Tear my heart open

Black holes ain't as black as they are painted. They are not the eternal prisons they were once thought. Things can get out of a black hole...so if you feel you are in a black hole, don't give up - there's a way out.

Stephen Hawking

Denna blogg, som jag ständigt vänder mig till när livet känns lite hårt. Då finns den här och jag kan skriva av mig det jag oftast inte kan dela med någon annan. Inte för att personerna runt omkring inte lyssnar eller finns där för mig, utan för att i det här är jag ensam. I alla de känslor, minnen, min trasighet, saknad och sorg finns det ingen som kan gå med mig. Ingen mer än jag är precis där jag är och där jag är känns det då ibland ensamt, så därför är det skönt att ändå kunna få ur sig en del av allt det som bubblar inombords. 

Trots att det händer så mycket positivt och underbart i mitt liv, har den senaste tiden har varit lite tuff. När det är lite tufft, jag blir lite för trött och kraven blir lite för många, det är då jag inte orkar hålla känslorna på plats, minnena instängda eller det mörker som jag hatar borta. Det är då jag faller och det som får det att tippa över brukar vara något ganska litet. Det var det den här gången också. Litet, oväntat, inte så förvånande men oförberett klev det förflutna fram en morgon och slet fram allt det jag hela tiden jobbar så hårt för att hålla i schakt. Sist det hände på det här viset var det en kollega som på en gemensam lunch helt plötsligt talade om att hon varit nära när Henkes dog och att hon fortfarande hörde ljudet inom sig när bilen kraschade in i lastbilen. Fram tills dess hade jag inte haft några ljud på de scener jag ser i mitt inre. Jag hade redan tidigare fått dofter, syner och känslor från olycksplatsen beskrivna för mig, men ljud hade fram till den dagen inte funnits med. Inte ljuden och inte heller alla de människor hon berättade om som tittade på, en del nyfikna och en del chockade, men alla där av samma anledning. De ville se vad som hänt och det som hänt innebar att min son var där död. Jag var inte beredd den gången och det var jag inte nu heller. Den här gången kom en person från Carros liv fram. Hon berättade saker för mig som jag egentligen redan anade, men som jag nu fick beskrivna och verifierade för mig. Hon berättade om hur människor i viktiga bestämmandepositioner hade bestämt sig för att Carro inte hade det så jobbigt, inte mådde så dåligt utan mestadels var en bortskämd unge. Carro som hade en svår depression, som hon tack vare bland annat den här stämplingen inte fick hjälp för, hade alltså blivit reducerad till nåt man inte behövde lägga så mycket vikt vid eller ta på så stort allvar. Jag fick berättat för mig om prestige som drabbade den det inte får drabba och om hur den till och med fortsatte medan andra insett att det var över, att det inte längre var Carro man letade efter utan hennes kropp. Allt det här berättades för mig en morgon över en kopp kaffe, inte på något vis med intentionen att vara elak eller slå undan mina ben utan kanske helt enkelt för att det var något som tyngt den här personen eller något som denne funderat över.   

Det tog energi, mer än jag hade att ta hand om det jag fått höra. Det fick mig att rasa, minnena att välla fram och en ilska jag faktiskt inte känt tidigare att vakna. Inom mig ville jag skrika åt prestigepersonen som tack och lov inte fanns i närheten att det var dennes fel att Carro nu är död, att all den där jävla prestigen, beslutsamheten och bristen på ödmjukhet kostat min dotter livet och att det är helt sanslöst att en del verkar kunna sätta sig över andra så mycket att det faktiskt medför att en del dör och ändå leva vidare som om inget har hänt. Min mer realistiska sida visste naturligtvis att det kunde ha blivit så här ändå. Det spelade ingen roll för mitt hjärta skrek att Carro, min lilla dotter, den känsligaste starkaste människa jag mött, den kreativa lilla konstnärssjälen som egentligen ville så väl, mitt första barn som jag älskar så mycket och numer saknar jämt, inte fick den hjälp och det stöd hon behövde eller ens så pass mycket respekt att det gick att erkänna att hon mådde dåligt, var deprimerad och behövde lite ödmjuk varsamhet omkring sig. Det fick mig ner i mörkret, fick minnena att välla fram, saknaden att göra så ont som den bara gör när det skydd jag ibland lyckas linda in mig i rycks bort. Det är där jag nu, i mörkret med mig själv och mina minnen. Med alla sår som nog aldrig läker och med ett söndertrasat hjärta som fortfarande slår så hårt för dem jag älskar så mycket. Det jag behöver är tid och energi för det kostar att ta sig upp igen och det tar tid att göra det. Ändå är jag glad att jag fick veta, att jag får lov att bearbeta lite i taget igen och i inte allt för stor dos. Men jag är trött på hur ont det gör, att det aldrig kommer att gå över och att dom är borta, att dom inte finns nära och hur smärtsamt det är att vara utan dem. Älskade ungar, mina underbara barn. Det fanns så mycket av livet kvar för er och ni borde ha fått vara här.

Idag

Det sägs att om man funderar mer än två minuter på ett problem och dess lösning, så ältar man. I så fall ältar jag, jag ältar det om och om igen. Fast en del säger att det gått så lång tid och att det liksom blir bättre med åren. Det blir det inte, det blir nog aldrig bättre egentligen. Det som händer är att den akuta fasen lägger sig, övergår till en mer tystlåten fas, en fas som är i det fördolda, alltid molande och som egentligen ingen klarar av att hantera om den skulle få synas. Den fasen som skär i själen för att det gör så otroligt ont att sakna två personer som aldrig mer kommer tillbaka. Det är ett problem, fast det går inte att lösa det. Inte genom att älta och inte på nåt annat sätt heller. Det spelar ingen roll. Den fasen finns där alltid. 

Idag spelade jag en del låtar på Youtube, en sån där gång när man liksom bara klickar vidare till en låt från en annan och minns olika delar av livet. Så kom jag till låtar från The phantom of the opera och jag mindes hur jag och Carro tittade på den filmen tillsammans sent en natt, och hade så högt ljud på att Camilla ropade till oss hur många gånger som helst att vi skulle sänka ljudet. Jag mindes hur Carros ögon tårades när det var sorgligt, hur vi skrattade åt att vi konstant vägrade att sänka ljudet eftersom det liksom var så bra och jag mindes hur hennes röst och skratt lät. Jag mindes den där känslan av när hon och jag satt där, nära och tillsammans. Mitt förstfödda barn och jag. Det är underbart att ha såna minnen, men de gör även ont. Det gör ont att minnas allt bra, eftersom det påminner så mycket om att de inte är här. Det kanske har gått lång tid för en del och det har det för mig med i vissa avseenden. Jag saknar dem, Carro och Henke borde vara med i så mycket. I allt som händer nu och i det som borde vara en del av deras liv, men det är dem inte. Det är lång tid att sakna. Ändå hamnar jag på en sekund tillbaka till när de dog. Då är det ingen tid alls sedan det hände. 

Mitt liv har kommit att delas upp i delar. Före Carro dog, innan Henke dog, efter Carro och Henke dog, mitt liv där jag saknar och det gör ont och mitt liv där jag är lycklig i det jag har nu. Jag försöker oftast att dölja det trasiga livet, det där det bara gör ont, för så gott som alla andra. Det finns ändå inget som någon kan göra, men ibland rinner det över, sipprar fram och vägrar och ligga under ytan. Som idag, idag saknar jag och det får synas. Det får komma fram och det får låta. Det finns där och det är det inte heller någon som kan göra något åt. Så om det är ält, då ältar jag. Idag ältar jag dessutom tydligt. En del dagar får vara så, som idag.     

Älskade unge & vän

Egentligen är jag ledsen, så ledsen att det gör ont i halsen när jag gör allt jag kan för att inte släppa fram en endaste tår. Det går inte att gråta, jag kan i alla fall inte det. Inte när jag jobbar och inte hemma heller. Egentligen skulle jag behöva ta min hals som är alldeles ihopsnörpt av att hålla ihop en hel dag och åka någonstans där jag är ensam. Så ensam att jag kan få fulgråta högljutt och utan hänsyn till nån annan. Istället är jag hemma efter en dag på jobbet. Det är ljud överallt. Jag stör mig på att det låter när Emelie dricker saft med sugrör och Jejje pratar. Det gör mig galen när Matte trängs med mig vid diskbänken och frenetiskt säger åt alla att sänka ljudet på musiken. Musiken som är det enda som kan stänga ute alla andra ljud, till och med alla extremt upprivande tankar som skriker inom mig. Utåt verkar jag nog arg, men så är det inte. Inom mig är det kaos och all den trasighet som jag numer klarar av att hålla under ytan relativt ofta, sipprar fram med all sin kraft. Jag är uppriven, trött på hela situationen och så vansinnigt ledsen. Idag är det min Henkes födelsedag. Han skulle blivit 24 år nu, om han hade fått fortsatt leva. Det är just det, han borde ha fått fortsätta leva. Han som ville bli en pappa när han var liten, borde ha fått chansen att bli det nu när han skulle ha varit stor. Han borde ha fått chansen till så mycket mer och helt ego borde jag ha fått chansen att ha honom hos mig så mycket längre. Nu är det inte så och det gör väldigt, väldigt ont. Det är otroligt slitsamt att sakna någon som aldrig mer kommer att komma tillbaka och Henke gör inte det. Inte Carro heller. Ingen av dem borde egentligen vara döda, men det är dom. Idag är en sån där dag när ordet varför ekar inombords. Varför måste det vara så här? 

 

I alla fall, trots att du inte är här nu, så stort Grattis till Dig Henke. Jag älskar dig så enormt mycket och saknar dig precis hela tiden. Du var min lilla klippa i livet, trots att du hade den torraste humorn på det här jordklotet ibland. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte när du levde att jag skulle inte klara mig en dag utan dig, nu har jag fått lov att göra just det väldigt länge. Herregud va jag saknar dig. Älskade unge, som vid det här laget hade varit vuxen, jag hoppas att du firar rejält där du är nu. Puss och kräm min underbara son och vän.  

Frusna planer

Planen för dagen var att blogga om Mallorca och när vi var där, men som så många andra dagar förirrade sig mina tankar till att cirkulera kring Carro och Henke. I lördags, den tredje december, var det sex år sedan Henke dog. Den nionde november var det åtta år sedan Carro dog, även om det står den nittonde november på gravstenen. Det tog nämligen tio dygn innan hon hittades och det officiella dödsdatumet blir det datum som det kan konstateras att någon är död. För mig är den nittonde november det datum jag såg Carros kropp för sista gången någonsin, den dag det jag var allra mest rädd för att skulle vara sant blev sant, men det är den nionde som är datumet jag förknippar med hennes död. Det är jobbiga månader, november och december, inte bara för mig utan för oss alla som hade Carro och Henke nära oss. Redan i oktober börjar hjärnan ställa in sig och komma ihåg, först lite lågmält för att sen konstant öka volymen tills det är så gott som det enda jag hör. Så kommer då de datum när de dog och de ser lite olika ut. I lördags orkade jag inte med att åka till kyrkogården, utan tände ljus för Henke hemma. När det var Carros dödsdag var jag på kurs på annan ort, försökte ta in en massa nytt, gick på hotellrummet och grät för mig själv i duschen medan Matte åkte till kyrkogården och tände ljus vid graven. Det som inte är olika är att dessa månader påverkar mig på samma sätt varje år och tydligen år efter år. 

Mitt i all november/decemberkänsla var jag på möte under torsdagen i jobbet. Mötet handlade om mig och hur min arbetssituation ska se ut nu när det är tänkt att jag ska öka min arbetstid och samtidigt minska min sjukskrivning. Jag lyssnade på den inhyrda chefen, som i och för sig inte sa något som var dumt. Inom mig kände jag mig, om möjligt, ändå ännu mera trött. Kombinationen möte med november/decemberkänsla har medfört att min lediga tid därefter spenderats på soffan, frysandes under en filt med huvudvärk, yrsel och total brist på ork. Jag behöver den lilla ork jag har för att hålla mig själv uppe. Just nu har jag ingen vettig strategi för att hitta tillbaka till den, men jag letar. Åtminstone tankemässigt. Rent praktiskt sker inte mycket, åtminstone inte de senaste dagarna. Idag var jag fruktansvärt glad att det fanns matdosor så jag slapp laga mat och för mig är det ett steg i fel riktning. Förhoppningsvis vänder det snart igen. Förhoppningsvis hamnar jag aldrig mer i ett utmattningssyndrom. November och december kommer däremot alltid att påverka mitt mående och så måste det få vara, men det räcker med det. Det räcker alldeles otroligt bra med det.

Jag hör..

Livet rullar på på sitt sedvanliga sätt. Jag hör människor omkring mig prata på om resor, kor, adventskalendern och jag pratar också på om det för att inte sticka ut sorgens och saknadens ansikte på ett sätt som jag ändå inte orkar visa upp. Jag hör de tonåriga familjemedlemmarna prata om julklappar, tråkigheten i att dammsuga sina rum, läxor och resor till Mora. Inom mig tänker jag på Henkes händer, hur de såg ut när han omkommit i den där olyckan för snart sex år sedan, och jag funderar över varför de var skadade. Var det för att hela bilen i stort sett knycklats ihop eller hann han höja händerna för att skydda sitt ansikte? Om han hann göra det, vad hann han tänka då? Hans mobiltelefon var hel, den hade han i byxfickan. Nu är den förstås hemma hos mig, i ett kuvert som polisen gav oss som innehöll den, hans vantar, en sudd som han fått av Emelie, ett plektrum han tyckte om och hans plånbok. Jag tänker på att det är is på älven och att det numer är åtta år sedan Carro kommit tillbaka från obduktionen och vi skulle välja kläder till henne att ha i kistan. Inombords känns det som jag skriker, utåt försöker jag vara som vanligt. Jag lagar äcklig mat, dricker kaffe, försöker fly från tillvaron genom att dumstirra på någon tv-serie och jag gråter. I alla fall inom mig. Utåt försöker jag som sagt vara som vanligt, men jag saknar dem. Jag saknar dem hela tiden, det gör ont att vara utan dem. Emelie tänker också en hel del, det hör jag på henne. Jag försöker ge henne svar, men det är svårt för en del av dem är såna som jag önskar att jag hade själv. Jag hör människor prata om gardiner, om kylan som är just nu, om arbete och jag pratar också på om det. Fast inom mig är det helt andra saker jag hör, som deras skratt, alla skämt, en del meningar de sagt som etsat sig fast i mitt sinne och jag vet att jag aldrig mer kommer att höra dem. Inte på riktigt, inte här, inte så som det borde vara och jag undrar om det någonsin mer går att bli riktigt hel utan dem.   

Definitivt ett vi

Regnet knaprar på fönstren medan jag dricker mitt nödvändiga morgonkaffe för att försöka ge dagen de bästa möjliga förutsättningar under de omständigheter som är. Just idag intas kaffet ur en rosa mugg med texten "min mamma", som Emelie och Henke gett mig för flera år sedan. Jag funderar över när hon gick till affären tillsammans med Henke, hur han petade i hälften av kostnaden för att de skulle kunna köpa just den muggen (vilket han berättade för mig om efteråt i smyg) och jag saknar. Jag sakar dem. Jag saknar Carro och Henke och jag saknar det vi, som vi var då. Vi som i tillsammans med alla mina fyra barn, vi emot världen eller snarare vi tillsammans i världen. Vi. Det mest självklara vi:et som fanns, det var i alla fall vad jag trodde då. Vi.

Vi är ett kraftfullt ord. Det talar om vilka som är inkluderade och på samma gång vilka som står utanför. Det är få saker som kan vara så hårt och exkluderande som ett vi där man själv inte ingår, precis som ett inkluderat vi ger en känsla av att höra samman och vara viktiga för varandra. Det gäller väl både i det lilla livet och i det stora, men idag är det det lilla livets vi som surrar i mitt huvud. Vi som vi i familjen, vi som i du och jag som står varandra närmast och vi som i tillsammans med alla mina barn. Vi är ett, för mig, viktigt ord med en viktig innebörd och jag använder det därför bara när det omfattar ett oss där det finns samhörighet, där jag poängterar vilka jag anser mig stå nära och vilka som står nära mig. Åtminstone när det gäller det lilla livets, det viktigaste livets, vi.

I det vi som var mitt närmaste vi, det mest självklara vi:et i världen som jag trodde då, saknas två personer. Det vi:et finns bara kvar som en saknad, ett enormt tomrum och hål i hjärtat på oss som är kvar. Jag har numer lärt mig att aldrig se ett vi som en självklarhet, för ett vi är oerhört skört, väldigt viktigt och något att vara extremt rädd om. Vi har nya vi:n nu, vi som blev kvar, nya människor som står oss nära och är viktiga. Vi har blivit flera i våra vi:n och vi:na har även de utökats. Vi som, åtminstone för mig, är något väldigt viktigt, ett ord att använda om ett oss som inkluderar de som står närmast, är viktiga och några att vara rädd om, är inte så självklart som jag en gång trodde. Vi kan när som helst gå förlorat och därför är det nåt att vara väldigt tacksam över och rädd om. Vi, som vi tillsammans i världen så länge det är möjligt. 

Glömt skorna!!

Kärlek <3

Kyrkogårdar har aldrig ingått i några av de ställen jag frekvent besöker, åtminstone var det inte så innan Carro och Henke dog. Efter Carros död förändrades det. Under en period gick det inte en dag utan att jag besökte hennes grav, eftersom bara tanken på att hon skulle vara där alldeles själv, utan oss eller för den delen utan någon som hon kände, var outhärdlig. Bara tanken på att låta bli att åka dit en endaste dag gav mig enorma skuldkänslor. Intellektuellt förstod jag naturligtvis att det låg hos mig, men det hjälpte inte eftersom det känslomässigt inte fanns något annat sätt att fortsätta visa för henne hur otroligt älskad och viktig hon var (och fortfarande är). Åtminstone inte som jag tyckte var tillräckligt då. Det fanns heller inget annat sätt att bry mig om henne än att göra det jag kunde vid hennes grav. Därför var jag där varje dag och sopade bort snön som ibland kom, tog bort kvistar och såg till att det alltid fanns minst ett ljus där som brann. 

Skoglig fägring

När sen gravstenen så småningom kom på plats förändrades det. Jag ville aldrig mer gå dit. Jag vill fortfarande inte gå dit mer än nödvändigt. Det blev för hårt att se hennes namn och bild på den svarta stenen, som egentligen bara skrek ut att hon faktiskt var och är död, att hon faktiskt aldrig mer kommer tillbaka och att det var och är definitivt. Det blev inte bättre när sen även Henke dog och hans namn och bild också hamnade på samma gravsten, som fortfarande skriker ut samma budskap fast gånger två. Nej, jag tycker inte om att gå till deras gravar. Det känns ändå inte som om de är närvarande där och det är fortfarande samma påminnelse om att dom är och förblir borta och det i sig är en outhärdlig vetskap, utan att det kastas i ansiktet på mig onödigt många gånger. 

Soffhäng med mycket erfaren livsnjutare <3

I helgen var vi ändå dit, Matte och jag. Vi åkte förbi och Matte frågade om jag ville gå in. Min första tanke var att det ville jag inte, men i vanlig ordning började obehagskänslorna komma så nästa tanke informerade mig om att det var lika bra. Att låta bli skulle ändå bara innebära en inre kamp med skuldkänslor inblandade, som dessutom skulle medföra att jag skulle få lov att åka dit senare för min egen sinnesros skull. 

Harry <3

Väl vid gravarna såg jag att det blommat rikligt, men att nejlikorna blommat ut och det bara var lobeliorna som fortfarande lös upp med en mängd vita små blommor. Jag såg att stenen behövde rengöras och att duvan som sitter ovanpå den var svart av mossa. Vi tog med duvan hem för rengöring, så nu är den hemma. Rengjord och mossfri, men nu har nästa inre kamp börjat. När ska jag orka åka och sätta tillbaka den? Som sagt så gillar jag inte att vara på kyrkogården.        

Mitt bland allt skogligt stod vackert stoltserande vallmos & förgyllde dagen.

Förutom gravfunderingar så har gårdagen och dagen hitintills varit relativt bra. Igår klev jag upp strax innan sex, drack morgonkaffe med Matte, spenderade nån timme i soffan med hundarna och mer kaffe, begav mig till skogs för hundkvalitetstid i kombination med insupande av solsken för att sen bege mig hem till kvalitetstid tillsammans med Tove och ännu mera kaffe.  

Matlåda fast man är hemma

Därefter bestämde jag mig för att jag faktiskt även borde orka med att laga mat, så jag lagade havets wallenbergare, räksås och potatis och sen var det slut på det roliga. Det fanns absolut ingen mer ork kvar, utan jag blev liggande i soffan för att senare förflytta mig till sängen med ett humör som svajade mellan gråtfärdig till nästan fnittrande. Fast sova kunde jag naturligtvis inte, för jag sover så gott som aldrig nu för tiden. 

Soliga äventyr

Utom idag på morgonen. Jag var så vansinnigt trött att jag inte orkade gå upp för gemensamt morgonkaffe eller för nåt annat heller för den delen. Jag bestämde mig för att jag skulle sova resten av dagen om det var möjligt och att det enda som skulle få mig att kliva ur bingen, var att jag självmant vaknade och kände att det var möjligt. Den här tanken hade jag när klockan var ungefär kvart över sex, sen somnade jag. 

Vacker värld

Vid tjugo över sju ringde Emelie och meddelade att hon glömt sina skor (hur det nu ens är möjligt hann jag tänka) och att hon behövde dem till halvtio, så hon undrade naturligtvis om jag kunde komma med dem till skolan då. Eftersom det just då kändes som en omöjlighet att ens röra sig så pass att det skulle innefatta nån form av liv utanför sängen, svarade jag att hon fick ringa mig närmare halvtio och kolla. Det gjorde hon också, ungefär tjugo över nio kom samtal nummer två och då var jag faktiskt förmögen att röra mig, åka med skorna till skolan, ta bilen ut i skogen för att låta hundarna springa av sig och bege mig hem för frukost och kaffe, mängder med kaffe. Sen har dagen gått i den lunken. Kaffe, matlåda från gårdagen, kaffe, mellanmål, kaffe, hundliv i soffan, kaffe, kolla en bakbok fortfarande i soffan, kaffe. Antagligen kommer resterande dag att se väldigt liknande ut och så måste det väl få vara då. Mitt i allt kaffe och soffliv kom Emelie och Jennifer hem från skolan och Emelie hade med sig en blomma för att hon visste att jag gillade den sorten och för att hon ville att jag skulle bli glad. Jag blev glad. Vilken liten pärla hon är och vilken tur jag har ändå som har så mycket och fått älskat så många, även om alla inte är kvar här.

Carros & Henkes duva <3

Höstlov

Strålande ledig dag

Vecka 44 innebar höstlov. Det gällde såväl Emelie som mig. Eftersom jag tänker ta tillvara på all tid Emelie fortfarande tycker att det är okej att umgås mycket med sin mamma, tog jag semester. Det går undan nu och det märks tydligt att Emelie är på väg mot tonåren, så det gäller att passa på.  Det var en bra vecka med långa sovmorgnar, gemensamma frukostar, kaffe i gott sällskap, skogsliv, alldeles för stora diskberg, kaminvärme medan pappa målade dörrar och pyntning av Carro och Henkes gravar.

Fika med Anette & Hugo på deras veranda 

Fågelfix inför kommande vinter

Myskväll med Emelie - vi gjorde tacos
tillsammans. Guld!

Plockar mossa & ris samt  njuter av en
underbar dag <3

Vackert

Tog kort på Emelie som tog kort på himlen

Kärlek <3

Vinterfixat hos Carro & Henke <3

Fika hos morsan med Camilla & lilla Kevin<3

Lättlagad middag med viktiga människor <3

Kaffebesök av Hasse & Majan

Diskberg att ta itu med

Lata dagar <3

Kaffe & värme hos pappa..

medan pappa målar dörrar..

ser slitsamt ut ;)

Allhelgonaafton. Det var många ljus tända hos
Carro & Henke. SÅ vackert, men så otroligt sorgligt.
Dom är saknade, så väldigt saknade <3

Ögonblick av skratt

Pappa & jag väntar på "För kärlekens skull" ska börja

Nejdå, jag har inte slutat med bloggandet. Jag har bara varit omväxlande rätt upptagen med annat kontra helt slut. Fast jag tar vid där jag slutade, jag fortsätter att samla en del av mina minnen på bloggen  och jag fortsätter även med mina försök att komma i kapp. I minnesvärlden har jag kommit till 21-25 oktober 2015. 

Den 21 oktober drog Emelie, Emelies kompis Jejje, pappa och jag till kyrkan för att lyssna på konserten "För kärlekens skull" med bland annat Johan Eriksson. Det är fint i kyrkan och det var en väldigt, väldigt bra konsert med en mängd Ted Gärdestadlåtar. 

Middag hemma hos pappa tillsammans med Patrik

När Johan sjöng "I den stora sorgens famn" tänkte jag naturligtvis på en mängd minnen kring Carro och Henke, på orden i låten och så småningom tänkte jag på en av de sorgegrupper jag blev med i efter att Carro dött. Jag tänkte på hur vi alla i den gruppen förlorat något eller, som för min del, några av våra barn på olika sätt och i olika åldrar. 

Mums!

Jag tänkte på hur olika vi drabbats, men framför allt tänkte jag på likheterna och på vilket stöd vi varit för varandra i något som ingen egentligen skulle behöva vara med om. Alla dessa tankar ledde senare till att jag ordnade en återträff för oss och det var guld. Där var dom, allihopa mitt i livet men ändå så påverkade av förlusten av våra barn. Det var gott att träffa dem. Det är stort att vara tillsammans med människor som förstår det som egentligen inte går att förstå.

Gott liv

Fredagen den 23 oktober kom Patrik på helgvisit. Under lördagen begav vi oss av till Mora på skoterns dag tillsammans med pappa. Många var de skotrar som lätt hade passat  väldigt bra i min ägo, men ingen av dem fick följa med hem. Fast det var roligt att kika på utbudet och drömma lite. 

Vandring

Åter i Malung meddelade pappa att han bjöd på middag under kvällen, så det var till honom vi begav oss när kvällen kom. Där serverades god mat och gott vin och samtalsämnena var synnerligen spridda. Vi avslutade kvällen, som då  hunnit bli sen natt, med ett glas vin vid elden i kaminen. Såna dagar går det att prata om gott liv.

Framme hos  Hasse & Majan

Söndagen, som av förklarliga skäl gick i ganska långsam lunk, begav vi oss ut på vandring med Hasses och Majans hem som slutdestination. Trots att det till en början kändes relativt drygt att vandra, så var det riktigt trivsamt bara  vi väl kom i väg. 

Ingen stress hos denna nya bekantskap inte

Väl framme bjöds det på kaffe och smörgås och ett glatt sällskap. Ett  nytt inslag i sällskapet var de två jättesniglar som flyttat till Hasses och Majans dotter, Ebba. Som så många gånger förr tänkte jag på att jag ändå är lyckligt lottad. Jag har många bra människor omkring mig, nuförtiden har jag till och med relativt trivsamma sniglar att umgås med. Det är alla dessa små, men väldigt stora, händelser som man ska spara på, för det är dom som gör hela skillnaden i livet. 

15 knivar i hjärtat

Det känns som att få 15 knivar i hjärtat, sa Emelie när vi under söndagen den 8 november stod vid Carros och Henkes gravar och tände en marschall eftersom det natten till den 9 november var sju år sedan Carro kände att hon inte hade något annat val än att avsluta sitt 18-åriga liv. Carro, mitt förstfödda barn, som har lärt mig så enormt mycket och det första hon lärde mig var hur det är att helt osjälviskt älska någon så mycket att man utan att blinka skulle offra sitt liv för den personen. Den personen, en av de viktigaste av alla i mitt liv, fick vi hedra på ett av de få sätt vi numer kan. Det lämnar en väldig tomhet, ett väldigt värkande hål, inom en när det är till en grav man går för att hedra  några av sina barn. Det medför en extrem hjälplöshet att lyssna till hur ont det gör hos ens kvarvarande barn, när det samtidigt inte finns något att göra för att lindra deras smärta. Det gör så otroligt ont att sakna så väldigt mycket och samtidigt veta att det aldrig kommer att bli bättre. Älskade barn, älskade lilla Carro, varför måste det vara så här?

Det börjar redan i oktober, medvetenheten om vilken tid på året som närmar sig. November och december är tuffa månader att vara i. Dagarna runt dödsdatumen är allra värst och allt som var då de år de dog, spelas upp gång på gång i den inre världen. Jag lyssnar till helikoptern som letade, poliserna som kom dag efter dag och berättade hur sökandet fortgick, telefonsamtalen som förändrade allt och när beskeden kom i mitt inre, samtidigt som jag i den yttre världen bemöter vardagligheten i dess diverse skepnader. Jag förundras många gånger över att det kan verka som om universum har så många olika centra att snurra kring och att så mycket kan göras så stort. Inom mig gråter jag. Inte över den yttre världens diverse skeenden, utan för att två av mina barn är borta och jag saknar dem. Jag behöver dem, alla mina barn behöver jag för att vara hel. Fast hel är inte längre en möjlighet. Lilla, lilla Carro. Jag undrar som vanligt om jag hade kunnat göra något mer, något annorlunda och om du förstod hur viktig just du var. Jag skulle vilja fråga om du visste hur mycket jag älskar dig. Varje dag kliver jag upp och väljer att leva, trots att jag ännu inte klurat ut hur jag ska kunna leva utan dig, utan er. Utan Carro och Henke är egentligen inte möjligt, ändå är jag här. Älskade lilla Carro, jag önskar att allt vore annorlunda, att du och din bror fortfarande var vid liv och förgyllde världen på det sätt som bara ni kunde för ingen kan ta eran plats. Ingen kan heller få er tillbaka.

Inget hjälper mot den

Kortare 

Hösten, nya erfarenheter och ny frisyr, men samma saknad. En del saker har en tendens att bara växa och oerhörd saknad är tydligen en av dem. Alla dessa dagar när tiden går, har blivit till år och år utan några av dem som är så viktiga är hårda. Jag ser det på Camilla och Emelie också. Det smärtar. 

Körövning i kyrkan

Oavsett det inre livet, där hösten och saknade mal på, går livet utanför sin gång. Den 6 oktober gjorde jag ett av de relativt sällsynta besöken hos en frisör. Frisyren blev relativt kort, men det var skönt att få bort allt det slitna. Förutom frisör, så jobbade jag och under kvällen var det kör. Det är trivsamt, även om jag inte riktigt förstår varför jag tycker det medan jag är där. Det är inte lätt att hänga med i alla tonarter och stämmor, men väl hemma känns det bättre än innan. Så kör är bra, sång och kyrklighet verkar tydligtvis helande. 

Höst även på kyrkogården

Fast den 6 oktober drog jag iväg till gravarna efter kören. Det var mörkt och hösten hade satt sina tydliga spår på de tidigare sommarblommande gravarna. Det var kyligt och de kändes som vanligt inte alls som dom var där. När det börjar bli kallt använder jag Carros stickade tumvantar. Dom får mig att känna henne lite närmare, men inte ens vantar värjer mot den distanserade känslan som deras gravar lämnar. Overklig, obegriplig, borde inte vara men är ändå och outhärdlig smärta. Kärlek och saknad och så den väldiga tomhet som bara döden kan lämna efter sig. Ingen kör i världen kommer att hjälpa mot den.  

Carros vantar - värmer på mer än ett sätt <3

En av dem som lever

Tänkte skriva in och beta av lite av höstens alla händelser som jag fortfarande inte skrivit in. Istället ramlade jag ner i den påverkan hösten alltid har och minnena som gör så ont, men samtidigt betyder så mycket. Minnena som är det enda jag har kvar, de och några saker som dom ägde. Carro och Henke. Älskade, älskade Carro och Henke. Carro och Henke som fan inte borde vara döda, men som är det ändå. Förbannade höst! Förbannade liv och förbannade smärta som kommer av att vara den som fortfarande lever. En av dem som fortfarande lever, en av dem som måste försöka fortsätta med det också. Så är hösten. Den tär, mal sönder och räknar ner. Närmare och närmare de datum som helt oåterkalleligt förändrade livet, åtminstone som jag kände det. Varenda dag innebär, som alltid, ett val och alla dagar väljer jag livet, men hösten gör att det tar så mycket mer energi. Tröttheten är påtaglig och jag vill vila, men det blir inte just nu. Egentligen så spelar det väl ingen roll för vilan är inte heller nåt som ger energi, men den ger tid att få känna allt det som jag egentligen inte vill veta av. Den ger tid att borra ner huvudet i kudden och gråta hulkande och högt. Det hjälper inte heller, men av någon anledning verkar det ändå som det behövs. Om en dryg vecka ska jag vila. Fram till dess försöker jag hålla ihop medan hösten mal i mitt inre och Carro och Henke fortsätter att vara alldeles otroligt oåterkalleligt.. inte här. Precis som det inte borde vara, men som det är. 

Morgonhumör, solrosor & hål i golvet

Camilla med kompisen Catrins lilla Othilie 

Några dagar går fort och hinner inrymma så mycket. Allt från bekantskapen med ett nytt litet liv över djup sorg till hål i golven. Det är livet. Det är så det går på med allt vad det innehåller och med en spännvidd som täcker alla känslor. Ibland räcker det med bara några dagar för att man ska hinna känna så mycket, i det här fallet räckte det med sex dagar under september (9-16 september 2015). Dagar som pendlade mellan förundran, ilska, glädje, gemenskap, kärlek, djup saknad och sorg och ödmjukhet. Ändå hände det inte så stora saker, eller så är det just det som är så stort. Allt det som händer hela tiden, som bara går att se om man tar sig tid att titta. Det lilla, men så väldigt förunderliga. Livet i all sin prakt mitt i all vardag.  

Ödmjuk 

För att börja någonstans så blir det vid det där uttrycket "morgonstund har guld i mun". Vad i hela friden är det för dravel. Morgonstund har aldrig någonsin medfört just nåt annat än kaffe i munnen, även om det kan vara nog så vackert och rofyllt. I alla fall ibland. Låt mig säga så här, mitt morgonhumör är så där.. milt uttryckt. Jag är inte en morgonmänniska över huvudtaget, utan natten är mer min tid. Det innebär att jag är relativt zombielik när klockan har ringt och det är dags att släpa sig igenom diverse morgonrutiner. Så länge allt bara går på i vanlig lunk och inget sticker ut är det helt lugnt. Det är när nåt inte riktigt följer rutinerna, som humöret kommer fram.

Emelie & jag käkar kebabrulle - oxå en
form av lyx <3

Emelie, som inte heller är alldeles totalalert på morgonen, satte under några morgnar en interutinpåmorgonengrej i system. Interutinen innebar att hon klev upp före mig, gjorde sig i ordning, stressade till bussen för att ringa mig och stressa upp mig ur sängen för att jag skulle åka till busshållplatsen eller skolan med diverse grejer som hon glömt. Problemet med det är att jag inte är särskilt imponerad av morgnar som sådana och morgnar i stress är, om möjligt, ännu värre. Efter att jag stressat upp ur sängen och begett mig iväg i diverse skick med diverse grejer, fick jag ett mindre anfall en av morgnarna. 

Mitt i skogen finns det ett ställe med både solrosor & vallmo, vackert som bara den & 

uppenbarligen även omtyckt av älgarna

Just den morgonen vaknade jag av att Emelie ringde och sa med lite gäll, stressad röst att hon glömt nyckeln till skåpet och hon ville att jag skulle åka till busshållplatsen med den. Jag for upp ur sängen, irriterad som få innan jag ens fått upp båda ögonen, slet på mig nattlinnet och blev uppringd av Emelie igen, som glömt skorna också. Något mer irriterad släpade jag mig ner medan jag kände hur ögonbrynen var synnerligen ihopdragna och mungiporna släpade i golvet, när Emelie ringde ytterligare en gång för att meddela att hon även glömt läxan på bordet och den måste ju naturligtvis också med. Det var i rent ursinne jag slet på mig en jacka över nattlinnet, slängde mig ut, skrapade av en tunn ishinna av bilrutorna och for iväg till busshållplatsen med läxor, skor och nycklar. Väl framme skällde jag i en muttrande ton redan innan Emelie öppnat bildörren, noterade att både Emelie och hennes kompis Jejje såg relativt roade ut medan jag fortsatte skälla även efter att Emelie hämtat grejerna och stängt bildörren. Tjejerna såg fortsatt roade ut och sa nåt till varandra medan de sneglade lite försiktigt åt mitt håll. Väl hemma efter denna irriterande morgonstund som definitivt inte hade nåt guld någonstans, tag jag kameran och tog kort på mig själv i syfte att se efter vad Emelie och Jejje hade tyckt var så himla roligt. Det gjorde definitivt inte morgonen bättre..

Morgonstund blablabla.. 

Väl på jobbet blev det ändå en rätt bra morgon, en av kollegorna hade fixat lite frukost till alla och det blev en trevlig stund när vi dessutom kunde skratta åt bilden av den mer vansinniga morgondelen av mig på bild. Åtminstone blev jag inte uppringd och väckt av en stressad Emelie mer den veckan. Fast berörda dagar innehöll så mycket mer än ilskna morgnar. En dag när jag var på väg till morsan efter jobbet till exempel, svängde jag förbi Camilla. Hon hade besök av sin kompis Cathrin, som dessutom hade med sig sin drygt fyra veckor gamla dotter Othilie. Inte ens jag kunde låta bli att charmas, utan fick lov att snusa lite på henne. När man tittar in i ögonen på en bebis är det förundran över livet man känner, åtminstone är det så för min del. Förundran och vördnad, herregud vilket mirakel varje nytt litet liv är. 

Mysigt med frukost på jobbet.

En annan av dagarna for Emelie och jag iväg och köpte varsin kebabrulle efter jobbet och skolan, som vi åt tillsammans medan vi pratade om dagen som varit. Det är underbart att umgås med Camilla och Emelie, det är bara de egna barnen som kan ge precis den känslan i själen. Det är gott att skratta tillsammans med dem och det är till och med underbart att vara galet morgonarg på dem. Allt detta är en lyx, som det gäller att ta vara på. Det sämsta man kan göra är att ta dessa stunder för givna, åtminstone sett ur mitt perspektiv. Skogsvandringarna tillsammans med husgudarna har även de fortsatt. Skogen och naturen ger en annan form av ro i själen och det är där det går att vara precis här och nu och släppa allt annat. Ofta ger det mig en känsla av ödmjukhet att vandra bland träd och växter. På ett ställe i skogen växer det solrosor och vallmo. Första gången jag sprang på det förvånade det mig, men efter hand har det kommit att bli ett lite spännande inslag i skogsvandringarna att se hur mycket blommorna har slagit ut. 

Kortet jag fick tillsammans med Henkes minnesbok från skolan efter hans död

Blandat med all kärlek, glädje, ilska, förundran, ödmjukhet och vördnad har nämnda dagar även innehållit smärtsam saknad och stor sorg. Det är olika saker som kan utlösa det, eller utlösa är fel uttryck för känslorna ligger alltid precis under ytan. Däremot är det olika saker som kan få dem upp i ljuset. Ofta kämpar jag emot, för den smärtan vill jag inte känna alls egentligen. Fast så fungerar inte livet med alla sina aspekter, det innehåller allt och jag vet att det är för att jag älskar dem så mycket som det gör så ont att vara utan dem. Carro och Henke, så närvarande och ändå så långt borta. En kväll när jag skulle plocka i ordning lite i en del skåp hittade jag den minnesbok jag fick från skolan efter Henkes död. Den hade legat framme så de som ville fick skriva i den och det är det många som har gjort. Bredvid boken fanns ett foto på Henke, ett ljus och en ros. I minnesboken fanns ett kort på hur det sett ut. När jag hittade boken med kortet och alla texter, brast det. Det slet snabbt bort den tunna hinna som gör att jag oftast kan hålla dessa känslor på plats.

Körkväll igen - utanför Malungs kyrka

Världen rasade igen. Emelie kom in och såg vad som hänt och sa; du borde nog inte titta mer i den där nu ikväll. Fast jag kunde naturligtvis inte låta bli, hur skulle jag kunna det? Det var säkert tre år sen jag tittade i den boken och det gjorde lika ont då. Det är inte sakerna i sig som gör det, utan det är det faktum att de sliter mig från ett ställe där jag lyckas hålla det lite ifrån mig till att stå öga mot öga med det jag absolut inte vill veta av. Resten av kvällen satt jag i soffan, ihopkrupen till en boll, bläddrandes i boken medan tårarna rann. Det måste få vara så ibland. Ibland måste det få komma fram även om jag inte vill. Att låta det komma fram gör ont, sliter sönder och river hål. Det tar all energi och det tar lång tid att bygga upp den igen. Det gör mig ännu mer rädd om dem jag har kvar, Camilla och Emelie får stå ut med att jag ibland är mer än hönsig. 

Hur ofta sågar nån hål i ens köksgolv

Dagarna innehöll även viss förvåning. Mitt badrum genomgår just nu en renovering efter en vattenskada. När jag kom hem en av dagarna för att äta lunch och hämta hundarna, upptäckte jag att någon sågat hål i köksgolvet. Bara så där och helt omotiverat. Det fanns ingen anledning att såga ett hål rätt upp från källaren med motorsåg, åtminstone inte som jag såg det. Hål i golvet innebär inte bara förvåning, utan även viss irritation. I köket är nämligen hundarna fram till lunch och min mer hönsiga sida kom fram i full blom när jag insåg att de varit i närheten av motorsågsblad som kommit upp ur golvet. Nåväl, allt hade gått bra förutom för golvet då. Det visade sig vara min hyresvärd som hade stått för sågandet, fast inte ens han kunde motivera varför utan var också något förvånad över golvets nya make over. Förutom redan beskrivna innehöll väl dessa dagar inte så mycket mer. Jag hann med att sjunga med kören igen och det var lika trevligt den gången. Jag har umgåtts med människor jag tycker om och skrattat en del. Livet har gått sin gilla gång med allt vad det innebär helt enkelt.

    

Mirakel