Frusna planer

Planen för dagen var att blogga om Mallorca och när vi var där, men som så många andra dagar förirrade sig mina tankar till att cirkulera kring Carro och Henke. I lördags, den tredje december, var det sex år sedan Henke dog. Den nionde november var det åtta år sedan Carro dog, även om det står den nittonde november på gravstenen. Det tog nämligen tio dygn innan hon hittades och det officiella dödsdatumet blir det datum som det kan konstateras att någon är död. För mig är den nittonde november det datum jag såg Carros kropp för sista gången någonsin, den dag det jag var allra mest rädd för att skulle vara sant blev sant, men det är den nionde som är datumet jag förknippar med hennes död. Det är jobbiga månader, november och december, inte bara för mig utan för oss alla som hade Carro och Henke nära oss. Redan i oktober börjar hjärnan ställa in sig och komma ihåg, först lite lågmält för att sen konstant öka volymen tills det är så gott som det enda jag hör. Så kommer då de datum när de dog och de ser lite olika ut. I lördags orkade jag inte med att åka till kyrkogården, utan tände ljus för Henke hemma. När det var Carros dödsdag var jag på kurs på annan ort, försökte ta in en massa nytt, gick på hotellrummet och grät för mig själv i duschen medan Matte åkte till kyrkogården och tände ljus vid graven. Det som inte är olika är att dessa månader påverkar mig på samma sätt varje år och tydligen år efter år. 

Mitt i all november/decemberkänsla var jag på möte under torsdagen i jobbet. Mötet handlade om mig och hur min arbetssituation ska se ut nu när det är tänkt att jag ska öka min arbetstid och samtidigt minska min sjukskrivning. Jag lyssnade på den inhyrda chefen, som i och för sig inte sa något som var dumt. Inom mig kände jag mig, om möjligt, ändå ännu mera trött. Kombinationen möte med november/decemberkänsla har medfört att min lediga tid därefter spenderats på soffan, frysandes under en filt med huvudvärk, yrsel och total brist på ork. Jag behöver den lilla ork jag har för att hålla mig själv uppe. Just nu har jag ingen vettig strategi för att hitta tillbaka till den, men jag letar. Åtminstone tankemässigt. Rent praktiskt sker inte mycket, åtminstone inte de senaste dagarna. Idag var jag fruktansvärt glad att det fanns matdosor så jag slapp laga mat och för mig är det ett steg i fel riktning. Förhoppningsvis vänder det snart igen. Förhoppningsvis hamnar jag aldrig mer i ett utmattningssyndrom. November och december kommer däremot alltid att påverka mitt mående och så måste det få vara, men det räcker med det. Det räcker alldeles otroligt bra med det.

Forsande aspekter

Emelie & Jennifer vid forsen Kvisset

En mild bris av förändring smeker sakta fram nya aspekter av livet. Saker förändras, människor kommer och går och livet fortsätter sin lunk framåt på sitt sedvanligt oförutsägbara sätt. Inte för att det direkt går att peka på några stora omvälvande händelser, men ändå märker jag av det. Jag vandrar vidare mot nya erfarenheter, nya människor att känna och det finns en viss spänning i det också. 

Naturstigsvandring

Även rent fysiskt är det vandring som gäller, som igår tillsammans med Emelie och hennes kompis Jennifer. När solen äntligen kom fram på eftermiddagen begav vi oss mot Malungs finnmark och gick en del av naturstigen vid Haftahedarna. Slutdestinationen eller snarare vändplatsen var vid forsen Kvisset. Det var suveränt vackert med all grönska, det forsande vattnet, husgudarnas glädje, stranden och Emelie och Jennifer som nästan ville bada i det rätt kalla vattnet.

Skönt att doppa fötterna i 

Väl hemma åt vi och tog en relativt tidig kväll, eftersom flickorna skulle iväg tillsammans med sina pappor till Orsa rovdjurspark morgonen därpå. Jag var erbjuden att hänga med, men valde att ta en lugn hemmadag med husgudarna. Det var tur, för natten gav inte mycket sömn. När jag precis höll på att dra iväg med John Blund, hörde jag ett ljud som fick mig klarvaken. 

Ljushuvuden ;)

Jag vet inte vad det var jag hörde, men min tanke var att den tidigare återkommande okände "besökaren" kom tillbaka. Det är irriterande att jag ens tänker på det, ännu mer irriterande är det när det medför att jag fortfarande var klarvaken och på min vakt vid fyra i morse. När klockan ringde var jag därför inte särskilt pigg och relativt glad över att jag valt att stanna hemma.

Vackert som bara den

Dagen har därefter gått i en grå ton och till en början var jag så oinspirerad av livet i sig att jag misstänkte att jag var på väg ner innan jag ens hunnit upp igen. Än så länge vet jag inte om det bara är en tillfällig svacka till följd av trötthet eller om måendet faktiskt inte var på väg uppåt, utan bara hade en tillfällig vila från det totala mörker som då och då är den plats jag hamnar på.

Glada husgudar på vandring

Jag hoppas på att det är trötthet, för bara tanken på att åka ner igen är totalt uttröttande. I ett försök att fördriva tiden utan att behöva tänka en stund satte jag därför på en Johan Falk-film och somnade. Ibland är det otroligt skönt att ha nåt som låter i bakgrunden, så pass högt att det brus som finns i huvudet faktiskt håller tyst. Det gjorde faktiskt dagen lite bättre, trots att det gråa regniga fortsatte ute. 

Vändplats och energiboost

Bättre innebar definitivt inte enorm företagsamhet. Stiltje är ett bättre sätt att beskriva dagen. Lugn, hundar, en bra bok och ingen som helst intention att göra nåt mer utanför huset än att rasta hundarna. Det och eventuella planer på att dra iväg till Stockholmen sväng med Emelie. 

Blueberry hill

Fast såna här dagar för faktiskt med sig tid för reflektion, så nu har jag en ny plan för hösten. Jag ska kontakta högskolan och kolla av lite saker kring en examen. Tror jag, eller nej det ska jag. Kolla av är inte så överväldigande drygt. Sen får vi se vad det leder till. Examen och förändring, såna saker är det jag ägnat tankevärlden åt idag. Och Stockholmsresor. Kanske även nåt lite båttur. Vi får se, imorgon eller till veckan får vi se.

Som sommarlov ska vara, fast lite kallare

Nu är det väl inte mycket mer kvar av dagen än att försöka flirta lite med herr Blund, som förhoppningsvis inte är inte lika svårflirtad som igårnatt. Emelie sover hos sin pappa under natten, så det är lite tomt. Hon har dessutom haft Jennifer sovandes hos oss under sex nätter och nästan tonåriga tjejer kan verkligen konsten att låta. Det gör det lite tystare ändå, från oavbrutet fnitter och chatter till ganska mycket tyst är faktiskt också en kontrast.             

Rätt trött ljushuvud i skogen

Imorgon kanske

Grått, regnigt, snart midsommar, trött, förkyld och har handlat blommor till Carro och Henke. Ska sätta dem på deras gravar, så fort jag samlat mig lite inför det. Camilla kämpar också. Förlusten av David är hemsk i sig, men den drar även fram allt annat i ljuset också. Detta liv. Ibland är det faktiskt inte det minsta glittrigt och utan glitter är det inte mycket som fungerar. Det är med enorm trötthet jag inväntar midsommarfirandet med allt vad det innebär. Har jag tur är det en bättre dag imorgon.     

Däckad korv & dimmiga svanar

Gårdagens morgon - första lediga dagen och solen som
så länge lyst med sin frånvaro stiger så sakta upp och
förvandlar gatan utanför sovrumsfönstret till guld. 

Kvällens hundpromenad var som att gå runt i ett sagoland. Allt glittrar, träden framträder vackert frosttäckta mot den mörka stjärnbeströdda himlen och jag skulle vilja sväva fram i allt detta vackra, men det gör jag inte. Istället är jag obeskrivligt trött och väldigt, väldigt glad att jag har några dagars ledigt. Ledighet innebär möjlighet till vila och det är precis vad som behövs. Trots detta inleddes ledigheten inte direkt med vila, men på ett väldigt trevligt sätt.

Glittrande vingar på biltaket

Det trevliga som inledde gårdagen var nämligen solen. Första lediga dagen för den här gången och då visar den sig, vilket inte direkt har hört till vanligheterna under november. Naturligtvis ansåg jag det vara ett omen om att nämnda ledighet kommer att vara totalt underbar. Bara att kika ut genom sovrumsfönstret medförde, i och med att solen skymtade fram, en positiv känsla. 

Morgonkaffe hos Therese

Emelie och jag åt frukost tillsammans medan solen så sakteliga steg högre upp på himlen och det var en mysig känsla att kunna njuta av ögonblicket, utan att känna av stressen som kommer sig av att vara tvungen att göra sig i ordning inför stundande arbetsdag. Till och med bilen påvisade att dagen skulle bli bra. När det var dags att skjutsa Emelie till skolan hade nattens kyla nämligen satt sina spår genom att utrusta biltaket med glittrande isvingar. Det var hur vackert som helst.

Lite morgonsol medan Zeke kissade in dagen.

När jag släppt av Emelie vid hennes skola fortsatte jag, trots mina egna idéer om att stirra i taket var ledighetens syfte, till Therese på morgonkaffe. Vi hade en hel del att avhandla, skratt som behövde släppas fram och morgonen övergick till förmiddag och lunch på ett riktigt trevligt sätt. Dessutom fick jag äran att träffa deras nytillskott i familjen, den irländska settern Zeke, som visade sig vara en mycket trevlig individ som det inte gick annat än att gilla.  

Trevligt besök av Anette 

Efter Therese for jag hem och fick besök av prästen fast som privatperson och därmed alltså som Anette. Det var också riktigt trevligt och kaffet flödade i takt med att vi babblade oss igenom några timmar. Jag har många helt underbara människor omkring mig. Medan vi umgicks, kom exet och bytte däck på min bil. Helt på sitt eget bevåg, vilket naturligtvis också faller under kategorin väldigt trevligt. Som sagt, jag har många underbara människor omkring mig.

Tisdagskontemplation

Emelie gick till sin mormor efter skolan, så det var nästa anhalt för dagen. Vägen dit kantades av en underbar solnedgång, vatten, svanar och dimma. Om nåt är kontemplation, så är det att vistas ute och låta sig själv förundras över hur vacker världen är ändå. 

Hos mormor får man korv - en husgudslag att leva efter.

Husgudarna var självklart med och om jag tycker svanar är vackra, så är deras tolkning inte riktigt av det slaget. I hundvärlden är svanar tydligen något som borde jagas, bara det hade gått att få tag på dem där ute i vattnet. Det gick turligt nog inte, så efter ett tag verkade till och med mina fyrbenta vänner anse att det var rätt trevligt att bara betrakta dem. 

Ledig morgonstund har guld i mun, eller
innehåller i alla fall solsken 

Emelie, morsan och jag fikade och hundarna fick bland annat korv. Ett gott liv för samtliga närvarande med andra ord. Innan det blev kväll hann jag dricka kaffe med Tove och Magnus också, innan Tove for på jobb och Magnus begav sig hem till sig. Gårdagen innefattade alltså inte särskilt mycket av stirra i taket, men det gjorde inget för det var en riktigt bra dag fylld med sånt som är viktigt i livet.

På väg på morgonpromenad

Idag inleddes dagen återigen med solsken och glitter. Två helt strålande ingredienser för en bra dag. Även denna morgon skjutsade jag Emelie till skolan, men sen for jag hem och planerade nästan att gå i säng och läsa när jag fick en förfrågan om att ta en morgonpromenad av exet. 

Älskart!

ag tog med husgudarna och knallade iväg. Vilken strålande dag. Det är vackert när frosten glittrar i solen. Vattnet som svanarna igår simmade i, var idag täckt av en tunn isskorpa och till och med det var vackert. Det är njutbart att vara ledig. Det är ännu härligare när det dessutom är sol. 

Sjönära Harry

På vägen tillbaka från sjön passade jag på att dricka en kopp kaffe hos Magnus. Ingen stress, inga tider att passa utan bara harmoniskt varande. Det är grejer det. Det hann bli lunchtid innan husgudarna och jag begav oss hemåt igen. 

Rätt spännande att det är en hund under isen också,
tycker Engla

Väl hemma fixade jag lunch. Det är faktiskt till och med roligt att greja i köket när det finns tid för det. Lagom till lunch vaknade Tove, som arbetat natt, så vi åt tillsammans och surplade lite kaffe medan vi höll på.

Vackra Nova njuter i solen

Sen var orken totalt borta. Jag kraschade i säng och sov till kvart i sju på kvällen. Då ringde Emelie, som varit hos Camilla efter skolan, och väckte mig. Jag klev yrvaket upp, tog ut hundarna och så for vi och hämtade Emelie. Väl hemma hade Tove, som också sovit lite mer, kommit upp igen. Vi drack kaffe och åt havregrynsgröt, Emelie åt kvällsmat och duschade och ingen av oss hade någon vidare energi att göra nåt mer än förbereda oss för sängen igen. Det är den där tröttheten, den jag faktiskt tagit några dagars ledigt för som tar ut sin rätt och jag låter den göra det. November och december är jobbiga månader, jobbigare än många andra, så jag försöker vara lite snäll mot mig själv. Det är inte så enkelt som det låter, men det är nödvändigt.

Denna vackra värld!

Diktatoriskt

Söndagens utsikt efter blommor & mat

Kroppen härjar återigen med mig i gestapostil. Den har en tendens att vara på det viset. Egentligen i all välmening och med mitt välmående som syfte, men det spelar ingen roll. När den härjar på är det drygt. Det är när jag inte lyssnar till dess relativt subtila signaler, som den går över till mer tydliga styrmedel. Natten till fredagen till exempel, efter viss tids total energibrist i kombination med ingen vila, fällde den mig helt enkelt genom att frammana kräkningar. Den självklara följden var vila, så hela fredagen och lördagen vilade jag. Söndagen började jag tycka att jag gjort min kropp till viljes länge nog, så jag tog saken i egna händer och begav mig ut i naturen. Naturligtvis i rent rekreationssyfte, samt även för att låta de överenergiska hundarna tillika husgudarna få utlopp för sin enorma energi. Det gillades inte av min diktatorkropp, som handlöst svarade med kallsvettningar och total svaghet. Återigen förpassades jag till horisontalläge och kroppen hade därmed utdelat två varningar för ouppmärksamhet från min sida.

Jag har ett vänligt matlagande ex -
även om det ibland går att ifrågasätta hans  psykiska hälsa ;)

Väl medveten om kroppens åsikt om vila, tyckte jag ändå att jag hörsammade den ganska bra när jag några timmar senare under söndagen begav mig till mitt matlagande ex för utfodring. Nämligen har kroppen inte den minsta lilla insikt i sambandet mellan äta mat och laga mat, men jag tänkte att om någon annan lagade mat och bjöd mig på den så hade jag ändå kommit relativt nära målsättningen i form av vila samtidigt som jag tillgodosåg näringsbehovet. Eftersom jag därmed sparade lite krafter genom att inte behöva laga mat, tog jag mig även friheten att titta på några blommor med Anita, Emelies farmor. Anita har nämligen en väldig massa blommor i alla former och färger och det är, trodde jag åtminstone, till och med enligt kroppens tydliga åsikter att kasta bort njutning för såväl lukt- som synsinnet att inte insupa denna ljuvlighet när möjlighet ges. Så var inte fallet. Kroppen, som vid det laget började påminna om de två påtagliga redan utdelade varningar, började återigen muttra genom kallsvettaningar och tydliga hänvisningar om att återinta ett mer horisontellt läge. Det var vid det laget jag insåg att måndagen antagligen inte skulle komma att innebära arbete, utan snarare vila.. igen. 

   

Emelie, ex, Anita, blomsterfägring och odjur i trädgården

Måndagen genomdrevs, precis som kroppen redan meddelat, utanför arbetslivets vardagliga ramar. Snarare bedrevs dagen liggandes i sängen, åtminstone till den ödesdigra sekund jag kom på den briljanta idén att för en kort sekund trotsa min lekamen genom att faktiskt följa med hundarna ut. Efter att redan ha utdelat två varningar, fick min kropp tillika diktator därmed nog. Varning nummer tre gick inte och går än inte att nonchalera. Straffet för ohörsamhet är, som sagt, att fälla mig rent fysiskt och det var precis vad som hände. Genom ett litet tryck på nån odefinierbar knapp fick kroppen något vid min skuldra att brista. Det gjorde inte bara ont, utan snarare är ontsådetintegårattandasont en bättre beskrivning.

Håkan, morsan, Emelie, nydiskad disk och nybadat svin -
en del av allt glitter helt enkelt

Från sekunden knäppapåontsåinihelvete-knappen fanns inte mycket annat att göra, än att försöka att inte röra mig, försöka att andas och försöka att inte gråta. Trots ihärdiga försök misslyckades jag periodvis radikalt med alla tre delarna, så resterande måndag bestod därmed av ingen vila, mycket smärta, illagrinade grimaser och till och med en och annan tår. 

  

Horisontalläge för mig - guldläge med enorm mysfaktor för husgudarna

Smärtstillande i tablettform, zon i gelform och en rörelseförmåga på så där 23 % av den vanliga rörligheten, åtminstone i skulder-, nack-, axel- och ryggområdet, är det läge som kroppen för närvarande anser vara rätt läge. Alla rörelser av nämnda områden straffar sig omedelbart, så jag rör mig väldigt försiktigt och väldigt lite. Emelie tycker att jag är i ett minst sagt drygt stadium, men hon är snäll och hjälper till med hundarna, med kaffe och med andra livsviktiga saker som bara måste ordnas. Hon och morsan. Morsan kom nämligen upp och diskade igen under dagen, vilket jag är väldigt tacksam för. Själv drack jag, väldigt försiktigt och med väldigt lite rörelser, kaffe tillsammans med min barndomsvän Håkan som kom på besök. Håkan bor i vanliga fall i Göteborg, så det är inte varje dag vi ses. Som tur är har vi känt varandra en evighet, ändå sen vi båda var sex år gamla, så han bryr sig varken om att jag har håret på ända, är grinigt gnällig och relativt orörlig. Han har sett de flesta stadium och stilar redan och accepterar mig faktiskt precis som jag är, vad jag nu än är i. Så det var väldigt trevlig att träffa honom, trots skuldror och annat irriterande kroppsligt. Det bästa är att han blir kvar på orten några dagar till, så vi kommer att hinna med fler kaffekoppar och mer kvalitetstid innan han far. Mitt i all kroppslig gestapostil, finns det faktiskt en hel del glitter också.  

Rekreation - trodde jag ja..

Bingen, duschen och fäboden

Halvdöd av trötthet klättrade jag upp ur bingen, släpade mig in i duschen för att bli sittandes där och invänta eventuell energitillströmning. Medan jag satt där, utan tillstymmelse till förnyad energi på intågande, kom istället Engla, den lilla valpflickan som numer är en del av vår familj, inklivandes i duschen. Där klättrade hon förnöjt upp i min famn och blev kvar ändå tills jag bestämde mig för att schamponera henne Det var tydligen droppen, för efter det klev hon ur duschen och kom inte heller tillbaka. Lika trött som jag var när jag klev in i duschen, var jag när jag klev ur den. Det visade sig dock att efter sömn och trötthet kommer fäbodliv, solsken och fika med goda vänner och morsan. Med andra ord bar det av till Majans och Hasses stuga i skogen, för intag av kaffe, tårta och skogsluft. Det var mysigt att sitta ute i solen och prata. Det var mysigt att sitta inne i stugan och surpla kaffe till ljudet av elden, som sprakade i den öppna spisen. För mig var det lite liv, lite livskvalitet, som gav lite ro i själen. 

Fäbodliv 

Efter fäbodlivet återgick jag till min nuvarande hobby, nämligen att sova lite till, bara för att vakna av att Emelie kom hem på ett strålande humör. Kvällen har därefter förflutit under sång, hopp och viss irritation på marsvinen. Allt har Emelie stått för. Själv har jag inte stått alls, utan tillbringat tiden i ryggläge. Jag är trött på att va trött, men nåt som är lite uppiggande är att det kom ett besked om att vi kanske ska få hyra ett hus som ligger lite mer avsides än mitt i centrum. Nästa helg kanske vi ska få komma och kika inuti det. Jag håller alla tummar och tår för att det går vägen. Även om jag totalt avgudar vår nuvarande lägenhet, så avskyr jag läget så ett hus lite längre bort hägrar som en dröm just nu.

Livskvalitet

Highway to hell

Livet kanar utför igen, som så många gånger förr under de senare åren. I måendets egen bubbla går vändningarna fort, så fort att det ibland inte är möjligt att hinna se dem förrän livet kanat alltför långt ner för att det ska finnas en chans att vända uppåt igen. Jag gillar inte neråt. I alla fall inte när neråt är detsamma som mot svart och tungt. Nu är det svart, tungt och smärtsamt. Nu är livslusten en myt igen och dagarna en parodi av det som kunde vara liv. Kanske var det KBT-besöket som satte igång det, kanske var det frågorna om Carro och Henke som gjorde att vägen ner tog fart eller så kanske det bara följer den vanliga cykeln av böljande karaktär.

Fast om det var KBT-grejen som gjorde det, tror jag ändå att det är bra att det kommer fram. Det går inte att trycka undan mående, känslor, sorg utan det kommer att komma i kapp på ett eller annat vis. Så det är nödvändigt, fast nödvändigt betyder inte att jag tycker det är trevligt. Jag värjer mig så gott det går varje gång smärtan dyker upp och knackar på. Det gör ont, tar energi och får livet att bli onödigt långt och väldigt grått. Vem skulle inte värja sig mot det? Så om KBT:n kan hjälpa till med sorgbearbetning är det bra, det är en förmån. Det blir en spännande resa att se vad det innebär, men inte idag. Idag är inget spännande och så måste det få vara en del dagar.   

Grattis till Er

Uppgivenheten fortsätter att härska över vardagen. Tröttheten likaså. Viljan att göra nåt är borta och förmågan att se framåt är satt ur funktion. Åtminstone verkar det arbetsmässiga beslutet nu vara fattat, dock inte av mig. Jag klarade inte av att ta ställning till vilket av de två lämnade alternativen, som skulle göra minst ont. De var likvärdiga och lika energislukande båda två på olika vis, så det fanns egentligen inget som talade varken för eller emot nåt av dem gentemot det andra alternativet. Det vore som att ta ställning till om det vore mest behagligt att dö av pest eller kolera, så jag meddelade arbetsgivaren via facket att jag inte kunde ta ställning i frågan och att de fick göra hur de ville. En arbetsgivarrepresentant fattade beslut om vilket av alternativen som blev det gällande och meddelade genom facket att denne kommer att skicka papper om det. Hoppas de känner sig nöjda med sitt val och kan klappa om sig själv för väl utfört arbete, för själv kan jag helt enkelt inte bry mig mindre om vad de beslutade. Även om jag har ett hum om vilket av alternativen det blev, så kommer det väl att visa sig brevledes snart.  

Till och med stjärnorna påminner..

Jag har mina dagar och idag har det varit en sån dag. I och för sig brukar energifyllda dagar återföljas av dagar när jag är trött, men det är okej. Det har jag nästan lärt mig att leva med numer. Däremot har jag inte lärt mig att leva med att aldrig mer få träffa Carro och Henke, inte ens tanken på aldrig mer är i närheten av vad jag klarar av att acceptera. Naturligtvis finns det inget val, det går inte att ändra. Dom är borta, jag saknar dem och vet inte hur jag ska kunna leva utan dem resten av mitt liv. Det är därför jag tar en dag i taget, för att jag inte har nån lösning på hur jag ska klara av det hela den resterande tid jag har kvar att leva. Fast trots en dag i taget, så går det sämre att hantera saknaden en del dagar. Idag har det som sagt varit en sån dag.

Vi grejar i vårt nya hem efter flytten. Det innebär en del nya lösningar för att få till en del saker, idag behövdes det en vinkel. Jag har aldrig använt en vinkel tidigare, men jag vet hur en sån ser ut. Jag vet också vart vi har en, så jag hämtade den. Enda problemet med det är att den ligger bland Henkes snickargrejer. Självklart gör den det, det är Henkes vinkel. Så jag gick de otroligt långa metrarna det plötsligt var ut till hallen och öppnade lådan med Henkes alla snickarsaker och hans snickarkläder. Där tog kraften slut och ångesten tog över. Henkes skjorta, hans t-shirt, snickarbyxor och skorna med stålhätta. Allt fortfarande otvättat, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tvätta det heller. Inte så länge som de fortfarande luktar lite, lite Henke. Jag saknar honom! Det gör ont att inte ha honom i livet. Det gör ont att se hans grejer, känna den lilla lukten av honom som finns kvar i hans t-shirt och veta att han aldrig mer kommer att finnas med oss i livet. Min Henke som var stabiliteten i familjen. Lugn, med humor, fixaren, vänlig och alltid rädd om de sina. Hur ska det gå att vara utan honom resten av livet, när en timme är så plågsamt lång? Hur ska jag kunna vara utan Carro? Jag älskar mina barn och vill ha dem hos mig, jag vill att de ska få leva och må bra. Istället är två av dem borta, alltid är dom dessutom borta. Det gör ont, river och sliter och det finns inget att göra åt det. Inget som förändrar nåt, inte någonsin.

Så jag har haft en sån där dag igen. En dag när all energi har runnit ifrån mig och det enda jag orkade göra var att lägga mig, vända mig inåt och titta på mina minnen. En dag när jag trött invaderat Camillas säng, medan hon målat alla möjliga och omöjliga saker. Naturligtvis har jag även haft en sån kväll. En kväll när till och med stjärnorna, som jag älskar att titta på, påmint mig om hur mycket jag saknar Carro och Henke med sitt vackra avlägsna sken. Resten av livet är en väldigt lång tid, oavsett hur långt det nu kommer att bli.     

Kärlek i skogen

Helande inverkan

Vilken underbar dag det varit! Det trots att anspänningen inför gårdagens möte satt sina spår i form av en enorm trötthet, har utkomsten av mötet medfört en lätthet i humör och mående som tydligen inte går av för hackor. Det i kombination med sol i alla fall stora delar av dagen, vänner, älskade ungar och skogen har gjort den här dagen till en helt strålande bra dag. Inte blev den sämre av den helande inverkan träden som visade upp sig iklädda full höstskrud, den otroligt klara höstluften och solens lågtgående strålar som silades genom trädkronornas stolta toppar hade. Det är såna gånger en ödmjuk känsla inför naturens storhet och en tacksamhet över närheten till den tar överhanden. Så vackert, så helande och så lättillgängligt nära.

Husgudar i högform

Dagen startade med morgonbestyr tillsammans med Emelie, för att fortsätta i koffeinets tecken tillsammans med Tove. Djupa samtalsämnen avklarades under dessa första vakna timmar av dagen. Sen, när Emelie slutat skolan, begav hon och jag oss av på visit till Majan och Hasse. Det medförde lyxen att få bli serverade mat och kaffe. Därefter begav Majan och jag oss ut i skogen tillsammans med alla våra husgudar, medan Emelie och Ebba, Majans och Hasses yngsta dotter, spelade pingis. Det var underbart att vandra kring bland träden, medan hundarna rusade av sig den överskottsenergi de har en förmåga att samla på sig.    

Stödjande kärlek

På väg hem blev det väldigt uppenbart att pingis och frisk luft tröttar ut såväl tvåbenta som fyrbenta kärlekar. Harry husgud agerade nackstöd åt en trött och frusen Emelie under hela hemresan, för att sedan slockna utslagen i soffan.  

Utslagen husgud

Själv ägnade jag mig åt social samvaro, kaffe, te och en väldigt berörande artikel från 2005. Emelie gjorde sig klar för sängen och Camilla kvittrade runt i lägenheten, med en underlig bordsskiva som enda moln i tillvaron för närvarande. En dag och kväll med det bästa i livet nämligen mina kvarvarande barn, några av mina vänner, mina husgudar och självklart även de bedårande marsvinen.