söndag 25 januari 2015

Modig med en Rut

Skrattat så mascaran farit all världens väg
Sedan i tisdags har jag sett mig som frisk igen och därmed arbetat. Det vore en lögn att påstå att jag varit pigg, kroppen har alltså inte riktigt samma syn som mig på vad som räknas som frisk. För att fylla på mig själv med positiv energi har jag varvat arbetslivet med att utföra en del av den mer andliga läxan som vi fick på utbildningen med Pehr Trollsveden. Det är spännande och det ger energi. Imorgon ska det bli lite mer läxläsning, men då blir tillsammans med en del av kurskamraterna. Det blir kul att träffa dem och att träna på våra uppgifter. 

Rut
Förutom förkylningar, andlighet och läxor har vi inviterat en ny medlem till familjen. Hon heter Rut och är redo att flytta till oss femte eller sjätte februari. Rut är liten, vit, väldigt söt och en katt. Det ska bli så mysigt och även om jag längtar, så längtar nog Emelie ännu mer. Innan vi ringde på henne sa Emelie: ska vi skaffa katt vill jag att den ska heta Rut om det är en tjej. Jag muttrade något mindre pedagogiskt om att jag vid hennes pappas senaste besök, hade försökt få honom att döpa om sig till det och ägna sig åt städning av mitt hem. Emelie fnös bara åt det och framhärdade med att Rut var ett bra namn. När jag sen ringde till kattens uppfödare, så meddelade de att de brukar kalla den lilla kattbruden för Lill-Rut. Det avgjorde det hela, tydligare än så kan det nästan inte bli. Det är meningen att den katten ska bo med oss. 

Jobbigt att löpa
Husgudsvärlden är än så länge synnerligen omedveten om att vi ska få en ny medlem i vår lilla klan. De har fullt bestyr med annat, som till exempel att Engla löper. Eller det är väl mestadels Engla som därmed har en tydlig fixering vid sina bakre regioner och det har hon på ett nervöst, självcentrerat sätt vilket medför att hon tror att hennes båda kumpaner har samma fixering. Det är bara det att Nova är en tik och Harry är kastrerad, så när Engla gör allt för att få dem att dela hennes intressen svarar de med att springa efter henne och lekbita henne i benen eller kasta en leksaksråtta åt hennes håll. Engla är bedrövad över detta bemötande, ändå hindrar det inte att hela karusellen börjar om och om och om. Just nu är jag inte överdrivet av detta skådespel, utan önskar mestadels att det bara ska vara färdiglöpt så det blir lite lugnt igen. 

Tack för dessa <3
Veckan som gått har även innefattat några trevliga luncher. En hemma hos Camilla med Camilla och två på restaurang med Anette den ena gången och Majan den andra. Det har varit mycket skratt, både tillsammans med andra och helt på egen hand. En av kvällarna lästa jag om översättningar som gått käpprätt åt skogen och skrattade så Emelie hävdade att aldrig mer fick läsa om det. Gud så roligt! Jag har fått en bukett tulpaner av en mycket trevlig kvinna också, så det händer faktiskt en del positiva saker. Nåt som kan kännas som negativt, men egentligen är positivt är att Emelie pratat en del om när Carro och Henke dog och hur hon upplevde det. Det började med att hon tittade på filmen "jag saknar dig" en kväll. Efter den började hon att prata och det har hon gjort under några kvällar efter det. Det är bra att hon pratar om det och bearbetar, samtidigt som det sliter i mig och drar i alla sår. Hon är modig Emelie. Det är inte lätt att prata om, men hon vågar göra det fast det gör henne så ont. Jag är så stolt över henne och över Camilla, båda två har varit med om så mycket och ändå står dom upp och kämpar sig genom livet på ett sätt som bara väldigt modiga människor gör. När jag ser på dem, ser jag styrka genom all deras saknad och trasighet som kommer sig av förlusten av två av deras syskon. Mitt mammahjärta både blöder för och imponeras av dem, mina  två kvarvarande modiga barn.  

Fredagsmys
   

onsdag 14 januari 2015

I bra sällskap


Virus och bakterier har uppenbarligen ingen känsla för tid. Jag har inte tid att vara hemma och vara sjuk nu. Kroppens svar på det var att fälla mig med förkylning och feber. Min respons är att snällt inta soffläge, kroppen är liksom svår att ignorera. Så nu ligger jag här på kroppens order medan den jobbar på att sopa bort det som till att börja med framkallat dagens aktivitet. Jag har åtminstone väldigt trevlig säällskap.

tisdag 13 januari 2015

En del koftor är inte särskilt snygga

Trött, frusen och med en tjock offerkofta på mig klev jag in i mitt hem efter dagens arbete. Offerkoftan hamnade lite på sned när jag upptäckte att jag har feber. Feber innebär att man får vara matt och oinspirerad. Mitt i all tröttsam matthet upptäckte jag att gården blivit plogad medan jag varit borta. Inte bara den utan jag hade även fått en egen hundpromenadslinga upplogad åt mig. Sånt underlättar livet. Tack!  Nu ska jag förutom offerkoftan även svepa in mig i ett täcke och försöka bli lite varm. Det hinner förhoppningsvis ge med sig lite till imorgon. Over och out.

måndag 12 januari 2015

Extremt ont, Carro..

Carro & Marre
Jag lät slött bilderna på instagram glida förbi mitt blickfång, gillade någon men funderade egentligen ganska mycket på annat. Plötsligt stannade min värld igen, ljudet försvann och det enda jag kunde fokusera på var just bilden som jag bläddrat fram. Min värld rämnade, tårarna började rinna och det kändes återigen som jag fått ett så hårt slag i magen att jag tappade luften och mellangärdet höll på att vända sig ut och in. Där var hon, min älskade underbara Carro med sitt ljusa hår och sina vackra ögon. Plötsligt var det hennes ögon jag mötte och det gjorde så fruktansvärt ont på ett kluvet sätt. När jag inte är beredd, hinner jag inte parera smärtan. Det är såna gånger allt mitt skydd slits undan och min totala trasighet kommer fram. Mitt älskade barn! Jag saknar henne. Jag saknar henne. Jag saknar henne.

Det var Marre, en av Carros vänner, som lagt upp kortet på sig själv tillsammans med Carro. Under stod texten: "Ibland gör saknaden extremt ont. Och då blir jag förbannad på dig. Jag vill ha dig här och inte i himlen förstår du väl!?" Jag vill också ha henne här, jag vill ha Henke här. Dom borde vara här, men det är dom inte. Jag är rädd att dom ska försvinna i glömska hos människor omkring, rädd att dom ska försvinna ur människors medvetande som om dom aldrig funnits. Dom har varit här, dom har varit en del i våra liv, i många människors liv. Därför var smärtan kluven när jag tittade in i hennes ögon på displayen. Hon är ihågkommen, människor minns och saknar. Hon är värd att minnas och att sakna. Henke är det också. Mina barn, mina älskade, saknade barn.  

Emelie reagerade blixtsnabbt, hon uppfattade min förändrade sinnesstämning som bara ett barn som växt upp med förlusten av två storasyskon gör. Det tog henne bara några sekunder att vara framme hos mig, men gånger som igår klarar jag inte ens av närhet. Jag gick sönder och försökte desperat få tag på alla bitar av mig själv, vilket jag inte klarade av om jag samtidigt skulle hitta fram till någon annan. Jag sa som det var, censurerat och städat förklarade jag att jag behövde samla mig lite. Emelie fick se kortet och gick från spänt oroad till avslappnat sorgsen, men det fick henne att förstå varför min värld hade rasat igen. Förståelse lugnar och lugn behövs. I vår värld kan det vara allvarligt, smärtsamt och sönderslitande när någon reagerar med tårar. I vår värld finns minnen av att det som inte kan hända, inte får hända, händer och det medför att lugnad är bra. Jag samlade mig och kramades med Emelie medan vi pratade om kortet, om hur livet har blivit, om Henke och om hur svårt det ibland är att inte överrumplas av känslor. Emelie berättade om hur hon tränar på att klara av att se lastbilen, den som Henke och Jens körde in i när de dog. Den får hennes värld att rämna. Hon är så klok och tänker så rätt min Emelie, modig är hon också för det är inte ens alla vuxna som klarar av att sätta så pricksäkra ord på det som egentligen inte går att prata om. Det var en jobbig kväll, samtidigt som det var så skönt att se att minnena finns där även hos andra och inte bara hos oss.      

söndag 11 januari 2015

Bejaka din inre björn

Naturen har under helgen växlat mellan svenssonliv och extravagant leverne, genom att gå från lite lagom frostvintrigt till att rätt som det var bemöda sig med att täcka världen häromkring i vitt från alla håll och i mängder på ett relativt överdrivet sätt. Snö i all ära, men helgens kvantiteter borde delas upp över tid. Det är tur att mitt ex har tillgång en fyrhjuling med plog och ett stort hjärta, för tack vare det kommer jag att kunna ta mig till jobbet imorgon. Mina planer innan det blev plogat var att bejaka min inre björn och helt enkelt gå i ide. Nu är samtliga såna planer framflyttade och istället ägnade jag lördagen åt halvdvala i bokvärlden och cyberrymdens vindlande domäner. Det kan verka som jag lever ett enkelt liv, men egentligen lever jag i lyx. Naturligtvis är det påstående avhängigt definitionen av lyx. Förutom till exempel utförd plogning ser åtminstone jag hemkörd mat som nåt som innefattas i lyxdefinitionen och lördagen var en sån innefattad dag. Camilla tillsammans med kompisen Anna kom hit med en väldigt god kebab och jag slapp allt vad matlagning innebär. Som sagt, jag lever ett utbrett lyxliv.  

Förutom björnförberedande liv har den här helgen även innefattat en after work tillsammans med suveräna kollegor. Det är härligt att skratta och fredagskvällens after work innehöll mycket av den varan. Det är underbart energipåfyllande med människor som bjuder på sig själv. Även om jag hade en hel del betänkligheter kring att ta bilen och dricka cola som starkaste dryck, fungerade det alldeles utmärkt. Mer energi åt folket helt enkelt. Kvällen medförde även en hel del ny kunskap kring till exempel ved som porr och att stock kan ses på många vis. När jag kommer att ha nytta av denna nyförvärvade kunskap är inte direkt klarlagt, men kunskap är väl alltid bra?!      

Dagen idag har ägnats åt lite bakning och kvalitetsumgänge på hemmaplan. Det har varit en bra helg, en helg som i vanlig ordning rusat förbi så fort att jag nästan inte märkt av den och imorgon är det arbete som gäller igen. Den verkar som det enda konstanta i den synnerligt relativa tiden är farten.

onsdag 7 januari 2015

Försäkrat mig om svavel

Ifall någon skulle få för sig att det är enkelt och går fort att fixa med hundförsäkringar över nätet, kan jag meddela att det tar sin lilla tid. Avsätt typ ingen brådska och kör, då hinner man. Nu är det i alla fall fixat, trixat och klart för denna gång och det känns bra. Älskade husgudar ska man vara rädd om. 

I övrigt har vi sett på en film, Emelie och jag, samtidigt som vi knaprade kladdkaka. Det är inte ens i närheten av en diet och det fungerar det med. I alla fall ikväll. Imorgon är en ny dag och den kanske förvånar genom grönsaksjuicer och annat nyttigt. Idag räcker det med kladd och naturligtvis björkaska, kanske lite organiskt svavel och en relativt stor dos c-vitamin. Kakao kan man faktiskt kombinera med rätt mycket och det är bra. Jo, vi har promenerat också. Det trots dagens motstånd till allehanda nyttigheter, men där är det liksom tillbaka på ovanstående. Älskade husgudar ska man vara rädd om. Sovtid ska man också värna om, så det är vad jag ska ägna mig åt nu.  

Tjurigt tjejlyssnande


Jag tjurar över livet och tjejlyssnar på Chandelier av Sia. Genom den låten kommer jag nära Carro igen. När jag lyssnar till orden och tittar på videon är det henne jag hör och ser och jag längtar efter henne. Jag längtar efter Henke. Samtidigt har vardagen dragit igång igen. Vardagen med alla människor som alla har sina liv att leva eller genomleva. Dagar som idag känner jag mig som betraktare, lite vid sidan av och många gånger ganska trött. Jag silar mitt ljus genom dem som jag saknar. Någon annan silar sin verklighet utifrån universums mitt i en illusion av kontroll med fullt fokus på prestige, som i brist på bättre vetande blivit det viktigaste av allt. Åtminstone är det så det ser ut från där jag står. Ytterligare någon låter ljuset lysa genom medmänsklighet och empati och till och med mina lägsta dagar älskar jag att se när de manövrerar sin väg genom livet, samtidigt som jag stör mig på att det inte är det enda jag bryr mig om att se. Kollegorna för respektfulla diskussioner om liv och död, vilket är en del av det arbetet cirkulerar kring. Jag fortsätter att betrakta världen genom mina erfarenheter och utifrån andra bilder. Ordet bårhus nämns och jag tänker på att där har två av mina barn legat. Där, i ett visningsrum bredvid, har jag tagit farväl av dem och för sista gången någonsin strukit över deras hår. Det är vad jag tänker på, medan jag utåt sett skrattar. Det finns inget annat att göra. Jag varken orkar eller vill visa upp den verklighet jag lever i. Jag klarar inte av att hantera den själv, så varför skulle jag tvinga någon annan att göra det. Åtminstone inte så. Inte när jag inte orkar. Det är bättre att försöka hålla ihop, trots att det kostar enorma mängder energi att göra det. Det kostar ännu mer att rasa och försöka kliva upp igen. Så jag står och betraktar världen såna här dagar, ser olika människor och olika perspektiv medan jag silar mitt ljus genom dom som borde vara kvar här och som jag saknar så mycket att jag går sönder om och om igen.

     

tisdag 6 januari 2015

Varför så fort?

Avbildad kärlek i ledighet
Vardag. Denna gråtrista klang som bara kan lockas fram av vetskapen om ett skrällande alarm som ringer alldeles för tidigt och alldeles för ofta. Imorgon är det dags igen. Jag uppskattar egentligen att arbeta, jag gillar kontrasterna mellan arbete och ledighet som gör att båda delarna blir lätta att uppskatta. Fast den här gången kom vardagen rusandes i alldeles för hög hastighet och ytterligare några dagars ledigt hade fungerat perfekt. Nu är det inte så och för att tjura på mesta möjliga vis denna tjurbara dag i ledighetens tecken, tänker jag krypa under täcket och se på film med Emelie. Dessa synnerligen okomplicerade sysslor ska dessutom företas i passande klädsel, varför nattlinnet inte ska bytas ut mot mot en mer heltäckande utstyrsel under hela dagen. Det är legitimt att ha såna dagar om syftet är av det högre slaget och våga vägra vardag känns i dag som en tillräckligt högtravande vision. Eller, för att säga som det är, så kommer dagen att ägnas åt försök till ovanstående, men det fungerar också. Så nu bär det av mot soffan, täcket och filmerna i den värdiga utstyrseln av ett nattlinne och raggsockor, för att ägna resterande dag åt att vörda ledighet.

Älskade ledighet - hjärtlig dag i naturen