Rivstart

Siv <3

Fortfarande härjar detta envisa virus vidare, vilket medför att jag är fortsatt satt ur spel. Mina rörelse går mellan soffan och sängen, ibland även till köket där påfyllnad av alvedon genomförs. Igår insåg jag att den här veckan kommer att spenderas hemma, varför det blev en kontakt med ortens läkarstation och en sjukskrivning. Tydligtvis kan denna förkylning sitta i under fyra veckor, utan att det på nåt vis är onormalt. Vid det här laget har jag accepterat att det är som det är, med den påföljden att tidigare stress över allt jag egentligen borde göra på arbetet lagt sig. I stället har ett resignerat lugn infunnit sig. Det är liksom inte mycket annat att göra än att låta kroppen friskna till och eventuell stress bidrar antagligen inte till att den processen går snabbare.

Rivstart

Fast det har hänt någonting ändå, trots att det är fullkomligt soff- och sängläge som gäller. Under onsdagen flyttade en ny familjemedlem in i vårt hem. Hon heter Siv och är en bedårande liten kattflicka, som än så länge avskyr att det även bor husgudar i detta hus. Det bevisade hon ganska omgående när hon kom innanför dessa väggar genom att klösa sig bort från dessa, i hennes ögon, monstruösa varelser. Klösandet innefattade allt i hennes väg och jag råkade vara i vägen. Det är inte lätt att vara liten och rädd, men himmel vad det sved. Nåväl, nu har hon kommit fram till att det bästa är att med jämna mellanrum jazza förbi där hundarna ligger i nån upp och nervänd U-form samtidigt som hon låter som en trasig fläkt. Inte för att det på nåt vis underlättar deras framtida relation, då hundarna tycker att detta beteende är synnerligen provocerande, utan mestadels för att få möjligheten att kika lite medan hon ändå ser så farlig ut som hon bara kan. Jag iakttar det hela från soffan, medan Emelie ser till att allt sköts på ett snyggt sätt och att det värsta som händer är just fräsandet som far fram och tillbaka med jämna mellanrum. Det och så den rivande starten då som gick över mig. I övrigt är det lugnt, nästan ökenaktigt. Så får det vara också, en del saker går helt enkelt inte att stressa sig igenom eller forcera fram har jag insett. Så därmed ser jag fram emot morgondagen och ytterligare en dag i soffan/sängen.     

Varför så fort?

Avbildad kärlek i ledighet

Vardag. Denna gråtrista klang som bara kan lockas fram av vetskapen om ett skrällande alarm som ringer alldeles för tidigt och alldeles för ofta. Imorgon är det dags igen. Jag uppskattar egentligen att arbeta, jag gillar kontrasterna mellan arbete och ledighet som gör att båda delarna blir lätta att uppskatta. Fast den här gången kom vardagen rusandes i alldeles för hög hastighet och ytterligare några dagars ledigt hade fungerat perfekt. Nu är det inte så och för att tjura på mesta möjliga vis denna tjurbara dag i ledighetens tecken, tänker jag krypa under täcket och se på film med Emelie. Dessa synnerligen okomplicerade sysslor ska dessutom företas i passande klädsel, varför nattlinnet inte ska bytas ut mot mot en mer heltäckande utstyrsel under hela dagen. Det är legitimt att ha såna dagar om syftet är av det högre slaget och våga vägra vardag känns i dag som en tillräckligt högtravande vision. Eller, för att säga som det är, så kommer dagen att ägnas åt försök till ovanstående, men det fungerar också. Så nu bär det av mot soffan, täcket och filmerna i den värdiga utstyrseln av ett nattlinne och raggsockor, för att ägna resterande dag åt att vörda ledighet.

Älskade ledighet - hjärtlig dag i naturen