Höstlov

Strålande ledig dag

Vecka 44 innebar höstlov. Det gällde såväl Emelie som mig. Eftersom jag tänker ta tillvara på all tid Emelie fortfarande tycker att det är okej att umgås mycket med sin mamma, tog jag semester. Det går undan nu och det märks tydligt att Emelie är på väg mot tonåren, så det gäller att passa på.  Det var en bra vecka med långa sovmorgnar, gemensamma frukostar, kaffe i gott sällskap, skogsliv, alldeles för stora diskberg, kaminvärme medan pappa målade dörrar och pyntning av Carro och Henkes gravar.

Fika med Anette & Hugo på deras veranda 

Fågelfix inför kommande vinter

Myskväll med Emelie - vi gjorde tacos
tillsammans. Guld!

Plockar mossa & ris samt  njuter av en
underbar dag <3

Vackert

Tog kort på Emelie som tog kort på himlen

Kärlek <3

Vinterfixat hos Carro & Henke <3

Fika hos morsan med Camilla & lilla Kevin<3

Lättlagad middag med viktiga människor <3

Kaffebesök av Hasse & Majan

Diskberg att ta itu med

Lata dagar <3

Kaffe & värme hos pappa..

medan pappa målar dörrar..

ser slitsamt ut ;)

Allhelgonaafton. Det var många ljus tända hos
Carro & Henke. SÅ vackert, men så otroligt sorgligt.
Dom är saknade, så väldigt saknade <3

15 knivar i hjärtat

Det känns som att få 15 knivar i hjärtat, sa Emelie när vi under söndagen den 8 november stod vid Carros och Henkes gravar och tände en marschall eftersom det natten till den 9 november var sju år sedan Carro kände att hon inte hade något annat val än att avsluta sitt 18-åriga liv. Carro, mitt förstfödda barn, som har lärt mig så enormt mycket och det första hon lärde mig var hur det är att helt osjälviskt älska någon så mycket att man utan att blinka skulle offra sitt liv för den personen. Den personen, en av de viktigaste av alla i mitt liv, fick vi hedra på ett av de få sätt vi numer kan. Det lämnar en väldig tomhet, ett väldigt värkande hål, inom en när det är till en grav man går för att hedra  några av sina barn. Det medför en extrem hjälplöshet att lyssna till hur ont det gör hos ens kvarvarande barn, när det samtidigt inte finns något att göra för att lindra deras smärta. Det gör så otroligt ont att sakna så väldigt mycket och samtidigt veta att det aldrig kommer att bli bättre. Älskade barn, älskade lilla Carro, varför måste det vara så här?

Det börjar redan i oktober, medvetenheten om vilken tid på året som närmar sig. November och december är tuffa månader att vara i. Dagarna runt dödsdatumen är allra värst och allt som var då de år de dog, spelas upp gång på gång i den inre världen. Jag lyssnar till helikoptern som letade, poliserna som kom dag efter dag och berättade hur sökandet fortgick, telefonsamtalen som förändrade allt och när beskeden kom i mitt inre, samtidigt som jag i den yttre världen bemöter vardagligheten i dess diverse skepnader. Jag förundras många gånger över att det kan verka som om universum har så många olika centra att snurra kring och att så mycket kan göras så stort. Inom mig gråter jag. Inte över den yttre världens diverse skeenden, utan för att två av mina barn är borta och jag saknar dem. Jag behöver dem, alla mina barn behöver jag för att vara hel. Fast hel är inte längre en möjlighet. Lilla, lilla Carro. Jag undrar som vanligt om jag hade kunnat göra något mer, något annorlunda och om du förstod hur viktig just du var. Jag skulle vilja fråga om du visste hur mycket jag älskar dig. Varje dag kliver jag upp och väljer att leva, trots att jag ännu inte klurat ut hur jag ska kunna leva utan dig, utan er. Utan Carro och Henke är egentligen inte möjligt, ändå är jag här. Älskade lilla Carro, jag önskar att allt vore annorlunda, att du och din bror fortfarande var vid liv och förgyllde världen på det sätt som bara ni kunde för ingen kan ta eran plats. Ingen kan heller få er tillbaka.

Myggbett, medium & midsommar

Viktigaste av allt <3

Oavsett mående eller avgrunder så går livet sin gilla gång. Min energi är långt under lägstanivå, vilket jag försökt ignorera under en tid. Ignorans när det gäller energi lönar sig aldrig, inte den här gången heller. Därför har jag sen igår varit hemma från arbetet med feber. Eller feber har jag haft under några dagar, men inte nog hög för att hålla mig i stillhet och vila. Så kroppen visade, som så många gånger förut, vart skåpet ska stå och höjde tempen nog mycket för att utesluta allt utom horisontalläge. Fast jag räknar med att vara tillbaka på jobbet senast torsdag, i alla fall om jag får som jag vill.  

Midsommarmätt Patrik

Medan avgrunden varat har midsommar hunnit komma och gå. Trots total trötthet var det en trevlig helg. Under torsdagen kom Patrik. Vi hälsade först på Majan och Hasse, för att därefter fortsätta till Therese och Magnus. Där blev vi kvar till långt in på natten och det var en trevlig kväll. 

Midsommardagens sena lunch

Midsommarafton började med midsommarlunch hos mamma. Det var mamma, Camilla, Emelie, Patrik och jag som frossade på allt från sill till janssons frestelse. Eftersom febern redan då var ett faktum kraschade jag en sväng på mammas soffa efter maten. Ett så pass långt tag att vi blev lite sen till kvällens aktiviteter. 

Kari & Hasse 

Även denna kväll spenderade vi hos Therese och Magnus och det gjorde även Angelica och Peter, Anna-Carin och Per och Omar. Det hann bli dagen efter innan vi kom hem och midsommardagen vaknade både Patrik och jag och var rörande överens om att det måste vara ganska tidigt på morgonen. Det var det inte, för klockan var närmare tre på eftermiddagen.   

Middag, värme och ett och annat glas vin

En sak är säker, vaknar man vid tre på eftermiddagen hinner man inte laga lunch. I alla fall inte om planerna innebär inplanerat besök i fäbodstuga. Lösningen var enkel, vi köpte med sallad och kebab och begav oss till Hasse och Majans stuga och åt medan elden sprakade bredvid oss, fåren bräkte och fåglarna kvittrade. Från den sena lunchen bar det av till ett norskt pars stuga, som ligger i närheten av Hasse och Majans stuga. 

Spegel, spegel på väggen där.. 

Det var första gången jag var in i den stugan och det är definitivt en av de finaste stugor jag sett. Där satt vi, Hasse, Majan, Kari, Terje, Patrik och jag, och drack kaffe och vin och babblade om allt och inget under någon timme och det var supertrevligt. Sen fortsatte Hasse, Majan, Patrik och jag till Hasse och Majans stuga, där vi åt middag och drack något mer glas vin i skenet från brasan i den öppna spisen. Det är rogivande att vara i skogen och i stugor, där det inte går att göra så mycket annat än att njuta av stunden. Det borde vara fler såna stunder i tillvaron.

Trött Hasse & nöjd Engla

Söndagen hälsade Patrik och jag på Therese och Magnus en snabbis, innan vi for hem och grillade. Det ger sommarkänsla att grilla oavsett om det i övrigt känns som det är sommar eller inte. Söndagen var även den dag Patrik begav sig hemåt. När kvällen kom var jag slut som artist och det blev en tidig kväll. Måndagen innebar arbete och feber. Alvedon fick vara min bästa vän, men jösses så sliten jag kände mig. Även tisdagen innefattade feber, men min vana trogen struntade jag högaktningsfullt i det och arbetade mer än mina åtta timmar och under kvällen umgicks jag med Caija hemma hos henne. Hon har ställt i ordning ett rum i ett av uthusen och det var där vi satt och pratade om det mesta i livet medan kvällen förflöt. Det var en bra kväll. 

Älskade, älskade & så enormt &
väldigt saknade <3 

Även onsdagen innebar feber och mer än åtta timmars arbete. Under kvällen gjorde jag det jag dragit mig för under en tid. Jag for till kyrkogården, till Carros och Henkes gravar och satte blommor hos dem. Mina älskade barn, som jag saknar hela tiden. Jag avskyr att det är som det är och jag avskyr att jag måste sätta blommor på deras gravar. Dom borde leva och dessutom överleva mig. Det var jobbigt, lika jobbigt som alla andra gånger jag har varit dit. Det slet upp såren som aldrig kommer att läka, rispade upp det lilla som har läkt och drog ner mig på knä. Det gör ont att leva utan två av sina barn, det sliter sönder ens inre och det krävs så mycket kraft att försöka hålla bitarna på plats. Ibland lyckas jag, andra gånger krackelerar livet igen. Eftersom min tillvaro för närvarande är långt ner och avgrundsdjupt, orkade jag inte hålla något på plats. Inte mig själv, mitt inre eller all den trasighet som jag försöker hantera. Det finns en tanke med att jag åker till kyrkogården på kvällen, då är det nästan aldrig någon annan där.

Min lavendel blommar & luktar
underbart

Det är kostsamt att åka till kyrkogården, åtminstone om priset mäts i annat än ekonomi. Väl hemma kom den högljudda, hulkande gråten. Den jag var glad att jag lyckats behärska när jag var ute. Då och där trillade bara tysta tårar. Det spelar ingen roll om det är tyst eller högljudd gråt, för ingendera hjälper. Det var så natten var, hulkande i fosterställning för att så småningom somna i samma ställning med hundarna nära nära. Torsdagsmorgonen vaknade jag totalt omotiverad. Febern var kvar och orken i botten. Ändå for jag iväg och arbetade. Det gick till efter lunch, då fick jag lov att flexa ut för att åka hem och bara sova. När klockan var halvsju på kvällen fick jag besök, så då först kravlade jag mig upp.  

Kvällspromenad bland liljekonvalj & mygg

Det var mitt i all otroliga trötthet ändå skönt att få besök, att få fokusera på te och samtal medan klockan gled mot natt. Därefter sov jag igen. Feber och känslomässig utmattning i kombination är ingen direkt hit för orken. Fredagen arbetade jag, för att åka hem och krascha igen. Jag vaknade sent med ångest som fick mig att slita på mig en enorm offerkofta, där jag satt i sängen och försökte genomleva det som livet ibland är.  

Söndagssol <3

Under helgen var det mediumutbildning. Inte ens det fick mitt humör eller min energinivå att stiga det minsta, men jag klarade det jag skulle och fick ett certifikat. Solen sken och världen visade sig i övrigt från sin vackraste sida. Det var många underbara människor där och helgen var egentligen bra, om jag bara hade haft mer energi och åtminstone tagit mig upp på knä. Under kvällen var jag bjuden på grillat hemma hos Therese och Magnus, det var gott och trevligt. Ibland kan det räcka att vara tyst om det är tillsammans med rätt människor. Therese, jag och husgudarna tog en promenad ner till älven som speglade en sen solnedgång. Det doftade underbart av liljekonvalj och myggen festade vilt på de korkade människorna som så vänligt dukade upp sig själva. Älvens vackra reflektion av världen var definitivt värd att agera myggmat för. Vatten är rogivande och ibland ger det dessutom lite kraft.   

Caijas mysigt nyinredda rum

Efter mediumutbildningen på söndagen tog jag med mig husgudarna ut i solen. Dom njöt och jag frös. Väl inomhus insåg jag, efter umgänge med febertermometern, att det troligen inte skulle bli något arbetande dagen därpå. Det är konstigt att jag aldrig lär mig att ta det lite lugnare och låta mig själv vila när det behövs. När det är totalkrasch är det i regel redan för sent att rädda upp något av den ork som borde finnas. Nåja, förr eller senare kanske även den läxan sitter. Igår spenderade jag så gott som all tid i sängen eller i soffan. Idag har det horisontella läget hållit i sig, med undantag för lättare matlagning och en tur utanför dörren för att hämta min hyresvärd som fick lov att hjälpa mig att slå ihjäl en påkörd huggorm som Emelie med kompis hittat på vägen vid huset som vi bor i. Det var bra att han hjälpte oss med det, ingen ska behöva lida i onödan. Nu blir det åter att inta sängen med målsättningen att ha nog mycket ork för att arbeta på åtminstone torsdag. 

Oväntad vänskap i trädgården