Idag

Det sägs att om man funderar mer än två minuter på ett problem och dess lösning, så ältar man. I så fall ältar jag, jag ältar det om och om igen. Fast en del säger att det gått så lång tid och att det liksom blir bättre med åren. Det blir det inte, det blir nog aldrig bättre egentligen. Det som händer är att den akuta fasen lägger sig, övergår till en mer tystlåten fas, en fas som är i det fördolda, alltid molande och som egentligen ingen klarar av att hantera om den skulle få synas. Den fasen som skär i själen för att det gör så otroligt ont att sakna två personer som aldrig mer kommer tillbaka. Det är ett problem, fast det går inte att lösa det. Inte genom att älta och inte på nåt annat sätt heller. Det spelar ingen roll. Den fasen finns där alltid. 

Idag spelade jag en del låtar på Youtube, en sån där gång när man liksom bara klickar vidare till en låt från en annan och minns olika delar av livet. Så kom jag till låtar från The phantom of the opera och jag mindes hur jag och Carro tittade på den filmen tillsammans sent en natt, och hade så högt ljud på att Camilla ropade till oss hur många gånger som helst att vi skulle sänka ljudet. Jag mindes hur Carros ögon tårades när det var sorgligt, hur vi skrattade åt att vi konstant vägrade att sänka ljudet eftersom det liksom var så bra och jag mindes hur hennes röst och skratt lät. Jag mindes den där känslan av när hon och jag satt där, nära och tillsammans. Mitt förstfödda barn och jag. Det är underbart att ha såna minnen, men de gör även ont. Det gör ont att minnas allt bra, eftersom det påminner så mycket om att de inte är här. Det kanske har gått lång tid för en del och det har det för mig med i vissa avseenden. Jag saknar dem, Carro och Henke borde vara med i så mycket. I allt som händer nu och i det som borde vara en del av deras liv, men det är dem inte. Det är lång tid att sakna. Ändå hamnar jag på en sekund tillbaka till när de dog. Då är det ingen tid alls sedan det hände. 

Mitt liv har kommit att delas upp i delar. Före Carro dog, innan Henke dog, efter Carro och Henke dog, mitt liv där jag saknar och det gör ont och mitt liv där jag är lycklig i det jag har nu. Jag försöker oftast att dölja det trasiga livet, det där det bara gör ont, för så gott som alla andra. Det finns ändå inget som någon kan göra, men ibland rinner det över, sipprar fram och vägrar och ligga under ytan. Som idag, idag saknar jag och det får synas. Det får komma fram och det får låta. Det finns där och det är det inte heller någon som kan göra något åt. Så om det är ält, då ältar jag. Idag ältar jag dessutom tydligt. En del dagar får vara så, som idag.     

Älskade unge & vän

Egentligen är jag ledsen, så ledsen att det gör ont i halsen när jag gör allt jag kan för att inte släppa fram en endaste tår. Det går inte att gråta, jag kan i alla fall inte det. Inte när jag jobbar och inte hemma heller. Egentligen skulle jag behöva ta min hals som är alldeles ihopsnörpt av att hålla ihop en hel dag och åka någonstans där jag är ensam. Så ensam att jag kan få fulgråta högljutt och utan hänsyn till nån annan. Istället är jag hemma efter en dag på jobbet. Det är ljud överallt. Jag stör mig på att det låter när Emelie dricker saft med sugrör och Jejje pratar. Det gör mig galen när Matte trängs med mig vid diskbänken och frenetiskt säger åt alla att sänka ljudet på musiken. Musiken som är det enda som kan stänga ute alla andra ljud, till och med alla extremt upprivande tankar som skriker inom mig. Utåt verkar jag nog arg, men så är det inte. Inom mig är det kaos och all den trasighet som jag numer klarar av att hålla under ytan relativt ofta, sipprar fram med all sin kraft. Jag är uppriven, trött på hela situationen och så vansinnigt ledsen. Idag är det min Henkes födelsedag. Han skulle blivit 24 år nu, om han hade fått fortsatt leva. Det är just det, han borde ha fått fortsätta leva. Han som ville bli en pappa när han var liten, borde ha fått chansen att bli det nu när han skulle ha varit stor. Han borde ha fått chansen till så mycket mer och helt ego borde jag ha fått chansen att ha honom hos mig så mycket längre. Nu är det inte så och det gör väldigt, väldigt ont. Det är otroligt slitsamt att sakna någon som aldrig mer kommer att komma tillbaka och Henke gör inte det. Inte Carro heller. Ingen av dem borde egentligen vara döda, men det är dom. Idag är en sån där dag när ordet varför ekar inombords. Varför måste det vara så här? 

 

I alla fall, trots att du inte är här nu, så stort Grattis till Dig Henke. Jag älskar dig så enormt mycket och saknar dig precis hela tiden. Du var min lilla klippa i livet, trots att du hade den torraste humorn på det här jordklotet ibland. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte när du levde att jag skulle inte klara mig en dag utan dig, nu har jag fått lov att göra just det väldigt länge. Herregud va jag saknar dig. Älskade unge, som vid det här laget hade varit vuxen, jag hoppas att du firar rejält där du är nu. Puss och kräm min underbara son och vän.  

Definitivt ett vi

Regnet knaprar på fönstren medan jag dricker mitt nödvändiga morgonkaffe för att försöka ge dagen de bästa möjliga förutsättningar under de omständigheter som är. Just idag intas kaffet ur en rosa mugg med texten "min mamma", som Emelie och Henke gett mig för flera år sedan. Jag funderar över när hon gick till affären tillsammans med Henke, hur han petade i hälften av kostnaden för att de skulle kunna köpa just den muggen (vilket han berättade för mig om efteråt i smyg) och jag saknar. Jag sakar dem. Jag saknar Carro och Henke och jag saknar det vi, som vi var då. Vi som i tillsammans med alla mina fyra barn, vi emot världen eller snarare vi tillsammans i världen. Vi. Det mest självklara vi:et som fanns, det var i alla fall vad jag trodde då. Vi.

Vi är ett kraftfullt ord. Det talar om vilka som är inkluderade och på samma gång vilka som står utanför. Det är få saker som kan vara så hårt och exkluderande som ett vi där man själv inte ingår, precis som ett inkluderat vi ger en känsla av att höra samman och vara viktiga för varandra. Det gäller väl både i det lilla livet och i det stora, men idag är det det lilla livets vi som surrar i mitt huvud. Vi som vi i familjen, vi som i du och jag som står varandra närmast och vi som i tillsammans med alla mina barn. Vi är ett, för mig, viktigt ord med en viktig innebörd och jag använder det därför bara när det omfattar ett oss där det finns samhörighet, där jag poängterar vilka jag anser mig stå nära och vilka som står nära mig. Åtminstone när det gäller det lilla livets, det viktigaste livets, vi.

I det vi som var mitt närmaste vi, det mest självklara vi:et i världen som jag trodde då, saknas två personer. Det vi:et finns bara kvar som en saknad, ett enormt tomrum och hål i hjärtat på oss som är kvar. Jag har numer lärt mig att aldrig se ett vi som en självklarhet, för ett vi är oerhört skört, väldigt viktigt och något att vara extremt rädd om. Vi har nya vi:n nu, vi som blev kvar, nya människor som står oss nära och är viktiga. Vi har blivit flera i våra vi:n och vi:na har även de utökats. Vi som, åtminstone för mig, är något väldigt viktigt, ett ord att använda om ett oss som inkluderar de som står närmast, är viktiga och några att vara rädd om, är inte så självklart som jag en gång trodde. Vi kan när som helst gå förlorat och därför är det nåt att vara väldigt tacksam över och rädd om. Vi, som vi tillsammans i världen så länge det är möjligt. 

Arbetar kamikazeflugorna verkligen för Murphy?

Jobbig tisdag minsann ;)

En stor och viktig fundering för dagen rör flugor. Varför flyger en mängd flugor in så fort något är öppet och far rätt in i fönsterrutorna, stör friden med sitt eviga surrande, skitar ner fönstren för att slutligen dö och därmed även skräpa ner fönsterbrädorna. Är det i själva verket så att dessa flugor har tagit på sig det otroligt dumdristiga uppdraget som självmordsbombare, där deras uppgift går ut på att bomba så många fönster som möjligt med flugskit innan de dör? Om det nu är så, undrar jag förstås även på vems uppdrag arbetar dom? Såna saker funderar jag på medan solen värmer och kaffet flödar.

Notera speglingen i glajjorna - inte riktigt det jag hade planerat

En annan viktig fundering rör Murphy. Igår var jag till Vansbro för att träffa min samtalskontakt, man måste ha en sådan när man är sjukskriven för utmattningssyndrom tydligen och min är dessutom en bra sådan. På vägen hem hade jag solglasögonen på mig och solskyddet med en spegel i nedfällt, varpå jag upptäckte att jag såg vägen framför mig i solskyddspegeln som avspeglade det som speglade sig i solglasögonen.

Liten Harry måste ha litesnålskjuts i det höga riset

Wow, tänkte jag lite lyriskt, nu ska jag ta en selfie där nåt vatten eller annat vackert avspeglar sig i glajjorna. Därför stannade jag vid Almasjön, gick glad i hågen ut och tog en bild som jag trodde skulle avspegla det helt supervackert blå vattnet, utan att för den sakens skull visa mobilen som jag tog kort med. Nu blev det inte riktigt så. Visserligen syntes inte mobilen, men däremot avspeglades det som speglade sig i mobilens fönster i solglasögonen (dvs min bil och en soptunna med vägen som bakgrund).

Kärleksfull kaffepaus efter kort skogsvandring vid stugan

Därför funderar jag över Murphy och om han har väldigt lite att göra? Vanligtvis brukar det lägsta irritationsmomentet vara att sparka i en tå, för att han ska orka agera. Därifrån och uppåt, utan övre gräns för vilken irritation eller skada han kan åsamka. Så att lägga sig i min amatörmässiga fotografering känns som lite underligt. Kan det vara så att flugorna arbetar på uppdrag av honom och deras nya strategi är att förarga folket i liten skala under lång tid, för att på så vis driva alla till galenskap? Nåväl, då fick han tji för jag skrattade gott när jag väl hemma såg resultatet.

En del av en dags storverk

Under cirka två veckor har jag sovit nattetid, vilket inte direkt har varit ett vanligt inslag de senaste månaderna. Efter nån dag gav det utdelning och jag kände mig ganska pigg förra måndagen. Tisdagen låg jag, men på onsdagen uträttade jag storverk. Det var i alla fall vad jag själv tyckte, efter att under flera månader ha varit helt slut.

Älskade vännen Engla med på skogsvandring <3

Onsdagen innefattade handling, möte med försäkringskassan, ett samtal med min chef (som inte längre var min chef, utan det var någon ny konsultchef som jag ännu inte orkat ringa och därmed har jag alltså min tredje chef sen den 15 juli i år!), besök och kaffe hos morsan, bakning av fyllt bröd ala Leila, soppmatlagning och en sväng till stugan med Matte och hundarna. Det var en riktigt bra dag, där jag drog järnet för att orka så mycket som möjligt när jag nu orkade något igen.

Gammelselen på väg hem från stugan - vackra värld

Den strategin visade sig inte vara så väldigt hållbar. På torsdagen, som var en soligt vacker dag, orkade jag knappt släpa mig ut i skogen med hundarna. Jag gjorde det ändå och åt frukost där bland sol, träd, ljung och lingonris. Sen var den dagen klar. Jag orkade inget mer, utan det var krasch i soffan som gällde. Inte för att det på nåt vis gick att sova, men det gick inte heller att göra något annat.

Förra torsdagens skogsfrukost

Fredagen var likadan, med den skillnaden att det hände nåt ganska storartat. Jag somnade när jag låg på soffan. Jag har under de senaste månaderna så gott som aldrig kunnat sova och därför var det stort. Så stort att jag tror att det är ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll, äntligen. Så trots att det var lite rörelse den fredagen, var det en bra dag.

Var till Camilla & Linus på lördagen & grattade Linus en dag för sent 

Under lördagen var det åter hopp om livet, så då passade Matte och jag på att åka hem till Camilla och Linus för att gratta honom och följa med dem på Torsby-marknad en sväng. Det blev en kaloristinn dag där vi blev bjudna på smörgåstårta följt av fika, sen kort marknadsvandring med inköp av diverse nougat och naturligtvis langos som vi åt hemma hos Camilla och Linus.

Langos!

Väl hemma for vi förbi Emelie och Jejje, som hade Harry Potterhelg hos en kompis, med nougat och sen följde vi deras exempel. Vi såg alltså, efter husgudsvandringen i skoglig miljö, på Harry Potter och åt bland annat nougat. Jag sa ju det, kaloristinn!

Vackert på lördagens husgudsvandring

Söndagen var okej, men lördagens aktiviteter hade satt sina spår så den gick i sakta mak. Det enda som krävde någon lite mer aktiv insats var väl bullbaket som Emelie och jag ägnade oss åt. Det blev goda bullar, även de gjorda på ett recept ala Leila. På kvällen gjorde barnen tacos och serverade oss. Det var en riktigt mysig kväll.

Resultatet av bullbak med Emelie

Igår hade jag två saker att göra. Jag skulle vara med Emelie till tandläkaren och jag skulle träffa min samtalskontakt. Det fanns rester kvar till lunch, Emelie och Jejje skulle fixa middagen, så dagen var relativt fri från måsten. Med enbart dessa två hållpunkter, sol och inga måsten som måste utföras utöver redan nämnda, var även även humöret jämt. Jag drog inte igång med nåt mellan dessa aktiviteter, utan tog det lugnt. Det medförde att jag inte var stressad när jag skulle åka till mötet med samtalskontakten, därmed klarade jag även av att det ringde flera gånger, jag var på ett strålande humör när jag kom hem och jag hann till och med uppmärksamma tre enorma rovfåglarmed gula näbbar som svävade ovanför bilen på väg till Vansbro.

Mer skogsvackert

Samtalskontakten pratade på om att balansera, att inte göra en massa saker de dagar jag har ork för att sedan vara helt slut nästkommande dagar. Hon sa att jag skulle hålla mig till max två saker att göra de dagar jag har energi att göra nåt. Det lät klokt, jag kunde dessutom se resultatet av dagens två inplanerade aktiviteter och hur det inverkat på min dag. Trots detta samtal och trots att jag såg att det troligtvis var en fungerande strategi, så for jag hem, drog ut i skogen med hundarna och sen stekte jag pannkakor till Emelie och Jejje som har friluftsdag idag. Sen var orken slut och idag är det en dag i väldigt sakta mak igen. Det kommer uppenbarligen ta viss tid att få in dessa enkla förhållningsregler i huvudet. Undrar om Murphy och flugorna även är inblandade i det?

Gårdagens skogsliv

Höstlov

Strålande ledig dag

Vecka 44 innebar höstlov. Det gällde såväl Emelie som mig. Eftersom jag tänker ta tillvara på all tid Emelie fortfarande tycker att det är okej att umgås mycket med sin mamma, tog jag semester. Det går undan nu och det märks tydligt att Emelie är på väg mot tonåren, så det gäller att passa på.  Det var en bra vecka med långa sovmorgnar, gemensamma frukostar, kaffe i gott sällskap, skogsliv, alldeles för stora diskberg, kaminvärme medan pappa målade dörrar och pyntning av Carro och Henkes gravar.

Fika med Anette & Hugo på deras veranda 

Fågelfix inför kommande vinter

Myskväll med Emelie - vi gjorde tacos
tillsammans. Guld!

Plockar mossa & ris samt  njuter av en
underbar dag <3

Vackert

Tog kort på Emelie som tog kort på himlen

Kärlek <3

Vinterfixat hos Carro & Henke <3

Fika hos morsan med Camilla & lilla Kevin<3

Lättlagad middag med viktiga människor <3

Kaffebesök av Hasse & Majan

Diskberg att ta itu med

Lata dagar <3

Kaffe & värme hos pappa..

medan pappa målar dörrar..

ser slitsamt ut ;)

Allhelgonaafton. Det var många ljus tända hos
Carro & Henke. SÅ vackert, men så otroligt sorgligt.
Dom är saknade, så väldigt saknade <3

Inget hjälper mot den

Kortare 

Hösten, nya erfarenheter och ny frisyr, men samma saknad. En del saker har en tendens att bara växa och oerhörd saknad är tydligen en av dem. Alla dessa dagar när tiden går, har blivit till år och år utan några av dem som är så viktiga är hårda. Jag ser det på Camilla och Emelie också. Det smärtar. 

Körövning i kyrkan

Oavsett det inre livet, där hösten och saknade mal på, går livet utanför sin gång. Den 6 oktober gjorde jag ett av de relativt sällsynta besöken hos en frisör. Frisyren blev relativt kort, men det var skönt att få bort allt det slitna. Förutom frisör, så jobbade jag och under kvällen var det kör. Det är trivsamt, även om jag inte riktigt förstår varför jag tycker det medan jag är där. Det är inte lätt att hänga med i alla tonarter och stämmor, men väl hemma känns det bättre än innan. Så kör är bra, sång och kyrklighet verkar tydligtvis helande. 

Höst även på kyrkogården

Fast den 6 oktober drog jag iväg till gravarna efter kören. Det var mörkt och hösten hade satt sina tydliga spår på de tidigare sommarblommande gravarna. Det var kyligt och de kändes som vanligt inte alls som dom var där. När det börjar bli kallt använder jag Carros stickade tumvantar. Dom får mig att känna henne lite närmare, men inte ens vantar värjer mot den distanserade känslan som deras gravar lämnar. Overklig, obegriplig, borde inte vara men är ändå och outhärdlig smärta. Kärlek och saknad och så den väldiga tomhet som bara döden kan lämna efter sig. Ingen kör i världen kommer att hjälpa mot den.  

Carros vantar - värmer på mer än ett sätt <3

Formidabla färger

Älskade Emelie <3

Hösten är här med alla sina färger och skiftningar och vi förundras och fyller på med intryck. Vi tittar på himlen, löven, solen, solen som avspeglar sig i vatten, diverse solnedgångar och allt annat som kommer i vår väg. Alla årstider har sin charm, men hösten är ändå lite mer speciell med sin klara luft som extra krydda på allt det andra vackra. Hösten, som även låter stjärnorna få komma fram igen efter sommarens ljusa nätter, är vacker på många förunderliga sätt. Förut älskade jag hösten, nu är känslan kluven. Med hösten kommer även alla funderingar och minnen av när jag för sista gången såg Carro och Henke i livet, hur livet tedde sig då de där sista veckorna när de fortfarande fanns hos oss och minnena av hur det kändes att få beskeden om att de aldrig mer skulle komma tillbaka, aldrig mer skulle få leva sina liv och göra sina erfarenheter. Därför går det inte att säga att jag älskar hösten längre, men jag förundras, njuter och fyller ändå på i min upplevelsebank mitt bland alla a andra känslor. 

Vackra aspar med darrande löv i höstskrud

Skuggfigurer av dem vi var

Solglittrande höstvatten på tomma stränder

Solnedgångar som avspeglar sig 

Otroligt vackra kvällar

Skymningsland

Solnedgångarna avspeglar sig även i diverse
fönster

Lingon vid rälsen

Höstlig vovvevandring på spåret

Kontraster

Lågtgående höstsol genom träden

Detaljer

Oavsett vilken känslan än är när hösten kommer smygande, går det inte annat än att beundra naturen och dess skiftningar. Så även om jag inte längre älskar hösten, älskar jag att jag har fått möjligheten att uppleva den än en gång.