Kärlek på kyrkogården

Vinterfix vid Carros & Henkes gravar, eller som Camilla beskrev det på Facebook - fixade lite hos kärlekarna idag, det känns.

Det är sorgligt att vi för att vara samlade i det som tidigare var synonymt med oss, numer måste åka till kyrkogården. Det är där Carro och Henke är nu. Åtminstone är det där deras kroppar är, så det är dit vi får lov att bege oss, Camilla, Emelie och jag, för att vi som vi brukade vara, ska vara på samma ställe. Det är ingen rolig känsla att besöka två av sina barn eller syskon, som det är för Camillas och Emelies del, vid deras gravar. Det gör ont, sliter upp sår som aldrig kommer att läka och får alla smärtsamma känslor, all trasighet och förnimmelsen av att inte längre vara hel att rusa till ytan med full kraft. Den plågsamma sanningen slår emot oss varje gång vi kommer dit och ser Carros och Henkes namn lysa mot oss från den vackra svarta gravstenen som har formen av ett hjärta. Det är därför vi har så svårt att företa oss den korta resan som vägen dit innebär. Vi orkar inte med att hantera alla känslor av sorg och saknad som väller fram av den påtagliga påminnelsen om att de är borta som deras gravar utgör. Därför drar vi oss i det längsta för att åka dit. Idag har vi ändå varit där, samlade allihop igen, alla vi som i Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag. 

Det var så gott som mörkt när vi kom dit. Mörkt, regnigt och tomt på människor. Det är så vi vill ha det. Vi vill vara ensamma när vi är där, själva med vår sorg och saknad. Ifred med de sysslor vi har där att göra. Idag fixade vi inför vintern, tog bort gamla blommor sedan sommaren som vi fram till i dag inte förmått oss att åka dit för att göra, satt dit enris, mossa, ett vackert hjärta med en ängel som Camilla köpte igår, ett annat hjärta som vi haft sen tidigare och lyktorna som vi har köpt speciellt till deras gravar. Emelie var ledsen, på gränsen till otröstlig, och stora tårar trillade ner för hennes kinder medan vi var där. När vi fixat klart allt vid Carros och Henkes grav, tänt ljusen och var på väg därifrån, hulkade hon fram: – jag är så ledsen att det känns som att gå sönder här, samtidigt som hon pekade mot hjärtat och halsen. Det är inte lätt att sakna så mycket, inte för någon och inte för en nioårig liten tjej som stått sin numer döda storebror närmast i världen. Det är inte lättare för en 20-årig tjej att sakna sin storasyster och bästa vän och sin lillebror och närmast förtrogne heller och det är definitivt inte särskilt lätt för ett trasigt mammahjärta att både sakna två av sina älskade barn och samtidigt se sina kvarvarande två så otroligt ledsna och trasiga. Ändå kändes det nästan som om jag kunde förnimma Henke gåendes bredvid Emelie, med sin arm runt hennes axlar, huvudet lite på sned och pannan oroat rynkad när vi vandrade ut från kyrkogården. Ändå kunde jag nästan känna Carros otroliga utstrålning strömma mot mig där hon svassade fram på sitt säregna sätt bredvid Camilla där vi gick. Ändå, trots all sorg, smärta och saknad, är jag säker på att de är hos oss ofta och att vi kommer att träffas igen. Ändå vet jag att kärleken till dem, till Carro och Henke, alltid finns kvar i Camillas, Emelies och mitt hjärta och att utan dem är ingen av oss längre hel. Sånt är det som mal på i ett relativt slitet mammahjärta på väg ut från kyrkogården, efter att ha fixat lite hos kärlekarna. De kärlekarna som inte längre är med oss i livet.