Carros dag i efterskott

I måndags fyllde Carro år. Hon skulle ha blivit 23 år och vi for inte till kyrkogården och firade det. Ingen av oss ville det, utan vi tände istället ljus i en lykta i fönstret hemma. Även om jag hade velat åka till kyrkogården, hade jag inte kunnat. Magsjuka får en att ligga stilla, i alla fall så stilla man förmår. Så jag låg stilla och tittade på ljuset i lyktan och tyckte det kändes orättvist att vi får fira två av våra älskade familjemedlemmar genom att tända ljus för dem, istället för att fira dem som sig bör. I vilket fall som helst, så är den 18 mars Carros dag. Det är, precis som med Henkes födelsedag, en av de lyckligaste dagarna i  mitt liv och även en dag fylld av en enorm saknad. Fast jag är lycklig, lycklig att jag ändå haft förmånen att ha dem i mitt liv den stund det nu blev. Samtidigt är jag olycklig, olycklig över att de inte längre är med oss och att de saknas oss jämt. 

Så inte förrän idag får du din låt på Din dag. GRATTIS i efterskott CARRO! Vi älskar dig lika mycket nu som alltid och saknar dig jämt. Puss och Kräm Gumman, vart du än är.

Glömda nätter

Ännu en av alla dessa nätter. Vakna nätter med huvudet fullt av tankar, eller oftast snurrar samma oupphörliga tysta skrik av saknad inombords. Precis som inatt. Jag saknar dem. Idag fyllde jag i födelsedagar i koalmanackan jag fått av Camilla. 13 mars: Henke 20 år, 18 mars: Carro 23 år, 24 mars: Camilla 21 år och 1 april: Emelie tio år. Det är bara det att Carro blev bara 18 år och Henke blev bara 17 år. De borde fylla år och bli äldre, men istället påminner deras födelsedagar numer om hur många år det gått som vi inte har fått fira dem. De datum som de föddes på kommer alltid att vara förknippade med väldig kärlek, enorm glädje och stor lycka, men de kommer likaväl även att vara datum fyllda av sorg. Sorg över de år de inte fick, deras närvaro som vi inte får och över att två så älskade människor kan tas ifrån en. 

Tidigare idag blev det uppenbart i samband med ett samtal att jag glömt den KBT-tid jag hade. Jag fick en ny, på måndag beger jag mig till grannorten för ytterligare ett KBT-samtal kring sorgebearbetning. Det är bra, jag behöver det. Det är en förmån att få hjälp för att kunna hitta verktyg att hantera alla de känslor som sliter sönder en bland annat nattetid. Sånt far också runt i huvudet nattetid, saker jag glömt, saker jag borde ha gjort och sånt som jag oftast ändå inte kan göra nåt åt just nattetid. Fast KBT-tiden är i alla fall redan ordnad. Åtminstone en sak mindre att fundera över den här vakna natten.  

Smärtsamt uppvaknande

Henke, Carro & Camilla

Dagarna och nätterna flyter förbi, en del bättre och en del sämre. För närvarande är sämre det som bäst beskriver verkligheten och det gäller för fler än mig inom hemmets fyra väggar. Camillas mående är inte heller på topp, det är tomt utan de två syskonen hon växte upp tillsammans med. Det gör ont att sakna närheten, bråken – ibland på låtsas och ibland inte, tystnaden tillsammans, förståelsen, den gemensamma humorn och känslan av vi tillsammans. I natt hade Henke varit med i Camillas drömmar. Det är underbart att få drömma om dem, men det är ett elände att vakna och återigen upptäcka att de inte är här. En sån morgon hade Camilla, en morgon av saknad, smärta, en känsla av varför och oföränderlig tomhet. I morse var det framförallt Henke hon saknade, Henke som hon under natten gjort saker tillsammans med igen, skrattat med, fått svar av och tjafsat med. ”Varför måste han gå och dö, mamma? Varför kunde han inte bara få leva?” Jag förstår frågorna, vet att de kommer ibland och att de aldrig går att besvara på ett sätt som gör nån skillnad. Det trasar sönder ens mammahjärta att förlora två av sina barn, men det gör väldigt ont att se sina två kvarvarande barn så uppgivet ledsna med jämna mellanrum också. Det är svårt att inte kunna göra nåt mer än att krama om, lyssna och finnas nära, men det är det enda som går att göra. Jag lyssnar, kramar, låter bli att servera några klämchecka lösningar och bara är bredvid. Vi står varandra väldigt nära, Camilla och jag, så nära att det inte finns nåt att dölja och inga känslor eller måenden som är konstiga, pinsamma eller som inte går att visa. Det är bra under de dagar och nätter som ingår i kategorin sämre. Det är för den delen bra alla dagar och nätter. Det gör inget annorlunda och det medför heller inte att det gör mindre ont, men det finns nån att dela alla känslor med. Nån som förstår, som känner lika, har samma saknad, samma frågor och är lika utan svar.

Camilla, Henke & Emelie

Förutom saknad och energibrist har dagen innehållit middagsbjudning hos ex:et tillika Emelies pappa. Vi har en bra relation ex:et, som går under namnet Magnus, och jag. En relation som bygger på ömsesidig respekt, vänskap och att bry sig om. Det är suveränt att slippa laga mat en del dagar när orken inte riktigt är den bästa. Vi har haft två såna dagar nu. Igår for Emelie och jag till Magnus och åt och Camilla kom efter, idag är Emelie hos Magnus så det var Camilla och jag som sällskapade dit på middag. Nåt som verkar lovande även inför morgondagen, var att han mumlande nåt om att komma och äta även imorgon. Det är lugnt, avslappnat och tryggt att kunna knalla in där och umgås, äta, dricka kaffe och bara vara. Kravlöst och trevligt och nåt som Emelie uppskattar väldigt dessutom. En bra kväll med god mat, lite energi och med en gemenskap bland samtliga middagsnärvarande som är guld värd. Det är faktiskt nåt att uppskatta, trots en mindre bra dag. 

Magnus alias ex:et & Emelie

Den jag var, den jag är & den jag vill vara

Tillvaron för dagen har sett grådaskig ut från alla håll och ur alla perspektiv. Inte en skrattrynka så långt ögat kunnat nå och inte heller ett särskilt positivt bemötande av dagen som stod väntande i dörren fylld av förväntan och liv. Det har ändå inte varit en dålig dag egentligen, det enda som varit dåligt är humöret och det har kompenserat för allt annat som inte varit av samma usla karaktär. Till och med marsvinens försök att påkalla min uppmärksamhet har jag upplevt som kravfyllt och kvävande, för att inte tala om hemmets väggar som för dagen mer symboliserat instängd panik än den trygghet jag annars brukar associera mitt hem med. Idag har jag längtat, saknat och sörjt. Precis som alltid har tillvaron filtrerats genom Carros och Henkes anleten, men idag har det varit svårt att se nåt annat än deras älskade blå ögon, vackra ansikten och yviga hår. Idag svävade bilder från när de var bebisar förbi, blandat med bilder från när jag såg dem sista gången någonsin. Livlösa och borta för alltid. Carro med bleka läppar och märken på sin panna efter älvens botten, Henke med glittrande små glassplitter i håret och skador överallt. Idag har det varit en sån där dag när mitt inre har skrikit, krasats sönder ännu lite mer, gått i ännu fler bitar och längtat, medan mitt yttre avspeglat irriterad huvudvärk och brist på energi.

Återigen har jag saknat den jag var en gång, den som hoppades och trodde på att allt så småningom skulle ordna sig och att allt skulle bli bra. Varje morgon består fortfarande i att inse att det jag hade hoppats skulle vara en mardröm, är den sanning jag numer lever i och att välja livet istället för överlevnad ännu en gång. Fast morgnar som idag är det valet trögt att göra, morgnar som idag känns livet så väldigt långt och tillvaron så väldigt jobbig. Igår inspirerades jag av en människa med livet emot sig, som ändå var så otroligt ödmjuk, inspirerande, utstickande och med ett förhållningssätt som inte kunde annat än verka upplyftande. Idag ramlade jag ner till att vara allt utom i närheten av det förhållningssättet inför livet. Det får vara så. Även om den jag vill vara inte alltid är den jag är, som idag med all pessimism, ledsen trasighet och sorgsen saknad, så tror jag att allt sånt också måste få finnas och få komma ut. En del saker går inte att alltid hålla nere, för antagligen slutar det med att det då drar ner en djupare än att det nånsin går att hitta upp till ytan igen. Jag vill nog inte ens alltid hålla det nere, för Carro och Henke var och är mina barn som jag älskar och det måste få kännas hur ont det gör att vara utan dem när de nu inte längre finns med mig här. Så fast jag idag har varit precis så som jag inte vill vara, fast dagen har varit grå och livet inte särskilt roligt, har det nog ändå varit en nödvändig dag. En dag när livet återigen krackelerade och livsviljan rasade ner till botten igen. En dag när jag lyssnade på några av deras favoritlåtar i ensamheten när Camilla och Emelie gått och lagt sig och en dag när jag till sist släppte fram den gråt jag försökt stänga in inom mig ett tag. 

My Immortal - Evanescence

Saknad!

Natten är som vanligt min tid, men nu har nätterna varit långa ett tag. Det kanske kommer att vara så under alla jular, nyår och övriga högtider framöver. Kanske kommer resten av livet att innehålla djupt mörker med jämna mellanrum, oavsett högtider eller ej. Hur det än är med det, vet jag att det gör ont när den kommer. Saknaden finns alltid med, men när den tränger sig fram i ljuset i full styrka förtär den det mesta i sin väg. Så har mina nätter varit nu ett tag. Så har även mina dagar fungerat under en tid. Det är inget nytt numer, jag har känt den många gånger förr sen drygt fyra år tillbaka. Det betyder inte att jag är van det, eller att jag ens vill bli van det. Tvärtom, varje gång jag känner att den är på väg upp till ytan med full styrka kämpar jag emot. Egentligen vet jag inte varför för det gör ingen skillnad överhuvudtaget hur jag än kämpar. Smärtan och saknaden vinner alltid.

Nu har den då vunnit igen och när den gör det, är det inte bara i hjärtat och själen det känns. Det känns rent fysiskt. Kroppen talar alltid sitt tydliga språk. Så dessa nätter har varit kalla och kylan har trängt genom märg och ben. När saknaden kommer i full styrka är det inget som hjälper mot den kyla som tränger sig på, inga täcken, filtar, duschar eller ens hundarnas närhet gör någon som helst skillnad. De senaste nätterna har jag haft värmekudden på fötterna, den värmekudde som Henke sydde till mig i slöjden. Det gör att jag känner mig lite närmare honom ändå, Carros kudde som jag kramar när jag sover gör att jag känner mig lite närmare henne. Ändå är de så långt bort och det gör ont, det gör att jag fryser, skakar och inte riktigt vill vara med så mycket mer. Det är den outhärdliga smärtan som saknaden efter Carro och Henke ger, som får dessa känslor att dyka upp och den gör det svårt att förstå hur orken ska finnas att känna så resten av livet. Fast jag orkar, det är vad jag har valt. Jag har valt att leva, valt att försöka göra det bästa av den situation som vi är i och valt att aldrig svika de av mina barn som jag har kvar i livet. Det betyder inte att det är vad jag vill när nätterna är långa och kylan genomträngande, men det är vad jag gör. Det är jag skyldig dem. Det är jag faktiskt skyldig alla mina barn och det är jag skyldig mig själv. En klok kvinna skrev till mig att det är i de djupaste dalarna det sker nåt med oss, det är då vi som är starka gör en förändring och det är då det sker en utveckling. Så är det, där nere i mörkret, saknaden och smärtan förändras man, växer som människa och utvecklas. Det vill säga om det är vad man väljer och om man vågar. Jag vågar. Det ingår i att välja livet och jag har, som sagt, valt att leva. 

Så går ett år

Sista dagen, kvällen och natten av ännu ett passerat år. Det har varit ett turbulent år med många prövningar, men även ett år med mycket glädje, närhet och gemenskap. Som under alla år har jag lärt mig väldigt mycket, men de senaste åren har inneburit lärdomar som jag inte är säker på att jag hade gjort under ett helt liv om jag inte varit med om allt jag nu varit med om. Många av lärdomarna, de som är kopplade till Carros och Henkes död, har varit alldeles för dyrköpta och trots att det är helt suveräna lärdomar hade jag avstått dem utan någon som helst tvekan om det inneburit att jag hade fått ha Carro och Henke kvar i livet. Nu fungerar inte livet så, man får inte välja hur livet far fram med en. Däremot får man välja hur man ska förhålla sig till allt som händer och vad man ska göra av det. Jag väljer varje dag att försöka ta till mig det positiva i alla lärdomar jag gjort, trots att många av dem kommit ur helt outhärdliga händelser. Det är mitt sätt att hedra dem. Det är mitt sätt att hedra Carro på för hennes otroliga styrka, enorma mod och den helt enastående osjälviskhet hon besatt, men som man kanske bara kunde se fullt ut om man kände henne väl och dessutom har läst det hon skrivit i sina dagböcker. Det är det sätt jag väljer att hedra Henke på för hans enorma personliga styrka, integritet och den omhändertagande trygghet han besatt, för hans sätt att visa världen ett sätt att förhålla sig till sig själv, sina nära och de medmänniskor man har omkring sig som faktiskt genomsyrades av medmänsklighet. De, Carro och Henke, var så mycket mer än de av mina barn som dog. De var två av mina barn som tidigare var levande, som lärde mig massor och gjorde mitt liv enormt viktigt och helt. Det är även mitt sätt att hedra Camilla och Emelie på. Jag skriver inte ens hälften så mycket om dem i min blogg, som jag skriver om Carro och Henke. Det är för att de lever och har möjlighet att skriva sina egna historier, där de väljer själva vad de vill förmedla till världen. Det betyder inte att jag är mindre stolt över dem, än jag var och är över Carro och Henke. Jag är extremt stolt över Camilla och Emelie för deras klokhet att välja så vist i livet, deras styrka att klara av att förhålla sig så positiv som de gör trots att de inte har de allra bästa förutsättningarna att fortsätta vara positiv och deras mod att faktiskt varje dag välja att leva istället för att bara överleva. Gott Nytt År mina kära barn, oavsett i vilken dimension ni än befinner er.

Gott Nytt År till alla Er läsare också. Ni har gett mig så mycket positiv respons, stöd och många skratt genom året som gått, så tusentack till Er för allt. Kram på Er ni vackra, viktiga och helt underbara människor!!!

Mellan hopp & förtvivlan

Carro & Henke sommaren 2008, sista sommaren nånsin som vi alla var tillsammans 

Gränsen mellan hopp, lycka, glädje och avgrundsdjup sorg och sönderslitande saknad är hårfin. Det går på en bråkdel av en sekund att förvandlas från lyckligt glad till trasigt uppriven med tårar lurandes i ögonvrån, om rätt förutsättningar råder. Rätt förutsättningar kan vara allt eller inget, en doft, en låt, ett ljus, en stjärna eller ett ord. Allt som påminner, allt som är annorlunda och allt som kunde ha varit. Idag var det en låt, Asta Kask och patriarkatet närmare bestämt. En låt som jag hört flera tusen gånger, en låt som Henke gillade och spelade ofta ofta och en låt av en grupp som både spelades på Henkes begravning och som spelade en låt till minne av Henke under Peace & Lovefestivalen 2011. Samma låt som på Henkes begravning. Från att inte ha känt nåt annat än glad förväntan inför dagens sysslor, började jag att gråta. Det gick så fort att jag inte medvetet hann fatta vad som hände, men kroppen reagerade och kände. Den vet att där under ytan ligger den, sorgen och den enorma saknaden efter två av mina barn, ibland i skymundan men alltid så nära. För så är det, vad jag än gör, hur jag än mår och vad som än händer, finns hålen i själen de lämnade efter sig alltid där. Oupphörligt och alltid letar jag, inte alltid medvetet, men ständigt pågående är letandet. Jag söker efter dem, efter de två av mina barn som är borta, för även om intellektet vet gör inte hjärtat det. Det bara skriker efter dem som kan göra det helt, men som aldrig kommer tillbaka. Så idag reagerade kroppen, den kände igen innan intellektet hann slå igång nån skyddsmekanism för att lindra.

God Jul Carro och Henke vart ni nu än är, vi saknar Er <3     

Fyra år sen Carro begravdes - uppgiven & trött

Imorgon är det fyra år sen Carro begravdes. Fyra overkliga år av enorm saknad. Fyra år sen hennes vita kista stod framme i kyrkan med ett hav av lila blommor ovanpå. Lila var Carros favoritfärg, därför fick hon lila blommor på sin kista. Julen var för Carro den absolut viktigaste högtiden och hon älskade att pynta och pyssla inför den. Nu är julen en påminnelse om att det saknas två av oss, eller det som i alla fall brukade vara oss. Älskade lilla Carro. Om hon bara visste hur mycket vi önskar att hon och Henke vore en del av oss igen. Nu är de inte det och kommer heller aldrig mer att vara det. Aldrig mer är en fruktansvärt lång tid, om det så skulle visa sig att aldrig mer bara är några dagar till. Jag är uppgivet trött på det här livet ibland och ibland är till exempel idag.

Mitt i alla försök att förhålla mig till att ha förlorat Carro och Henke, försöka stå upp i det så jag åtminstone kan hålla uppe Camilla och Emelie när de behöver det och i all den uppgivenhet som ibland är fallet, ska jag även förhålla mig till bekymmer inom en helt annan del av livet. Det har pågått länge så jag borde vara van, men det är jag inte. Faktiskt är det situationer av det slaget som ibland får mig helt uppgiven, det som får bägaren att rinna över och livsledan att sätta in. Imorgon till exempel, samma dag som Carro begravdes på för fyra år sen, förväntas jag lämna ett svar till min arbetsgivare på det besked de gav mig 15.44 idag. Eller förväntas är faktiskt ett för svagt uttryck i det här fallet, de har ställt ett krav på att jag lämnar besked till dem i berörd fråga imorgon. Ett dygns betänketid. Åtminstone lämnar det inte mycket till övers att orda om vad gäller ödmjukhet. Intet nytt har tillförts i frågan. Det spelar mig ingen roll vilket av de två alternativ de gett som kommer att bli resultatet av allt som pågått sen i mars 2011. De kan välja fritt, för min del är det likgiltigt vilket av alternativen det slutar med. Jag har tröttnat ur och är less på hela situationen. När Henke dog var en av mina första reaktioner att det gjorde så ont att jag inte orkade med den smärtan igen, varför min tanke till en början var att jag helt enkelt inte skulle vara kvar i livet längre. Det var det halmstrået som jag klamrade mig fast vid på väg till akuten i Mora den kvällen. Det vill säga tills jag chockad vred huvudet och såg Camilla som lika chockad och trasig satt bredvid mig och insåg att det inte skulle gå att skippa det här livet den gången heller. Nästa halmstrå kom då att bestå i att jag bestämde mig för att lägga mig ner och aldrig mer kliva upp eller ens öppna ögonen igen. Ibland ångrar jag faktiskt skarpt att jag inte höll fast vid det beslutet.

Två år sen Henke begravdes

Camilla borstar bort snö från gravstenen, som då bara innehöll Carros namn,
 precis efter Henkes begravning. Hans blomsterbas står lutad mot gravstenen.

Gråheten hägrar. Söndag och en trist sådan också. Viljan att vara aktiv, göra nåt vettigt eller över huvud taget göra nåt är obefintlig. Ingen städning, inget pyssel eller inte ens kaffe verkar få livsandarna att vilja dansa. Idag är det två år sen Henke begravdes. Två år sen han låg där framme i den vita kistan med röda rosor på. Massor med röda rosor, men även en svart. När Carro begravdes var Henke väldigt noga med att han skulle ha en svart ros att lägga på hennes kista, så vi tänkte att det var viktigt för Henke att han också fick en svart ros. Kyrkan var full. Jag satt där i kyrkbänken igen, samma kyrkbänk som jag suttit i två år tidigare när Carro begravdes, och lyssnade till kyrkklockornas ringande medan jag tittade ut genom fönstret. Det var overkligt, smärtsamt och helt obevekligt sönderslitande. När Carro begravdes hade jag tittat åt sidan och sett Camilla, Henke och Emelie. Alla tre lika ledsna, alla tre lika trasigt ovilliga att ta in att det var sant. Så satt jag där igen och tittade på mina två kvarvarande barn, Camilla och Emelie, som var lika ledsna, trasiga och chockat oförstående över att Henke hade slitits ifrån oss som de varit när Carro dog med den skillnaden att då satt även Henke bredvid oss. Han var så stilig då med svart kostym, vit skjorta och vit slips. Den här gången var han död och det var hans bildspel som rullade på i kyrktaket, precis som Carros bildspel hade gjort under hennes begravning.

Dagen innan begravningen hade vi tagit farväl av Henkes kropp för andra gången, för sista gången nånsin. Han hade sin ”de lyckliga kompisar” tröjan som vi köpte i Göteborg när vi var där han och jag på en av deras spelningar, jeans, strumpor, underkläder och ett halsband med en bas som han gillade på sig. Första gången vi såg honom efter hans död, hade han sin svarta jacka, trasig, blodig och med fint glassplitter efter olyckan kvar, sina jeans och en t-shirt som egentligen var grå, men som såg roströd ut av allt blod. Alla skador var mer framträdande andra gången, det var helt tydligt att han var borta och det bara var hans kropp som var kvar. Jag hade hjälpt Henke att beställa tre ”pick of destiny” plektrum tidigare under hösten, som han var väldigt nöjd med. Jag la två av dem i hans ena hand. Min underbara Henkes hand, som då var fylld av rispor, sår och märken. Det tredje låg fortfarande i hans plånbok, som vi då inte fått av polisen ännu. Emelie la ner två teckningar till honom i hans kista. Fast vi hade sett honom dagen innan, sett att han var oföränderligt borta, var det fortfarande lika overkligt att han var död när vi satt där i kyrkbänken igen då för två år sen. Det är fortfarande overkligt och jag saknar honom jämt. Varenda dag, varenda timme saknar jag Henke. Varenda dag och timme saknar jag Carro. Det är tomt utan dem, de lämnade två stora tomrum efter sig som aldrig kommer att gå att fylla och det märks. Varenda dag märks det att våra hjärtan har slitits sönder och aldrig mer kommer att bli hela, eftersom de som gjorde dem hela är borta. Så det är en trist, grå och värdelös söndag. Det är två år sen Henke begravdes och det är två år för länge som han har varit borta.       

Bildligt talat - Lisebergsbesöket

I onsdags begav vi oss, Camilla, Emelie, Tove, Eve, Johanna och jag, på en resa för upplysning. Vi drog till Göteborg för att gå på Jul på Liseberg. Det var en tidig morgon, med solen som sakta kröp över bergskammarna medan vi gled fram i det vintervita landskapet, som inte går att annat än beundra. Till och med Göteborg bjöd på vintervit fägring. Resten av Lisebergsdagen gör sig bäst i bilder.

Camilla körde våran bil på ditresan

Emelie satt nöjd i baksätet i spänd förväntan, som hon väntat på att den här dagen skulle komma.

Emelie & Johanna framme på hotellet

Tove & jag checkar in på hotellet.

Johanna, Tove, Eve & Emelie på väg ut från hotellet innan Liseberg. Camilla är i bakgrunden.

Johanna, Camilla & Eve - fortfarande på väg från hotellet till Liseberg

Uppenbarligen en rolig resa, snart på väg in genom entrén.

Eve, Johanna & Pernilla (Toves näst yngsta dotter) som
slöt upp till oss precis innan vi gick in på Liseberg.

Liseberg i julskrud

Mina kärlekar inne på Liseberg

Upplyst kärlek

Kaninvärlden minsann, vi såg en del Lisebergskaniner också

Emelie & Johanna på väg mot Pariserhjulet. Vägen dit
kantades av oräkneliga "skynda dig nu då mamma" från
Emelies sida. Det krävdes en färd med två rulltrappor för
att komma upp till pariserhjulet och de var inte att leka med.
Färden upp och ner med dem var faktiskt värre än att åka
pariserhjulet och både Tove och jag hade känningar av åksjuka. 

På väg att kliva ombord :)

En högt flygande Emelie, som är mer än nöjd

Johanna & Camilla under hjulfärden.

Ord är överflödiga - fortfarande i pariserhjulet. Tove, Eve &
Pernilla höll sig dock på marken (feeeegiiisar). 

Änglar - en del av en underbar isshow inne på Liseberg

I närheten av isbanan - Tove, Eve, Johanna & Pernilla står och värmer sig
bredvid en av många eldar.

Mina älsklingsbrudar under isshowen som var i det närmaste magisk.

Mycket nöjd Emelie - mamma drömmer jag det här, var hennes kommentar  för dagen

Camilla medan vi tittar på isshowen

Vi hittade in på några godisaffärer också.

Det fanns ett ställe där man kunde tända ljus för någon man tänkte på - vi tände
ljus för Carro & Henke så de också fick vara en del av vårt Lisebergsbesök.

Fartfyllt - Camilla, Emelie & Johanna åker slänggunga. Vi andra stannade på
behörigt avstånd, faktiskt vid ett lattestånd med väldigt god julkryddad latte
med vispgrädde eller varm choklad om man hellre ville ha det.

Det var otroligt vackert - ett besök här i juletid rekommenderas varmt

Hela Lisebergsbesöket kändes som att vara en del i en julsaga. Alla ljus, fem
miljoner närmare bestämt, julmusiken och den gemytliga stämningen gjorde
hela besöket sagolikt och magiskt på ett sätt som gav en riktig julkänsla. 

Favvobrudarna i närheten av en av godisbutikerna. Det fanns en änglabutik
också, den var fyllt av allt som glittrar och glimmar. Rena paradiset med andra ord.

Vi hade celebert sällskap med oss under Lisebergsbesöket -
Anders Moberg bland ljusen och julmusiken  

Bara ett av alla sagolikt vackra ställen inne på Liseberg

På väg till Mc Donalds efter Liseberg - Camilla, Emelie & Eve

Inne på Mc Donalds sa Camilla när jag tog av mig mössan:
- det är nog bättre om du har den på dig. Hon hade rätt, men lustigt
nog var hon också ganska tillplattad efter en dag i mössa. Här åter
tillbaka på hotellet. Trötta, platta och inte särskilt seriösa. Dock
väldigt glada efter en suveränt sagolik dag. Det tog oss inte lång
stund att somna efter den här bilden togs.

Möte med en ung man - det bästa som finns

Ända sen telefonsamtalet i onsdags som fick mig att tvivla på mänskligheten, eller i alla fall en del av mänskligheten, har energinivån varit låg. Det vill säga fram till på lördagen, då den återkom i relativt ordinär dos. Den dosen räckte till städning och pyssel i hemmet och visst vinintag tillsammans med Tove. Vi dristade oss till och med att gå ut, som i ut på det utestället som var öppet på vår lilla ort. Det var egentligen inte särskilt händelserikt, men det hände en sak som för mig var stort. Jag träffade en av Henkes nära kompisar. Redan på trappan till nämnda uteställe kom han fram och gav mig en kram, frågade hur det var och sa att han var glad att se mig. Jag var himla glad att se honom med, såväl Henkes som Carros kompisar är underbara människor som jag tycker himla mycket om. Så gick vi in, Tove och jag, engagerade oss i den disk som utgör medelpunkten på uteställen av aktuellt slag och såg oss omkring. Ganska snabbt blev vi ståendes på ett ställe i samtal med några personer. Efter ett litet tag kom Henkes kompis fram igen och sa: ”jag måste bara komma och ge dig en kram igen, jag är så glad att se dig. Det är som att se lite av Henke igen”. Det var ord som värmde ett trasigt mammahjärta. Jag blev så glad, av det som sades och av att träffa personen i fråga, att jag blev tårögd. Han sa många kloka saker, många snälla saker och framförallt så var han där. Ett underbart inslag under den kvällen.

Idag fick jag en påminnelse på telefonen om ett möte med allehanda instanser imorgon. Bara påminnelsen fick huvudvärken att återkomma med full kraft och humöret att dala. Camilla insåg vändning i mående och stämning och gav mig två panodil och ordinerade soffläge tills de verkat. Det var med mindre huvudvärk men på ett relativt dåligt humör, som det sen bar av på ljusparty. Inte vidare upplyst, begav jag mig därefter hemåt. Väl hemma hade Camilla gjort potatisgratäng, fläskytterfilé och sås, så vi åt och hade andra adventsmys tillsammans, Camilla, Emelie och jag. Det var bra för både själen och humöret. När allt kommer omkring så har jag det bästa jag har i livet hemma hos mig, i alla fall oftast och i alla fall ikväll.   

Carro, Henke, saffransbullar & rosa paket

Rosa terapijobb

Onsdagskvällen innehöll gruppsammankomst för föräldrar som förlorat barn, en grupp som jag varit med i sen någon månad efter Carros bortgång. Där går det att prata om allt sånt som de flesta andra människor, människor som inte har förlorat nåt av sina barn, oftast inte klarar av att prata om. Det är inte så konstigt egentligen. Nu när jag genomlevt förlusten av två av mina barn, tycker jag att det är naturligt att prata om döden. Innan Carro och Henke avled, ville jag inte ens tänka tanken att det kunde hända. Antagligen är det för smärtsamt att ens snudda vid tanken på att det kan hända för de flesta föräldrar, så kanske är det därför det är svårt att prata om. Kanske blir det för påtagligt nära, skrämmande och verkligt om någon i ens närhet varit med om det. Kanske gör det den egna rädslan över det otänkbara alltför påträngande. I vilket fall som helst är alla rädslor, illusioner och idéer om att det går att kontrollera livet frånvarande i nämnda grupp. Ingen där tar nåt förgivet, istället försöker alla som ingår i gruppen att överleva och att leva. Alla försöker göra det bästa av situationen och alla är rörande överens om att saknaden efter de barn vi förlorat har gnagt så stora hål i våra hjärtan och själar, att inget i livet längre kan vara lika sprudlande, glittrande och fyllt av liv som innan vi förlorade dem. Det i sig medför en saknad, saknaden efter den helt okomplicerade, helt igenom totala glädjen som fanns innan. Det går inte att nå ända upp till dessa glädjetoppar mer, inte för oss föräldrar och inte för de syskon som är kvar. Istället har vi lärt oss att inte ta nåt förgivet, att uppskatta det lilla och att vara rädd om. Rädd om varandra, rädd om oss själva (i alla fall ibland) och rädd om den energi vi har. Egentligen har det som innan det hände var otänkbart, lärt oss så enormt mycket. Vi har fått ovärderliga lärdomar genom det vi gått igenom, lärdomar som annars hade varit svåra att uppnå under ett helt liv, men som vi skulle byta bort vilken sekund som helst bara våra barn fick vara kvar i livet. Nu är det inte så, för som sagt så går inte livet att styra och det är sånt vi kan prata om i nämnda grupp. Sånt som de flesta andra inte pratar om.

Carro & Henke har flyttat hem

Under onsdagen hamrade jag även upp korten på Carro och Henke på vardagsrumsväggen, korten som stod på deras kistor under deras begravningar. Ända sen vi flyttade har jag inte klarat av att ta mig för det, men i onsdags blev det då som sagt av. När det väl var gjort kändes det som de äntligen flyttat hit de med. Det gav lite frid i hjärtat, men det krävdes en del tårar innan det var gjort. Såväl Emelie som jag grät, Camilla tröstade sin ledsna lillasyster. Dom är bra på att trösta varandra mina döttrar.

Pepparkaksfika

I övrigt har vardagen gått sin gilla gång. Emelie var feberfri redan under torsdagskvällen, men fick ändå vara hemma från skolan under fredagen för säkerhets skull. Trots lite feber var hon nog pigg redan på torsdagsförmiddag, för att baka pepparkakor med mormor. Så torsdagskvällen innehöll därför fika på nygräddade pepparkakor med Camilla, Emelie och morsan. Rosa glasyr prydde bakverken och det var en riktigt mysig kväll. Emelie hade skrivit olika saker på pepparkakorna, på Camillas hade hon skrivit LOL. Humoristisk liten dam minsann. Carro och Henke hade också fått varsina pepparkakor med sina namn på. De finns alltid med hos oss alla. Torsdagskvällen var även den kväll när vi fick en ny familjemedlem, Blixten var namnet på denne eminente herre som är en tre år gammal marsvinshanne. Han fann sig snabbt tillrätta och fick dessutom en ny liten rumskompis, bestående av våran hemuppfödda minsting Julian. Såväl onsdagen, torsdagen och fredagen har ägnats åt städning och pyssel i hemmet.

Blixten

Idag har Camilla och jag fixat paket till Emelie, som ska hänga på väggen vid hennes säng istället för en adventskalender. För att vara helt sanningsenlig så har vi handlat dem tillsammans, men Camilla är den som har fått genomgå den terapisyssla det innebär att slå in dem. Några hundpromenader i kylan och butiksbesök har vi hunnet med också, bland annat tog vi en repa till inredningsbutiken Rackartyg. Mamma var med och efteråt bjöd hon på nybakade saffransbullar. På eftermiddagen blev vi bjudna på middag av Emelie, som är hos sin pappa. Där tittade vi på julkalendern på TV också, vilken var riktigt okej. En bra dag och en bra kväll helt enkelt. 

Middag & julkalender med kärlek i Camilla & Emelie-form

Bårhuset

Då, för fyra år sen var vi på bårhuset den här tiden. Jag hade, tillsammans med Camilla, Henke, Emelie, mitt ex, mamma, pappa, styvmor, Carros kompis Marre med pojkvän och prästen, redan tagit det skrämmande steget in genom dörren till rummet där hennes kropp var. Jag hade redan sett Emelies enorma tårar trilla ner för hennes kinder, Henkes skakande snyftningar och Camillas chockade sorg när vi stod där bredvid Carros kropp. Det kändes som om jag var innesluten i en bubbla, som förvrängde alla ljud, förändrade min syn och gjorde verkligheten skevt bortdomnad. Jag strök henne över håret, min Carro som låg där så utlämnad och bortanför all räddning. Hon var fortfarande blöt efter tio dygn på älvens botten, hon var kall, stel och borta. Min Carro var inte längre där, det var bara ett skal kvar och det kunde inte få vara sant. Det var sant. Det som aldrig fick hända hade hänt. En sko var borta, hon hade Camillas randiga bruna tröja och jeans på sig under den gula landstingsfilten. Håret var bakåtkammat, inget hon hade gjort själv utan nåt som nån hade ordnat med innan vi skulle komma. Min lilla dotter. Där låg hon och det fanns inget i världen någon kunde göra för att hjälpa henne längre.

När Emelie ville gå därifrån, då gick vi. Det var bland det svåraste jag har gjort. Det slet i hjärtat att lämna Carro där, ensam och utan någon, för att aldrig mer återse henne. Fast jag visste att jag måste gå, att vi alla måste gå för ingen av oss kunde hålla henne kvar för alltid i alla fall. Som från en annan dimension hörde jag de andra prata lågmält, fråga mig saker eller styra upp praktiska ting. Jag hörde hur Camilla snyftande med stegrande panik i rösten upprepade: vi kan inte bara lämna henne här, hon kan ju inte vara själv.. här.  Det var då, för fyra år sen, dagen när de hade hittat Carros kropp på 13 meters djup i älven. Dagen jag fasat för, dagen jag väntat på, ända sen hon försvann var jag rädd att de inte skulle hitta henne och skräckslagen över att de skulle hitta henne. Om Carros kropp inte återfanns skulle jag bli galen, om hon återfanns skulle det bevisa att hon var död och då var jag rädd att jag skulle bli galen. Jag blev inte galen, bara trasigt krackelerad och förstörd. – Vet du varför jag ville gå mamma, sa Emelie? Jag kände hur sorgsenhet kom över mig.

Minnen och ett överskattat liv

En kväll i mörkrets tecken, november som slår sig blodigt mot mitt hjärta och december som börjar viska om sin ankomst. Inget av det kan jag göra nåt åt. Jag försöker att förhålla mig på ett bra sätt, hitta glädje och se allt det som ändå är lycka, men dessa månader tar det emot. Allt påminner mig om det jag helst vill glömma, till och med allt som är annorlunda påminner. Jag jämför väder, isen eller inte isen på älven, grenarnas vajande och minns. Jag kommer ihåg helikopterns envetna surrande, polisernas röster när de berättade vad som skulle komma att ske följande dag och följande dag och dagen därpå. Om inte isen lade sig, för då skulle inget mer hända. Jag minns snön, Camillas chockade snyftningar och ibland ser jag lastbilen åka förbi. Jag lyssnar efter Carros skratt och Henkes torra humor. Naturligtvis hörs inget av det, utom inom mig. Där finns det alltid. Så nära, men ändå så långt bort. 

Det är svårt just nu att tycka att det är roligt och att låta bli att tycka att livet är överskattat. Fast det är egentligen inte jag. Det är inte heller den jag vill vara. Jag tycker om positiva människor, att se glädjen i det lilla, att kunna uppskatta och att inte ta allt förgivet. Jag tycker om nu. Fast just nu tar nuet emot och positiviteten är lite lågmäld. Jag jobbar på det, försöker hitta tillbaka till att se alla underbara små mirakler och det som är färgglatt. Idag har det gått så där. Det är okej, det måste få vara så en del dagar också. Det måste få vara så en del perioder. Så länge jag kommer ihåg att titta efter det som är viktigt i livet, det som är glädje, tänker jag inte skälla på mig själv. Istället tänker jag pyssla om mig själv lite, ge mig själv utrymme att komma ihåg. Så harmonin råder ändå, harmonin och Emelie. Hon har börjat tända ett ljus inne på sitt rum när hon vill säga god natt, att hon saknar dem eller berätta för dem om sin dag. Mitt i allt värmer det att se att syskonkärleken alltid finns där och hittar vägar att nå fram. Jag tror att de är med henne också, Carro och Henke, att de lyssnar och försöker visa att de är nära. Det måste jag tro, det är viktigt för Camilla och Emelie att tro, för att det ska vara uthärdligt och för att kunna hoppas. En dag ses vi alla igen, det är vad hoppet och tron står för och betyder för oss. Det är vad ljuset som Emelie tänder när hon pratar med dem står för och det är det som ibland är avgörande för att kunna hitta nån glädje igen. Idag kom det ett sms från pappa, som är i Thailand tillsammans med sin fru. De hade skickat upp en mansstor varmluftballong med två hjärtan på med tanke på våra nära och kära och sms:et innehöll en bild på den. Det var en vacker bild och en vacker gest. Även det värmde att se.