Memory lane

Tidig dimma

Tidigt, tidigt under sista semesterveckans fredagsmorgon begav vi oss av, mamma, Emelie och jag, in i dimman och mot en destination som jag anser vara en av de vackraste på jorden. Den är inte bara vacker, utan det är även den platsen i världen som symboliserar total trygghet och somrig lycka för min del. Det var där min mormor och morfar bodde, där min mamma växte upp och där stor del av min släkt fortfarande bor kvar. Stället heter Herrö och ligger utanför Sveg i Härjedalen. 

Morsan somnade ganska snabbt när vi
gav oss av.

Stopp för kaffepaus vid Sandsjön
Morsan passade på att lapa lite sol.

Emelie & mormor vid Sandsjön. Kaffe är en viktig ingrediens i livet.

Solselfie, groupie eller så..

På vägen dit somnade morsan relativt omgående, så det var Emelie och jag som höll varandra vakna genom att sjunga som galningar till diverse radiokanaler. När vi kom fram till en rastplats som heter Sandsjön stannade vi för lite morgonfika och påfyllnad av koffeindepåer. Det finns så många vackra platser i världen och Sandsjön tillhör en av dem. Solen värmde, kaffet var gott och det var himla skönt att sträcka på benen lite. 

Framme i Herrö - Mormors & morfars gård som min morbror Gunnar bor på nu.
Det är så himla vackert med utsikten över sjön.

Två syskon - min moster Ing-Britt & mamma Elsie 

Emelie med sin tremänning Anders & hans son William.

Väl framme var det lika vackert som alltid. Vi stod där ute och bara insöp utsikten och känslan över att vara där igen. Mormor och morfars gård, Tullnérsgården som min morbror Gunnar numer bor i, bredde ut sig framför oss med sjön som bakgrund. Det är en plats att älska, en plats där minnena tornar upp sig från min barndom och för mammas del från hennes barndom. Trots alla underbara minnen och storslagenhet var det med visst vemod jag tittade ut över gården, lindorna och sjön. Det var så tydligt att de inte är kvar längre, min mormor och morfar. Ändå kändes de så väldigt närvarande att jag nästan kunde se min morfar gå över gården mot veden och logen. Dessa älskade saknade människor som har en så stor del i mitt hjärta.

Anders, William & Ing-Britts man Göte utanför min kusin Gunillas hus

Gunilla, William & Emelie hemma hos Gunilla & Björn

Självklart hundliv även i Herrö

Emelie & William passade på att busa lite

Anders har hundliv

Fast det är inte bara mormor och morfar som får plats i mina hjärttrakter, faktiskt är alla släktingarna där inneboende i mitt hjärta. Emelie ville se allt. Eftersom det var elva år sedan vi var dit, så mindes hon inget av det. Hon ville se ladugården, logen, husen, stallet och få berättat för sig om hur både mamma och jag lekt där. Hur livet sett ut där tidigare. Det var en riktigt bra dag med så många goda minnen som bubblade upp och fyllde på energidepåerna och mågottkänslorna. Det var härligt att träffa dem igen, moster Ing-Britt och hennes man Göte, morbror Gunnar, kusinen Gunilla och hennes son Anders och sonson William. William var det första gången vi hade förmånen att träffa och det var en riktigt glad liten kille. 

Emelie & min morbror Gunnar på Tullnérsgården

Mer syskonbilder - mamma med sin bror, min
morbror, Gunnar. 

Ing-Britt bjöd på fika och mat, köttbullar, potatis & grönsaker, precis som när jag var liten. Vi drack kaffe och umgicks och tiden gick väldigt fort. Herrö är ett ställe åtminstone jag skulle kunna sitta och bara betrakta länge, länge. Alla släktingar är människor jag skulle kunna prata med och bara vara nära minst lika länge. Dessa två faktorer gick inte alldeles väl ihop med tiden som sprang iväg, så när vi skulle åka hem igen kändes det som vi nyss hade kommit. Vi avslutade vår Herrötur med en sväng runt byn, så Emelie fick se min mormors föräldrahem, vart några andra ur släkten bor, badstranden, skolan där mamma gick när hon var liten och där jag var på många julgransplundringar när jag var liten och en av mina kusiner hade sin bröllopsfest i mer vuxen ålder. Emelie blev så förtjust i alltihop att hon tyckte att vi måste köpa oss en sommarstuga där och jag förstår henne. Herrö och människorna vi är knutna till där är underbara. Det var en av dessa dagar när känslan av tacksamhet återigen svämmade över. Det är förmånligt att ha så underbara människor i sin närhet, så vacker släktgård och så underbara minnen att få dela med sig av till Emelie. Det var med andra ord en dag jag sparar i boxen för livskvalitet och glädje inom mitt inre. På vägen hem hann vi stanna vid några vattenfall som även de var riktigt vackra. 

En nöjd Emelie på väg hem - vattenfallen syns så där

Maktlös afrikan

Igår var en sån där gång när Emelie rasade. Det har varit på gång ett tag och igår kom alla känslor ikapp, ramlade fram till ytan och exploderade. Så många tårar och inga ord som hjälper. Hon saknar Henke och hon saknar Carro och det finns inga ord som tröstar eller räcker till då. Det går inte att göra så mycket annat än att lyssna, krama och ibland vara den som sticker hål på den bubbla som ändå är på väg att brista. När Emelie rasar blöder hon näsblod, så även igår. Även idag har hon blött näsblod och morgonen idag började med tårar. Emelie vaknade av att hon grät. Hon hade drömt om Henke och hon saknar honom. Det är inte lätt att vara utan nån, som har varit en riktig trygghet, en väldigt nära vän och dessutom ens storebror, för alltid. Hon imponerar, min Emelie. Det är svårt att hantera två så stora förluster som hon har varit med om, ändå gör hon det med bravur. Inte bara det, hon fungerar i vardagen också. Hon är stark min lilla tjej. 

Som mamma är man maktlös såna här gånger, gånger när ens barn är otröstligt ledsna och det inte finns nåt man kan göra för att rätta till, underlätta eller göra bra. Fast det är så det måste vara, Emelie måste också få rasa, vara ledsen och sörja och för mig är det bara att acceptera att det inte finns nåt som kan ta bort de där tunga känslorna för henne heller. 

Förutom tårar och näsblod, har dagen innehållit köttbullar och afromix. Mamma stod för lunchen idag och den bestod, som sagt, av köttbullar. Dessutom av hemgjorda och det är inte mycket som slår det. Så om inte det är vardagslyx, vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Efter lunch och jobb, var det gymet som gällde. Dagen till ära ägnade jag mig åt afromix och har således vickat en hel del på samtliga kroppsdelar. Det var trivsamt och kvällen är därmed behagligt avslappnad. Så avslappnad att jag ska duscha och lägga mig och läsa. Imorgon kväll ska jag på bokcirkel, så jag har nåt kapitel att plöja igenom för att kunna hänga med där. Det är en hektisk vecka och förutom en del jobbiga samtal, näsblod, tårar och maktlöshet, så är det även en riktigt trivsam vecka.

Det är orättvist att de inte är här..

Carro var inte planerad, men när hon föddes var hon mer än välkommen. Jag älskade henne från allra första stunden jag såg henne, så liten, så underbar. Mitt förstfödda barn, mitt allt. Jag har skrivit om det förr, att Carro var den som visade mig vad riktig kärlek var. Jag hade utan problem offrat allt, offrat mig själv, för den lilla tjejen som låg där i min famn med de minsta händer man kan tänka sig och de blåaste, klokaste ögon som det går att ha. Hon lärde sig saker snabbt, Carro, som att krypa, gå och att prata. Hon fick snabbt långt hår, som gick från att ha varit ganska mörkt till att bli ganska ljust. Vacker som en liten docka var hon, med ögon som tindrade av liv och livsglädje. Nu är hon död. Efter ett hårt liv, så hårt att hon inte längre orkade vara kvar i det. Mitt lilla barn, som hade hela världen i sin famn och som borde ha fått fortsätta ha det. Det är inte rättvist att hon är död och det är inte rättvist att Henke är död. De borde ha fått leva, vara kvar här och må bra.

Ikväll har jag myst med Emelie, mitt minsta barn, lika älskad som sina tre syskon Carro, Camilla och Henke. Det är en otrolig lyx att få sitta med henne, ha henne nära och bara vara lycklig över att hon finns. När hon somnade kom den tillbaka, känslan av att det inte borde få vara så här. De borde inte få vara borta. De borde ha fått leva, bli vuxna, må bra, fått egna barn och de borde ha fått vara vid liv. Varför måste Carro må så dåligt, varför kunde ingen av alla jävla expertinstanser hjälpa henne istället för att tycka att hon var ett problem och jobbig? Varför kunde hon inte få hjälp att må bra? Det är otroligt själviskt att tänka som jag gör nu, men varför måste just min Carro behöva må så dåligt att hon kände att den enda utväg som fanns var att ta sitt liv? Varför var inte det nog? För mig var det mer än tillräckligt, för Camilla, Henke och Emelie var det likadant. Så varför måste Henke också dö? Henke som ville leva, som hade kämpat sig till en plats i tillvaron som han villa ha, som var den tryggaste i världen att ha i sitt liv och som kunde ha fått ett bra liv trots saknaden efter Carro. Varför måste han dö? Varför fick inte han chansen att bli vuxen och gammal? 

Jag sakar dem, det gör fysiskt ont att vara utan sina barn så länge och för alltid är väldigt, väldigt länge. Fem månader efter att Henke hade dött kom det fram en kvinna till mig, en kvinna jag inte känner och inte heller har någon vidare lust att lära känna, och sa: jag vet om vad som hänt med dina barn, men det var ju länge sen det där. Kanske det är så, kanske det känns som längesen för andra. För mig känns det som de har varit borta hur länge som helst, men som det händer igen och igen. För mig är det en evighet och ingen tid alls sen de dog. Allt jag gör, gör jag med vetskapen om att de inte längre är med. Allt jag gör, gör jag medan jag ser världen genom en hinna av allt som hänt och det sliter att se världen genom bilden av sina barn som levande kontra bilden av sina barn som döda. Ingen borde behöva se världen på det viset, ändå är det så många som tvingas göra det. Det är ett hårt liv, hon hade rätt i det Carro.

Sånt man inte pratar om..

Jag skulle så gärna vilja svamla på om livets härlighet, vara glad, optimistisk och underfundigt rolig. De senaste åren har det dock inte alltid fungerat så bra. Istället är jag gnällig, irriterad och trött på det mesta. Fångad i livet, utan möjlighet att gå. Det är så det känns när rasen kommer. Jag vill inte vara här, men jag måste. Därför ska jag istället skriva om sånt man egentligen inte pratar öppet om, sånt som gör människor obekväma och illa till mods. Sånt man inte bör visa upp för världen, precis sånt är det jag tänker skriva av mig om. Mitt mående är inte direkt i fasen wow med underbar utsikt, utan snarare i mörker utan ljus. Det är inte där jag vill vara, det är inte där det är bekvämt att vara och hade jag en enkel lösning så skulle jag ta mig härifrån, men så fungerar det inte. Depression, ett ord som många använder sig av som beskrivning på en sämre dag, men som är nåt mycket mycket värre än en sämre dag. Det är nåt som inte går att rycka upp sig ifrån, inget som går att forcera i en viss riktning. Det är nåt man varje dag måste välja att fortsätta att leva i, för det är precis så det är. Det är ett medvetet val, dag ut och dag in, och jag kan inte ens välja annat än att stanna i eländet vare sig jag vill eller inte.

Igår var en av de där dagarna, när måste vara kvar och vill inte var väldigt tydlig igen. Bitarna av det som förut var jag virvlade runt i atmosfären, det var svårt nog att försöka hålla dem någotsånär bredvid varandra utan att även försöka hålla uppe nån fasad som utstrålar att livet är roligt eller att jag åtminstone håller ihop. Det är såna dagar jag inte orkar med mig själv och ännu mindre någon annan. Jodå, det fungerar alldeles utmärkt när mina närmaste finns omkring mig, de jag inte behöver hålla uppe nån fasad för, eftersom de vet hur livet ser ut en del dagar. De har såna dagar själv, med bitar som driver runt utan fast förankring i det som tidigare var en hel människa. Det funkar även att ha dem med bitarna på plats omkring mig som sett mig i det stadiet förr, åtminstone oftast. Åtminstone de gånger de låtsat förstå. Det är de gånger de tror att de kan lösa min situation, att jag lätt kan fixa till mig själv, skärpa mig eller rycka upp mig, som det funkar så där. Det är dessa gånger jag är ensammast i världen, ensam mot världen, och inte orkar försöka förklara nåt som ingen annan ändå förstår. Igår var det som sagt en sån dag, en dag när jag inte ens orkade med att se någon annan människa än dem i min lilla sfär, och de förstod inte vad jag sa. De förstod inte att det som ibland håller samman hade rämnat och alla bitar flög runt vind för våg och att jag ansträngde mig hårt för att försöka samla ihop alla bitar som virvlade runt. Det var en sån där dag när jag absolut inte ville mer, när jag tröttnade ur på att välja livet igen och igen och tänkte att nu får det fanimej vara nog. Det var i det tillståndet jag var, när Camilla gråtandes och rädd ringde. Camilla som hade sett hur två brandbilar, en ambulans och en polisbil for iväg med sirenerna på. Det var därför hon ringde mig i ett tillstånd av upplösning. Det sista hon sett av mig innan hon gick ut, var att jag tog hundarna i bilen och for iväg för att slippa vara bland alla människor när jag rastade dem. Det hon trodde när hon såg alla utryckningsfordon var att jag dött, omkommit på nåt vis i bilen. Det var därför hon var rädd och trasig. Alla alarm inom henne skrek: nej, nej, nej, inte nån mer, inte igen, jag klarar det inte! När hon försäkrat sig om att jag var okej, frågade hon efter Emelie. Så ser livet ut för Camilla efter Carros och Henkes död. Så ser det även ut för Emelie och mig. Alltid på spänn och alltid beredd, eftersom inget går att ta för givet. Det var precis det samtalet som än en gång berättade för mig att jag måste stanna. Jag vet att det är så, men ibland blir det mer tydligt än andra gånger. Camilla avslutade vårt samtal med att säga: lova mig att du alltid har legitimation med dig när du far nånstans, älskar dig, puss och kräm mamma. Legitimationen. Henke hade ingen legitimation med sig när han dog, det var bland annat därför det tog tid att identifiera honom. Det var därför vi väntade länge på att få veta det vi inte ville veta, men anade eftersom vi hört om det från facebook.

Jag lovar, jag har körkortet med mig, älskar dig också gumman, puss och kräm, svarade jag Camilla innan vi la på. Hon lugnad för den här gången och jag lugnad över att jag kunde lugna henne. Puss och kräm. Det sa Carro jämt. Älskar dig också mamma, puss och kräm <3. Ett av Carros sista meddelanden till mig. Ett meddelande som finns kvar i både hjärtat och den gamla telefonen. Hur som helst så insåg jag igen, igen, igen att jag är fångad. I livet och i min lägenhet, som mer blivit ett fängelse än ett hem. Här är jag inspärrad, som ett djur i bur, instängd, isolerad och i panik. Jag måste bort. Egentligen inte från lägenheten, men från allt liv och all asfalt utanför. Jag behöver gräs, lugn och ro och min lilla plats i världen. En värld utanför min lägenhet, med sol, regn, vind och ifred. Att bo mitt i centrum är inte optimalt, inte ens särskilt fungerande, om man inte orkar med sig själv. Om man är deprimerad på riktigt och inte bara använder sig av ett ord man inte förstår. Då är självvald ensamhet ibland ett måste och här kan jag inte välja det. Jag måste iväg helt enkelt. Eftersom jag nu ska vara kvar här i all evinnerlighet som det verkar, får jag lov att hitta en annan lösning. En lösning med en egen plätt utomhus, utan bara asfalt och människor överallt. En plätt med plats för mina närmaste, för Camilla och Emelie och alla minnen som vi bär. Ett ställe där vi ibland kan få gå i bitar, men trots det kan gå ut. En sån lösning är vad vi behöver. Det ordnar inte allt, men det ordnar nåt. Det ordnar frihet att gå ut när man vill, även när man inte orkar hålla ihop.

Vi brukade och nu är vi bara

Emelies bilder av innan, när och nu

Vi brukade sitta ute på trappan eller på balkongen när det åskade, Carro, Camilla, Henke och jag. Oftast hade vi med varsin kopp te, som vi smuttade på medan blixtarna ven över himlen och vi njöt av deras suveränt vackra styrkedemonstration. Vi älskade åska och blixtar, vi kände nästan hur kraften från dem smittade av sig på oss och fyllde oss med styrka och energi. Vi hade inte så stora krav för att livet skulle vara glittrande och speciellt, ändå gick allt så otroligt fel. Ändå är de borta nu och jag tänker ofta på det uttalandet som ibland når mig, det om att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe.. men det gjorde den.

Vi brukade gå upp mitt i nätterna ibland, Carro, Camilla, Henke och jag, för att fika i skenet från levande ljus och bara prata. Det kändes lite hemligt, lite som om det var bara vi i världen när vi satt där omringade av nattens mörker och pratade förtroligt, skrattade och njöt av att bryta lite mot normerna och bara umgås och vara tillsammans. Så olika, men ändå så lika och så viktiga för varandra.

Vi brukade ha picknick, Carro, Camilla, Henke och jag. En del gånger på vår studsmatt, andra gånger i lekparken mitt i centrum, nån gång mitt i fontänen innan den fylldes med vatten inför sommaren, då och då i skogen och några gånger under köksbordet. Camilla pratar fortfarande om hur mysigt det var när vi åt frukost på studsmattan i solen. Emelie tog snabbt till sig den vanan och blev lika förtjust i den som vi andra.

Vi brukade sitta i timmar och göra ritningar på hur våra drömhus skulle se ut, Carro, Camilla, Henke och jag. Det var gånger när det vuxna, förnuftiga var uteslutet och drömmar och långt utanför ramarna var det som var viktigast. När vi ritat klart visade vi upp våra verk och förklarade hur vi tänkte oss att det skulle vara. Vi hade drömmar då, vi såg framåt då och trodde att livet skulle bära oss till nåt bra.

Vi hade en skattkista i vardagsrummet, Carro, Camilla, Henke och jag. Eller snarare var det så att vi hade en ganska stor träkista som jag fick fylla med allehanda snacks, godis och nån film under veckan, för att vi skulle kunna öppna den under lördagen och ha en mysdag tillsammans. Det var den kistan som var vår skattkista. När den var öppnad för veckan satt vi där i soffan och trängdes, såg på film, åt godis och bara var.. tillsammans. När Emelie hade kommit var hon också med och myste, fast då var Carro så pass stor att hon inte längre var hemma varje gång vi hade vår mysdag.

Det stämmer det Emelie ritade och skrev igår tillsammans med prästen. Innan Carro och Henke dog var vi en hel familj skrev hon under det otroligt vackra och färggranna hjärta hon ritade, som stod för tiden innan de dog. När de hade dött, den tiden målade Emelie som ett grått hjärta med sprickor i. Under det skrev hon: en splittrad familj. Slutligen ritade hon en fjäril som stod för tiden nu och skrev: en annorlunda bra familj. Så är det, vi är en bra familj. Vi är sammansvetsade och nära varandra, vi har varit med om mycket och vi har klarat upp det. Vi har överlevt, åtminstone Camilla, Emelie och jag. Det är bara vi kvar nu.      

Imorgon - Carro 23 år

Älskade Carro - ett kort hon tog själv, en natt hon inte mådde alltför bra.

Mitt i all glädjeyra och totala valpförälskelse, finns det med. Tomheten, saknaden, sorgen och alla obesvarade frågor. Imorgon är den dagen min Carro skulle ha fyllt 23 år. Jag undrar ofta hur hennes liv skulle ha sett ut nu om hon varit vid liv, hur hon skulle ha mått och till och med såna enkla saker som hur hon skulle ha haft sitt hår. Jag hör fortfarande hennes röst i mitt huvud, hennes skratt och hennes helt galna humor i kombination med en vishet som egentligen inte skulle behöva finnas hos en så ung människa. Carro hade nämligen förmågan att blanda allt, allt från total omognad, könsord och ilskna utbrott till klokhet, empati, omsorg och ett väldigt mod. Jag älskar henne, då, nu och jämt och jag saknar henne. Carro och Henke - alldeles för långt bort, men ändå alltid så väldigt nära <3

Då & då sen Carro och Henke dog

Då och då händer det sen Carro och Henke dog. Då och då frågar människor mig hur jag håller ihop. Sanningen är att det gör jag inte. Det kanske inte syns, men inget hos mig håller egentligen ihop längre. Camilla och Emelie håller inte heller ihop, ingen av oss är på nåt vis sammanfogade eller i närheten av att vara hela och ingen av oss kommer heller nånsin mer att bli det. Varje dag kämpar vi med att försöka hålla samman de bitar av oss som är kvar av dem vi en gång var. Varje morgon när vi vaknar och kommer ihåg att det vi hoppades skulle vara en outhärdligt hemsk dröm är den sanning vi lever i, väljer vi att försöka hålla ihop igen och igen. Varje dag väljer vi att försöka leva, istället för att bara överleva. Det vore en lögn att påstå att det valet är lätt varje dag, ofta är det ett helvete. Det gör outhärdligt ont, slår luften ur oss och krossar oss gång på gång. Det är så det är att vara utan dem. Det är så det är att inte ha Carro och Henke hos oss. Det är en del av dem vi har blivit, en del av dem vi är och det är så vårt liv ser ut nu. Så ser vår sanning ut och det är den vi får lov att förhålla oss till.   

  

Fast vi är inte bara trasigt krossade, ofrånkomligt skadade och smärtsamt såriga. Vi är starka mitt i allt det också. Vi har överlevt och valt att försöka gå levandes genom livet, trots att de bitar vi numer består av ofrånkomligen rasar ner ibland och blir till högar med skärvor att försöka foga samman och hålla på plats igen. Vi har lärt oss så mycket, om oss själva, om andra, om samhället och vi har lärt oss att se de små sakerna och att inte ta nåt förgivet. Vi har varandra, även om vi inte tar varandra förgivna. Just det, att ingen går att ta förgiven, gör oss nog än mer tacksamma över att vi ändå finns där för varandra än. I alla fall just nu och idag. Det betyder inte att vi inte ryker ihop, för det gör vi. Rätt rejält och rätt ofta, men vi står kvar också. Vi har, som sagt, varandra. Vi har lärt oss vad vi tycker är viktigt i livet och att prioritera. Vi kanske inte alltid lyckas, men vi har i alla fall möjligheten att försöka om vi väljer det. Det är det vi kan göra, för inget annat kan vi ändra på. Det vi kan göra är att varje dag välja att leva igen, välja att försöka gå genom livet levandes ännu en dag utan dem vi saknar jämt. Det går inte genom att förneka vilka vi är, vilka vi har blivit och hur livet ser ut nu. Vi måste, för att ge oss själva en ärlig chans att klara det, se allt som det är. Utgå från den situation vi har. Då och först då vet vi vad vi väljer och varför. Då kan vi ha det tålamod med oss själva som så ofta behövs. Då kanske vi har lärt oss lite av alla de lärdomar Carro och Henke lärde ut genom sina liv, hur de levde och hur de dog och då kanske vi kan använda oss lite av allt vi lärt oss. Så om vi håller ihop? Nej, men vi försöker och vi försöker att varje dag välja att gå genom livet levande.

Så mitt i mitt skrivande, där jag nu satt i all min viktighet och försökte bringa nån ordning i det jag tänkte och kände, kom Camilla insvepandes i vardagsrummet. Hon sjöng högt på nån somrig låt och var i det viktigaste val man kunde tänka sig. Valet handlade om vilken klänning hon skulle ha dagen till ära. Först tänkte jag irriterat att det var väl f_n så svårt det var att få tänka ifred, men så drogs jag med i hennes glädje och valet mellan lite elegant svart eller somrigt lila. För när allt kommer omkring är det en av de viktigaste grejerna – att leva och skratta och njuta av alla möjliga olika färger och upplevelser och att göra det nu. 

Smärtsamt uppvaknande

Henke, Carro & Camilla

Dagarna och nätterna flyter förbi, en del bättre och en del sämre. För närvarande är sämre det som bäst beskriver verkligheten och det gäller för fler än mig inom hemmets fyra väggar. Camillas mående är inte heller på topp, det är tomt utan de två syskonen hon växte upp tillsammans med. Det gör ont att sakna närheten, bråken – ibland på låtsas och ibland inte, tystnaden tillsammans, förståelsen, den gemensamma humorn och känslan av vi tillsammans. I natt hade Henke varit med i Camillas drömmar. Det är underbart att få drömma om dem, men det är ett elände att vakna och återigen upptäcka att de inte är här. En sån morgon hade Camilla, en morgon av saknad, smärta, en känsla av varför och oföränderlig tomhet. I morse var det framförallt Henke hon saknade, Henke som hon under natten gjort saker tillsammans med igen, skrattat med, fått svar av och tjafsat med. ”Varför måste han gå och dö, mamma? Varför kunde han inte bara få leva?” Jag förstår frågorna, vet att de kommer ibland och att de aldrig går att besvara på ett sätt som gör nån skillnad. Det trasar sönder ens mammahjärta att förlora två av sina barn, men det gör väldigt ont att se sina två kvarvarande barn så uppgivet ledsna med jämna mellanrum också. Det är svårt att inte kunna göra nåt mer än att krama om, lyssna och finnas nära, men det är det enda som går att göra. Jag lyssnar, kramar, låter bli att servera några klämchecka lösningar och bara är bredvid. Vi står varandra väldigt nära, Camilla och jag, så nära att det inte finns nåt att dölja och inga känslor eller måenden som är konstiga, pinsamma eller som inte går att visa. Det är bra under de dagar och nätter som ingår i kategorin sämre. Det är för den delen bra alla dagar och nätter. Det gör inget annorlunda och det medför heller inte att det gör mindre ont, men det finns nån att dela alla känslor med. Nån som förstår, som känner lika, har samma saknad, samma frågor och är lika utan svar.

Camilla, Henke & Emelie

Förutom saknad och energibrist har dagen innehållit middagsbjudning hos ex:et tillika Emelies pappa. Vi har en bra relation ex:et, som går under namnet Magnus, och jag. En relation som bygger på ömsesidig respekt, vänskap och att bry sig om. Det är suveränt att slippa laga mat en del dagar när orken inte riktigt är den bästa. Vi har haft två såna dagar nu. Igår for Emelie och jag till Magnus och åt och Camilla kom efter, idag är Emelie hos Magnus så det var Camilla och jag som sällskapade dit på middag. Nåt som verkar lovande även inför morgondagen, var att han mumlande nåt om att komma och äta även imorgon. Det är lugnt, avslappnat och tryggt att kunna knalla in där och umgås, äta, dricka kaffe och bara vara. Kravlöst och trevligt och nåt som Emelie uppskattar väldigt dessutom. En bra kväll med god mat, lite energi och med en gemenskap bland samtliga middagsnärvarande som är guld värd. Det är faktiskt nåt att uppskatta, trots en mindre bra dag. 

Magnus alias ex:et & Emelie

Mellan hopp & förtvivlan

Carro & Henke sommaren 2008, sista sommaren nånsin som vi alla var tillsammans 

Gränsen mellan hopp, lycka, glädje och avgrundsdjup sorg och sönderslitande saknad är hårfin. Det går på en bråkdel av en sekund att förvandlas från lyckligt glad till trasigt uppriven med tårar lurandes i ögonvrån, om rätt förutsättningar råder. Rätt förutsättningar kan vara allt eller inget, en doft, en låt, ett ljus, en stjärna eller ett ord. Allt som påminner, allt som är annorlunda och allt som kunde ha varit. Idag var det en låt, Asta Kask och patriarkatet närmare bestämt. En låt som jag hört flera tusen gånger, en låt som Henke gillade och spelade ofta ofta och en låt av en grupp som både spelades på Henkes begravning och som spelade en låt till minne av Henke under Peace & Lovefestivalen 2011. Samma låt som på Henkes begravning. Från att inte ha känt nåt annat än glad förväntan inför dagens sysslor, började jag att gråta. Det gick så fort att jag inte medvetet hann fatta vad som hände, men kroppen reagerade och kände. Den vet att där under ytan ligger den, sorgen och den enorma saknaden efter två av mina barn, ibland i skymundan men alltid så nära. För så är det, vad jag än gör, hur jag än mår och vad som än händer, finns hålen i själen de lämnade efter sig alltid där. Oupphörligt och alltid letar jag, inte alltid medvetet, men ständigt pågående är letandet. Jag söker efter dem, efter de två av mina barn som är borta, för även om intellektet vet gör inte hjärtat det. Det bara skriker efter dem som kan göra det helt, men som aldrig kommer tillbaka. Så idag reagerade kroppen, den kände igen innan intellektet hann slå igång nån skyddsmekanism för att lindra.

God Jul Carro och Henke vart ni nu än är, vi saknar Er <3     

Avbrott

Somliga dagar känns vardagens inte som den allra bästa platsen att vara på. En del dagar är det till och med nödvändigt att fly från den invanda lunken, rutinerna, livet och tankarna. Idag var en sån dag, en dag med flykt från det mesta. Även om en stor del av det mesta ändå har en tendens att följa med, eftersom man själv är med på resan, distraherar ett avbrott i den vardagliga lunken alla de tankar som man inte alltid orkar tänka, den livsleda som ibland dyker upp och den tristess som dagliga rutiner har en tendens att leda till då och då. Redan igår kom behovet av flykt smygandes. Jag var inte den enda som kände av det, utan även Camilla var drabbad. Vi bestämde oss därför för att ta vår tillflykt till Karlstad och Ikeas lugnande atmosfär. Inte för att det var nödvändigt, inte för att vi egentligen hade råd heller, men för att gynna den själsliga friden och för att försöka locka livslusten att återvända igen. Emelie tyckte inte om våra planer. Igår snöade det och det ger automatiskt Emelie en hel del ångest om någon ska bege sig ut på vägarna. När Henke omkom snöade det och det har satt sina spår, hos henne, hos Camilla och hos mig. Vi pratade med henne, både Camilla och jag. Samtalen handlade om att det inte går att kontrollera livet, om att köra så försiktigt så och om att våga lita på att saker och ting kan gå bra också igen. Trots att Emelie blev lugnare var hon ändå något skeptisk till våra planer imorse, fast skeptisk på ett mer avslappnat sätt än dagen innan. Så vi begav oss iväg vid halv tio imorse, med mamma i bagaget eller i alla fall i baksätet. Till att börja med i alla fall. I samma sekund som mina ögonlock började bli tunga, förpassades jag till baksätet och mamma fick rollen som kartläsare. Det passade mig utmärkt, jag sov gott ända fram till Karlstad.

Väl där spenderades relativt många timmar bland kuddar, glas, bord och ljus. Nån kaffekopp hanns också med och även ett besök på Max. Emelie spenderade sin dag efter skolan tillsammans med Eve och husgudarna. Ikeabesöket gjorde susen. Även den här gången lyckades det fördriva såväl oönskade tankar, som vardagstristess. Timmarna där medförde, förutom ett bord och några ljus, både hemlängtan och en mer harmonisk inställning till livet. Så vi åkte hem, trötta och nöjda med dagen. Hem till Emelie och julkalendern tillsammans i kombination med några koppar kaffe. När Emelie lagt sig, tittade Camilla och jag på ”Livet på andra sidan”. Det avslutades med att en mamma med dotter gick till ett av de medium som medverkar i programmet. De ville få kontakt med en avliden dotter respektive syster och fick det också, men det som gjorde mig mest berörd var systerns sätt att beskriva sin känsla av deras förlust. ”Man känner sig halv”, var en av de saker hon sa. Det är ord jag hört tidigare, men då hemma hos oss. Precis de orden har Camilla uttryckt. Det är inte lätt att förlora två av sina syskon, det medför en trasighet och saknad som antagligen aldrig försvinner. Så de är starka, Camilla och Emelie, som hanterar det så enormt bra som de gör och som varje dag väljer livet och att göra allt för att leva istället för att bara försöka överleva.  

Förutom Ikea, julkalendrar och livet på andra sidan har det hänt nåt riktigt spännande, men den spänningen tänker jag hålla på ett tag. Imorgon är det ett möte med bland annat arbetsgivaren igen. Jag har inga förväntningar över huvudtaget. Tilliten är borta från min sida där, men som alla andra gånger skulle jag göra vågen om det medför en glad överraskning. Nu ska jag, nöjd över att vara i hemmets lugna vrå och med insikten om att havregrynsgröt kommer att vara ofta förekommande efter denna resa, förpassa mig i säng. Det är trots allt väldigt efterlängtat efter en sån här dag.   

Två år sen Henke begravdes

Camilla borstar bort snö från gravstenen, som då bara innehöll Carros namn,
 precis efter Henkes begravning. Hans blomsterbas står lutad mot gravstenen.

Gråheten hägrar. Söndag och en trist sådan också. Viljan att vara aktiv, göra nåt vettigt eller över huvud taget göra nåt är obefintlig. Ingen städning, inget pyssel eller inte ens kaffe verkar få livsandarna att vilja dansa. Idag är det två år sen Henke begravdes. Två år sen han låg där framme i den vita kistan med röda rosor på. Massor med röda rosor, men även en svart. När Carro begravdes var Henke väldigt noga med att han skulle ha en svart ros att lägga på hennes kista, så vi tänkte att det var viktigt för Henke att han också fick en svart ros. Kyrkan var full. Jag satt där i kyrkbänken igen, samma kyrkbänk som jag suttit i två år tidigare när Carro begravdes, och lyssnade till kyrkklockornas ringande medan jag tittade ut genom fönstret. Det var overkligt, smärtsamt och helt obevekligt sönderslitande. När Carro begravdes hade jag tittat åt sidan och sett Camilla, Henke och Emelie. Alla tre lika ledsna, alla tre lika trasigt ovilliga att ta in att det var sant. Så satt jag där igen och tittade på mina två kvarvarande barn, Camilla och Emelie, som var lika ledsna, trasiga och chockat oförstående över att Henke hade slitits ifrån oss som de varit när Carro dog med den skillnaden att då satt även Henke bredvid oss. Han var så stilig då med svart kostym, vit skjorta och vit slips. Den här gången var han död och det var hans bildspel som rullade på i kyrktaket, precis som Carros bildspel hade gjort under hennes begravning.

Dagen innan begravningen hade vi tagit farväl av Henkes kropp för andra gången, för sista gången nånsin. Han hade sin ”de lyckliga kompisar” tröjan som vi köpte i Göteborg när vi var där han och jag på en av deras spelningar, jeans, strumpor, underkläder och ett halsband med en bas som han gillade på sig. Första gången vi såg honom efter hans död, hade han sin svarta jacka, trasig, blodig och med fint glassplitter efter olyckan kvar, sina jeans och en t-shirt som egentligen var grå, men som såg roströd ut av allt blod. Alla skador var mer framträdande andra gången, det var helt tydligt att han var borta och det bara var hans kropp som var kvar. Jag hade hjälpt Henke att beställa tre ”pick of destiny” plektrum tidigare under hösten, som han var väldigt nöjd med. Jag la två av dem i hans ena hand. Min underbara Henkes hand, som då var fylld av rispor, sår och märken. Det tredje låg fortfarande i hans plånbok, som vi då inte fått av polisen ännu. Emelie la ner två teckningar till honom i hans kista. Fast vi hade sett honom dagen innan, sett att han var oföränderligt borta, var det fortfarande lika overkligt att han var död när vi satt där i kyrkbänken igen då för två år sen. Det är fortfarande overkligt och jag saknar honom jämt. Varenda dag, varenda timme saknar jag Henke. Varenda dag och timme saknar jag Carro. Det är tomt utan dem, de lämnade två stora tomrum efter sig som aldrig kommer att gå att fylla och det märks. Varenda dag märks det att våra hjärtan har slitits sönder och aldrig mer kommer att bli hela, eftersom de som gjorde dem hela är borta. Så det är en trist, grå och värdelös söndag. Det är två år sen Henke begravdes och det är två år för länge som han har varit borta.       

Orolig & trist så det dammar

En del dagar är jag så otroligt tråkig att jag har svårt att stå ut med mig själv. Idag har det varit en sån dag. Jag har inte velat nåt, inte har jag gjort nåt av nämnvärt slag heller och humöret har varit ett av de mindra trivsamma. Tjurigt sa jag åt Camilla att idag fick hon göra mat, sen smet jag in i duschen och stannade där tills maten var klar. Därefter har det mest sociala jag tagit mig för bestått i att förhöra Emelie på läxan.

Emelie har inte heller varit på sitt mest strålande humör, fast tråkig är inte riktigt rätt beskrivning av hennes tillstånd. Istället har hon varit riktigt irriterad på en person, vilket tydligt framgått av hennes verbala uttryck om denna. Trots tråkig tristhet kunde varken Camilla eller jag låta bli att dra på smilbanden i smyg åt Emelies irriterade, men väldigt roande ordflöde. Det räckte dessutom att hon fick slänga ur sig allt hon var irriterad över, så var hennes humör avsevärt mycket bättre sen.

Såväl Camilla, Emelie som jag har även gjort upptäckten att vi alla tre drabbas av större oro att nåt ska hända nån av oss när det är snö. Snöar det är det än värre. Häromdagen vågade jag inte lägga upp mat på en tallrik åt Camilla som inte var hemma, i rädsla över att det skulle hända henne nåt på vägen hem. När Henke dog hade vi lagt upp mat åt honom på en tallrik, som stod kvar där vi ställt den när vi kom hem från akuten och hela dagen därpå. Ingen av oss klarade av att ta bort den och efter det har jag kommit att förknippa upplagt mat med ett dåligt omen. Samma dag vågade Camilla knappt ha ögonen öppna under hemresan av rädsla för att de skulle köra åt skogen. Varje snöig morgon när Emelie ska till skolan är oron påtaglig och rädslan över att Emelie ska råka ut för nåt är nästan löjlig. Jag försöker att inte visa det för Emelie, men hon precis som alla mina barn har gjort läser mig som en öppen bok. Emelie är också orolig, idag var det över att det skulle ha hänt hennes pappa som är i Norge nåt. Hon kunde inte ens säga vad det var som oroade henne, på grund av känslan av ”att säger man det kanske det är sant”. Hon var rädd för att han skulle ha råkat ut för nåt som kostat honom livet helt enkelt. När hon hade fått ringa honom och hört att allt var lugnt, kunde hon slappna av och somna. Det kanske är en underdrift att säga att vi alla tre har blivit lite nojiga efter allt som har hänt. Det får vara så och det får ta den tid det tar att landa i ett mindre oroligt stadium. Det känns faktiskt som det skulle vara mer konstigt om vi inte var lite överdrivet oroliga. Det viktiga är att vi är medvetna om det och försöker att jobba på det, i vår takt. 

Älskade Henke

Den är den andra december idag. För två år sen satt Camilla, Henke, Emelie och jag och fikade tillsammans under kvällen det här datumet. Vi hade en mysig kväll tillsammans, alla samlade, alla utom Carro som då hade varit död i drygt två år. Vi pratade om allt och inget, skrattade och trodde att allt var som vanligt eller åtminstone så vanligt det kunde vara utan Carro. Egentligen var absolut inget som vanligt. Vi visste det inte då, men det var den sista kvällen någonsin som vi fikade tillsammans med Henke. Det var den sista kvällen någonsin som Henke var vid liv. Ikväll har det alltså gått två år sen Henke fanns hos oss under en kväll. Två år, men det känns som han har fattats oss i miljoner kvällar och lika många år för länge. Samtidigt känns det som tiden har stått stilla och vi har frusit fast i det chockade vakuum, som vi hamnade i när Henke försvann ur våra liv – försvann från sitt liv.

Henke som var den mest pedagogiske i vår familj. Han var till exempel den ende som kunde få Emelie att somna lugnt, då den där sista kvällen han var vid liv. Emelie som inte vågade somna, eftersom hon hade lyckats snappa upp att det kryper in i genomsnitt åtta spindlar per år i munnen på varje människa under tiden de sover. Det spelade ingen roll vad jag eller Camilla sa till henne, vi lyckades varken få henne lugnare eller se till att hon kunde somna. För Henke tog det två minuter att få henne lugn och att lägga sig till ro för att sova. När vi förvånade frågade honom vad han hade gjort för att lyckas med det konststycket när han kom nersvassandes från Emelies rum, sa han lugnt: - jag sa bara som det är, det är vinter nu så spindlarna är inte framme. Så enkelt och totalt logiskt. Naturligtvis frågade vi honom hur vi skulle göra när det blev vår och sommar då, varpå Henke svarade oss med det självklara lugn som bara Henke kunde frambringa: - det tar vi då. Vi skrattade gott åt det hela, Camilla och jag, medan Henke log lite småroat åt hur korkade vi var som inte hade kunnat lösa det enkla problemet.

Henke var även den mest tålmodige av oss, han var vänlig, trygg, humoristisk och lugnt överseende med de flesta nycker vi andra i familjen hade. Jag tänkte allt som oftast efter Carros bortgång, att jag inte skulle klara mig en dag i livet utan att ha Henke och han lugna attityd till livet hos mig. Jag hade fel, nu har jag fått lov att klara mig i 730 dagar och nätter utan honom. Imorgon har det gått två år sen Henke dog och jag saknar honom. Jag saknar hans sätt, torra humor, stoiska lugn och hans otroliga tålamod. Jag saknar allt, till och med hans otroligt usla förmåga att hålla ordning på sitt rum. Nu har han inte ens sitt rum kvar. Vi bor inte där vi bodde när vi var allihop och allihop utgjordes av Carro, Camilla, Henke, Emelie och mig. Nu är det bara vi tre, Camilla, Emelie och jag, kvar. Vi tre av oss fem och det är tomt utan dem.    

Minnesburkar & feber

Igår var prästen hem till oss för att träffa Emelie. Det är nämligen inte alldeles lätt att vara nio år och veta vad man ska göra med all den saknad, som förlusten av två syskon lämnar efter sig. En saknad som dessutom gör så ont, att det ibland inte ens är möjligt att uttrycka med ord. När alla dessa känslor som smärtar, värker och får ett litet hjärta att krackelera finns där men inte går att prata om, är det bra att göra nåt som kan hjälpa till att sätta ord på allt det som känns. Igår gjorde Emelie och prästen därför minnesburkar. Tidigare har de gjort varsin minnesburk till Carro, så igår var det Henkes tur att få en burk fylld av minnen. Viktiga minnen, roliga minnen och minnen som hjälper till att sätta ord på allt det som gör ont. Emelie valde ut tre speciella minnen av Henke att spara på i minnesburken. Det sista fick oss alla att skratta när vi mindes Henke tillsammans runt köksbordet, i skenet från levande ljus med salt, kritor och lappar till höger och vänster. Det var minnet av hur Nova, vår ena hund, bet Henke i näsan när han nös när hon var valp. Det är härliga minnen, sorgliga minnen och kärlek som fortsätter alltid som kommer upp under dessa stunder. Det är viktiga stunder, tid för reflektion och en lisa för en liten själ. Det är bra att vi har prästen, som kommer.

Prästen Anette & Emelie i full minnesburksproduktion.

Igår hade Emelie dessutom tagit ett till stort steg, även om det inte var av samma enorma karaktär som bearbetning av saknaden efter Carro och Henke är. Redan i måndags började vi diskutera det, hennes placering i klassrummet. Hon ville byta plats och hade bra argument för varför hon inte ville sitta där hon satt, såsom att hon kände sig som mitt i vägen för alla förbipasserande och att gjorde det svårt för henne att koncentrera sig på skolarbetet. Där hade vi inga motsättningar, Emelie och jag, utan de kom när hon tyckte att jag skulle ställa frågan om ny placering till hennes fröken, eftersom hon själv tyckte att det kändes lite jobbigt. Om jag kan vill jag gärna stötta mina barn att kunna stå upp för sig själv, stå för det de gör, våga göra saker som de inte är bekväma med för att växa som människor och alla såna där saker som antagligen 99 procent av alla föräldrar vill stötta sina barn i. Därför gick stor del av måndagskvällen åt till att motivera Emelie att våga ta upp frågan om en eventuell ny placering i klassrummet med sin fröken dagen därpå. Vi avslutade måndagens diskussion med en överenskommelse, som innebar att om hon inte vågade säga nåt om saken under tisdagen i skolan skulle jag skicka ett mail till hennes fröken och förklara läget. Det behövde jag inte. När Emelie kom hem efter skolan meddelade hon både mig och prästen om dagens prestationer som, förutom ett ras från en gunga, även innehållit en ny placering i klassrummet till följd av att hon tagit upp saken med sin fröken. Imponerad såg jag hur min minsta dotter växt av erfarenheten. Jag studerade hennes glittrande ögon när hon berättade om det och konstaterade stolt för mig själv, att hon inte valt den lättaste vägen genom att vänta tills jag tog upp det med skolan. Hon tog steget och vågade fråga själv, hon övervann sin rädsla för att göra det och det är det faktiskt inte ens alla vuxna som vågar göra. Det är bra, hon kommer att bli en stark kvinna så småningom min Emelie.  

Dagen idag började med upptäckten om en sjukling i familjen. Emelie har feber, ont i ryggen och nacken. Därför blir hon hemma från skolan idag. Antagligen är det första gången under hela Emelies liv, som hon blev rätt upprörd över det faktumet. Är man sjuk så är man, därför blir hon hemma under täcket idag vare sig hon vill eller inte. Själv såg jag mig omkring i vårt hem och det var ingen vacker syn, så medan Emelie ligger under täcket och tjurar ska jag städa. Det kanske ger henne nytt perspektiv på att ligga under täcket i alla fall.

Sjuk Emelie <3

Kaos i hemmet - del 1

Kaos i hemmet - del 2

Kaos i hemmet - del 3     

Bårhuset

Då, för fyra år sen var vi på bårhuset den här tiden. Jag hade, tillsammans med Camilla, Henke, Emelie, mitt ex, mamma, pappa, styvmor, Carros kompis Marre med pojkvän och prästen, redan tagit det skrämmande steget in genom dörren till rummet där hennes kropp var. Jag hade redan sett Emelies enorma tårar trilla ner för hennes kinder, Henkes skakande snyftningar och Camillas chockade sorg när vi stod där bredvid Carros kropp. Det kändes som om jag var innesluten i en bubbla, som förvrängde alla ljud, förändrade min syn och gjorde verkligheten skevt bortdomnad. Jag strök henne över håret, min Carro som låg där så utlämnad och bortanför all räddning. Hon var fortfarande blöt efter tio dygn på älvens botten, hon var kall, stel och borta. Min Carro var inte längre där, det var bara ett skal kvar och det kunde inte få vara sant. Det var sant. Det som aldrig fick hända hade hänt. En sko var borta, hon hade Camillas randiga bruna tröja och jeans på sig under den gula landstingsfilten. Håret var bakåtkammat, inget hon hade gjort själv utan nåt som nån hade ordnat med innan vi skulle komma. Min lilla dotter. Där låg hon och det fanns inget i världen någon kunde göra för att hjälpa henne längre.

När Emelie ville gå därifrån, då gick vi. Det var bland det svåraste jag har gjort. Det slet i hjärtat att lämna Carro där, ensam och utan någon, för att aldrig mer återse henne. Fast jag visste att jag måste gå, att vi alla måste gå för ingen av oss kunde hålla henne kvar för alltid i alla fall. Som från en annan dimension hörde jag de andra prata lågmält, fråga mig saker eller styra upp praktiska ting. Jag hörde hur Camilla snyftande med stegrande panik i rösten upprepade: vi kan inte bara lämna henne här, hon kan ju inte vara själv.. här.  Det var då, för fyra år sen, dagen när de hade hittat Carros kropp på 13 meters djup i älven. Dagen jag fasat för, dagen jag väntat på, ända sen hon försvann var jag rädd att de inte skulle hitta henne och skräckslagen över att de skulle hitta henne. Om Carros kropp inte återfanns skulle jag bli galen, om hon återfanns skulle det bevisa att hon var död och då var jag rädd att jag skulle bli galen. Jag blev inte galen, bara trasigt krackelerad och förstörd. – Vet du varför jag ville gå mamma, sa Emelie? Jag kände hur sorgsenhet kom över mig.

Toner från Henke

Älskade Henke

Kvällen den 17 november 2010 hade Henke bara knappt 16 dygn kvar att leva och jag var jag på väg för att delta i den grupp för föräldrar som förlorat barn, som jag är en del av. Ingen av oss visste eller ens anade att Henkes tid höll på att rinna ut, utan istället försökte vi, Camilla, Henke, Emelie och jag, att hitta en ny plattform att leva ifrån. En plattform och ett liv utan Carro. Henke, som hade ställt in sin basträning tillsammans med kompisarna just den kvällen för att vara hemma med Emelie medan jag var på gruppsammankomst, såg texten jag skrivit på ett kuvert för att ta med till gruppen och dela med mig av. Det var en av de texter en vänlig själ skickade till mig efter Carros bortgång, som rörde mig djupt på ett lite tröstande sätt. En text som kändes rätt att dela med sig av till nämnda grupp. Det var den engelska versionen jag skrivit ner och som låg på bordet i köket när han läste den, samtidigt som han ritade en bas vid sidan av texten. – Vad är det här, mamma? Den här är ju så bra att jag skulle vilja göra musik till den, sa Henke medan han tittade mig allvarligt in i ögonen. Min underbara son, jag blev rörd, berörd, stolt och tårögd av min sons ord. Oräkneliga var de gånger jag hade tänkt efter Carros död, att jag inte visste hur jag skulle klara mig utan min Henke som fanns där lugn, stabil och alltid mån om oss alla i familjen. Därför tänkte jag där och då att orden i texten, bortsett från att det handlade om ett barn som inte levde längre, stämde överens med Henkes totala omsorg om sin mamma, det vill säga om mig. 

Det var Kaye Des'Ormeaux´s text, My Mom is a survivor, som hon skrivit till de mammor som förlorat ett barn och, som hon skriver, på nåt vis överlevt det som Henke läste och ville göra musik till. Det är många gånger jag tänkt tillbaka på den kvällen. Jag har fortfarande kvar det tummade kuvertet med texten och Henkes ritade bas på, som jag tittar på ibland. När jag kom hem då efter gruppmötet, satt Henke i soffan med sin älskade bas i knät och knopade på en melodi. Han hade lagt Emelie, som vid det laget sov djupt, och när jag kom in tittade han upp för att se hur jag mådde och frågade hur det gått under kvällen. Jag hör fortfarande hans röst när han frågade, ser hans utforskande blick när jag kom in inom mig och jag saknar honom. Alltid saknar jag honom, min älskade underbara son. Min Henke.  

  My Mom is a survivor                                                          Min starka mamma

My Mom is a survivor, or so I've heard it said. But I can hear her crying at night when all others are in bed. I watch her lay awake at night and go to hold her hand. She doesn't know I'm with her to help her understand. But like the sands on the beach that never wash away... I watch over my surviving mom, who thinks of me each day. She wears a smile for others... a smile of disguise! But through Heaven's door I see tears flowing from her eyes. My mom tries to cope with death to keep my memory alive. But anyone who knows her knows it is her way to survive. As I watch over my surviving mom through Heaven's open door... I try to tell her that angels protect me forevermore. I know that doesn't help her... or ease the burden she bears. So if you get a chance, go visit her... and show her that you care. For no matter what she says... no matter what she feels. My surviving mom has a broken heart that time won't ever heal. av Kay Des'Ormeaux

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla. Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå. Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta... Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta. Hon bär ett leende, ett leende som hon tror döljer. Men genom Himlens dörr ser jag tårarna som följer Min mamma försöker hantera döden för att hålla mig kvar. Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har. När jag vakar över min starka mamma... genom Himlens öppna dörr försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr. Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär. Har du möjlighet, gör ett besök... och visa att du håller henne kär. Vad hon än säger... hur hon än mår. Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.