emelie som hade somnat nöjd som få i rummet bredvid. Det var en riktigt bra dag och en riktigt trött kväll. 

Älskar krokus

Idag har ingen fyllt år, ingen flextid har tagits ut och ingen har lagat till plankstek. Istället har det varit jobb på menyn i stort sett hela dagen. Dessutom har det krånglat på jobbet. Eller om jag ska vara alldeles ärlig är det jag som har krånglat till de,t genom att vara lite lagom disträ och därför lyckat göra de flesta fel som går att göra inom ramen för ett ärendehanteringssystem. Det var kanske inte riktigt det roligaste i världen, men inte heller det tråkigaste som kan hända. Därmed förhöll sig humöret intakt och när jag slutade jobbet för dagen var solen fortfarande framme och lös upp tillvaron. Vem kan tjura då? Emelie och jag bestämde oss för att ta en promenad med husgudarna till en äng där de kan springa fritt. Jag vet inte om det var de eller Emelie som sprang mest, men alla verkade åtminstone vid gott mod när vi vandrade hem igen. I morgon blir det en tur till Mora för barn i sorg träff. Det blir bra det. Jag vet en liten tioåring som inför sin elvaårsdag saknade sina avlidna syskon med tårar som tyst trillade ner för hennes kinder. Sånt kan det vara skönt att få prata om med nån annan än sin mamma. 

Hundliv och kvällssol