Religiös beslutsångest

Sötaste Emelie kom hem med den här fina presenten till  mig <3

Beslutsångest. En åkomma som inte ska underskattas, den tar nämligen en hel del tid i anspråk. Som idag. Idag skulle det beställas en lite varmare jacka till Emelie, eftersom hösten numer är påtaglig på alla sätt och vis. Först hittade jag en mängd jackor som kom susandes mot mig genom cyberrymdens obegränsade butiksfönster i en jämn ström. Problemet med Internet är att det alltid är möjligt att handla och därmed har fönstershoppingens tjusning minimerats. När jag så lyckats få ner antalet jackor till ett mer överskådligt antal, det vill säga tre, så började det riktigt svåra. Valet. Till sist, så där tre timmar senare, hittade jag en favorit som presenterades för Emelie tillsammans med de två andra jackkandidaterna. Det gick så där. Emelie avskrev en av de två mindre favoriserade direkt, men hittade en helt ny jacka att gilla som dessutom blev favorit. 

Sockermunkar ska ätas utan att man slickar sig om läpparna :)

Så tog det då ytterligare en timme innan besluten om vilken jacka som skulle beställas var gjort. Beslutat och klart beställde jag så äntligen en jacka och hann precis slappna av lite efter denna beslutsångestpress. Det visade sig vara onödigt. Ungefär en sekund efter att axlarna åkt ner på plats kom Emelie tillbaka in i rummet. Har du beställt, frågade hon? Jag svarade att ja nu var det klart. Hela hennes uttryck förändrades och så sa hon: jag är inte säker på att det där blev rätt. Vi kan kanske skicka tillbaka den då. Min reaktion? GAHHH!!!  

Nysockrad munkäterska i Camillaform :)

Förutom beslutsångest och viss galenskap till följd av andras ännu större beslutsångest har dagen varit nästan religiös. Åtminstone om man utgår ifrån att munkar är religiösa, samt att det gäller alla munkar oavsett om det är en man med lite hår eller ett bakverk. De munkar vi ägnat oss åt har i alla fall varit bakverk. Det är marknad på orten och det medför traditionsenlig inhandling av munkar. Med munkar kommer även utmaningen att inte slicka sig runt munnen när man äter dem. En sån religiös upplevelse har vi haft i dag. Vi samlades hemma hos morsan, Camilla, Emelie, Emelies kompis Jennifer, Patrik, jag och självklart morsan, och ägnade oss åt denna form av tillbedjan. Det var gott, det var sockrigt och det var riktigt trivsamt och förde med sig en hel del skratt. Religion kan uppenbarligen vara riktigt roligt. 

Fajitasgratäng

Efter munkar kommer matlagning, så även denna söndag. Söndagsmiddagen idag bestod i en för oss ny rätt, fajitasgratäng. Det var gott och enkelt. En rätt att göra flera gånger med andra ord. Tänk att det redan är söndag! Den här helgen hann jag nästan inte ens uppfatta förrän den var slut, men det har trots det varit en riktigt bra helg. Åtminstone på dagarna. Dagarna är fyllda med liv. Igår fick jag till och med en väldigt fin present av Emelie. Hon hade köpt tre änglar som sitter på en bok med en liten lampa på. Jag blev förstås så rörd att en och annan tår trillade fram. Fast Emelie är van, hon vet att mitt hjärta ligger alldeles för nära ytan för att såna saker ska kunna passera utan rörda tårar. Nätterna däremot är värre. På nätterna är det så tydligt att det är höst. Det är på nätterna som mitt krackelerade hjärta kommer fram och längtar, saknar och sörjer. Det är sån hösten är nu för tiden. 

Höstnatt

Tårdrypande hjärtligt

Kärleksfrön <3

Energibristen är förödande för kreativiteten, liksom den ständigt (som det känns) pågående vintern. Jag längtar till vecka nio, då blir det sportlov för både Emelie och mig. Troligen kommer även den veckan att innehålla snö, men snö i kombination med ledighet och inga påtvingade tidiga morgnar med sopande, borstande och skrapande för att överhuvudtaget ta sig från gården är lite mer okej. 

Lunch med Anette

Fast inte ens väldigt mycket jobb och åt skogen för mycket snö, hindrar dagarna från att rusa fram och fyllas med en del liv och inte bara varande. Förra söndagen till exempel handlade om att ge för att få och att sätta kärleksfrön. Emelie är med i en kör och förra söndagen skulle dom sjunga i kyrkan i samband med gudstjänsten, som handlade just om att ge för att få. Det var även under gudstjänsten som det skulle planteras kärleksfrön. De flesta som var där fick en kruka, jord och tre frön att plantera där på plats. Redan nu har fröna grott och kommit upp som små sköra plantor. Förutom plantering innehöll kyrkobesöket även skönsång och det är rörande att se ett av sina barn sjunga framme i kyrkan. Mammahjärtat var som alltid enormt, fyllt med stolt kärlek men även lite fuktigt av de där rörda tårarna som ständigt envisas med att försöka tränga fram.  

Underbar start på dagen 

Förutom skönsång, kyrkor och kärlek har de senaste dagarna innefattat en febrig och förkyld Emelie, matlagning, jobb delvis utfört hemifrån, morsan som bjudit på lunch, prästen Anette som bjudit på lunch, en mycket omtumlande meditationskväll med riktigt starka upplevelser och pappa som samma kväll ringde och meddelade att han försökt hälsa på för att ge mig rosor. Det har således varit en bra vecka, en dryg vecka och dessutom en himla snöig vecka. Inte nog med det, den här veckan har det även varit alla hjärtans dag. Den startade egentligen redan dagen innan, när jag fick ett kuvert av Emelie som det stod till mamma på tillsammans med stränga regler om att inte öppna det förrän dagen efter. Så redan på morgonen dagen efter öppnade jag det och återigen kom dessa rörda tårar fram. Det är himla mysigt att få ett egentillverkat alla hjärtansdags kort från ett av sina barn, dessutom underskrivet med Emelie och tokarna och tokarna är hundarna. Efter jobbet sprang Camilla och jag ihop med pappa på en av ortens mataffärer. Han köpte oss varsin blomma, som vi fick välja själv. Senare under kvällen hjälptes vi åt, Camilla, Emelie och jag, att laga mat och fixa med efterrätt. Det var en trevlig kväll, med familj, kärlek, husgudar, goda vänner och nya blommor. Det var även en kväll när två stolar lyste väldigt tomma och två älskade människors frånvaro var väldigt stark. Dom är så saknade, våra älskade Carro och Henke, så saknade att det ofta gör väldigt ont. Fast det är numer även det en del av det våra liv är fyllda med. Livet är inte bara glitter, även om det finns en hel del av den varan också.

Hjärtliga blommor <3

       

Som i reklamen

Plötsligt händer det och imorgon verkar det hända. Imorgon verkar det som vi ändå ska kolla på och i huset att hyra och gissa om det är spännande. Jag längtar och hoppas att det bara händer, att inget kommer i vägen eller strular till sig. Camilla och jag smög dit idag och betedde oss mer än skumt när vi smög runt med bilen, för att tjuvkika lite. Det bjöd vi på, vi hade åtminstone talat om för en släkting till husägaren att vi tänkte bege oss på husspanaraktiviteter.  

Det är nämligen en till grej som plötsligt och väldigt efterlängtat har hänt, Camilla har kommit hem. Ljuvliga känsla!! Jag älskar mina barn, ibland väldigt mycket när de sover, men alltid så mycket att jag faktiskt mår lite så där kroppsligt dåligt av att inte ha dem nära. Nu är mina två kvarvarande nära och mitt hjärta jublar. Camillas hjärta verkade även det väldigt glatt vid återföreningen. Det är tur att det inte bara är jag som saknar.

En sak som jag faktiskt tänker på varje morgon när jag rastar mina älskade husgudar och dårar, är  vilket himla arbete de gör - de som varje dag städar upp utemiljön i centrum. Himmel och plättar hur det skulle se ut här om ingen gjorde det. Dessutom gör de det noggrannt, för jag ser hur det ser ut varje kväll och jämförelsen med morgnarna är häpnadsväckande. Imponerande får jag lov att säga. Nu ska jag avsluta min dag med att studera utemiljön i den mindre städade formen, innan sängdags. Imorgon är det nytt datasystem och dokumenthantering av alla de slag som gäller, så lite sömn innan kan nog vara bra. Ut, borsta tänderna och sova. Även det nåt som plötsligt händer.. om Herr Blund vill.

Kyrkor och hjärtliga angeläenheter

Det känns som livet står stilla och absolut inget händer, ändå har det hunnit vara både hett som i helvetet och kyrkligt värre. Hettan kom sig naturligtvis av den årligt återkommande majbrasan i kombination med vedeldad badtunna. Tappra försök att hylla vinguden gjordes i samband med den eldiga kvällen, men med föga lyckat resultat. När knappt ett glas vin tar över tre timmar att dricka är Bacchus i vilket fall som helst inte särskilt nöjd, så alla hyllningar av nämnda gud avbröts. Det spelade ingen roll, för kvällen var trevlig utan sällskap av nån druvälskande gud. Grillat, vänner och älskade Emelie räcker alldeles nog för att livet ska kännas berusande, helt utan vin och tillhörande gudar. 

Det kyrkliga inslaget bestod i en konfirmation. Majans yngsta dotter Ebba var den som konfirmerade sitt dop och även det var en helt okej upplevelse. Faktiskt var det den första konfirmation jag någonsin varit på. Utan att på nåt vis förminska själva konfirmerandet, var det ändå fikat efteråt som gjorde det hela till en höjdpunkt. Kyrkor i all ära, men de påminner alldeles för mycket om begravningar jag aldrig velat uppleva, om kärlekar som jag saknar alltid och om hur orättvis det är att en del inte hinner bli vuxna förrän livet är över. Det har varit en rätt tuff period på slutet, tuff när det gäller saknaden efter Carro och Henke och tuff för att tiden de varit borta ökar och det känns. Det är inte meningen att en mamma ska vara ifrån sina barn så länge.

Hjärtat står även det för en del av senaste tidens händelser. Lustigt nog så fortsätter det att slå trots att det blivit totalt krossat två gånger vid det här laget, men nu slår det på under viss protest. Det yttrar sig  genom smärtor i bröstet och ett blodtryck som av sjukvården beskrivs som underligt. Övertrycket är lågt och undertrycket är högt, så mitt kära hjärta och jag ska undersökas. Det är bra att det blir uppkollat, men bara inte den tid jag fått för undersökningen. Då är jag i Stockholm, så hjärtat får vänta lite till. 

I övrigt behöver jag flytta, helst av allt vill jag flytta till ett hus med lite mer avskildhet än där jag bor nu. Jag avgudar min lägenhet, men inte läget så flytt står på menyn. Bara jag hittar nåt att flytta till. 

Kyrkogården då? Nej, jag har inte lyckats ta mig dit än. Jag jobbar på det, så plötsligt händer det väl. Bara jag samlat lite mer ork. 

Nu har det hänt

Idag var vi, Camilla, Tove och jag, till Eskilstuna och hämtade Emelies lilla överraskning tillika födelsedagspresent. Även om det var två veckor för tidigt, Emelie fyller år den 1 april, så är nog succé en ganska passande beskrivning av situationen. Just nu ligger de, Emelie, Camilla och lilla Engla, i Camillas säng och myser. Eller snarare så myser Emelie och Camilla, lilla Engla som den lilla valpflickan heter - hon sover. Det har varit en spännande dag för henne, först skilsmässa från mamma, sen en lång biltur, många nya bekantskaper, nytt hem och nya vovvevänner. Det är nog inte alldeles vågat att gissa på att hon kommer att sova ganska bra. Harry och Nova är däremot förundrat nyfikna. Efter en dag bestående av umgänge med Johanna och Eve, kom de hem och överrumplades av nåt som är lika litet som en kattunge - men mycket tuffare. Hon kan nämligen säga ifrån, lilla Engla, och det har hon gjort också. Eftersom dagen har varit lång, tänker jag strunta i John Blund och somna helt på egen hand. Idag behövs inte hans tjänster. Dessutom kommer jag att sova gott, det är mycket värmande för ett mammahjärta att se sina barn lyckliga och det har jag fått göra idag. 

Mellan hopp & förtvivlan

Carro & Henke sommaren 2008, sista sommaren nånsin som vi alla var tillsammans 

Gränsen mellan hopp, lycka, glädje och avgrundsdjup sorg och sönderslitande saknad är hårfin. Det går på en bråkdel av en sekund att förvandlas från lyckligt glad till trasigt uppriven med tårar lurandes i ögonvrån, om rätt förutsättningar råder. Rätt förutsättningar kan vara allt eller inget, en doft, en låt, ett ljus, en stjärna eller ett ord. Allt som påminner, allt som är annorlunda och allt som kunde ha varit. Idag var det en låt, Asta Kask och patriarkatet närmare bestämt. En låt som jag hört flera tusen gånger, en låt som Henke gillade och spelade ofta ofta och en låt av en grupp som både spelades på Henkes begravning och som spelade en låt till minne av Henke under Peace & Lovefestivalen 2011. Samma låt som på Henkes begravning. Från att inte ha känt nåt annat än glad förväntan inför dagens sysslor, började jag att gråta. Det gick så fort att jag inte medvetet hann fatta vad som hände, men kroppen reagerade och kände. Den vet att där under ytan ligger den, sorgen och den enorma saknaden efter två av mina barn, ibland i skymundan men alltid så nära. För så är det, vad jag än gör, hur jag än mår och vad som än händer, finns hålen i själen de lämnade efter sig alltid där. Oupphörligt och alltid letar jag, inte alltid medvetet, men ständigt pågående är letandet. Jag söker efter dem, efter de två av mina barn som är borta, för även om intellektet vet gör inte hjärtat det. Det bara skriker efter dem som kan göra det helt, men som aldrig kommer tillbaka. Så idag reagerade kroppen, den kände igen innan intellektet hann slå igång nån skyddsmekanism för att lindra.

God Jul Carro och Henke vart ni nu än är, vi saknar Er <3     

Alltid i mitt hjärta

Carros & Henkes grav 2012-11-03

En del människor hävdar att tiden läker alla sår. Trots att det inte har gått så länge än, så är det inget jag längre tror på. Istället genomborrar en del händelser ens hjärta så totalt och på så många ställen, att det trasas sönder alldeles för mycket för att nånsin mer kunna bli helt. Det som blir kvar är sönderslitet, sårigt och krackelerat och det förvånar mig konstant att det ändå fungerar.

Dagen började med att Emelie svischade in en snabbis och gav mig en kram, följt av en hundpromenad och handling tillsammans med Camilla. Sen begav vi oss till kyrkogården, Camilla och jag, och tände ljus på Carros och Henkes grav. Vi brukar vanligtvis inte gå dit dagtid. Ingen av oss har lätt för att vara där, det gör för ont och det är alldeles för privat att visa upp. Därför brukar det vara mörkt när vi beger oss dit och inte ens mörkret skyddar mot de känslor det väcker, varför det inte är så ofta vi företar oss den korta resa det är mellan kyrkogården och vårt hem. Idag gjorde vi det ändå och dessutom under dagtid. Vi gjorde det för att vi ville se till att det var tända ljus där ikväll och imorgon kväll, för att vi vill hedra Carro och Henke. Det var mycket människor på hela kyrkogården, så vi skyndade oss att tända de hjärtlyktor vi hade med oss och satte nya ljus i de lyktor som vi redan satt dit. Jag trängde bort alla känslor jag kunde medan vi var där och under resten av dagen. Väl hemma gjorde vi oss våfflade mackor, drack kaffe och tittade på film för att sedan göra mat och få middagssällskap som hade med hemgjord kladdkaka och bjöd på. En bra dag med kärlek i Camilla och Emelie form och trevligt umgänge, värme och det mesta som ger livskvalitet.

Under kvällen for vi till kyrkogården igen. Det är så vackert med alla ljus som är tända överallt där under den här helgen. Redan innan Carro och Henke dog brukade Camilla och jag åka förbi kyrkogården under den här helgen varje år, för att titta på alla ljusen. Så det var vad vi gjorde ikväll med, fast med den skillnaden att vi även gick in på kyrkogården. Hela kyrkogården var fylld med tända ljus och det var så otroligt vackert överallt där. När vi kom fram till Carros och Henkes grav och jag såg alla ljus som var tända på deras grav för dem, en del med personliga meddelanden på, gick det inte att hålla undan alla känslor längre. Där i mörkret gjorde det inget, det var ingen som såg de tårar som trillade nerför mina kinder. Medan vi stod där såg jag Carro och Henke för mitt inre. Carro i sin vita klänning hon hade på sig när hon blev fotad som älva och Henke i sin vinröda DLK-tröja, som han köpte när vi var i Göteborg och såg dem tillsammans. Trots alla ljus och den otroligt vackra vy som kvällen där erbjöd, kunde jag bara känna den enorma smärta som enbart saknaden efter de barn man förlorat och aldrig mer kommer att få se kan ge. Det rev upp, slet fram alla sår och fick mitt trasiga hjärta att lägga sig utanpå mitt skinn, mina kläder och bli det enda jag var. Det spelade ingen roll att vi åkte hem, att det var trevligt och vi hade en myskväll. Trasigheten hade redan tagit över. Det är då det blir svårt att andas, svårt att inte skrika rakt ut precis som all saknad skriker inom mig. Det är vid dessa tillfällen som det är omöjligt att räkna ut hur man ska orka leva med att vara utan dem en enda minut till, ännu mindre resten av livet oavsett hur långt det nu kommer att vara. Det är vid alla dessa gånger som jag egentligen bara ser Carro och Henke, oavsett vad jag tittar på, och all saknad efter dem, all kärlek till dem och mitt trasiga hjärta får det att kännas som jag ska gå helt och hållet sönder. Så nej, jag tror inte längre på att tiden läker alla sår. Jag tror helt enkelt att en del sår aldrig går att läka.        

Kärlek på kyrkogården

Vinterfix vid Carros & Henkes gravar, eller som Camilla beskrev det på Facebook - fixade lite hos kärlekarna idag, det känns.

Det är sorgligt att vi för att vara samlade i det som tidigare var synonymt med oss, numer måste åka till kyrkogården. Det är där Carro och Henke är nu. Åtminstone är det där deras kroppar är, så det är dit vi får lov att bege oss, Camilla, Emelie och jag, för att vi som vi brukade vara, ska vara på samma ställe. Det är ingen rolig känsla att besöka två av sina barn eller syskon, som det är för Camillas och Emelies del, vid deras gravar. Det gör ont, sliter upp sår som aldrig kommer att läka och får alla smärtsamma känslor, all trasighet och förnimmelsen av att inte längre vara hel att rusa till ytan med full kraft. Den plågsamma sanningen slår emot oss varje gång vi kommer dit och ser Carros och Henkes namn lysa mot oss från den vackra svarta gravstenen som har formen av ett hjärta. Det är därför vi har så svårt att företa oss den korta resan som vägen dit innebär. Vi orkar inte med att hantera alla känslor av sorg och saknad som väller fram av den påtagliga påminnelsen om att de är borta som deras gravar utgör. Därför drar vi oss i det längsta för att åka dit. Idag har vi ändå varit där, samlade allihop igen, alla vi som i Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag. 

Det var så gott som mörkt när vi kom dit. Mörkt, regnigt och tomt på människor. Det är så vi vill ha det. Vi vill vara ensamma när vi är där, själva med vår sorg och saknad. Ifred med de sysslor vi har där att göra. Idag fixade vi inför vintern, tog bort gamla blommor sedan sommaren som vi fram till i dag inte förmått oss att åka dit för att göra, satt dit enris, mossa, ett vackert hjärta med en ängel som Camilla köpte igår, ett annat hjärta som vi haft sen tidigare och lyktorna som vi har köpt speciellt till deras gravar. Emelie var ledsen, på gränsen till otröstlig, och stora tårar trillade ner för hennes kinder medan vi var där. När vi fixat klart allt vid Carros och Henkes grav, tänt ljusen och var på väg därifrån, hulkade hon fram: – jag är så ledsen att det känns som att gå sönder här, samtidigt som hon pekade mot hjärtat och halsen. Det är inte lätt att sakna så mycket, inte för någon och inte för en nioårig liten tjej som stått sin numer döda storebror närmast i världen. Det är inte lättare för en 20-årig tjej att sakna sin storasyster och bästa vän och sin lillebror och närmast förtrogne heller och det är definitivt inte särskilt lätt för ett trasigt mammahjärta att både sakna två av sina älskade barn och samtidigt se sina kvarvarande två så otroligt ledsna och trasiga. Ändå kändes det nästan som om jag kunde förnimma Henke gåendes bredvid Emelie, med sin arm runt hennes axlar, huvudet lite på sned och pannan oroat rynkad när vi vandrade ut från kyrkogården. Ändå kunde jag nästan känna Carros otroliga utstrålning strömma mot mig där hon svassade fram på sitt säregna sätt bredvid Camilla där vi gick. Ändå, trots all sorg, smärta och saknad, är jag säker på att de är hos oss ofta och att vi kommer att träffas igen. Ändå vet jag att kärleken till dem, till Carro och Henke, alltid finns kvar i Camillas, Emelies och mitt hjärta och att utan dem är ingen av oss längre hel. Sånt är det som mal på i ett relativt slitet mammahjärta på väg ut från kyrkogården, efter att ha fixat lite hos kärlekarna. De kärlekarna som inte längre är med oss i livet.

Begåvad & väldigt vacker

 Moa Lignell - Home tonight

(Live hos Skavlan 17 augusti 2012, sändes 21 september 2012 på SVT)

En del saker går rakt in i hjärtat och berör på djupet. Den effekten har Moa Lignells röst på mig. I samma sekund som jag hör henne sjunga, förs jag i mina tankar till de viktiga personerna, händelserna och sakerna som jag har bevarade i mitt hjärta och min själ. En underbart begåvad och vacker ung kvinna minsann. 

Fladdermöss, EKG & stjärnor

Igår bjöd nära vännen Angelica med sambo till grillkväll på deras altan. Hon med snyggbrynja och påkopplat EKG på sig, han med servicekänslan påkopplad. Maten som serverades var grillad filé, potatisgratäng, sås och sallad. Allt var väldigt gott och väldigt mättande. Lyxkänslan infann sig, för det är lyx att bli bjuden på mat i trevligt sällskap. 

Angelica i snyggbrynja & EKG

Det enda som saknades, främst från värdparets sida, var en och annan morkulla som tydligen hade haft sin flygrutt över deras gård tidigare. Istället fick vi njuta av en och annan fladdermus som svischade förbi. Desto längre kvällen led, desto fler levande ljus och marschaller tände de. Inte blev myskänslan mindre av den absolut underbara stjärnhimlen som visade sig kvällen till ära. Vid ett-tiden begav vi oss hem, mätta, nöjda och relativt trötta.

Upplyst Angelica - som inte gärna vill vara med på bild

Även idag är trött ett av ledorden. Energin är allt utom på topp, vilket medfört att min fåtölj varit välanvänd. Tove, som även hon var med och grillade igår, har använt soffan. Naturligtvis har vi kombinerat dessa extremt jobbiga aktiviteter med kaffedrickande. Kaffe, som Camilla har fått fylla på till följd av denna enorma energibrist. Camilla är även den som har fått stå för matlagningen idag. Hon löste det genom att ta en tur till ett av ortens gatukök, med mig som bisittare i bilen. Mitt krav var att jag skulle slippa gå ur nämnda fordon, vilket jag glädjande nog även slapp. Det var en god måltid hon serverade oss, så trots påföljande halsbränna var den helt klart godkänd. Resterande kväll kommer antagligen att bestå av fortsatt umgänge med min fåtölj, möjligen avbrutet av en och annan hundpromenad. En väldigt lugn dag med andra ord. Lugna dagar är mer än behövligt många gånger, så denna lugna dag har varit en relativt bra dag. 

Henke flyttar hem

Idag hämtade min pappa hem Henkes grejer från skolan. Vi har försökt, Camilla och jag, att förmå oss att hämta dem ändå sedan i slutet av 2010, men inte klarat av det. Det skulle ha medfört ett alldeles för stort bevis på att Henke verkligen är borta, större än vi tydligen klarade av att tvinga oss själva till att konfrontera. Därför har det, hur vi än har burit oss åt, helt enkelt inte varit möjligt för oss att ta steget att åka till skolan för att hämta Henkes alla verktyg, pärmar, papper och arbetskläder. Det beror inte på att vi inte har velat få hem dem, att vi inte uppskattar att få hem dem eller att vi inte vill träffa övriga elever och läraren. Det hade vi gärna gjort, för att få en möjlighet att tacka för allt de har gjort till heder för Henke efter hans bortgång. Det har bara inte fungerat, trots att vi gång på gång bestämt oss, att sen genomföra det. Vi har helt enkelt varit alldeles för rädda för det lidande som kommer av att riva i alla öppna sår, för smärtsamt medvetna om hur ont det gör att än en gång påminnas om all den framtid som Henke inte fick. Idag gjorde därför min pappa det åt oss istället. Han for med värkande hjärta till Henkes skola, träffade Henkes lärare och fick chansen att tacka och föra vårt tack vidare till honom, för att sen olyckligt medveten om situationens bakgrund åka därifrån med de grejer Henke hade tagit med därifrån själv om han fått leva.

Redan i sjunde klass var Henke bestämd på att det var byggprogrammet han ville gå, så han la ner mycket möda och slit för att nå sitt mål. Han lyckades med bravur och började mycket glad och stolt hösten 2009 på bygg i hemkommunen och trivdes som fisken i vattnet. Det gick bra för honom där och han, tillsammans med kompisen Jens som dog i samma bilolycka som Henke, fick som enda byggelever sommarjobb av kommunen 2010. Elever som går byggprogrammet får arbetskläder, nåt bälte som Henke talade om och verktyg vid programstarten. Verktygen ansvarar eleverna själva för att hålla i gott skick och vid avslutat program får de dessutom dessa verktyg.

Eftersom Henke var så stolt över att gå på bygg, så glad över varje dag där, hade Camilla och jag som önskemål att han skulle få med sig det där verktygsbältet han pratat så mycket om i kistan. Henkes lärare, som Henke respekterade högeligen, berättade när han var hem till oss några dagar efter Henkes död, att det troligen inte skulle vara möjligt eftersom Henke inte skulle komma att avsluta byggprogrammet och därför inte kunde få dessa grejer. All eloge till läraren som efter många samtal såg till att Henke skulle få samtliga av sina grejer, trots att han aldrig skulle komma att avsluta sina studier. Dock blev detta inte klart förrän efter Henkes begravning, så bältet kom aldrig med Henke i kistan. Nu är dessa grejer då hemma äntligen. De står i köket och inte ens i min vildaste fantasi hade jag förstått hur mycket saker det rörde sig om.

När pappa var hit med grejerna sov jag, energin är inte på topp så en stor del av tiden går för närvarande åt till vila och, när det är möjligt, sömn. Camilla, som gjort mat, väckte mig på eftermiddagen för att vi skulle äta tillsammans. Jag vimsade yrvaken ner i köket, för att i ögonvrån få syn på Henkes grejer vars anländande jag vid det laget hunnit med att förtränga. När jag vred huvudet för att se efter vad som fångat min uppmärksamhet, fick jag syn på en av Henkes t-shirtar. Där låg den i en låda med alla övriga kläder han haft i skolan, samma t-shirt som jag köpte åt honom en av gångerna vi var i Borlänge tillsammans. Den var, precis som de andra hemkomna kläderna, otvättad och jag kunde inte låta bli att sträcka mig efter den och suga in lukten i mina näsborrar. Den luktade fortfarande lite Henke, min Henke som är borta och som jag aldrig kommer att få se igen. Den luktade mitt barn, min älskade saknade Henke som jag inte har kommit på hur jag ska kunna leva utan i resten av mitt liv. Tårarna av all den saknad jag känner konstant trängde fram, omöjliga att hålla tillbaka. Jag styrde mina steg in på toaletten, skakade i hela kroppen och grät. Som jag längtat efter att känna doften av mina döda barn igen och nu fick jag möjligheten att insupa Henkes doft en gång till, trots att det bara var från en av hans använda förvarade t-shirtar. Det slet i mitt bröst, gjorde ont, sprängde och gick sönder. Saknaden intensifierades ytterligare och känslan av att inte klara av, att inte orka vara utan honom hela livet förstärktes lite till. Samtidigt som det gjorde så otroligt ont, var det en helt ovärderlig gåva. Möjligheten att vara lite nära Henke igen. Så smärtsamt tacksam.

Under kvällen har jag med jämna mellanrum strukit med händerna över Henkes saker, verktyg och kläder, luktat på hans t-shirt, hållit i hans arbetshandskar och försökt stoppa tårarna som inte vill sluta att rinna. Hur ska jag klara mig utan honom hela livet? Min Henke, som stolt deklarerade vid tre årsålder att han när han blev stor skulle bli en pappa, som bemötte det mesta i livet med tålmodigt lugn och en alldeles strålande humor och som älskade att spela bas. Älskade Henke, som numer är så långt bort att doften av honom på en av hans använda t-shirtar får honom att kännas lite närmare. Alla dessa grejer, som han var så stolt över. Alla dessa grejer som nu sliter i våra hjärtan. T-shirten som fortfarande luktar Henke och jag därför aldrig mer skulle vilja sluta snusa på. Älskade barn, älskade Henke. Älskade, så väldigt saknade Henke. Nu är dina grejer hemma. Jag önskar så att du också var det.

Pojken med minnet

Söndag, men inte en söndag som alla andra. Dagen ägnades åt att slipa ett skåp, för att måla det vitt. Naturligtvis undgick inte heller denna aktivitet upptäckt från Mr. Murphy, som i sin vanliga anda jobbade hårt för att försvåra allt som på nåt vis kunde försvåras. Det började med att strömmen inte fungerade i förrådet och carporten, vilket i och för sig inte gjort så mycket om det inte vore för att skåpet stod i carporten. Mumlande orden "trägen vinner, trägen vinner", släpade jag skåpet fram till ytterdörren, ordnade fram en förlängningssladd och började då äntligen slipa. Förutom att allt damm nu for in i hallen, vidare till köket och upp för trappan går det inte att säga annat än att det faktisk gick hyfsat.

Medan jag stod där, djupt koncentrerad på slipningen och mina egna tankar, började hundarna skälla som galningar. Överrumplad som jag blev hoppade jag till och tittade upp, bara för att upptäcka en ung kille i min sons ålder som stod framför mig. Självklart hoppade jag till än en gång, kastade nästan slipen åt skogen och skrek samtidigt som jag stirrade vilt på personen som ploppat upp som från ingenstans. Tre pinsamma sekunder senare hade jag sansat mig så pass att jag slagit av slipen och pressat fram ett lite anklagande hej. Killen log och sa att han försökt få min uppmärksamhet ett tag, men att det inte gått så bra (uppenbarligen!!). Sen hände det som gjorde den här söndagen annorlunda mot andra söndagar. Han sträckte fram ett USB-minne och sa: -här, det är ett USB-minne jag hittat vid spellokalen och jag tror att det är Henkes. Jag tyckte att du måste få det, så därför gick jag hit idag.. Jag sträckte tårögt fram en dammig, lite skakande hand för att ta emot det, tackade och talade om hur glad jag var över att han kommit. Han frågade hur vi mådde och hur det går för oss, sen småpratade vi om Henke en stund innan han gick igen.

Helt plötsligt hade jag i min hand en liten del av Henke, en liten del av min älskade son som jag än inte har räknat ut hur jag ska klara mig utan. Rädd för mina egna känslor om jag skulle titta vad som fanns lagrat i det överlämnade USB-minnet, traskade jag in i köket och blev sittandes på en av köksstolarna innan jag resolut gick ut och fortsatte slipa mitt skåp. Inte förrän flera timmar senare, när skåpet var färdigslipat och insläpat i köket för målning, vågade jag mig på att stoppa in det i datorn. Jag möttes av bilder på Henke, musikstycken som han brukade spela på sin älskade bas som han döpt till Lina och lite annat smått och gott som var så typiskt min son. Det var som att höra viskningar från honom, som om han var lite nära igen eller som om han skickat en hälsning från där han befinner sig nu. Trots att tårarna rann och känslan av förlorad, saknad och borta för alltid förstärktes medan jag tittade, blev jag samtidigt varm i hjärtat. En liten, liten men väldigt värdefull stund kände jag en fläkt av att ha min Henke hos mig igen och det är värt alla tårar i världen.

Jag blir ofta imponerad över hur modiga många ungdomar är och den här dagen var definitivt inget undantag. Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet över den unga killens mod att gå hem till oss med Henkes upphittade USB-minne, för det krävs mod att våga göra det. Det är bara de som har mod nog som faktisk vågar söka upp nån i stor sorg, i ett ärende som med stor sannolikhet kommer att leda till att starka känslor rörs upp. Den här unga killen vågade det som många vuxna skulle dra sig för att göra och han gjorde det dessutom på ett suveränt sätt. Det är stort, så stort att till och med Mr. Murphy chockad höll sig undan resten av dagen. All respekt till pojken med minnet för att han lät oss få en liten stund med våran Henke igen.