Gott liv

Ute på tur med pappa <3 

Helglivet den 21, 22  och 23 augusti, det vill säga den veckan som även innefattade rödmålade KK:n och tårta, var ett bra liv. Det började med att pappa kom farandes i den mustangcab han införskaffat för ett tag sedan, som vi naturligtvis fick lov att ta en tur i. Det är trevligt att vara ute med pappa och det faktum att det den här gången var i hans cab gjorde det inte mindre trevligt. Det var min första tur i mustangen och det är löjligt, jag vet, men det var roligt med en bil med så mycket under huven. Jag vet även att det nog är rätt barnsligt, men det var en av de gånger det var riktigt njutbart när det var aktuellt med omkörningar. Nåja, ett väl bevarat barnasinne är ett hot mot all världens vansinne har jag hört och det tänker jag tro på resten av livet.  

Vi hamnade hos Anette & Mabbe - kolla
in vinglasen. Vill ha!

Pappa & Mabbe 

Anette har missförstått det där med flytande
vätska - det ska drickas & inte inhaleras.

Mysig kväll med levande ljus i skymningen

Hur det nu var så hamnade vi hos Anette och Mabbe. De har en synnerligen trevlig veranda och det var platsen att vara på för kvällen. Solen sken in, det var levande ljus överallt som syntes bättre och bättre i takt med att solen gick ner och jag blev introducerad till det röda bubblets värld. What the heck, jag hade ju chaufför så. Min första reaktion var dock inte av det positiva slaget när Anette frågade om jag ville ha ett glas rött bubbel: "nää, varför skulle jag vilja ha det nu då? Jag är inte så förtjust i rödvin annars, så varför skulle jag vilja ha det bubblandes upp i näsan också?!" Fast jag provade och blev glatt överraskad. Det var gott, till och med himla gott så det kommer att intas fler gånger. Dessutom provade jag det i mina framtida vinglas. Jag som i vanliga fall inte blir kär alltför lätt, föll pladask. Spectra vinglas, såna ska jag ha!

Förmiddagskaffe med Magnus, Camilla, Emelie, pappa, Jejje, Tobbe & Matte
hemma hos Magnus.

Emelie på tur med morfar- efteråt kom hon hem och sa: kan jag få en röd cab
med drömmande blick. Mitt svar? Fråga din pappa ;)

Medans en del var ute på diverse bilturer fick andra (läs Magnus) grilla.
Det är gott att få sätta sig vid dukat bord & bara njuta :)

Lördagen startade med förmiddagskaffe hemma hos Magnus tillsammans med Magnus, Camilla, Emelie, pappa, Jejje, Tobbe och Matte. Det var en trivsam stund på Magnus altan som badade i solsken och lättsamma samtal. Efter ett tag följde jag pappa på en biltur i mustangen och med all sol var det en suveränt bra dag att åka cab. Emelie passade också på att ta en biltur med sin morfar, vilken var den första i den bilen för henne och det resulterade i att hon ville ha en egen cab fast en röd. Utifrån mitt perspektiv är det en fråga hon får ta med sin far, så var det löst. Medan vi åkte bil grillade Magnus, så det var bara att bege sig hem till honom och sätta sig vid dukat bord och äta efter bilturandet. Det är att bra trevligt att slippa laga mat själv. Gott var det också, men efter det var det hemmets lugna vrå som lockade. Jag och husgudarna tog våra sedvanliga promenader i skog och mark och det var också helt suveränt en solig lördag. 

Picknick på gården med Milla <3

Även söndagen var solig och med det uppdämda behov av d-vitamin som kommit sig av denna sommars gråregnighet, spenderades så mycket tid som möjligt utomhus.Frukostkaffe i trädgården, gräsklippning i solskenet och picknick med Camilla på en filt på gården. Nämligen kom Camilla susandes och hade med sig kycklingsallad som vi käkade tillsammans i solen. Medan vi satt där och åt kom pappa åkandes och ville ha kaffe. Det fick han naturligtvis, det är trevligt att ha de nära och kära omkring sig. Sen passade även Camilla på att ta en biltur med morfar och även hon var road. Tydligtvis är det fler än jag som är för ett välbevarat barnasinne. Resten av dagen gick åt till tvätt och skogliga husgudsvandringar. Bra dagar och en väldigt bra helg.  

Lär känna nya varelser i skogen

Även Engla skaffar sig nya bekantskaper

Fler än vi som vandrar

Kvällssol

Rik & levande

 

Med mamma & husgudarna på vitsippsinspektion

Egentligen lever jag ett rikt liv om rik definieras som nåt mer än bara pengamässigt stark. Trots all trasighet jag bär med mig i min ganska tunga ryggsäck, så är jag ibland lycklig. Lycka i min värld innebär att jag fortfarande saknar, saknar, saknar, sörjer och aldrig mer kommer att bli hel, men det betyder också att jag har lättare att se dom små sakerna i livet och förundras. Kanske just för att jag är så väl medveten om livets bräcklighet och hur totalt omöjligt det är att kontrollera. Det låter konstigt med lycka och bara tanken på att jag faktiskt kan vara lycklig skrämmer mig enormt, men här om dagen snappade jag ändå upp den känslan. Känslan av att allt är bra, det finns glädje i att leva och att jag var lycklig.

Underbara vår

Så fort jag hade tänkt tanken blev jag livrädd. Lycka är för mig starkt förknippat med livets oberäknelighet och en av de senaste gångerna jag riktigt kände den känslan stod jag på vår trappa. Det var trappan till det hem vi delade tillsammans, Carro, Camilla, Henke, Emelie, jag och då även Magnus. Jag stod där och satte ner enris och ljung i krukor och lådor och pyntade inför vintern. Carro hade varit hemma efter att ha hållit sig undan under några veckor och hon verkade glad, till och med harmonisk, och jag tänkte att allt kanske skulle komma att ordna sig ändå och den tanken gjorde mig lycklig. Jag var lycklig över att familjen var hel igen, över att det fanns hopp inför framtiden och att Carro verkade må bra.

Älskade Engla

Fast det var egentligen inte så det var. Carro mådde inte bra och lyckan var en illusion, eller åtminstone väldigt flyktig. Det var den natten Carro valde att lämna det här livet och alla vi andra i familjen fick erfara hur det är att gå sönder och vad verklig smärta, sorg och saknad är. Så när jag nu återigen kände känslan av lycka blev jag rädd. Så pass rädd att jag fick lov att döpa om det jag kände till glad, för glad är det ofarligt att vara. Glad brukar inte innebära att livet slår till på sitt oberäkneliga sätt, så det var så det fick vara. Jag var glad och dessutom glad att jag hittat ett sätt att känna det jag kände, utan att behöva vara rädd för vad som skulle kunna komma.

Äntligen en diskmaskin i huset 

Dagen därpå fick jag lov att titta lite på vad det var som hänt och vad jag egentligen höll på med, för det var en viktig upptäckt jag hade gjort. Den som står i vägen för den lycka jag kan känna är tydligen jag och min egen rädsla. Naturligtvis kommer livet emellan ibland, men livet går det inte att kontrollera. Däremot kan jag tillåta mig själv att vara lycklig de gånger jag är det, eller åtminstone jobba för att tillåta mig själv det. Det var en bra insikt. Nu finns åtminstone möjligheten att försöka komma till rätta med det. Fram till dess tänker jag fortsätta att vara glad och njuta av det i livet som det verkligen går att njuta av. Glad är inte så dåligt det heller. 

Vacker i solen

Tiden, rannsakan av mig själv till trots, susar i övrigt förbi i ett onödigt högt tempo och en del saker har åtminstone hunnits med. Sen två veckor tillbaka är jag tillbaka i arbetslivet igen efter min sjukskrivning på fyra veckor. Första arbetsveckan var rätt spännande på ett lite annorlunda vis och innefattade många olika bud, lika många funderingar och snabba beslut. I slutändan resulterade det i att jag delvis lånar ut mig till handläggarenheten under fyra veckor för att stärka upp där med bland annat en inskolning. Förutom handläggarinhoppet har jag kvar en del av mina vanliga arbetsuppgifter. Nu är det tre veckor kvar på utlånartiden, därefter går jag tillbaka till att vara enhetschef på heltid igen.

Grönt är skönt

När det inte har varit arbetstid har det varit tid för annat. Jag har hunnit med att vara på två hälsomässor. Förrförra helgen var jag till Rättvik med Therese och Caija. Där var vi på en föreläsning om access consciousness, fick varsin access bars behandling, köpte någon sten och lite nässlor och självklart ett vitt stenhjärta som Emelie fick när jag kom hem. Det var en bra dag med många intryck, många trevliga människor och en del skratt.

Hur mysigt som helst att mata flasklamm

Förra helgen var det Lena och jag som begav oss av till Mora på hälsomässa. Det var en kanondag. Båda fick healing av olika slag, jag tog reconnective healing och det var bra. Dessutom var vi med på en trummeditation som var något av det starkaste jag varit med om i trumväg. Jag rös under hela meditationen, det var riktigt häftigt. Några inköp blev det väl också, såsom yogi tea med choklad och chilismak och vit salvia. Väl hemma frös jag som en tok och fick lov att göra eld i kokspisen. Sen satt jag vid den under några timmar och huttrade och drack te innan det var sängdags. Jag somnade som om någon hade klubbat mig när klockan var strax efter 21 och sov till strax efter åtta idag. Det är tydligt att det behövs sömn efter en dag med healing och trummor.

Värmande efter trummor & healing

Vad har mer hunnits med? Jag har målat känslor i oljefärg tillsammans med några väninnor, haft en nattlig meditation tillsammans med andra kvinnor, varit på besök hos mamma, Angelica, Therese, Caija och Hasse och Majan vid olika tillfällen, haft en tarotafton och naturligtvis tittat på eldar eller åtminstone skjutsat runt Emelie med kompisar på eldtittar. Jag har haft besök också. Therese, Caija, Magnus och under helgen har Patrik varit här. Vi har matat flasklamm, sett solen, njutit av fjärilar och små hästar. Morsan, husgudarna och jag har varit på vitsippsinspektion vid älven och det var underbart. Det går inte annat än att samla kraft av vattnets brusande och vårens ankomst. Det har bakats havrekakor och inhandlats diverse sötningsmedel, kokosolja och spirulina, varav de sistnämnda fick Emelie att fråga om jag lekt med karamellfärg efter intag av smoothien med just spirulina i. Emelie och jag har införskaffat målarböcker för vuxna och njuter i fulla drag av att färglägga alla dessa små fält samtidigt som bruset i hjärnan tystnar för en stund. Jag har till och med kommit ihåg att deklarera och inspekterat en kajak. I morgon bär det av till först Rättvik och sen Mora i jobbet och på tisdag är det dags för träning på gymet igen. Det är bra dagar. Ibland är det jobbiga dagar, men framförallt är det dagar fyllda av liv och är det nåt jag vet så är det att livet ska man ta vara på.

Frid

Frossar av livet

På turné med favoritbrudarna <3

Det är en underbar känsla när livet flödar igenom en, utan att det egentligen händer så stora saker i världslig mening. De senaste dagarna har varit suveräna och jag har känt hur jag faktiskt har kunnat le utan någon egentlig anledning. Ingen stress, friheten att vandra dit man vill när man vill och ha tid att förundras över allt vackert omkring, det är obetalbart. Min själ jublar och jag med den.  

Glittrande vackert & vår

Vi fyller dagarna med lite olika saker. Ibland är vi uppe tills det nästan är morgon igen, lyssnar på musik, dansar ogenerat, ser på rörande filmer, läser och förundras över stjärnorna som är otroligt vackra. En kväll kombinerade jag en del av sakerna, jag njöt av månen, dansade pinsamt och ogenerat och skrattade åt hundarna som dansade med. Det i sig är väl inte så speciellt, men jag gjorde det framför fönstret i ett fullt upplyst rum. Efter visst tittande på månen, vilt svassandes runt med hundarna i nån form av tomtegubbedans fick jag syn på att det var nåt som rörde sig där ute. Det kom en stackars man med sin hund gåendes utanför, som antagligen fått bevittna hela spektaklet. Nåja, det får man väl bjuda på ibland då.

Otroligt tidig morgon med en av de viktigaste <3

Andra gånger ställer vi klockan på fem, kliver upp och går enormt tidiga promenader med husgudarna. En sak vi upptäckt är att det fortfarande är rätt mörkt vid den tiden på dygnet, men det gör inget. När vi kommit hem och tagit oss frukost har vi kunnat njuta av soluppgången som dessutom får frosten att glittra i gräset. En mycket uppskattad liten sak som tidig uppgång medför är möjligheten att sova middag, vilket i sig är en lyx som naturligtvis måste utnyttjas när tillfälle ges. 

Stygnen lossnar så sakteliga

Stygnen i de fem nygjorda hålen i min kropp, de jag fick efter operationen, börjar läka och så sakteligen att lossna. Det är bra. Om tre veckor är jag så gott som ny igen och kan träna, simma och faktiskt göra ganska mycket som jag vill igen. Fram till dess promenerar vi och dansar. 

Frossar varmrökt lax 

Nåt annat som är bra är att Englas sår som hon fick vid hundattacken läker fint. Hon är på gott humör, men Nova har däremot tappat sin tilltro till världen helt och hållet. Jag är fortfarande irriterad över att det hände samtidigt som jag är väldigt tacksam att det gick så bra som det gjorde. Det har efterlämnat en känsla av otrygghet ändå. Till exempel törs inte min mamma gå ut med hundarna om de skulle vara hos henne, eftersom den hunden bor i närheten. Våran Engla var inte den första hunden som blev påhoppad. Det i sig krymper livet lite på ett lite påtvingat sätt och jag tycker fortfarande att munkorg kan vara en bra idé om man har en hund som flyger på andra.

Soffkväll innebär tre hundar, två katter och några människor tillsammans.

Förutom sena kvällar och tidiga morgnar har vi, Camilla, Emelie, morsan och jag, begett oss utanför kommunens gränser. Igår begav vi oss först till Lyco i Vansbro där både Emelie och jag klippte oss. Därefter fortsatte vi till Borlänge. Emelie fick shopping av Camilla och mig i födelsedagspresent, utöver det fick hon pengar av bland annat morsan. Vi spenderade ganska många timmar susandes mellan olika affärer och det var galet skönt att komma ifrån hemkommunen ett tag. Jag tror vi alla hade kunnat sätta oss i bilen och bara fortsätta ut i världen för att inte återvända på länge. Det var en riktigt bra dag. Dessutom klarade jag av att köra så gott som hela vägen fram och tillbaka, vilket är en stor bedrift i min värld eftersom jag inte har klarat av att köra bil några längre sträckor sedan Henke dog. Det måste få ta sin tid säger de som vet, så jag har försökt att inte irritera mig över det med betoning på försökt. Gårdagens biltur var därmed en triumf i min lilla värld.

Det går att hänga ut tvätten igen - ett tydligt vårtecken

Faktiskt har de senaste dagarna varit njutbara på alla sätt, till och med matmässigt sett. Vi har frossat, jag på bland annat varmrökt lax och ost- och baconkorv medan Emelie njutit av nudlar och vegetarisk schnitzel. En och annan smoothie, några goda frukter, keso och vitlökssmakande fetaost har även det stått på menyn. Något mer som är väldigt njutbart, är att det är så pass mycket vår att tvätten torkat blixtsnabbt utomhus. Vi har suttit ute och lapat sol, Emelie, jag, hundarna och katterna, medan tvätten fladdrat i vinden. Underbart är det enda begrepp jag just nu kan komma att tänka på som något så när beskriver känslan när livet får gå i sin egen lunk, våren kliver fram och solen dessutom skiner. Jodå, jag vet att jag tjatar och låter odrägligt positiv. Jag kommer göra allt jag kan för att kunna fortsätta med det.

Uteliv <3

Vi har haft en del besök också. Pappa, Therese, Magnus T, Magnus H och Majan är några av dem som varit hit. Samtal, skratt, kaffe, te och en del nya kunskaper om gäddor är konsekvensen av dessa. Som sagt, det är bra dagar. Nåt som däremot är väldigt tråkigt är att Emelies farmors och farfars hund har fått somna in. Selma, som hon hette, var gammal och sjuk, så det var dags. Fast det gör det inte lättare, så det var en ledsen Emelie som fick lov att hantera det. Detta liv, det innefattar så mycket olika delar. 

Mitt i hemmets röra fick jag visning av en del av
det nyshoppade <3

Ikväll ska Emelie sova hos sin pappa. Jag ska läsa och fortsätta förundras över solnedgång och stjärnor. En vecka till är sjukskriven och det är just nu inget jag har något emot. När jag börjar jobba igen ska jag försöka se till att inte all tid och ork går åt till att jobba. Livet är alldeles för viktigt för att inte tas tillvara.

     

Ändå..

Jag fattar inte hur det kommer kännas imorgon de var Carro som hade mest Julkänsla i familjen. Så de kommer bli en väldigt konstig jul i år.                                                                                                                                                                                                                                    Skrev Henke på dayviews den 23 december 2008 

Ett tag i livet hade jag en egen husmodersförening och tyckte att jul var en riktigt viktig högtid, då allehanda bakverks och maträtter skulle serveras. När mina krav på mig själv sjönk, tog Carro vid. Hon var den som ville pyssla, pynta och baka och hon fick dessutom med sig övriga i familjen i alla dessa julbestyr. När hon dog försvann väldigt mycket av den känslan. Julen är alltsedan dess en tid när det är väldigt tydligt att det saknas några av dem som var vi förut. Henke hade så rätt. Alla jular efter att först Carro och sen Henke dog är konstiga. 

Tack Angelica <3

Jag närmar mig därav julen med en känsla av motstånd och det som står på fixalistan är inte särskilt mycket. Ändå lyckas jag inte vara ute i tid, så även i år var det i sista stund jag fixade det som ändå måste fixas. Några julklappar införskaffades, en julskinka har inhandlats så även lite lax, rödbetssallad och leverpastej. Utöver det är det inte allt för mycket jul i vår kyl. Eller det var inte förrän natten innan julafton i alla fall.

Mamma har dukat för julmiddag <3

Nämligen sover Emelie hos sin pappa natten innan julafton varje år. Han fyller år på julafton, så julaftonsmorgon ägnar Emelie åt att gratta honom. Camilla sover hemma hos sig. Det innebär att kvällen och natten innan julafton spenderar jag utan hänsyn till klockan. I år fikade jag först med Camilla. Det var ett tag sen vi hann sitta och bara babbla över en kopp te eller kaffe, så det var en riktig höjdpunkt i tillvaron. När hon for hem till sig vid 22.30 tiden, for jag till Angelica och Peter och där blev jag kvar till två på natten. 

Camilla & Jonatan hemma hos mormor
på julafton <3

När det väl blev hemfärd, efter en riktigt trivsam kväll med ljus, mycket kaffe och vänskap, blev det i sällskap med en kastrull vardera av Angelicas hemgjorda köttbullar och hennes hemgjorda risgrynsgröt. Det är såna människor jag har omkring mig. Varma, vänliga och med oändligt stora hjärtan och jag är oändligt tacksam över att jag har dem i mitt liv. Väl hemma struntade jag i att griljera skinkan, allt har sin tid så även skinkfix. Istället slog jag in julklappar till ungefär halv fem på morgonen, för att därefter krascha med alarmet ställt på klockan halv tolv.      

Även husgudarna var förväntansfulla inför julmiddagen <3

Alarmet väckte åtminstone inte dem det var tänkt för och mitt uppvaknande skedde därför inte förrän strax innan klockan tolv när pappa ringde. Det var en himla tur att han gjorde det, tack vare det slapp jag missa julmaten hos mamma. All denna mat, som varje år följs av nån form av julkoma. Så även detta år, men det har sin charm det också på nåt vis. Framåt 17-tiden hämtade jag Emelie som fram till dess varit hos sin farmor och farfar. Det var efter det som juleljusen verkligen började glimma. Emelie har önskat sig en speciell telefon under några månader. Jag har ljugit och sagt att hon inte kommer att få nån sådan och att jag berättat det för henne för att hon inte ska bli besviken.   

En mycket nöjd Emelie med en av sina julklappar <3

Hon fick sin telefon och glittret i hennes ögon efter det gjorde att samtliga andra ljus verkade lite bleka. Det var underbart att se hennes totala glädje och det värmde mitt mammahjärta rejält. Vi fortsatte vår julaftonskväll hemma hos pappa. Mina syskon var julen till ära hemma alla tre och det var mysigt att träffa dem. Emelie spelade kort med sin ena moster Chatrin och sin morfar. Jag och min andra syster Jeanette drack te och sällskapade kortspelarna. Min bror Daniel med flickvän tråkade framför tv:n. Kvällen var riktigt, riktigt bra. 

Sent på julaftonskvällen tände vi ljus hos Carro & Henke,
pappa & jag <3 

Ändå var mina tankar delade. Vad jag än gör är det så och julafton är inget undantag, snarare är det ännu mer tydligt. En del av mig firar jul och gör för jul väldigt normala saker, den andra delen letar efter Carro och Henke. I tankarna och i hjärtat. Alltid. Jag saknar dem, det gör vi alla. Det är svårt att vara utan dem. Sent på julaftonskvällen for vi, pappa och jag, till kyrkogården. Jag hade köpt två ljuslyktor som ser ut som hjärtan, som jag hade tänkt tända redan på dagen. Det är bara det att det inte är det lättaste att åka till kyrkogården, inte känslomässigt, så efter en stunds fightande med mig själv under dagen bestämde jag mig för att jag fick tända ljus hemma för dem istället. Under kvällen kände jag att det inte gick längre, jag måste dit.

Julaftons kväll hos pappa <3

Det var vackert på kyrkogården med ljus så gott som överallt, frost som glittrade och en helt stjärnklar himmel. Det kändes bra, men så väldigt sorgligt, att tända hjärtljusen till dem. Det är inte meningen att man ska tända ljus på kyrkogården för två av sina barn på julafton. Dom borde istället ha fått julklappar, ätit massor med mat och fuskat i kortspel med oss andra. Nu är det inte så och mina julkänslor är definitivt påverkade av det. Trots det och trots mina minimala förberedelser inför jul, kom den ändå. Den blev dessutom trevlig, så trevlig som jularna nu för tiden kan bli och det är nåt att vara tacksam för det med. Idag är en ny dag, en dag med väldigt mycket telefonbabbel från Emelie, många minusgrader utomhus, köttbullar att äta och en julskinka att griljera.       

Vackra kalla vinterland    

Beslöjade avtryck

Idag var vi och handlade, Tove, Emelie och jag. Utanför ICA satt det en ung man och tiggde. Redan när vi körde in på parkeringen såg vi honom och jag kom på mig själv med att fundera över om det var organiserat eller inte. Det trots de dementeranden som kommit i sociala medier på senare tid om att tiggeri skulle vara det. Vi gick förbi den unge mannen på väg in i affären och besvarade hans hej lite besvärat. Väl inne i affären var det hela bortglömt och vi ägnade oss åt att handla bland annat blommor och hämta ut paket. På väg ut igen kom jag ihåg den unge mannen som satt där vid en av in- och utgångarna under en filt och tiggde. Det gav en gnagande känsla och jag valde helt enkelt en av de andra vägarna ut ur affären för att slippa konfronteras med framförallt min egen kluvenhet inför situationen. Så for vi iväg med blommor, kassar och ett paket med gardiner som vi hämtat ut. Cirka 100 meter från affären var det klippt. Den gnagande känslan tog sig extrema uttryck och det fanns bara ett att göra. Vi tog de lösa pengar vi hade i våra plånböcker, både Tove och jag, och bestämde oss för att vända tillbaka och ge dem till den unge mannen. Det var när jag hoppade ur bilen och gav honom pengarna och han tittade upp och mötte min blick för att säga tack som jag såg det. Jag såg det lite beslöjade som bara finns i blicken hos människor som känner stor uppgivenhet. Jag såg rakt in i en själ som balanserade på kanten till den avgrund som jag känner igen så väl. Det spelade inte längre någon roll om det rörde sig om ett väldigt utsatt sätt att försöka överleva på eller om det var någon form av organiserat tiggeri. Oavsett hur situationen kring den unge mannen såg ut kunde jag med all tydlighet se att det inte var ett lätt liv att leva. Tove och Emelie reagerade likadant och när vi åkte därifrån igen var det med blödande hjärtan och med känslor av otillräcklighet. Det verkade helt plötsligt rätt absurt att göra så stor affär som vi precis innan, hade gjort av att välja blommor och diskutera gardiner. En del händelser och möten med människor gör avtryck och ger perspektiv. Ibland påminns man om vad som är viktigt, hur mycket det finns att vara tacksam för och hur otroligt lyckligt lottad man är trots allt. Idag är det en sån dag.  

Whole life of lessons in your eyes

Igår såg jag stjärnorna igen. Det var första gången på länge och det var efterlängtat. Fast det var inte bara stjärnorna jag såg, utan jag såg även frosten på min bil som glittrade likt många små svarta diamanter i ljuset från gatlyktan, en räv som gled fram efter vägen och jag hörde vinden som viskade om livets föränderlighet där den for fram. Igår såg jag även ett program som heter På Jills veranda (tror jag) och i just det här avsnittet medverkade Christian Gidlund. Det berörde, han berörde. Hela hans väsen gick rakt in i mitt hjärta och påminde mig om just det som jag varit så noga med att komma ihåg, men ändå lyckats tappa bort lite bland alla vardagens bestyr. Det han påminde mig om var att inte ta något förgivet, framför allt inte livet. Av någon underlig anledning är det just i det där varandet av inget förgivet och utan tro att det går att kontrollera, som alla små men så väldigt stora saker blir tydliga. Det var precis den påminnelsen som gjorde att jag såg glittret i världen igen. Stjärnorna, dom såg jag däremot för att det för en gångs skull inte var mulet, men bara det i sig är faktiskt värt att lägga märke till. 

Jill Johnsson - Legacy 

Gemensamma bestyr

Från mobilen, vilket är både krångligare och enklare,  kan jag meddela att till veckan ska jag ha sportlov. Emelie har sportlov då och jag tänker ta tillvara på den chans det är till kvalitetstid med henne. Förutom stundande sportlov är det födelsedagsfikande som har varit på schemat så gott som all tid efter jobbet idag. Nu börjar dock det fredagsmöra krypa in under skinnet och längtan efter att få krypa under täcket och läsa är rätt tydlig. Vilka bra två dagar de senaste dagarna varit. Jag känner mig just nu förundrat tacksam över livets innehåll. Trots att en del saker aldrig kommer att bli bra, är mitt liv, under rådande omständigheter, bra. Jag kommer aldrig att sluta sakna Carro och Henke och det kommer alltid att göra ont utan dem, men så ser mitt liv, vårt liv, ut numer. Därför känns det lite stort att inse att det går att ha ett rikt liv trots det. Inte alla dagar, men ibland och dessa ibland blir dessutom så tydligt framträdande och det stora i det så väldigt viktigt. Kanske just för att jag vet hur livet är mellan iblanden och det är en sorts gåva det med, att veta skillnaden och veta vad som egentligen är viktigt och hur lyckan ibland visar sig. Just nu visar den sig på det allra bästa sätt som går, genom mina kvarvarande barn, mina föräldrar, alla underbara människor omkring mig och i gemenskapen med dem som gör livet glittrande och viktigt. Tacksamhet är den känsla jag framförallt kommer att ta med mig när jag nu  kryper i säng.

Kärleksfullt

Julafton

Trots gårdagskvällens idoga tjurande kom julafton ändå inrullandes med ett sedvanligt gott humör. När den gjorde sitt inträde hade ingen i huset ännu gått och lagt sig, utan istället fikade vi, Emelie och jag, med min pappa och bror som var på besök. Det var en mysig start på en överlag mysig julafton. 

Farsan & brorsan

Efter sömn var det då fortfarande julafton och fortfarande var humöret sedvanligt gott. Dagen har inneburit mycket mycket god mat, fika, paket och ljus. Den har även innefattat hundar i varierande storlekar, vilket i sig lett till en del skratt.

Fika efter paketöppning

Trots att vår lilla familj har varit väl medveten om att två så älskade medlemmar fattas oss, har dagen varit mysig. Det har varit en ganska harmonisk julafton, utan stressande och utan runtåkande. Det är dessa aftnar som tenderar att vara de bästa. Det är då det viktiga får ta plats, istället för att klockan ska styra och dagen ska fyllas med så mycket som möjligt.

Julbrudarna + varghundsbebis

Väl hemma tände vi ljus för Carro och Henke i deras lykta. Det är den lykta Camilla och jag köpte i Mora precis innan Carros begravning och som vi sedan tände ljus i på hennes grav samma dag som hon begravdes. Samma lykta tände vi ljus i för Henke på hans grav när han precis hade begravts. Det känns som den är deras speciella och därför tände jag den, för att de på nåt vis skulle vara med och fira jul även i år. Det är viktigt att hålla dem nära, så nära det går och på de vis det är möjligt. Vi saknar dem och har därför inte bara tänt ljus utan även pratat om dem och om minnen vi har, såsom när Carro lärde Camilla att äta rödbetssallad och Henke ville ge mormor Bon Jovi i julklapp, under kvällen.

 

Ljus för Carro och Henke i deras lykta <3

En del saker går rakt in i ens hjärta. Det gjorde de julklappar jag fick av Camilla idag. Hon gav mig: en tavla med texten "om du inte tror på änglar, har du inte mött min mamma", willow tree ängeln "thank you", högtalare med baslåda till datorn och ett kort med en text som fick mig att gråta.

Några av mina julklappar

Det var många tårar som trillade när jag läste vad som stor på kortet, men det var inte ledsna tårar utan väldigt rörda tårar. Det var för den delen inte bara när jag läste kortet som tårarna trillade, utan även när jag öppnade paketet med ängeln och tavlan och när jag hörde ljudet i högtalarna. Nåja, vad är väl en jul utan hjärta och rörda, berörda känslor som får synas?

Ledde till tårar <3

Julaftonskvällen har fått avslutas i Emelies rum. Hon fixade fika, mysbelysning och julkalendern där och det var riktigt, riktigt härligt att få sitta där med två nöjda döttrar och några hundar och bara känna alla överväldigande känslor över att ha förmånen att känna så mycket och ha så mycket kärlek omkring sig. Det har, under omständigheterna, varit en riktigt bra julafton. Jag är väldigt tacksam för allt jag har och för dem jag har och har haft förmånen att få ha i mitt liv.

Tacksam <3

Skumt på nåt vis

Vackra glittervärld

Världen är en förunderlig plats. Den innefattar så mycket, som bland annat otrolig sorg, väldig glädje, outsägliga fasor, enorm lycka, extrem misstro och osjälvisk kärlek. Varje dag förfasar jag mig över hur människor beter sig mot varandra, mot djur och mot jorden när jag läser i tidningar eller liknande. Varje gång blir jag lite utmattat uppgiven på mänskligheten och dess beteenden och funderar alltid över hur egot kan få ta sån stor plats hos en del. Fast samtidigt förundras jag lika mycket varje dag över vilka otroligt underbara människor det finns. Så mycket stöd, medmänsklighet och välvilja. Det är när jag tittar i närheten, på dem jag har omkring mig, det är då jag inser det väldigt storslagna och otroligt speciella och väldigt värdefulla i att vara människa. Jag har tur, jag har så många underbara människor omkring mig. Det är en ynnest och när jag tänker på det går det inte att känna annat än tacksamhet.

Ljus för Henke igår

Ta bara igår. Igår var en tung dag. Alla dagar är tung i den bemärkelsen att Carro och Henke är borta, men bland annat årsdagar är, hur ologiskt det än är, tunga på ett väldigt påtagligt sätt. Om jag vore själv i världen vet jag inte om jag skulle orka stå upp en gång, men jag har som sagt tur. Jag har alla dessa underbara omkring mig, alla dessa som ger så mycket stöd, omsorg och kärlek på olika vis när det behövs. Det är stort. Idag är inget undantag, utan ta bara idag också. Dagen startade, förutom med en ofta återkommande försovning, genom att en alldeles bedårande människa kom in på mitt kontor och sa snälla saker, gav mig en kram och himmelskt goda hembakade saffransbiscotti. Den fortsatte med att min mamma räddade upp ett för mig svårlöst ekonomiskt dilemma, som har inneburit en hel del oro sen det dök upp. Det gjorde hon dessutom trots att det antagligen medför en relativt spartansk jul för oss båda. Efter jobbet startade inte min bil, så mitt ex tillika Emelies pappa kom och hjälpte mig att få igång den, pumpa däcken och tvätta av bilrutorna. Sen åkte vi hem till hans föräldrar och drack kaffe, kikade på nåt tv-program och bara njöt av tillvaron i skenet från brasan i deras kamin. Under en rast på jobbet hade jag förmånen att bevittna ren osjälvisk vänlighet riktad mot en medarbetare från en annan medarbetare, vilket faktiskt också är en ynnest att få vara med om. Det finns så mycket värme, stöd och otrolig osjälviskhet i min omgivning och det går nog inte en dag utan att det är synligt på olika vis. Tacksamhet är faktiskt en relativt ihållande känsla.

Exsvärmors vackra växthus prytt med julgran  

Emelie diskuterade sin dag med mig när vi åt kvällsmat tillsammans. Det hade varit en del bråk i skolan mellan några och hon gillade det inte. Framförallt gillade hon inte att en del av killarna i skolan alltid använder sig av knuffar, nypningar osv. när de inte riktigt går som de vill. Hennes helt suveräna, och roande, kommentar om det hela var: varför kan de inte bara ägna sig åt nåt annat, som att tvätta håret på varandra och diskutera igenom saken! Jag älskar dessa samtal med mina barn. Alltid kommer det nåt utlägg som får ögonbrynen att höjas och det verkar hålla i sig oavsett ålder. Underbart är vad det är.

Förundrad 

Imorgon står Experium med en del av kollegorna på schemat. Saunavärlden med alla dess upplevelser och en terapeut är vad som väntar. Morgondagen kommer nog att vara relativt angenäm på det viset. Imorgon är även den dagen en person, som jag bryr mig väldigt mycket om och som befinner sig i en situation som inte är alldeles lätt att befinna sig i eller att hantera, ska genomföra ett måste i situationen. Ett måste som antagligen kräver en hel del mod och styrka, så mina tankar finns med där. Jag önskar att det gick att göra nåt, att hjälpa. Styrka och kärlek till dig!