Mänskliga cyklopögon

Bra dagar, dåliga dagar, irriterande dagar och så idag. Dagen före imorgon och dagen efter igår. Idag är det påtagligt och gör ont. I morse mötte jag lastbilen, vilken jag i vanliga fall klarar av att se. Idag gick inte det så bra, så jobbdagen startade med cyklopögon. Igår var jag trött på mänskligheten, idag är det tvärt om. Dagen idag har mestadels kantats av härliga människor, såna som bjuder på sig själv och är alltigenom trevliga. Humöret och tron växlar med andra ord snabbt, men den här tiden på året brukar vara så.  

Emelie har bakat pepparkakor tillsammans med sin mormor idag. Det är kluvet för henne och hon har tydligt deklarerat att imorgon tänker hon inte baka någonting över huvud taget. När Henke dog, för fyra år sen imorgon, bakade hon pepparkakor och det ska hon aldrig mer göra det datumet säger hon. 

Jag träffade en kvinna under dagen som själv förlorat ett barn för relativt många år sedan. Hon berättade om sin sorg och om att det aldrig slutar att göra ont. Jag tror henne. Efter dessa år är min smärta allt utom mindre. Fast det är ändå skönt att träffa dem, dessa människor som har liknande erfarenheter och som bär på den typen utav sorg. I deras ögon finns öppenhet och förståelse, den typen av förståelse som bara finns hos dem som själva varit med om det värsta en förälder kan vara med om. Andra människor försöker förstå, åtminstone de som vågar. Det krävs nämligen mod att möta livsberättelser som kretsar kring barns död, kanske för att det påminner om att det som inte får hända kan hända ändå. Alla klarar inte av att hantera det, åtminstone är det min erfarenhet. Det finns förstås de som klarar det och dessa människor gör det bra. Jag har tur för jag har många så bra människor omkring mig. I övrigt är livet tröttsamt och jag irriterar mig på den ständigt närvarande tröttheten. Den undrar jag om jag någonsin kommer att acceptera?   

Större än rädsla

Modig och stark <3

Oräkneliga är de gånger jag har förundrats över mina barn. Samtliga av dem besitter en enorm inre styrka och ett väldigt mod. Det visar sig och har visat sig på lite olika sätt och vid många olika tillfällen, men det visar sig alltid och har alltid visat sig. Jag är otroligt stolt över dem, över alla mina fyra väldigt starka och enormt modiga barn. I fredags visade Camilla upp sin inre styrka, sin inre känsla för att göra rätt oavsett den egna rädslan och ett enormt mod. I fredags begravdes Axels. 

Axel är en av Camillas viktiga vänner, en vän som finns i en stor del av hennes hjärta och som är en av dessa fina människor man stöter på då och då i livet. Camilla och Henke träffade Axel första gången när de var på Peace and Love tillsammans. Det var då Henke tyckte att det mest passande vore om Axel tatuerade in sitt namn på sin axel, så det gjorde han. Det var Axel Camilla åkte och hälsade på när hon begav sig av till Småland. Han fick Camilla att skratta trots att livet inte direkt var vackert för henne. Axel är 22 två år, eller han var det tills för några veckor sen. Han kommer aldrig att bli 23 år och det var hans begravning Camilla var på igår.

Camilla åkte dit trots att jag vet hur mycket det kostade henne. Senast natten innan ringde hon mig och var väldigt  ledsen och minst lika rädd. Ingen av oss har varit på begravning sen Jens, Henkes kompis som omkom i samma trafikolycka som Henke, begravdes. Det krävs en del av oss bara att gå in i kyrkor eller på kyrkogårdar nu för tiden, så att gå på begravning kräver massor. Framförallt kräver det mycket mod. Jag är inte säker på att jag skulle ha klarat av det så bra, men det gjorde Camilla. Hon struntade i sin egen rädsla för att inte klara av att hålla ihop och visade sin vän och hans familj den respekten att hon tog ett sista farväl av honom. Jag är otroligt imponerad över hur modig hon är, för det är bara en väldigt modig, osjälvisk och stark människa som klarar det hon gjorde igår. Min starka dotter, ett av mina väldigt starka barn, det går inte annat än att vara förundrat tacksam över att få ha en sån människa i sitt liv och det är mitt barn. Det är en av alla orsaker till att jag älskar henne så. Fast jag skulle förstås älska henne oavsett, hon är ju, som sagt, ett av mina barn.  

Skumt på nåt vis

Vackra glittervärld

Världen är en förunderlig plats. Den innefattar så mycket, som bland annat otrolig sorg, väldig glädje, outsägliga fasor, enorm lycka, extrem misstro och osjälvisk kärlek. Varje dag förfasar jag mig över hur människor beter sig mot varandra, mot djur och mot jorden när jag läser i tidningar eller liknande. Varje gång blir jag lite utmattat uppgiven på mänskligheten och dess beteenden och funderar alltid över hur egot kan få ta sån stor plats hos en del. Fast samtidigt förundras jag lika mycket varje dag över vilka otroligt underbara människor det finns. Så mycket stöd, medmänsklighet och välvilja. Det är när jag tittar i närheten, på dem jag har omkring mig, det är då jag inser det väldigt storslagna och otroligt speciella och väldigt värdefulla i att vara människa. Jag har tur, jag har så många underbara människor omkring mig. Det är en ynnest och när jag tänker på det går det inte att känna annat än tacksamhet.

Ljus för Henke igår

Ta bara igår. Igår var en tung dag. Alla dagar är tung i den bemärkelsen att Carro och Henke är borta, men bland annat årsdagar är, hur ologiskt det än är, tunga på ett väldigt påtagligt sätt. Om jag vore själv i världen vet jag inte om jag skulle orka stå upp en gång, men jag har som sagt tur. Jag har alla dessa underbara omkring mig, alla dessa som ger så mycket stöd, omsorg och kärlek på olika vis när det behövs. Det är stort. Idag är inget undantag, utan ta bara idag också. Dagen startade, förutom med en ofta återkommande försovning, genom att en alldeles bedårande människa kom in på mitt kontor och sa snälla saker, gav mig en kram och himmelskt goda hembakade saffransbiscotti. Den fortsatte med att min mamma räddade upp ett för mig svårlöst ekonomiskt dilemma, som har inneburit en hel del oro sen det dök upp. Det gjorde hon dessutom trots att det antagligen medför en relativt spartansk jul för oss båda. Efter jobbet startade inte min bil, så mitt ex tillika Emelies pappa kom och hjälpte mig att få igång den, pumpa däcken och tvätta av bilrutorna. Sen åkte vi hem till hans föräldrar och drack kaffe, kikade på nåt tv-program och bara njöt av tillvaron i skenet från brasan i deras kamin. Under en rast på jobbet hade jag förmånen att bevittna ren osjälvisk vänlighet riktad mot en medarbetare från en annan medarbetare, vilket faktiskt också är en ynnest att få vara med om. Det finns så mycket värme, stöd och otrolig osjälviskhet i min omgivning och det går nog inte en dag utan att det är synligt på olika vis. Tacksamhet är faktiskt en relativt ihållande känsla.

Exsvärmors vackra växthus prytt med julgran  

Emelie diskuterade sin dag med mig när vi åt kvällsmat tillsammans. Det hade varit en del bråk i skolan mellan några och hon gillade det inte. Framförallt gillade hon inte att en del av killarna i skolan alltid använder sig av knuffar, nypningar osv. när de inte riktigt går som de vill. Hennes helt suveräna, och roande, kommentar om det hela var: varför kan de inte bara ägna sig åt nåt annat, som att tvätta håret på varandra och diskutera igenom saken! Jag älskar dessa samtal med mina barn. Alltid kommer det nåt utlägg som får ögonbrynen att höjas och det verkar hålla i sig oavsett ålder. Underbart är vad det är.

Förundrad 

Imorgon står Experium med en del av kollegorna på schemat. Saunavärlden med alla dess upplevelser och en terapeut är vad som väntar. Morgondagen kommer nog att vara relativt angenäm på det viset. Imorgon är även den dagen en person, som jag bryr mig väldigt mycket om och som befinner sig i en situation som inte är alldeles lätt att befinna sig i eller att hantera, ska genomföra ett måste i situationen. Ett måste som antagligen kräver en hel del mod och styrka, så mina tankar finns med där. Jag önskar att det gick att göra nåt, att hjälpa. Styrka och kärlek till dig! 

Startade med tårar

Dagen idag började, naturligtvis, med total sömndruckenhet, Emelies babblande och hundarna som hade idéer om att de skulle gå ut även idag. Emelie, som var lite mer vaken än vad jag var, tog på sig rollen som hundpromenerare och gick ut. Eftersom även hon var lite trött, tog hon en och en hund, istället för all tre samtidigt. Det innebar för min del att efter varje hund som var ut, hade vi diskussioner om huruvida hon skulle använda hundsele även på nästa hund, vilken hundsele som skulle användas och så vidare. Jag i min tur, som redan vid dagens uppvaknande var i läget inte helt på topp, är aldrig särskilt talför precis när jag vaknat. Därför kände jag hur jag redan innan Emelie kom in med sista hunden hade börjat spänna käkarna av viss irritation. När hon kom in, sa hon dessutom i en lite sur ton: du har fått post! Sedan Carro och Henke dog, har jag en komplicerad relation till såväl postlåda som viss post. Varje gång det ramlar in ett brev med ordet dödsbo efter Carros eller Henkes namn, kastas jag ner på knä av att läsa det och vid det här laget har jag lärt mig den hårda vägen att det aldrig tar slut på brev av det slaget. Rätt som det är, när jag är som minst oförberedd, så kommer det ett nytt. Därför drar jag mig i det längsta för att hämta posten, så har även den här veckans posthämtning fungerat. Med andra ord har jag inte hämtat posten alls. Så idag när Emelie kom in med den i kombination med en mindre glad ton, stålsatt jag mig för att få ett av alla dessa brev jag inte vill ha. Fast idag ville jag ha posten idag, visade det sig. Faktiskt så blev jag både rörd, glad och började gråta när jag fick min den. 

Med posten var det ett vitt kuvert där adressaten Ullis kort och gott var textad i rött. Jag fick upp ena hörnet av kuvertet först och ut i min hand gled ett halsband med ett hjärta och fyra änglar i olika färg, en röd, en lila, en ljusblå och en rosa. Direkt jag såg änglarna började mina tårar att rinna. Jag förstod vad änglarna står för, de symboliserar mina barn. Alla mina fyra barn, som jag älskar så. Jag öppnade resten av kuvertet och fick fram det ganska kortfattade, men otroligt gulliga brev som var med. Jag hade uppfattat det rätt, änglarna var mina barn. Det fanns ingen avsändare, men jag har mina aningar. Hur det nu än är, så: TACK!!!

Ännu mer rörd, ännu mer gråtandes läste jag brevet. Till och med Emelie var rörd. Vilken otrolig start på en dag som var på väg att gå i totalt mörker. Ett brev med fyra änglar senare så blev den, visserligen väldigt tårdrypande, men även så mycket mer ljus. Så igen: TACK! 

Å så kom människorna

Gårdagens livskvalitet

Det var en bra dag, så kom människorna. Det känns som en bra beskrivning av de senaste två evighetslånga dagarna. Vilken otroligt lång vecka det har varit och då har det ändå bara gått två dagar av en kortare arbetsvecka än vanligt. Det har varit en del turer dessa dagar, turer där den mänskliga interaktionen sätter käppar i hjulet. Det är inte ens tänkt att det ska vara käppar alla gånger, men där det är många människor är det även många omedvetna käppar vilket varit väldigt tydligt för väldigt många de senaste dagarna. Så får det vara, det måste nötas lite för att en del saker ska falla på plats. Fast idag går det inte att prata om nåt omedvetet eller nåt nödvändigt nötande. Idag började nämligen dagen genom en föreställning i det mänskliga spelet i lägre tappning. Lägre tappning innebär alltid att någon far illa, på grund av någon annans litenhet och så var fallet även idag. Det var ett sånt lägre spel jag och några fler ofrivilligt blev åskådare till. Det går inte att göra mycket annat än att finnas som stöd, men nog är det otroligt att vuxna människor faktiskt tar sig rätten att försöka bryta ner någon i sin omgivning. Jag blir inte längre förvånad av att sånt förkommer, jag har sett det på nära håll för inte alls länge sen. Däremot förvånar det mig varenda gång sånt händer, att människorna är de som anser sig vara mest utvecklade på den här planeten. Det var starten på den här extremt långa tisdagen, som rent klockmässigt inte har haft en endaste timme mer än någon annan dag.

Dagens livskvalitet

Därefter var det en dålig dag, så kom människorna. Dessa underbara människor som det också finns en hel del av och som inte gör annat än att förgylla även extremt långa dagar. Det finns en bunt av såna underbara människor runt omkring mig. En stor del av den kategorin finns på mitt jobb och det var de som tack och lov tog över scenen, vilket är väldigt behövligt dagar som denna. Trots alla underbara var det inte alldeles lätt att hitta positiviteten igen. En start som innefattar usla rolltolkningar i en väldigt sjaskig pjäs i kombination med energibrist, medför ofta just det problemet. Inte blev det lättare av det telefonsamtal av hjärtskärande karaktär, som jag tog emot på eftermiddagen heller. Efter det samtalet gick jag helt enkelt hem. På vägen hem var dagen så där, så kom det människor igen. Snabbt gick den från så där till irriterande dryg, den här gången till följd av interaktion som medför att jag hamnade i val jag inte riktigt orkar med för närvarande. Det var droppen. Stegen hem var snabba och långa, energinivån var i botten och humöret kan, i bästa fall, beskrivas som gnälligt. Väl hemma kom Emelie mig till mötes. Emelie, som är alldeles strålande och underbar, fick snabbt humöret att vända från vad det nu kan kallas till åtminstone relativt neutralt. Därefter var det en bra kväll och inga fler människor kom.  

Skjut mig!!!

Inför gårdagens föreläsning

En del dagar är helt enkelt jävligare än andra. Kanske är det beroende på att de är lite jävligare som vissa inslag har en mer negativ inverkan än vad de borde, eller kanske det bara beror på att energin är slut och dagen och dess inslag därför har en mindre positiv genklang i tillvaron än andra dagar. Hur det nu än är, så har den här dagen varit en jävligare dag. Till att börja med startade den extremt tidigt och för dem som känner mig, kommer det inte som nån överraskning att väldigt tidigt inte kan kombineras med suveränt i min värld. Det har även varit en dag när jag träffat människor. Det gör jag i och för sig väldigt ofta, men väldigt ofta är det imponerande människor på ett eller annat vis som jag möter i olika sammanhang. Jag älskar att imponeras, det ger mig hopp om världen. Lika mycket som jag älskar det, avskyr jag att utsättas för motsatsen. Dagen idag som är en jävligare dag, ramlade motsatsen i singularis omotiverat i min och andras väg. I och med det blev det återigen väldigt tydligt att negativitet sprider sig som ringar på vattnet, varför jag efter studien av nämnda fenomen begav mig hem på lunch i ett miserabelt tillstånd. Åtminstone var det miserabelt om miserabelt definieras som mindre imponerad av tillvaron.

Utsikten under kris och utveckling

Väl hemma stötte jag ihop med dagens inhämtade post. Om dagen var jävlig innan, var det i den sekunden den blev en jävligare dag. Med posten kom nämligen ett brev av ekonomikaraktär, som i extrem fart slungade mig till den personliga konkursens brant. Det var även i den sekunden jag drabbades av total trötthet och skjutmig-syndromet. Ett syndrom som sedan suttit i resten av dagen. Fast mitt i all miserabel vapen-inventering går det inte att förneka att jag även idag har haft med väldigt många underbara människor att göra, människor som har imponerat på olika vis och som fått mig att känna mig lyckosam. Så många underbara människor det finns, så många kloka människor det finns och vilken tur jag har som har så många av dem omkring mig. Vilken tur också att miserabelt skjutmig-syndrom leder till att former för att avreagera sig krävs, så turligt att det just den här jävligare dagen antog formen av hysteriskt golvskurande. Nu är jag fortfarande i stadiet för skjut mig, men jag har åtminstone himla nyskurade golv.

Anette

Kanske går det att prata om en uppblossande kris efter dagens post. Turligt nog, kanske som en förberedelse på att livet hade lite mer av krångel att ge, var jag tillsammans med Anette på en föreläsning om kris och utveckling igår. Där framfördes budskapet om att kriser, om man tar sig ur dem, leder till utveckling, att livet blir mer fyllt av liv efter en kris och att liv innefattar de små sakerna efter en kris. Det var en trivsam tillställning, med klokord kombinerat med musik. En av låtarna som spelades var Eric Claptons if I see you in heaven. När Carro skulle begravas, var Henke riktigt bestämde på en sak. Det var att just den låten skulle spelas på hennes begravning. Naturligtvis spelades den därför på Carros begravning och eftersom den var viktig för Henke, så spelades den även på hans begravning två år senare. Igår när jag hörde den igen, hamnade jag åter i kyrkan i minnet. Jag åkte tillbaka till synen av två vita kistor, som innehöll två av de viktigaste personerna i min värld med två års mellanrum och naturligtvis gick jag sönder igen. Kanske nån som känner mig väl såg det på mig, antagligen såg Anette det som inte bara är Anette utan även den präst som begravde både Carro och Henke och har varit med i mitt liv på olika vis ändå sen Carro försvann. I övrigt syntes det inte på mig att alla bitar som jag konstant jobbar för att hålla ihop återigen slets isär och spreds åt alla håll, inte ens mina kvarvarande barn såg det på mig när jag kom hem. Ingen såg det nog så väldigt tydligt idag, en dag som var en av de jävligare dagarna, för det är just det som är grejen. Det syns inte alltid när en människa går från något så när ihopfogad till spridda fragment, som det tar enorma mängder energi att försöka foga samman gång på gång. De som såg det tydligt igår var hundarna och kudden. Hundar och kuddar bryr sig inte om ifall man inte längre är hel, de bryr sig inte om att fragmenten av det man en gång var yr omkring eller att tårar blöter ner pälsar och kuddvar. De ligger tålmodigt nära och väntar på att de första bitarna ska ramla på plats igen och kanske fogas samman och de vet att de bästa de kan göra är att bara finnas där. Kravlöst, kärleksfullt och helt utan dömande. Kanske det, att inget höll ihop de delar som tidigare var jag, utgjorde en del av att dagen idag var en jävligare dag. Kanske det var en del i att närheten till den vandrande negativiteten i singularisform hade en så stark inverkan och kanske det hjälpte till för att få mig att hamna i skjutmig-stadiet efter ekonomikatastrofens inträde i mitt liv. Hur det nu än är med det, så vet jag att det kommer att ta mig lång tid och mycket energi att plocka ihop mig själv igen och jag vet att den ekonomiska aspekten av det hela inte kommer att vara till nån vidare hjälp i det arbetet. 

Upplysande mänskligt

Usch vilken dag det har varit. Hemgjord pizza, godis och trivsamt umgänge, men jag har nästan krupit ur mitt eget skinn. Hela mitt inre är i uppror, kanske efter torsdagens KBT-session eller bara för att livet numer är så då och då. Förutom krypandet, rastlösheten och det totalt orationella i alla humörsvängningar, har det varit en bra dag. Det var för den delen en bra dag igår med och dagarna har varit fylld med underbara människor.

Igår kom till exempel en kollega in på mitt kontor och sa att han tycker att det är fantastisk att jag är så glad och positiv, trots att jag förlorat två av mina barn. Det gjorde mig glad att höra, faktiskt till och med lite rörd. Lite senare under dagen, efter jobbet med andra ord, kom en av de viktiga personerna i mitt liv på besök Hon gav mig en underbar Buddha och en lika underbar matchande ljuslykta, i kombination med att hon sa en mängd riktigt trevliga och snälla saker till mig. Än en gång den dagen blev jag både rörd och glad. Framåt kvällningen kom ytterligare en nära vän på besök, ställde sig och gjorde en indisk kycklingrätt och bjöd mig och Camilla på. Därefter ordnade samma person upp disken. Det är trevligt, för att inte säga lyxigt, att ha såna underbara människor omkring sig. Idag kom gårdagens kycklingkock och fixade hemgjord pizza, som vi åt tillsammans. Det var minst lika uppskattat som gårdagens kokkonster. Under eftermiddagen var jag ut med hundarna bara för att få se samma tant, som tidigare skrikit åt mig genom ett fönster, komma gåendes mot mig. Jag erkänner att första tanken faktiskt var, vad är det nu då? Den tanken var faktiskt alldeles felaktig. Tanten var trevlig, beundrade mina husgudar och berättade en del saker från sitt liv. Som sagt så har de senaste dagarna varit fyllda med underbara människor och modiga människor – för det är modigt att säga såna saker som jag fått höra de senaste dagarna och det är modigt att gå fram till en person man tidigare skrikit åt och vara trevlig. Så såna har de senaste två dagarna varit, fyllda med mod, vänlighet, kokkonster och underbara människor, samtidigt som mitt inre nästan fått mig att krypa ur mitt eget skinn. Somliga dagar ter sig livet lite motsägelsefullt, må jag säga.   

I am

Vilka dagar det är. Underbart lediga, soligt vårlika och tillsammans med suveräna människor. Inte blir tillvaron sämre av att Camilla är fortsatt husmoderlig och lagar frukost, lunch och middag i kombination med att hon även diskar upp efter alla måltider. Själv läser jag, torkar golv och ser på film. En film Camilla och  jag sett under dagen heter I am och den var riktigt, riktigt bra. Filmen är en dokumentär, gjord av Tom Shadyac, som ställer frågorna: vad är det för fel på världen och vad kan vi göra åt det. Imponerande, berörande och jag kan inte annat än rekommendera, eller nej det är fel ord, uppmana alla att se den! I have och kan även säga efter att ha sett den: I am!

Avundsjuka människor

Frukost på sängen serverad 06.15

Antagligen tänker de människor som vet vem jag är när de möter mig: vilken lyckosam sate! I alla fall är det vad folk borde tänka när de ser mig. Naturligtvis inte vad gäller alla aspekter av livet, men när det kommer till de människor jag har runt mig. När andra tänker på det borde det inte finnas nån annan beskrivning i deras huvuden, som stämmer bättre än just lyckosam sate. Det är vad jag är. Det är lyckosamt att ha så många underbara människor i sin närhet, som jag har. Alla dessa vänliga själar som vimlar runt i mitt liv, finns där i vått och torrt, i glädje och sorg. Igår var det i glädje. Igår fyllde jag år och eftersom jag är den lyckliga sate jag är hade jag alla dessa suveräna närvarande i mitt liv, som dessutom gjorde allt möjligt för att förgylla min tillvaro och världen i stort. Vad sägs om att bli serverad frukost på sängen klockan 06.15 av en älskad men fasligt morgontrött Camilla? Eller att komma till jobbet första dagen efter en hur lång sjukskrivning som helst och mötas av paket, kort och ljus från de underbara damerna under pseudonymen "växelhäxorna"? Kanske det inte är alltför svårt att förstå glädjen över att komma hem från jobbet och ha fått hela hemmet städat av de älskade döttrarna och exet Magnus, som även fixat till sängen efter målningen och ställt den på plats? Ja, för jag har målat en säng, den är numer vit efter att ha levt några år som brun. Nu är det dessutom den jag sover i från och med igår. Magnus ställde den på plats och Camilla bäddade rent tills det var dags att sova. Om inte det är lyx, så vet jag inte vad som ingår i den kategorin. Det var inte mindre lyxigt att Tove, Johanna och Patrik stod för tårtbaket av tre stycken tårtor eller att Camilla hade bakat hallongrottor. Efter arbetet blev det fika hemma hos oss i sällskap med Camilla, Emelie, Tove, Johanna, Patrik, Majan, Hasse, Ebba, morsan, Emma, Thomas, Anita, Magnus och farsan. De kom med blommor, änglar, choklad och sitt underbara umgänge. Jag är som sagt en lyckosam sate!

Mitt i allt det glada, det roliga och varma, fanns förstås den enorma saknaden efter de två som också borde ha varit med. Carro och Henke som alltid finns med i mitt hjärta och mina tankar, igår likaväl som alla andra dagar. Fast igår fick jag ett besked till mig. Inte från Carro eller Henke, men om nåt som rörde i alla fall en av dem. Det kanske låter konstigt, men som mamma oroar man sig. Till och med när två av ens fyra barn har dött oroar man sig även för dem som är döda. Det finns så många funderingar, som det är svårt att få svar på. Det finns lika många rädslor, som det finns funderingar. En rädsla tillika en fundering är om de farit illa när de dog. Naturligtvis har de farit illa, de är ju inte vid liv längre. Men ändå så vill man som mamma att det ska ha varit så smärtfritt som möjligt för dem när de dog, att de ska ha sluppit haft ont, varit onödigt rädd osv. Jag kan inte ens tänka mig hur Carro hade det, mörkt kallt vatten, ensam och klar med livet. Det gör ont att veta att jag inte kunde hjälpa henne, inte kunde trösta henne eller få henne att ändra sig. Det gör ont att veta att hon for så illa i livet och antagligen gjorde det när hon dog med. Ingen förälder önskar sina barn att må så. När Henke dog, dog han snabbt. Åtminstone är det vad de som vet och kan säger och jag litar på att de har rätt. Kanske hann han inte ens uppfatta vad som hände innan det svarnade för honom och hans 17-åriga liv tog slut, men det är inget jag någonsin kommer att veta med säkerhet. Jag hoppas att han slapp känna nåt eller märka nåt, jag hoppas att han hade det roligt och var glad in i det sista. Därför kändes det bra när en person från räddningstjänsten, som var med vid olycksplatsen där Henke och Jens omkom, berättade att Henke sett lugn ut när de kom fram. Tack till dig som berättade! 

Uppradade godingar bland godbitarna

En del av de underbara

Magnus, pappa & Patrik

Rättställd & nybäddad

Hasse i sitt rätta element

Våga visa, våga se

Det sägs att en människas ögon är själens spegel. Kanske är det precis så det är. Ibland, om man verkligen vågar se och får förmånen som ett sådant förtroende är, går det att få en hel historia berättad för sig genom att titta in i en annan människas ögon. Ibland kan historien om ett helt liv, den personens liv, ditt eget liv och de delar ni har gemensamt i livet, berättas genom ögonen. Bara under de senaste dagarna har jag sett historier rullas upp för mig, historier om att kämpa, om en otrolig smärta, om förlust, trötthet och om väldig styrka. Historier jag känt igen, historier jag förstår och historier som det krävs mod för att dela.  I fredags tittade jag in i en kvinnas ögon, som först visade mig glittrande vardagsglädje, men som vid frågan om hur det var med henne lät masken av vad de flesta vill se rämna och visade mig den hårda verklighetens smärta och det mående, som ständigt ligger där alldeles under ytan för dem som vågar se. Ögonen sa allt, berättade om hennes enorma sorg, försök att åter kunna leva, om sökandet efter någon form av glädje igen och om en saknad som ord aldrig skulle kunna göra rättvisa. Hennes ord innehöll inget av det, utan bestod bara av korta fakta. Hon mådde så där och det var jobbiga datum nu. Hon behövde inte heller säga nåt mer, jag visste vad hon menade och förstod vad hon egentligen sa. Det gör ont att sakna ett barn som dött, det är smärtsamt att gå sönder och aldrig mer kunna bli alldeles hel och det tar väldigt mycket energi att försöka leva igen. Idag under kvällens tidigare timmar, fick jag en liknande historia berättad för mig av en annan kvinna i samband med en kort hundpromenad i kylan. En historia om samma väldiga smärta och enorma saknad varje dag under trettio år, om trösten en starkt lysande stjärna kan ge, om kärlek som aldrig försvinner till ett älskat barn som gått bort, om hur det är att för alltid se världen silas genom anleten på de barn som förlorats, om att för alltid bära dem med sig i hjärtat och om trasighet som aldrig går över, men som man får lov att lära sig att leva med. Den här gången innehöll historien mer ord, men fortfarande var det ögonen som sa det viktigaste och som underströk allt som sades. Två kvinnor och två olika historier, men ändå så lika. Jag vet vad de pratar om. Jag vet hur de känner. Det jag ser i deras ögon är detsamma de antagligen ser i mina, de gånger jag är modig nog att våga låta masken som de flesta vill se rämna och har orken att dela det innersta av mig med nån annan. Det behövs inte mer, det räcker med att få tillgång till, bli insläppt och att våga visa och se. Så ögonen kanske är själens spegel, åtminstone är det så jag ser det. Åtminstone är det vad jag ser.

Vittnesmål, i helvete!

En av ägarna av mitt hjärta, med ett hjärta till mig.

Under ett dygn kan en hel del eller ingenting hända, kanske beroende på vad man räknar till nåt. Mitt sista dygn har innefattat en del av nåt och nåt som i lite blandat. Polisen har ringt och tagit upp vittnesmål, det var en trevlig kvinna som ställde en del frågor. Jag svarade snällt på allt, men var väl kanske inte till så väldigt mycket hjälp. Emelie har gått sin första dag i skolan efter jullovet. För henne var det pirrigt och det var en lite nervös tjej med blandade känslor, som begav sig av mot klassrummets ingång. Efter skoldagens slut var de blandade känslorna borta och dagen hade visat sig vara så bra, som bara första skoldagar kan vara. Camilla har satt mig framför datorn för att höra på en låt av Fronda, vilket ledde vidare till en låt av samma grupp som Carro brukade lyssnade på ofta. Till en början kom jag inte ihåg varför den var så bekant eller vart jag möjligen hört den, men jag reagerade omgående på den och utbrast: - vad är det här? Camilla besvarade min fråga genom att börja sjunga med i låten, sen sa hon med lite trött röst: - jamen mamma, det är ju en av de låtar Carro brukade spela jämt. I samma sekund som hon sa det kom minnet tillbaka, minnen av en tid när alla mina fyra barn var i livet, när Carro och Camilla stod närmast i världen och spelade musik, bråkade och var bästa vänner i systerform, när Henke tålmodigt stod ut med sina systrars alla påhitt som involverade honom med ett lite snett flin och när Emelie fick se världen genom alla sina tre äldre syskons filtrerade version. En låt kan föra en tillbaka till lyckan, ta slut och slänga en in i skärselden igen. För när minnet sköljt igenom mitt medvetande och lämnade mig kvar med saknaden, var det vad som blev kvar under ett tag. Det var vad Camillas trötta ögon avspeglade också. Hon försökte bryta sin återfärd till helvetet genom att bege sig till en kompis, min skärseld avbröts av att Tove och morsan spankulerande in i vårt hem. Kaffet fick sin beskärda tillbedjan, faktiskt i timmar, mer musik spelades och Tove och jag hade en del djupa samtal medan Emelie tog med sig sin mormor på en shoppingrunda i byn. När hon kom hem hade hon köpt en present till mig och en till Camilla. Jag fick ett vitt hjärta med texten ”världens bästa mamma” och Camilla fick ett armband. Vilken underbar liten dam hon är, vår Emelie.

Framåt kvällningen var vi bjudna på mat, så vid sju begav vi oss hemifrån. Det var god mat och trevligt sällskap, så kvällen var av lyckad karaktär. Därefter var det bara att snabbhandla hö, frukostbröd och en mängd frukt innan Emelie stoppades i säng och nytt kaffe sattes på. Kvällen förflöt nämligen i form av ett lite sent kafferep, med djupa diskussioner om Carro och Henke, livet och att ha hela bilden. Ibland blir jag imponerad över en del människors mod att våga prata om sånt som många inte ens vill tänka på, fråga sånt som många undrar men inte vågar säga och att dessutom våga ta in svaret. Igår kväll var en sån kväll, en kväll när jag imponerades av en del människors mod. Det var även en kväll när jag rörd njöt av att titta på det nya vita hjärtat, som jag bara nån timme tidigare hade fått av en av dem som äger mitt hjärta.

Låten jag fick på av Fronda, som Carro ofta lyssnade på.

   

Utlämnande inspiration

Morsan var hit med tidningen Topphälsa, så jag la mig i soffan och läste den. Tidningen börjar med att redaktören, Pamela Andersson, skriver en del. Jag snabbläste det hon skrivit när jag var till mamma häromdagen och blev imponerad då och den känslan förstärktes ytterligare när jag läste den mer noga nu igen. Vilken otroligt inspirerande kvinna! Hon fick sommaren 2012 beskedet att hon hade drabbats av en hjärntumör, som inte går att operera bort helt. Hon vet ännu inte hur det kommer att sluta och när hennes barn som är sex och åtta år frågar henne om hon kommer att dö, svarar hon inte idag och inte imorgon. Det kan hon lova dem om hon inte skulle bli överkörd eller nåt i den stilen, men i övrigt är två dagar den tid hon kan överblicka i nuläget. I tidningen skriver hon, trots sin situation, att hon lärt sig fokusera på rätt saker under 2012 och ur det perspektivet därför haft ett bra år. Hon har skrattat, älskat, tränat, njutit, kämpat, fajtats och fokuserat på saker som hon kan påverka och genom det fått energi och styrka. Hon beskriver i tidningen hur hon ska använda sin kalender, som i nuläget består av ett blankt 2013, till att skriva ner saker hon inte får glömma. Saker som möten, barnens skollov, konferenser, födelsedagar och sånt som inspirerar henne. Hon tänker bland alla möten och födelsedagar skriva in sånt som ”glöm inte att fokusera rätt” och ”ät lunch med någon som får dig att skratta”. Det för att hon ska kunna hitta tillbaka till den där inspirerande känslan hon hade under de dagar när allt var möjligt.

Pamela Andersson,
bilden hämtad från hennes blogg

Hon skriver även att hon inspireras av människor som sticker ut, peppar, bjuder på sig själv och får människor i sin omgivning att må bra. Vem gör inte det? Såna människor är underbara människor att ha i sin närhet, läsa om och få influeras av. När jag läste det hon skrivit, en sida i en tidning, blev jag både berörd och inspirerad. Vilken otroligt stor människa! För mig blev hon, redaktör Pamela Andersson, precis en sån människa som hon själv inspireras av. Hon är, åtminstone för mig och säkert för många andra, en människa som sticker ut, peppar, bjuder på sig själv och får människor att se de möjligheter som finns. Det är stort gjort, så jag är som sagt imponerad. Inte bara imponerad, utan även tagen, inspirerad och väldigt berörd.

Pamela Andersson skriver en blogg, även den väl värd att läsa.

Möte med en ung man - det bästa som finns

Ända sen telefonsamtalet i onsdags som fick mig att tvivla på mänskligheten, eller i alla fall en del av mänskligheten, har energinivån varit låg. Det vill säga fram till på lördagen, då den återkom i relativt ordinär dos. Den dosen räckte till städning och pyssel i hemmet och visst vinintag tillsammans med Tove. Vi dristade oss till och med att gå ut, som i ut på det utestället som var öppet på vår lilla ort. Det var egentligen inte särskilt händelserikt, men det hände en sak som för mig var stort. Jag träffade en av Henkes nära kompisar. Redan på trappan till nämnda uteställe kom han fram och gav mig en kram, frågade hur det var och sa att han var glad att se mig. Jag var himla glad att se honom med, såväl Henkes som Carros kompisar är underbara människor som jag tycker himla mycket om. Så gick vi in, Tove och jag, engagerade oss i den disk som utgör medelpunkten på uteställen av aktuellt slag och såg oss omkring. Ganska snabbt blev vi ståendes på ett ställe i samtal med några personer. Efter ett litet tag kom Henkes kompis fram igen och sa: ”jag måste bara komma och ge dig en kram igen, jag är så glad att se dig. Det är som att se lite av Henke igen”. Det var ord som värmde ett trasigt mammahjärta. Jag blev så glad, av det som sades och av att träffa personen i fråga, att jag blev tårögd. Han sa många kloka saker, många snälla saker och framförallt så var han där. Ett underbart inslag under den kvällen.

Idag fick jag en påminnelse på telefonen om ett möte med allehanda instanser imorgon. Bara påminnelsen fick huvudvärken att återkomma med full kraft och humöret att dala. Camilla insåg vändning i mående och stämning och gav mig två panodil och ordinerade soffläge tills de verkat. Det var med mindre huvudvärk men på ett relativt dåligt humör, som det sen bar av på ljusparty. Inte vidare upplyst, begav jag mig därefter hemåt. Väl hemma hade Camilla gjort potatisgratäng, fläskytterfilé och sås, så vi åt och hade andra adventsmys tillsammans, Camilla, Emelie och jag. Det var bra för både själen och humöret. När allt kommer omkring så har jag det bästa jag har i livet hemma hos mig, i alla fall oftast och i alla fall ikväll.   

Tacksam med psykbryt

Igår var mitt psykbryt på besök. Jag tycker oftast att jag lever ett tråkigt, relativt händelselöst liv, men när jag sätter ord på en veckas händelser så inser jag att det ändå inte är alldeles stilla. Igår var en sån dag, när jag insåg att det ändå är viss rörelse och en del liv omkring mig. Igår var även en dag när det diskuterades inkastade soppåsar innanför staket. Somliga dagar är sopor, flyttade staket och kastande människor obeskrivligt jobbiga att få syn på. Speciellt eftersom det till syvende och sist ändå hamnar på en själv att sätta dessa gränser, hålla uppe sina staket och rensa bort alla soppåsar. Fast jag har tur som får hjälp att identifiera skräpet, laga staketen och hitta andra förhållningssätt. Dessutom fick jag en riktigt fin komplimang. Mitt kära psykbryt sa att jag har en obotlig tro på människors inneboende godhet. Jag insåg när jag hörde dessa ord att det var en av de bästa komplimanger jag ändå fått. Jag vill tro på människors inneboende godhet. Den dagen jag slutar med det har jag förvandlats till en riktigt bitter människa och en sån person vill jag aldrig vara.

Nåt jag ibland glömmer att sätta ord på är hur mycket jag uppskattar alla de underbara kommentarer på facebook och ibland på bloggen, meddelanden, mail, sms, handlingar och ord jag får av människor omkring mig. Strax innan jag flyttade fick jag ett brev med en blomstercheck ifrån en kvinna i Värmland, ganska ofta får jag modiga meddelanden med vänliga ord och de senaste dagarna har jag fått hur många värmande ord och vänliga handlingar som helst. Så när jag glömmer bort att verbalisera, så tro aldrig att jag inte märker, bryr mig eller att det inte gör nån skillnad. Det gör en väldig skillnad och jag blir lika berörd, tacksam, förundrad och varm i hjärtat varje gång. Så TACK alla för att ni finns, för att ni är modiga nog att berätta vad ni tycker och hur ni tänker och för all den vänlighet som ni delar med er av!!! 

Dö för kärleken

Trots gråtristhet och en konstant vägran att göra nåt vidare kreativt de senaste dagarna, har dessa ändå innehållit en del kontakter med omvärlden. Igår spenderades några timmar tillsammans med en grupp av människor som förlorat nån närstående. Vi samlades i en liten stuga bredvid kyrkan, där en brasa brann och kaffe serverades. Det är öppna, nakna och utlämnande samtal som förs vid dessa gruppsammankomster. Varje gång imponeras jag över människors mod att dela med sig och att lyssna till andras berättelser också. Det är inte direkt några sagor med lyckliga slut som berättas, utan det är berättelser ur livet såsom livet faktiskt är. Varken mer eller mindre, bättre eller sämre. Det är den krassa verkligheten som visas upp, oskyddad och oförställd och många är de levnadsöden och olika lärdomar som serveras under dessa kvällar. Det är stort med den enorma tillit som finns bland människor i dessa grupper, för det krävs tillit för att lämna ut alla delar av det värsta man varit med om på ett totalt osminkat sätt. Trots att det både tar energi och gör rejält ont ibland, är det en riktig ynnest att vara en del i en sån grupp och det är inte mycket som skulle få mig att välja bort det.

Ikväll har fjällvärlden förärats ett besök. Där bjöds det på kaffe latte och bioduken visade glatt upp såväl vampyrer som kärlek. Det var Breaking Dawn part 2 vi såg och den innehåller verkligen en riktig kärlekssaga, vampyrer och varulvar till trots. Den var helt klart sevärd, faktiskt till och med bra. En riktigt trevlig kväll i trevligt sällskap, det finns inte mycket mer att begära av en vanlig torsdag helt enkelt. 

Styrka, mod & tillit

Ljuskronan i kapellet

Jag har spenderat stor del av helgen på Stiftsgården i Rättvik tillsammans med en grupp väldigt starka människor, som samtliga har förlorat någon eller några. Det är en suverän grupp full av tillit och mod, för jag ser det som mod att våga dela med sig av det som är det allra innersta. Det går inte annat än beundra dessa människor och förundras över de olika livsöden, som de ger en förmånen att få ta del av. Helgen har därmed varit väldigt utvecklande. Utvecklande, extremt harmonisk och alldeles underbar. För vad kan egentligen vara mer harmoniserande och underbart än vågornas brusande, en vidsträckt utsikt, brasors värmande sken och människor som är en fröjd att ha omkring sig. Det har inte försämrat livskvaliteten det minsta att det dessutom har serverats lunch, eftermiddagsfika, middag, kvällsfika, kvällste med smörgås, frukost och förmiddagsfika. Så underbart bortskämd är det faktiskt helt okej att känna sig då och då.  

Våghalsig helg kompat av vågornas brus

Helgens vistelse påbörjades för min del nere vid Siljans brusande vatten. Vinden rufsade runt i håret och fick vågorna att gå höga och jag kände mig lycklig en stund. Jag älskar vatten och av allt vatten så älskar jag havet allra mest, men Siljan är faktiskt väldigt storslagen den med. Allt vatten i kombination med all vind, gav en frihetskänsla som sällan infinner sig. Det var en riktigt bra start på en suverän helg.

Anette & Elisabeth under en av gruppaktiviteterna

Under vistelsen besökte vi Stiftsgårdens kapell. Det var vackert med utsikt över vattnet och tända ljus, som gav ett välkomnande sken där. En grupp från Fryshuset i Stockholm var där och hade en dansuppvisning under kvällen. Det var en ganska mäktig upplevelse, dansarna som levde sig in till fullo i dansen, ljusen, musiken som dånade ut genom högtalarna och ett kapell som var överfyllt med tysta människor. Nästan alla var tysta i alla fall, utom ett par yngre tjejer som babblade oupphörligt, men inte ens det störde känslan av storslagenhet. 

Kapellet på Stiftsgården i Rättvik

Värmande brasa att sitta vid under en av pauserna

Relativt trött efter alla djupa samtal

Morgonkaffet innan frukost avnjöts med den här utsikten genom rumsfönstret

Det sliter tydligen mer än det går att ana, alla djupa, utlämnande och utvecklande samtal med gruppen. När klockan var 22.20 på lördagskvällen var mitt krut totalt slut och jag somnade som en stock. Nu vet jag åtminstone vart John Blund håller hus, de gånger han är svårflirtad.