Tårar i snön

I förrgår när vi satt vid matbordet i skymningen efter en ganska jobbig dag känslomässigt, inte för att den inneburit nåt speciellt utan för att det är höst, grått, snart november och sen december, sa yngsta dottern Emelie: - jag gråter jämnt när det snöar.. för att jag tänker på det som hände Henke och för att jag är rädd att det ska hända nån annan i familjen nåt också. Min insiktsfulla lilla nioåring, som redan varit med om så mycket och dessutom lärt sig att sätta ord på sina känslor. Hon är modig som gör det. Under en ganska lång tid efter Henkes död vågade hon inte säga så mycket om vare sig hur hon kände eller de funderingar hon  hade. Hon vågade inte göra det av hänsyn, till mig och till Camilla, och av rädsla för att göra oss ledsna. Därför tryckte hon ner alla sina ledsna känslor in i det längsta, bar dem själv i tysthet så länge det gick, tills tårarna ändå kom och det inte gick att hindra dem från att komma längre för henne. Sedan ett tag tillbaka nu, efter ett antal samtal tillsammans med mig, Camilla och prästen, har Emelie förstått att det är helt okej för henne att prata och fråga om allt hon bär inom sig. Så hon är modig, Emelie. Hon har fått lov att både utvecklats enormt personligen och bearbeta en hel del saker redan. Fler än många vuxna gör under hela sitt liv. Jag beundrar henne ständigt för alla dessa enorma kliv hon tar och för att hon klarar av att ta dem, samtidigt som hon fortsätter att vara den nioåring hon är med allt vad det innebär. Det var hur som helst ovanstående incident som satte igång kvällens aktivitet i förrgår, en aktivitet som dessutom medförde att i december kan en av sakerna på listiga listan prickas av. 

Emelies ord fortsatte att mala på i mitt bakhuvud medan kvällen gick. Det är en jobbig tid, jobbig för Emelie, för Camilla och för mig. Så gott som allt påminner om dem vi saknar, om dem vi aldrig mer får se. Det var hennes ord som fick mig att börja sväva runt i cyberrymden på jakt efter nåt som det går att se fram emot och nåt som bryter den vardagliga grå ledsenheten, som dessa månader annars innebär. Så plötsligt dök det upp en bild på ljus, glädje och en sagolik känsla, ett avbrott i allt grått och en stunds vila från det som annars påminner om allt vi helst inte vill komma ihåg. Bilden var en av många från "jul på Liseberg". Det fanns bara ett att göra. Jag bokade hotell, ett rum till Camilla, Emelie och mig och ett rum till Tove, hennes äldsta dotter Eve och hennes yngsta dotter Johanna. I december åker vi till ljusen, karusellerna, spökhus och Universeum. En natt blir vi borta, men det räcker för att det ska finnas nåt att se fram emot. Det räcker för att göra den tid på året som är som tyngst, lite lättare. Dessutom är det en av de saker som står med på Toves och min "att göra en gång per månad som är lite mer än vardag-lista", men det upptäckte vi efter all bokning och smygtitt på alla ljus. En bonus helt enkelt, men den största bonusen var att se Emelies glittrande leende när jag visade henne bilderna på vad vi kommer att företa oss då i december. 

Jul på Liseberg - bilden tagen av Stefan Karlberg, Liseberg