Ändå..

Jag fattar inte hur det kommer kännas imorgon de var Carro som hade mest Julkänsla i familjen. Så de kommer bli en väldigt konstig jul i år.                                                                                                                                                                                                                                    Skrev Henke på dayviews den 23 december 2008 

Ett tag i livet hade jag en egen husmodersförening och tyckte att jul var en riktigt viktig högtid, då allehanda bakverks och maträtter skulle serveras. När mina krav på mig själv sjönk, tog Carro vid. Hon var den som ville pyssla, pynta och baka och hon fick dessutom med sig övriga i familjen i alla dessa julbestyr. När hon dog försvann väldigt mycket av den känslan. Julen är alltsedan dess en tid när det är väldigt tydligt att det saknas några av dem som var vi förut. Henke hade så rätt. Alla jular efter att först Carro och sen Henke dog är konstiga. 

Tack Angelica <3

Jag närmar mig därav julen med en känsla av motstånd och det som står på fixalistan är inte särskilt mycket. Ändå lyckas jag inte vara ute i tid, så även i år var det i sista stund jag fixade det som ändå måste fixas. Några julklappar införskaffades, en julskinka har inhandlats så även lite lax, rödbetssallad och leverpastej. Utöver det är det inte allt för mycket jul i vår kyl. Eller det var inte förrän natten innan julafton i alla fall.

Mamma har dukat för julmiddag <3

Nämligen sover Emelie hos sin pappa natten innan julafton varje år. Han fyller år på julafton, så julaftonsmorgon ägnar Emelie åt att gratta honom. Camilla sover hemma hos sig. Det innebär att kvällen och natten innan julafton spenderar jag utan hänsyn till klockan. I år fikade jag först med Camilla. Det var ett tag sen vi hann sitta och bara babbla över en kopp te eller kaffe, så det var en riktig höjdpunkt i tillvaron. När hon for hem till sig vid 22.30 tiden, for jag till Angelica och Peter och där blev jag kvar till två på natten. 

Camilla & Jonatan hemma hos mormor
på julafton <3

När det väl blev hemfärd, efter en riktigt trivsam kväll med ljus, mycket kaffe och vänskap, blev det i sällskap med en kastrull vardera av Angelicas hemgjorda köttbullar och hennes hemgjorda risgrynsgröt. Det är såna människor jag har omkring mig. Varma, vänliga och med oändligt stora hjärtan och jag är oändligt tacksam över att jag har dem i mitt liv. Väl hemma struntade jag i att griljera skinkan, allt har sin tid så även skinkfix. Istället slog jag in julklappar till ungefär halv fem på morgonen, för att därefter krascha med alarmet ställt på klockan halv tolv.      

Även husgudarna var förväntansfulla inför julmiddagen <3

Alarmet väckte åtminstone inte dem det var tänkt för och mitt uppvaknande skedde därför inte förrän strax innan klockan tolv när pappa ringde. Det var en himla tur att han gjorde det, tack vare det slapp jag missa julmaten hos mamma. All denna mat, som varje år följs av nån form av julkoma. Så även detta år, men det har sin charm det också på nåt vis. Framåt 17-tiden hämtade jag Emelie som fram till dess varit hos sin farmor och farfar. Det var efter det som juleljusen verkligen började glimma. Emelie har önskat sig en speciell telefon under några månader. Jag har ljugit och sagt att hon inte kommer att få nån sådan och att jag berättat det för henne för att hon inte ska bli besviken.   

En mycket nöjd Emelie med en av sina julklappar <3

Hon fick sin telefon och glittret i hennes ögon efter det gjorde att samtliga andra ljus verkade lite bleka. Det var underbart att se hennes totala glädje och det värmde mitt mammahjärta rejält. Vi fortsatte vår julaftonskväll hemma hos pappa. Mina syskon var julen till ära hemma alla tre och det var mysigt att träffa dem. Emelie spelade kort med sin ena moster Chatrin och sin morfar. Jag och min andra syster Jeanette drack te och sällskapade kortspelarna. Min bror Daniel med flickvän tråkade framför tv:n. Kvällen var riktigt, riktigt bra. 

Sent på julaftonskvällen tände vi ljus hos Carro & Henke,
pappa & jag <3 

Ändå var mina tankar delade. Vad jag än gör är det så och julafton är inget undantag, snarare är det ännu mer tydligt. En del av mig firar jul och gör för jul väldigt normala saker, den andra delen letar efter Carro och Henke. I tankarna och i hjärtat. Alltid. Jag saknar dem, det gör vi alla. Det är svårt att vara utan dem. Sent på julaftonskvällen for vi, pappa och jag, till kyrkogården. Jag hade köpt två ljuslyktor som ser ut som hjärtan, som jag hade tänkt tända redan på dagen. Det är bara det att det inte är det lättaste att åka till kyrkogården, inte känslomässigt, så efter en stunds fightande med mig själv under dagen bestämde jag mig för att jag fick tända ljus hemma för dem istället. Under kvällen kände jag att det inte gick längre, jag måste dit.

Julaftons kväll hos pappa <3

Det var vackert på kyrkogården med ljus så gott som överallt, frost som glittrade och en helt stjärnklar himmel. Det kändes bra, men så väldigt sorgligt, att tända hjärtljusen till dem. Det är inte meningen att man ska tända ljus på kyrkogården för två av sina barn på julafton. Dom borde istället ha fått julklappar, ätit massor med mat och fuskat i kortspel med oss andra. Nu är det inte så och mina julkänslor är definitivt påverkade av det. Trots det och trots mina minimala förberedelser inför jul, kom den ändå. Den blev dessutom trevlig, så trevlig som jularna nu för tiden kan bli och det är nåt att vara tacksam för det med. Idag är en ny dag, en dag med väldigt mycket telefonbabbel från Emelie, många minusgrader utomhus, köttbullar att äta och en julskinka att griljera.       

Vackra kalla vinterland    

Å så jul också

Äntligen jullov, det vill säga drygt två veckors ledighet, och det som förväntas är julefrid och tindrande juleljus. För oss, som har fått tända ljus för två av våra kära på kyrkogården, är julen en återkommande bekräftelse på det vi inte vill ha slängt över oss. Julen bekräftar år efter år att Carro och Henke inte längre finns hos oss, för om de gjorde det hade vi firat julen tillsammans. Förutom det är julen en slitning mellan olika delar av dem som ingår i familjebilden på något vis och det har idag tröttat ut mig. Därför deklarerade jag högt för Camilla att från och med nästa år tänker jag åka bort,strunta högaktningsfullt i jul, slitningar och bekräftelse på det jag ändå inte vill få bekräftat i tid och otid. Camilla skrattade åt mig och sa att det går ju inte. Vi firar ju julen med våran familj och jag är ju hennes familj, så i så fall fick vi alla lov att åka utomlands och fira jul. Snusförnuftigt upplyste jag henne om att vi, på sin höjd, kommer att ta oss till nån hytte i Norge med tanke på alla våra fyrbenta och vår enorma rikedom. Camilla skrattade bara och sa: ja just ja, det har du rätt i, vilket kanske inte riktigt var det svar jag hade trott jag skulle få. Upplysningsvis har jag ingen som helst lust att fira jul i nån hytte, så hela min plan verkar för närvarande grusad. 

Förutom eländesjul, har Emelie och jag ägnat stor del av dagen åt handling. Kanske det är en förklaring till den energibrist som fått mitt humör att dala så enorm. Det och besöket på kyrkogården. Det är jobbigt i sig att gå till Carros och Henkes gravar, det är ändå jobbigare när en väldigt ledsen Emelie står bredvid och snyftande viskar: god jul Carro och Henke, jag saknar er.. jag saknar er hela tiden. Det gör ont i ett mammahjärta på många vis. Lilla Emelie som fått vara med om så mycket redan. Vilken stark liten dam hon är ändå. Om jag bara kunde skulle jag lyfta all denna börda från hennes små axlar, men det är inte riktigt så livet fungerar. Därför kan jag inte göra annat än finnas bredvid, nära och till hands. Så det är det jag gör. Förutom om allt går enligt mina för dagen rådande planer. Då tänker jag inte finns nära och bredvid eller i nån hytte nästa jul. Då tänker jag åka bort och strunta i julen.   

Änglar finns

Ljus för Carro & Henke

Läste under julaftonsnatten om enkelhet och värme i en blogg. Tittade mig omkring i vårt hem, som var täckt med alla julklappar vi tidigare fått, hörde Camilla och Emelies lugna snusanden när de sov och insåg att det var precis så vår julafton varit. En julafton i all enkelhet hemma, men med mycket värme för vi var tillsammans. Vi struntade glatt i all stress, eliminerade så många måsten som möjligt och bara lät dagen, kvällen och delar av natten gå i en behaglig lunk. Vi bestämde oss för att låta bli att åka till kyrkogården och tända ljus på Carros och Henkes gravar. Det är nåt vi har svårt för, det är jobbigt att läsa deras namn på den svarta hjärtformade gravstenen gång på gång och få det vi inte alltid orkar känna slängt i ansiktet. Vi vet att de inte är kvar hos oss, men för oss är de inte heller på kyrkogården. De känns mycket närmare i hemmet, i vardagen och i allt sånt vi tidigare har gjort tillsammans när vi var allihop. Så vi tände ljus för Carro och Henke hemma, som vi gör mycket oftare än vi gör på kyrkogården. De ser nog ljusen vart vi än tänder dem.  

Camilla i full dans

Camilla skapar änglavingar

Vår julafton bestod i en lång sovmorgon, egentligen alldeles för lång, men vad gjorde väl det. Vi fick flytta fram julaftonsmiddagen en timme för att hinna med att njuta av den traditionella tomtegrötfrukosten. Nämnda julaftonsmiddag avnjöts, för att följas av Wiispel i form av dans. Mamma dansade med väldig inlevelse, så till den milda grad att hon ramlade och nästan åkte under bordet faktiskt. När orken var för låg och värmen för hög för fortsatt dans, ansåg Emelie att det var dags för julklappsutdelning. Det hördes många "ooh" under klappöppnandet och alla var nöjda med sina julklappar. Emelie var så nöjd med dagen, kvällen och klapparna att hon titulerade sig som den lyckligaste i världen. Det är härligt att se sina barn tindra i kapp med ljusen, så det var en underbar kväll helt enkelt.

Resterande kväll och långt in på natten faktiskt, bedrevs i de nyförvärvade julklapparnas och kaffets tecken. Mycket kaffe blev det, men trevligt var det. Mitt i natten kom vi på att snöänglar är vackra och dessutom rätt roliga att göra, så vi bestämde oss för att gå ut och göra några. Så vi drog ut i natten, Camilla, Emelie, jag och husgudarna, kastade oss i snön och skapade snöänglar under skratt och stoj. Därefter fortsatte vi till julgranen på torget och dansade lite runt granen. Räven raskar över isen och nu är det ljus i vårt hus, var de låtar vi drog medan vi svischade fram runt granen. Till och med husgudarna tyckte att det var en rätt rolig idé och sprang glatt med oss varv på varv. Trötta och nöjda kom vi in efter denna nattliga expedition. Ett bra avslut på en bra dag och kväll.      

Änglar finns - Emelies skapelse

Vissa fadäser får man räkna med även under julafton

Dans kring granen

Sug på den du!

Mina två kärlekar - hemma hos x:et på bingolottorace under kvällen

För fjärde året närmar sig en jul utan Carro och för andra året blir det en jul utan Henke. Mycket av julglädjen är till följd av det förvunnen och varken Camilla eller jag gör några större ansträngningar inför jul längre. Det vi företar oss är mestadels för Emelies skull. Är man nio år ska man få se fram emot julen som den högtid det är. Egentligen är det lite motsägelsefullt att vi inte längre lägger ner särskilt mycket tid på jul, eftersom det var den viktigaste högtiden på hela året för Carros del. Hon pyntade och pysslade ivrigt och tindrade ikapp med alla ljus som hör julen till. Fast det är just det. Det är så tydligt att det fattas två personer och det blir inte mindre tydligt under jul. 

Vi har ändå pysslat lite inför julens intågande. Viss städning och pyntning har naturligtvis genomförts, bordet som inhandlades vid förra Ikea-turen har satts ihop, julklappar har inhandlats och det råder ett lugn inom hemmets fyra väggar. Så dagen före julafton som tidigare varit hektisk, har istället varit avslappnat lugn. 

Gåva från Camillas kompis i form av nåt att suga på under jul

Vi har haft långväga besök gånger två under dagen. Det första dök upp relativt tidigt och blev ganska direkt indragen i Emelies förehavanden i form av först Grinchen sen Wii rally. Själv slocknade jag tämligen omgående under Grinchen och var därmed varken social eller delaktig i filmvisningen. Rallysekvensen bestod för min del av kaffepaus och att fungera som publikfunktion, utan spel av nåt slag. Under eftermiddagen kom besök nummer två. Det var en av Camillas kompisar och hon hade med sig nåt att suga på under jul beståendes av ganska annorlunda sugrör, som roade rätt rejält. Därefter drog Camilla med kompis upp gamla minnen av typen "bloopers under uppväxten". Bland annat mindes de hur jag dammsugit upp Camillas ogräddade bullar från bordet av misstag, när de en gång kom hem med alkoholfri cider och gurka i högsta hugg och jag indignerat utbrustit "men Camilla, super du och dricker gurka", när jag framtvingat delaktighet av kompisen i julgransklädning på ett ganska förvirrat sätt och hur jag lyssnat på hög musik i hörlurar medan jag dammsög och missade att dammsugarsladden åkte ur väggen och lugnt fortsatte dammsuga trots att

Dansant Camilla

dammsugaren inte var på. Det var roligt att höra alla dessa galenskaper igen och vi skrattade så vi nästan inte fick luft under berättandets gång. Därefter ägnade vi oss åt att dansa, Wii är faktiskt ett rätt trivsamt tidsfördriv ibland. Kvällen ägnades åt uppesittarkväll med bingolotto hemma hos ex:et. Emelie ska nämligen sova där under natten, eftersom hennes pappa fyller år imorgon (julafton) och hon ska upp och sjunga för honom. Jag följde min trend för dagen och somnade efter första bingospelet och sov sen tills bingolotto var så gott som slut. Under hela tiden hade jag ändå försökt vara social och därmed svarat hummande på precis allt, inklusive det som sades på tv:n. Tydligen hade det roat Camilla, Emelie och ex:et en del. 

När Camilla och jag väl kom hem igen fortsatte vi Wii-dansandet ett tag, griljerade skinkan, åt julens första skinkmacka och kom fram till att det ändå var rätt mysigt. Vi har bestämt oss för att inte åka runt under julafton, som annars ofta kan bli ett resultat av att man vill träffa alla nära och kära. När det nu inte är så mycket stress och vi inte ska åka någonstans under morgondagen, kändes julen rätt möjlig på ett familjärt trivsamt sätt kom vi fram till. 

Nöjda husgudar efter kvällen skinksmakning