Avundsjuka människor

Frukost på sängen serverad 06.15

Antagligen tänker de människor som vet vem jag är när de möter mig: vilken lyckosam sate! I alla fall är det vad folk borde tänka när de ser mig. Naturligtvis inte vad gäller alla aspekter av livet, men när det kommer till de människor jag har runt mig. När andra tänker på det borde det inte finnas nån annan beskrivning i deras huvuden, som stämmer bättre än just lyckosam sate. Det är vad jag är. Det är lyckosamt att ha så många underbara människor i sin närhet, som jag har. Alla dessa vänliga själar som vimlar runt i mitt liv, finns där i vått och torrt, i glädje och sorg. Igår var det i glädje. Igår fyllde jag år och eftersom jag är den lyckliga sate jag är hade jag alla dessa suveräna närvarande i mitt liv, som dessutom gjorde allt möjligt för att förgylla min tillvaro och världen i stort. Vad sägs om att bli serverad frukost på sängen klockan 06.15 av en älskad men fasligt morgontrött Camilla? Eller att komma till jobbet första dagen efter en hur lång sjukskrivning som helst och mötas av paket, kort och ljus från de underbara damerna under pseudonymen "växelhäxorna"? Kanske det inte är alltför svårt att förstå glädjen över att komma hem från jobbet och ha fått hela hemmet städat av de älskade döttrarna och exet Magnus, som även fixat till sängen efter målningen och ställt den på plats? Ja, för jag har målat en säng, den är numer vit efter att ha levt några år som brun. Nu är det dessutom den jag sover i från och med igår. Magnus ställde den på plats och Camilla bäddade rent tills det var dags att sova. Om inte det är lyx, så vet jag inte vad som ingår i den kategorin. Det var inte mindre lyxigt att Tove, Johanna och Patrik stod för tårtbaket av tre stycken tårtor eller att Camilla hade bakat hallongrottor. Efter arbetet blev det fika hemma hos oss i sällskap med Camilla, Emelie, Tove, Johanna, Patrik, Majan, Hasse, Ebba, morsan, Emma, Thomas, Anita, Magnus och farsan. De kom med blommor, änglar, choklad och sitt underbara umgänge. Jag är som sagt en lyckosam sate!

Mitt i allt det glada, det roliga och varma, fanns förstås den enorma saknaden efter de två som också borde ha varit med. Carro och Henke som alltid finns med i mitt hjärta och mina tankar, igår likaväl som alla andra dagar. Fast igår fick jag ett besked till mig. Inte från Carro eller Henke, men om nåt som rörde i alla fall en av dem. Det kanske låter konstigt, men som mamma oroar man sig. Till och med när två av ens fyra barn har dött oroar man sig även för dem som är döda. Det finns så många funderingar, som det är svårt att få svar på. Det finns lika många rädslor, som det finns funderingar. En rädsla tillika en fundering är om de farit illa när de dog. Naturligtvis har de farit illa, de är ju inte vid liv längre. Men ändå så vill man som mamma att det ska ha varit så smärtfritt som möjligt för dem när de dog, att de ska ha sluppit haft ont, varit onödigt rädd osv. Jag kan inte ens tänka mig hur Carro hade det, mörkt kallt vatten, ensam och klar med livet. Det gör ont att veta att jag inte kunde hjälpa henne, inte kunde trösta henne eller få henne att ändra sig. Det gör ont att veta att hon for så illa i livet och antagligen gjorde det när hon dog med. Ingen förälder önskar sina barn att må så. När Henke dog, dog han snabbt. Åtminstone är det vad de som vet och kan säger och jag litar på att de har rätt. Kanske hann han inte ens uppfatta vad som hände innan det svarnade för honom och hans 17-åriga liv tog slut, men det är inget jag någonsin kommer att veta med säkerhet. Jag hoppas att han slapp känna nåt eller märka nåt, jag hoppas att han hade det roligt och var glad in i det sista. Därför kändes det bra när en person från räddningstjänsten, som var med vid olycksplatsen där Henke och Jens omkom, berättade att Henke sett lugn ut när de kom fram. Tack till dig som berättade! 

Uppradade godingar bland godbitarna

En del av de underbara

Magnus, pappa & Patrik

Rättställd & nybäddad

Hasse i sitt rätta element

Hjärtligt flimmerfri på rehab

Som jag nämnde i tidigare inlägg har dagen innefattat ett möte med representanter från min arbetsgivare, representant från Försäkringskassan, en överläkare, mitt psykbryt och så jag. Innan mötet skulle blodtrycket mätas. Jag minns inte om jag nämnt det, men mitt blodtryck har senaste tiden blivit för högt och ska därför mätas varje vecka. Även idag låg det för högt, 216/112 för att vara exakt. Det var innan nämnda möte. Det optimala är tydligen 140/80.

Tror det i något inlägg finns nämnt att det efter att två av mina barn gått bort, inte varit en alldeles smärtfri återgång till arbetslivet. Finns nog även redogjort vilket bakslag det är för mig som person att kastas tillbaka till hel sjukskrivning, efter att ha kämpat för att komma tillbaka till ett något så när normalt liv med arbete i en omfattning av åtminstone 50 %. Det är dock vad som hänt, så från den 25 januari är jag, efter att ha sjukskrivit mig själv den 19 januari, officiellt sjukskriven av läkare på heltid igen. Idag blev det på nämnda möte bestämt att min rehabilitering tillbaka till ett fungerande arbetsliv inte kommer att ske genom min arbetsgivare, utan utanför berörd organisation. Vart och hur är inte bestämt ännu, det enda som är riktigt klart är att det i alla fall inte kommer att bli inom den organisation jag är anställd av. Initiativet till detta är taget av behandlande läkare och Försäkringskassan och jag är faktiskt ganska lättad av nämnda beslut, eftersom det ger mig helt andra förutsättningar att kunna återhämta mig. Det innebär inte att jag säger upp mig eller blir uppsagd på något vis, utan det innebär kort och gott att all rehabiliterande verksamhet som jag ska genomgå ska vara utanför min arbetsgivares regi och att arbetsgivaren ska se över sin verksamhet efter lämpligt arbete tills jag åter är arbetsför. Blir faktiskt lite spännande att prova på något annat ett tag. Efter dagens möte mättes mitt blodtryck återigen. Det var vid det laget nere på 147/105, så det var en väsentlig skillnad. Likväl var det för högt, så en tid på ortens vårdcentral ordnades pronto.

14.30 var utsatt tid för nästa granskning av mitt blodtryck. Jag fick träffa en väldigt trevlig människa, som hade ett suveränt bemötande. Mätning av blodtrycket igen, vilket resulterade i ett påföljande EKG. Mitt hjärta går tydligen för fort visade det sig, så nu blir det medicinering i form av beta-blockerare för att få mitt hjärta att lugna ner sig lite. Tydligen var det en orsak till att jag har ont i bröstet. En positiv sak var i alla fall att jag inte hade nåt flimmer. Jag hade aldrig kommit fram till den positiva saken på egen hand, men vänligt bemötande människa berättade att det annars var vanligt när hjärtat slår så fort. Så återigen en vågenrörelse för det positiva i livet med andra ord.

Nåt mer, förutom mitt flimmerfria liv, som var trevligt var att mamma bjöd Camilla, Emelie och mig på mat idag. Det är lyx att slippa laga mat, det är så in i nordens tråkigt och jag kan vissa dagar inte ens ta mig för det. Gott var det också. I vilket fall som helst är jag för närvarande alldeles slut av dessa två senaste dagars alla möten. Det enda som återstår är sängen och dit ska jag masa mig nu.

Jag är rik

Fattig eller Rik?

Det här är berättelsen om en mycket rik man som ville visa sin son hur fattiga människor lever. Pappan och sonen tillbringade därför ett par dagar hos en mycket fattig familj som bodde i närheten av deras gods. När de återvände efter besöket frågade pappan:

"Förstår du nu vad fattigdom innebär?"

"Ja, det gör jag", svarade sonen."

"Kan du då beskriva skillnaden mellan vårt liv och deras", bad pappan.

"Vi har bara en hund, men de har fyra. Vi har bara en liten pool på gården, men de har en hel sjö. Vi har olikfärgade lampor i trädgården, men de ser hela stjärnhimlen. Vi har en massa betjänter, men de hjälper andra. Vi har stängsel runt hela vår gård, men de har vänner som skyddar dem.

Jag som trodde att vi var rika och de fattiga."

Som sjukskriven händer det ofta, för att inte säga alltid, att pengarna inte räcker till längre. Det som kommer in täcker helt enkelt inte det som ska ut. Innan jag var sjukskriven tänkte jag aldrig att jag inte skulle ta ett lån eller låta bli att köpa nåt ifall något av mina barn skulle avlida och jag inte skulle klara av att arbeta. Så jag har t.ex. ett billån och ett medlemslån. Så har jag alla mina andra utgifter som hyra, el, ja kort och gott, jag har såna utgifter som de flesta har. I dag fick jag svar från den försäkring som ingick i mitt medlemslån, den som är tänkt att täcka upp om man inte får in sin inkomst som man ska. Som med mycket annat fanns det ett kryphål och försäkringsbolaget meddelade frankt att försäkringen tyvärr inte kunde anses gällande i mitt fall. Under några minuter vandrade jag runt i mitt kök och vred mina händer och kände mig rätt orolig, eller snarare panikslagen, över min ekonomiska situation.

Så började solen skina över banvallen igen (Vårt hus ligger nämligen bredvid ortens tidigare tågstation, därav banvallen), i alla fall i mitt sinne. Min yngsta dotter hade tydligen tillsammans med min nära väninna Tove:s dotter bakat brownies i all hemlighet och jag var nu inbjuden på en fikastund med dessa två underbara tjejer. Jag blev bjuden på kaffe, nybakade och väldigt goda brownies och en kort inblick i deras tankevärld under fikasamtalet. När jag satt där och njöt av situationen och fikat kom jag ihåg hur otroligt rik jag ändå är trots allt. Jag har dessa båda underbara tjejer nära mig, jag har en äldre dotter nära mig som jag dessutom fått ha kvalitetstid tillsammans med tidigare under dagen, jag har underbara vänner som jag kan räkna med i vått och torrt, jag har mina föräldrar i närheten, mina syskon i livet, mina hundar alias husgudar och jag har så väldigt många helt otroliga och suveräna människor omkring mig. Så i en för närvarande ödmjuk känsla inför att rikedom egentligen inte sitter i pengar eller ägodelar, kom jag ihåg ovanstående berättelse jag har läst. Tyckte den kändes passande en dag som denna helt enkelt.

 

Så vansinnigt trött..

Jag är som sagt helt sjukskriven igen och gudarna ska veta att jag aldrig i mitt liv varit så otroligt trött som jag är nu. Efter att Carro och Henke dog var jag båda gångerna helt utslagen. Varje dag sen den dagen Carro försvann har jag sedan kämpat för att komma upp ovanför ytan och, med jämna mellanrum, även lyckats. Men nu är det kört. Jag orkar inte med mig själv och att städa, laga mat eller tvätta är ett oöverstigligt projekt. Betala räkningar verkar vara nåt som bara inte går att genomföra och att ta sig ur sängen kan vara en prövning av alldeles för omfattande karaktär för att jag ens ska orka försöka. Jag är helt enkelt så in i själen trött och jag vet inte ens hur jag ska kunna vända det.


I onsdags var jag in på mitt jobb. Tanken var att jag skulle lämna över de ärenden jag var involverad i, för att de andra skulle ha ett hum om vart de skulle ta vid. Det gjorde jag också och det var inget konstigt med det, men jag satt med på ett möte också och fick där informationen om att vi hastigt och lustigt ska utrymma kontoret den 22/2-12. Ok, det är väl inget som är helt oöverkomligt, men det är det faktum att vi därefter ska sitta alla i samma stora rum! Under några veckor har jag funderat över hur jag ska kunna komma i sån form att jag klarar av att återgå till mitt jobb, efter den informationen blev det helt klart för mig att jag inte inte kommer att kunna gå tillbaka till jobbet. Den depression som Carros och Henkes bortgång har orsakat har medfört en hel del mindre önskvärda effekter, som till exempel det faktum att jag inte klarar av vidare mycket ljud omkring mig. Det gör mig stressad, uppjagad, ger mig ångest och leder till att jag inte klarar nåt annat än att antingen panikartat fly från platsen med alla ljud eller att jag tappar humöret. Så vetskapen om att vi ska sitta i samma rum med allt vad det innebär från slutet av februari, fick mig att helt tappa tron på att jag kommer att kunna gå tillbaka. Upplyftande? Nej, inte det minsta. Från att jag skulle återgå till mitt arbete i september har större delen av tiden varit ett kaos. Uppgjort rehabplan bröts från arbetsgivarens sida, inget var förberett, jag blev av arbetsgivaren sjukskriven under ytterligare en vecka på heltid för att de skulle få till det, sen blev jag ledig ännu en vecka med lön. Jag skulle prova ett nytt arbete, så blev det inte. Efter alldeles för många turer som enbart ledde till att jag tappade en massa energi och gled längre ner i mitt mående, bestämde jag mig för att avtacka mig arbetsgivarens alla turer och gå tillbaka till min ordinarie tjänst. Å inte ens det förlöpte problemfritt. Så lugnade det ner sig något så när i slutet av december, men då var redan min ork på upphällningen och jag klarade inte av att vända det hela och är numer då tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv. Så kommer då det här beskedet. Just nu känner jag mig enbart uppgiven och, som sagt, helt vansinnigt trött.

Ett steg framåt, 372 bakåt

I september 2011 kunde jag äntligen återgå till mitt arbete i en omfattning av 50 %. Starten blev inte optimal, men när det mesta ändå fallit på plats kändes det som ett steg tillbaka mot det normala i livet igen. Efter att först kämpat mig tillbaka efter min dotters död för att sedan åka tillbaka ner i det mörkaste svart igen efter min sons död, kändes det som en stor seger att trots allt ändå komma tillbaka till jobbet. Med viss segervisshet och stor tillförsikt tog jag mig åter an arbetslivet, för att åter upptäcka tröttheten förrädiskt komma insmygande i mitt liv igen. Jag jobbade för att komma hem och krascha, antingen i min säng, min dotter Emelies säng eller i soffan. Umgänget med mina barn blev förstås lidande, hemmet började förfalla igen och till sist orkade jag inte ens låta mina vänner komma lika ofta som vanligt. För att inte ge upp allt för lättvindigt tog jag semester under cirka två veckor i december.  Det hjälpte inte, inget hjälpte, så efter att jag arbetat en dryg vecka efter julledigheten var det katastrof. Jag kämpade för att hålla mig vaken på jobbet, klarade inte av att hålla mig vaken hemma förutom under vissa nätter när jag ville sova. Den 19 januari sjukskrev jag mig själv de 50 % jag hade arbetat. Det visade sig vara ett lönlöst försök för att rå på den totala utmattning som tagit över mitt liv igen.

Innan Carro dog hade jag tyckt mig vara trött ibland. Det var en illusion, jag hade inte en aning då om vad trötthet egentligen var. Efter hennes död förstod jag. Jag förstod hur det är att vara så förlamande trött att varje rörelse, samtal eller för den delen att överhuvudtaget orka överleva är en uppoffring. Väl tillbaka i arbete, glömde jag trots detta att vara rädd om mig själv och ingen där påminde mig om det heller. Jobbet blev min flykt från de tankar jag inte orkade tänka mer, från mig själv och från alla minnen. Redan hösten 2010 lös därför min energilampa rött igen och sjukskrivningen kom som ett brev på posten. Det var i den vevan jag fick min nuvarande samtalskontakt och sakta, sakta började livsandarna komma tillbaka. Tills de försvann helt igen när Henke dog. Ett tag var jag rädd att jag aldrig mer skulle orka röra mig igen, men eftersom jag återigen valde att jag måste leva kämpade jag mig tillbaka på alla sätt jag kunde. Med hjälp, massor av hjälp faktiskt. Jag har de mest underbara människor man kan tänka sig omkring mig. De är guld i min värld och jag älskar dem alla. Utan dem hade jag aldrig klarat av den resan igen. Efter att två gånger ha kämpat sig fram till att faktiskt kunna arbeta igen, är känslan av förlamande trötthet som åter smyger sig in i ens liv och tar över det en skrämmande upplevelse. Bättre uttryckt så är det en skräckfylld upplevelse, som man kämpar allt man kan för att undkomma.

Jag förlorade fighten den här gången. Tydligen får man lägga ner extrem mängd tid och energi för att kämpa sig ett steg framåt, bara för att i ilfart slungas hur många steg som helst tillbaka. I morse var det nämligen bara att snällt ta sig på en akutundersökning och bli formellt sjukskriven på heltid igen. Diagnosen lyder: Recidiverande depression, svår depressiv episod utan psykotiska inslag. Jaja, det är väl bara att acceptera nederlaget och ta nya tag. Nåt är ju i alla fall positivt. För trots extremt övertrött och svår depression är jag ju åtminstone inte psykotisk.