Mitt äldsta barn, min älskade dotter Caroline
eller Carro som hon kallades, tog den 9 november 2008 sitt liv. Det gjorde hon
efter att under många år tillbaka utkämpat en kamp mot den svåra depression hon
led av. Samma depression som sedan flera år tillbaka dessutom diagnostiserats. Det
är ingen nyhet att nästan alla som tar sitt liv är deprimerade eller lider av
en psykisk sjukdom. Den 9 november 2008 var Carro bara 18 år, 7 månader och 22
dagar gammal. Eller egentligen var hon bara 18 år, 7 månader, 21 dagar och
mellan 14-15 timmar gammal när hon dog, eftersom hon föddes prick klockan 12 på
dagen och det var under natten till den 9 november som hon slutgiltigt valde
att ta det steget.
Fast går det egentligen att säga att någon som
tar sitt liv, väljer att göra det? Jag var med Carro på hennes resa, med i
bemärkelsen som maktlös medresenär. Jag kände inte hennes smärta, ångest eller
totala uppgivenhet, utan jag kunde bara ana hur Carro verkligen mådde och kände
sig där jag stod vid hennes sida och såg hur illa hon for av sitt mående. Naturligtvis
mådde jag dåligt av att se hennes otroliga smärta som långsamt malde sönder
henne inifrån, men det var inte förrän efter hennes död som jag kom i närheten
av att förstå henne. Inte förrän Carro hade tagit sitt liv, förstod jag hur ont
det måste göra inom en innan en människa till exempel skär sig själv för att
undkomma den smärta som finns inombords. Jag skar mig inte, men jag förstod vilken
lättnad det skulle kunna vara att, om så bara för en kort stund, kunna fokusera
på nåt annat än den otroligt trasiga och sönderslitande känslan som skar,
gnagde och rev sönder det som en gång hade varit jag. Så hade Carro det. Så
kände hon under många år, dag efter dag var det hennes verklighet. Jag kan inte
annat än se henne som otroligt stark, för den som mår så dåligt som Carro
gjorde, såsom många andra också gör eller har gjort, är stark för varje dag man
orkar välja livet. För det handlar om att välja livet när man har en sån smärta
inom sig, att verkligen varje morgon, dag, kväll och natt kämpa för att välja
att fortsätta leva och det är bara möjligt att klara av att göra det valet om
det finns en tro på ett annat mående. Nåt som åtminstone ger ett litet uns av hopp
om att någon dag kunna må, om inte bra, så i alla fall bättre eller annorlunda gentemot
vad det innebär att leva med den inre skärseld ett sånt psykiskt lidande medför.
När en person inte längre tycker sig se nåt hopp, det inte finns några krafter
kvar och alla resurser för att ta itu med problemet är uttömda, går det
verkligen att säga att det är ett val att ta sitt liv då? Eller är det
konsekvensen av att det inte finns något annat alternativ, av bristen på andra
val och det som finns kvar när alla andra resurser är uttömda? Är det kanske
snarare ett resultat av att det inte verkar finnas något annat att ta till
eller någon annan utväg för att komma ifrån en övermäktig smärta?
När någon tar sitt liv är det primära egentligen
bara viljan att må bra. Personen ifråga gör det i brist på andra möjligheter
att bli kvitt sin ångest, sorg, depression, känsla av meningslöshet, ensamhet
och vanmakt. Depression eller psykisk sjukdom, som ligger bakom cirka 90 % av
de 1500 självmord som begås av svenskar varje år, innebär en relativt lång
process där tecken kan uppfattas och åtgärder tas innan ett självmord
genomförs. En viktig aspekt i sammanhanget är förståelsen för att många
människor mår dåligt, men de människor som mår dåligt gör det under en
begränsad period. Det kan röra sig om en mer eller mindre lång period, men det viktiga
är just insikten om att det rör sig om en period. Om samhället skulle lyckas hindra
dessa personer från att begå självmord under den tid de lider av depression
eller psykisk sjukdom, skulle chansen öka radikalt för att dessa människor,
genom tid, professionell vård och medmänsklighet, skulle kunna styra upp sina liv till
att så småningom bli riktigt bra. Det vill säga om samhället dels uppfattar
tecknen, vidtar åtgärder för att förhindra självmordet och dels lägger ner
resurser på att ge hjälp, individuell hjälp eftersom det är människor som är
olika som behöver hjälpen, så har dessa personer åtminstone fått en chans. Fast
en av mina ständigt återkommande funderingar rör just frågan om hur många som egentligen
får en ärlig chans i dagens samhälle?
Jag var med på Carros resa. Jag såg hur illa det
gjorde henne när alltifrån skola, BUP och sociala myndigheter såg henne som
bråkig, ett problem som borde skärpa sig eller som de inte visste hur de skulle
hantera. Jag vet än inte vad jag skulle ha kunnat göra för att hjälpa henne,
för att få henne att må bättre. Det jag vet är att Carro aldrig fick chansen
att ta sig igenom den svåra depression hon led av och att konsekvensen av det
innebar att hon tog sitt liv, att hon vid en ålder av bara 18 år, 7 månader, 21
dagar och 14-15 timmar dog till följd av att hon inte såg någon annan utväg för
att komma undan sitt lidande.
2 kommentarer:
Jag tror att det är svårt att få rätt hjälp idag. Samhället har inte resurser och de med rätt kompetens träffar för få av de som behöver hjälp. Andra som vill hjälpa har inte förmågan. Det får sådana här konsekvenser. Ofattbara konsekvenser. Oåterkalleliga.
Skickar en kram!
Ja, oåterkalleliga konsekvenser. Samhällsekonomiskt förkastliga konsekvenser (eftersom pengar verkar vara ett viktigt språk) och totalt avskyvärda konsekvenser. Men jag håller med dig Spader, inga resurser och för få med rätt kompetens. Många vill hjälpa, väldigt få vet hur eller har förmågan eller för den delen resurserna för att göra det.
Kram tillbaka!
Skicka en kommentar