lördag 27 december 2014

Sju dygn

Hos Vild-Hasse
Tidsperspektiv kan vara mer eller mindre utvecklat hos människor, hos mig är det ur funktion. Det har väl kanske aldrig fungerat optimalt, men efter Carros och Henkes död lever det ett helt eget liv i en egen dimension. I den dimensionen är sju dygn en evighet och ingen tid alls. Det som har hänt, om det så bara är en timme sedan, är långt borta och det som ska hända känns alltid långt fram. I realiteten innebär det att det känns som livet är relativt händelselöst. Därför är det bra att göra en resumé då och då, för att om inte annat kolla av om allt verkligen är stiltje. De senaste sju dagarna har vid närmare eftertanke faktiskt innefattat någon form av rörelse ändå.

Bukett från räddningsnämnden
Förutom julafton, som ju då innehöll familjeliv gånger flera, mat i uppsjö, tindrande ögon, lycka, sorg, kyrkogården och ljus, så har det faktiskt hänt nåt mer. Till exempel har jag, genom jobbet, varit inblandad i efterarbete i samband med en brand.

Promenad i soluppgång
På söndagsmorgonen den 21 december ringde min telefon innan klockan sju. Det var räddningstjänsten som meddelade att det varit ett brandtillbud och att jag var efterfrågad. Det som brunnit visade sig vara ett pepparkakshus! Det låter kanske harmlöst, men det kunde ha slutat hur som helst. Nu slutade det bra och ingen kom till skada, men en lägenhet blev däremot obeboelig för en kortare tid. Jag kan väl tillägga att även för en som är synnerligen morgontrött, medför en ringning från räddningstjänsten att läget mellan sovande och klarvaken går väldigt snabbt. Så snabbt att det tog flera timmar att fylla på med koffein i en mängd som motsvarade nivån av vakenhet.   

Snöänglar <3
Den senaste veckan även innehållit en middag på Sankt Olof´s Hotell och en väldigt vacker blombukett. Det var räddningsnämnden som bjöd på detta och det var väldigt trevligt att träffad dem lite. Jag har jobbat med bland annat dem under det senaste året och trots att jag nu bytt arbete, fick jag äran att vara med på deras avslut för den här mandatperioden. Det var i samband med detta jag fick blommor, himla fina sådana dessutom. Det var en trevlig kväll med väldigt trevliga människor, en sån kväll som faktiskt är värd att lägga in under spara i minnesbanken.

Vackert dag som natt
Igår fylldes min minnesbank på ytterligare när jag var jag till Angelica och Peter och åt julbord. Det var väldigt trevligt och väldigt gott. Dessutom hann Angelica och jag med både djupa och mindre djupa diskussioner om både det ena och andra samt gå igenom för- och nackdelarna med att dricka silver. Emelie sov hos Magnus, så kvällen som gick i trevlighetens tecken avslutades ganska sent och i samförstånd rörande silvret.

Julmat hos Angelica & Peter <3
I övrigt då, har det över huvud taget hänt nåt mer? Nej, det är relativt lugnt. Jag har långa sovmorgnar under mina lediga dagar. Vi har tillverkat snö som går att ha inne som dekoration, gjort snöänglar ute, promenerat hundarna i soluppgången och i mörkret samt varit till Vild-Hasse. Idag var Emelie och Magnus hit och åt, jag var ut och förundrades över vackerheten i vintersolen och minusgraderna och igår kväll/natt förundrades jag lika mycket över stjärnhimlen. Det blir inte mindre intressant att titta på alla stjärnor med en app på telefonen, som dessutom talar om vilka himlakroppar det är man ser. Igår såg jag Jupiter, oxen, tvillingarna och Sirius. Bland annat. Och det var vackert.

Snötillverkning
I kväll ska jag unna mig lyxen att se en serie. Uppenbarligen så händer det nåt även om det inte känns så och även om det inte är så enormt mycket. Det är ju rätt bra att veta när jag med jämna mellanrum ramlar ner i en känsla av total öken.

Amaryllisen i buketten har slagit ut :)

Pepparkakshus började brinna 

fredag 26 december 2014

Morgonstund..

Om någon mot all förmodan skulle tro att jag sovit till klockan 13, har den personen alldeles rätt. Emelie sov nästan lika länge och satt sedan i sängen och kollade på sin telefon medan jag vaknade i lugn och ro. Det är himmelskt skönt att få sova så länge man vill. Det är lika himmelska att kliva upp och få dricka första kaffekoppen efter att ha sovit  länge. Idag kombinerades dessutom första koppen med ett telefonsamtal från Angelicas Peter, som undrade om vi kan komma över och äta lite senare idag. Det är också lyx. Att sätta sig vid dukat bord tillsammans med nära och kära, det här kan inte bli annat än en riktigt bra dag.

torsdag 25 december 2014

Ändå..

Jag fattar inte hur det kommer kännas imorgon de var Carro som hade mest Julkänsla i familjen. Så de kommer bli en väldigt konstig jul i år.                                                                                                                                                                                                                                    Skrev Henke på dayviews den 23 december 2008 
Ett tag i livet hade jag en egen husmodersförening och tyckte att jul var en riktigt viktig högtid, då allehanda bakverks och maträtter skulle serveras. När mina krav på mig själv sjönk, tog Carro vid. Hon var den som ville pyssla, pynta och baka och hon fick dessutom med sig övriga i familjen i alla dessa julbestyr. När hon dog försvann väldigt mycket av den känslan. Julen är alltsedan dess en tid när det är väldigt tydligt att det saknas några av dem som var vi förut. Henke hade så rätt. Alla jular efter att först Carro och sen Henke dog är konstiga. 

Tack Angelica <3
Jag närmar mig därav julen med en känsla av motstånd och det som står på fixalistan är inte särskilt mycket. Ändå lyckas jag inte vara ute i tid, så även i år var det i sista stund jag fixade det som ändå måste fixas. Några julklappar införskaffades, en julskinka har inhandlats så även lite lax, rödbetssallad och leverpastej. Utöver det är det inte allt för mycket jul i vår kyl. Eller det var inte förrän natten innan julafton i alla fall.

Mamma har dukat för julmiddag <3
Nämligen sover Emelie hos sin pappa natten innan julafton varje år. Han fyller år på julafton, så julaftonsmorgon ägnar Emelie åt att gratta honom. Camilla sover hemma hos sig. Det innebär att kvällen och natten innan julafton spenderar jag utan hänsyn till klockan. I år fikade jag först med Camilla. Det var ett tag sen vi hann sitta och bara babbla över en kopp te eller kaffe, så det var en riktig höjdpunkt i tillvaron. När hon for hem till sig vid 22.30 tiden, for jag till Angelica och Peter och där blev jag kvar till två på natten. 

Camilla & Jonatan hemma hos mormor
på julafton <3
När det väl blev hemfärd, efter en riktigt trivsam kväll med ljus, mycket kaffe och vänskap, blev det i sällskap med en kastrull vardera av Angelicas hemgjorda köttbullar och hennes hemgjorda risgrynsgröt. Det är såna människor jag har omkring mig. Varma, vänliga och med oändligt stora hjärtan och jag är oändligt tacksam över att jag har dem i mitt liv. Väl hemma struntade jag i att griljera skinkan, allt har sin tid så även skinkfix. Istället slog jag in julklappar till ungefär halv fem på morgonen, för att därefter krascha med alarmet ställt på klockan halv tolv.      

Även husgudarna var förväntansfulla inför julmiddagen <3
Alarmet väckte åtminstone inte dem det var tänkt för och mitt uppvaknande skedde därför inte förrän strax innan klockan tolv när pappa ringde. Det var en himla tur att han gjorde det, tack vare det slapp jag missa julmaten hos mamma. All denna mat, som varje år följs av nån form av julkoma. Så även detta år, men det har sin charm det också på nåt vis. Framåt 17-tiden hämtade jag Emelie som fram till dess varit hos sin farmor och farfar. Det var efter det som juleljusen verkligen började glimma. Emelie har önskat sig en speciell telefon under några månader. Jag har ljugit och sagt att hon inte kommer att få nån sådan och att jag berättat det för henne för att hon inte ska bli besviken.   

En mycket nöjd Emelie med en av sina julklappar <3
Hon fick sin telefon och glittret i hennes ögon efter det gjorde att samtliga andra ljus verkade lite bleka. Det var underbart att se hennes totala glädje och det värmde mitt mammahjärta rejält. Vi fortsatte vår julaftonskväll hemma hos pappa. Mina syskon var julen till ära hemma alla tre och det var mysigt att träffa dem. Emelie spelade kort med sin ena moster Chatrin och sin morfar. Jag och min andra syster Jeanette drack te och sällskapade kortspelarna. Min bror Daniel med flickvän tråkade framför tv:n. Kvällen var riktigt, riktigt bra. 

Sent på julaftonskvällen tände vi ljus hos Carro & Henke,
pappa & jag <3 
Ändå var mina tankar delade. Vad jag än gör är det så och julafton är inget undantag, snarare är det ännu mer tydligt. En del av mig firar jul och gör för jul väldigt normala saker, den andra delen letar efter Carro och Henke. I tankarna och i hjärtat. Alltid. Jag saknar dem, det gör vi alla. Det är svårt att vara utan dem. Sent på julaftonskvällen for vi, pappa och jag, till kyrkogården. Jag hade köpt två ljuslyktor som ser ut som hjärtan, som jag hade tänkt tända redan på dagen. Det är bara det att det inte är det lättaste att åka till kyrkogården, inte känslomässigt, så efter en stunds fightande med mig själv under dagen bestämde jag mig för att jag fick tända ljus hemma för dem istället. Under kvällen kände jag att det inte gick längre, jag måste dit.

Julaftons kväll hos pappa <3
Det var vackert på kyrkogården med ljus så gott som överallt, frost som glittrade och en helt stjärnklar himmel. Det kändes bra, men så väldigt sorgligt, att tända hjärtljusen till dem. Det är inte meningen att man ska tända ljus på kyrkogården för två av sina barn på julafton. Dom borde istället ha fått julklappar, ätit massor med mat och fuskat i kortspel med oss andra. Nu är det inte så och mina julkänslor är definitivt påverkade av det. Trots det och trots mina minimala förberedelser inför jul, kom den ändå. Den blev dessutom trevlig, så trevlig som jularna nu för tiden kan bli och det är nåt att vara tacksam för det med. Idag är en ny dag, en dag med väldigt mycket telefonbabbel från Emelie, många minusgrader utomhus, köttbullar att äta och en julskinka att griljera.       

Vackra kalla vinterland    

söndag 21 december 2014

Crash

Så kom den. Inte oväntad, men definitivt inte heller efterlängtad. Det började med en låt, sen bar det av. Neråt, neråt. Mot det mörka numer ganska vanliga. Det jag kämpar mot varje dag och kämpar ännu mer med för att ta mig ifrån. Det gör så otroligt ont. Det är jobbigt att ens försöka hålla ihop. Det jag vet men bara inser ibland är alldeles för hårt att egentligen klara av. När insikten kommer klarar jag nästan inte av att andas och inte ens det spelar någon roll. Herregud.. Dom är döda! Två av mina barn är döda. Dom kommer aldrig mer tillbaka och idag var dagen när jag för sjätte och fjärde året i rad insåg, att dom kommer inte ens hem till jul. Inte den här julen heller och inte någon annan gång över huvud taget. Aldrig. Aldrig någonsin. Jag älskar dem, lika mycket nu som för sex och fyra år sen. Lika mycket som alltid. Kärleken försvinner inte, den gör däremot mer och mer ont. Hur gör man för att klara sig utan två av sina barn? Hur klarar man av att överleva resten av livet så här? Älskade, älskade och så otroligt saknade. Mina underbara barn. Så olika och ändå så lika. Starka, men på helt olika vis. Känsliga och kreativa. Carro, du min största läromästare i livet och Henke, du som var min klippa. Ni borde vara här, ni borde leva. Om ni bara visste hur mycket jag älskar er, om ni bara visste hur vi kämpar för att klara av vetskapen att ni inte kommer tillbaka. Utan er är en hård plats att vara på.

Älskade underbara dotter- så full av liv <3
Älskade helt fantastiska son - så morgontrött & på väg mot Kolmården <3

Carro som älskade att pyssla & fixa, här bakar hon med Emelie <3

Henke utanför kyrkan när han slutade 9:an  <3

Carro i full färd med att klippa till & klistra in i sitt fotoalbum <3 

Henke med sin tuppkam som han var så stolt över <3

Huge

Julshow i Lillmokyrkan 
Jag bor i en liten håla långt ute i nästan ingenstans. Så gott som vart man än ska bege sig väntar en lång resa och tänker man sig dessutom att företa sig den med allmänna kommunikationsmedel, kommer den att ta en tidsmässig evighet. Vår lilla ort kan inte skryta med mängder av affärer, stora teatrar eller ett sprudlande nattliv och det finns inte heller en uppsjö av kaféer med uteserveringar. Vid en första anblick kan det verka som jag bor på en väldigt liten plats med nästan ingenting.

Morgonpromenad med husgudarna
Fast på den här lilla platsen har bara den här veckan innefattat en hel del. Till exempel har Emelie varit med i en julshow i en av kyrkorna. Det var vackert, juligt, gav energi och höjde humöret. Jag blev naturligtvis rörd, men även stolt. Det är modigt att gå upp och sjunga för en så gott som fullsatt kyrka. Emelie kan ibland vara lite blyg, men hon gjorde det. Det belönades med en bild i tidningen dagen därpå, vilket väl egentligen inte var så viktigt men ändå lite roligt.

Vilt rus på vinteräng
Det har varit en julfrukost på jobbet tillsammans med många av mina kollegor. Gröt, skinka, sill och paketbyte var några av ingredienserna. Det var trevligt och innehöll många skratt, julmusik och en och annan skumtomte. I mitt paket var det en alldeles bedårande röd burk med vita prickar och texten julgodis på. Jag har bra kollegor, som fixar, är påhittiga och bjuder på sig själv. Det går faktiskt inte en dag på jobbet utan att jag skrattar så tårarna rinner och det är viktigt. Det är många saker som är tunga att ta i, så att kunna skratta tillsammans är guld.

Morsan snusar husgud
Det har inte bara varit en julfrukost, utan jag har även haft förmånen att få vara med på en jullunch. En av de enheter jag jobbar med ordnade den och det var kanonmysigt. God julmat, trevliga människor, klappbyte och en tomte. Paketet den här gången innehöll en filt och en godispåse, vilket är en synnerligen bra kombination. Jag hade köpt en tomte och lagt i det paket jag lämnade in och den blev uppskattad den med. Paketen delades dessutom ut av en tomte och den tomten känner jag. Han är en av Carros kompisar och jag tycker riktigt mycket om honom. Han är en av dem som hade mod nog att komma och fråga om det fanns något att hjälpa till med när Carro försvann och han var en av hennes nära vänner. Jag blev så väldigt glad av att se honom, så det i sig var en riktigt bra julklapp.

Eftermiddagspass på vidderna
Så har det blivit klart också. Eller egentligen har det väl varit klart ändå sen innan jag sa upp mig från min tidigare tjänst, men nu är det färdigförhandlat och slutdiskuterat. Nu är det bestämt på alla de vis att jag ska vara kvar på det jobb jag har provat sedan den första september. Det känns bra, även om jag tyckte om det förra jobbet också. Nämligen så är det så att de flesta jobb innefattar människor på ett eller annat vis och det är dem man oftast fäster sig vid. Därför känns det på ett vis vemodigt att lämna det förra jobbet, för människorna jag jobbade med där är underbara.

Älskade underbara innan väckning inför en
ny dag
Det är naturligtvis människorna jag jobbar med nu också, så turligt nog behöver det ena inte utesluta det andra. För att låta bli allt uteslutande begav jag mig därför till det gamla jobbstället en av veckodagarna och åt frukost med mina gamla kollegor. Det var mysigt och förutom en god frukost, härliga skratt och ett nytt recept på bröd fick jag en och annan kram också. Litenhet är bra ibland också, det underlättar att träffa alla dem man tycker om.

Helande för själen
I min lilla värld på platsen mitt i nästan ingenstans, har solen skinit, utomhus glittrar det och jag promenerar hundarna i nattlinnet tidiga morgnar och sena kvällar vintern till trots. En av kvällarna var Emelie med och redan på håll såg vi en mötande person som inte var alldeles nykter. Eftersom nattlinne är något kallt och en inte alldeles nykter person brukar innebära långa pratstunder, bestämde vi oss för att vika av från vägen ut på en av ängarna och låta hundarna strosa runt lite där. Den inte alldeles nyktra personen stannade förvånad, spejade runt sig, mumlade jaha och ägnade sig åt diverse lockljud. Det var helt tydligt att personen inte längre såg oss och förbryllad över vårt abrupta försvinnande försökte locka fram oss igen. Det var också rätt roligt och Emelie och jag fick oss ett gott skratt medan personen knallade vidare förvirrat mumlande för sig själv. En annan relativt okänd person har förslagit en gemensam resa till Bora Bora och jag har sett en randig hund som var och en egentligen borde ha.

Kalasgos
Vi har varit på ett trevligt 39-års kalas också, som även det innefattade den där kategorin människor man tycker om. En annan trevlighet är att Camilla och pojkvännen Döden hälsade på ikväll för gemensamt glögg- och kaffesurplande. Angelica och jag har pratat ett flertal timmar i telefonen, eftersom det ibland är allra bekvämast att slippa gå utanför dörren och ändå kunna dryfta livets vindlingar. Anette kom på besök under tisdagskvällen och vi dryftade livet ändå in på nattimmarna medan vi provade ett nytt pepparkakste. Therese och jag har ägnat oss åt livets mer andliga dimensionen tillsammans och det har även Lena och jag gjort.

Promenadvy
Idag har hundarna och jag varit på en kombinerad ängs- och skogspromenad i solen och en, enligt hundarna alldeles förtjusande detalj, var den medhavda prinskorven som användes till hundmuta. Det är härligt att bo så både skog, ängar och andra människor finns på gångavstånd. Det är suveränt att kunna promenera ut i skogen på lunchen, prata med grannar och brevbäraren på vägen, och bara känna lugnet sprida sig i själen. Somliga morgnar är det dock inte lika lugnande att kliva ur sängen, väcka Emelie och se på hennes min att alla speglar borde undvikas och att trollet som bor under huset är ett lämpligt tilltalsnamn. Fast inte ens det behöver jag bry mig så väldigt mycket om där jag bor. Jag kan lugnt gå ut i trolletunderhuset stil, dessutom iförd nattlinne, och de jag möter är lika trevliga ändå. Nämligen så är det så att det kan verka som jag bor på ett väldigt litet ställe som egentligen inte har så mycket att erbjuda, men det är inte så det egentligen är. Det ställe jag har mitt hem på har allt som behövs och här finns allt som betyder något. Här har jag min familj, många av mina vänner, härliga kollegor och förmånen att kunna träffa både gamla och nya viktigmänniskor utan att behöva välja bort någon. Här finns närheten till skogen och naturen, samtidigt som människorna är så nära både fysiskt och socialt att det inte finns någon risk att bli bortglömd. Här finns minnena av Carro och Henke, inte bara kopplat till de olika platserna, utan även hos människor som bor här. Ingen är någon i mängden här, utan alla är en speciell person. Det är skönt att vara speciell, det känns tryggt att veta att det finns människor omkring en som bryr sig om en och det är underbart få vara den man är. Så trots att det vid en första anblick kan kännas som litet där jag bor, är det egentligen väldigt stort. Hur man ser det beror bara på hur man väljer att titta och vad man värdesätter. Jag vet vad jag väljer och vad jag ser och det jag ser är underbart, vackert och enormt.     

Bad hairday räcker inte för att beskriva detta

måndag 15 december 2014

Vad i hela friden nu då?

Suverän som middag!

Snö, inte snö, snö, inte snö.. Det finns uppenbara förklaringar till varför vintern känns som en annalkande kräksjuka. En av orsakerna är att jag avskyr att vara blöt om fötterna. Finns det nåt jag ogillar ännu mer, är det att vara blöt om fötterna i kombination med att halka runt i tillvaron. Idag är en av dessa dagar när redan nämnda förhatlighet till kombination har inträffat. Mitt undermedvetna måste ha snappat upp det på något vis under natten, för redan när jag slog upp mina två blå i morse var jag grinig. Om inte ishalka och regn känns som nog, kan man alltid satsa på att vakna grinig för att få lite extra krydda på en mindre bra dag. Nåja, det låter rätt pessimistiskt för att inte säga negativt och bättre än så är det inte. Jag tjurar helt enkelt. Trots detta har dagen bjudit på en del skratt, kaffe, trevlig lunch och fika efter jobbet hemma hos mamma. Det var Magnus som stod för fikabrödet, en julbakelse i chokladsmak. Ett perfekt sätt att döva vetskapen om världens isighet och slippa laga middag. I syfte att göra denna griniga dag så kort som möjligt, tänker jag duscha och gå och lägga mig. Ytterligare en liten detalj som faller under de mer negativa faktorerna för dagen är att jag läst ut den senaste Keplerboken. En positiv sida är att den var ruskigt bra. Mitt i all surighet får jag nog ändå lov att tillstå att Keplers böcker är en njutning. Frågan är bara vad i hela friden jag ska läsa nu?

lördag 13 december 2014

Besök av bland annat Jerry


Varm choklad med vispgrädde, en av våra traditioner som vi haft ändå sedan Carro, Camilla och Henke var små. Även i morse ägnade vi oss åt detta årligen återkommande, men i år var morgonen mitt på dagen och startade genom att Magnus kom på besök på sin lunch. Nåja, det är inte tiden utan innehållet som är viktigt och vi hade trevligt.. Camilla var hemma hos sig, så henne saknade vi och Carro och Henke saknar vi alltid, men i övrigt började dagen på luciasedvanligt vis. Resten av dagen har hittills gått på i lugn lunk. Middagen serverades av Sibylla och under kvällen ska vi umgås med Ben och Jerry, Emelie och jag. För dem som inte vet är Ben och Jerry synnerligen god glass och Emelie ansåg under handlingen att det var ett måste en kväll som denna. Klokt tänkt.

Viktig stund ♡


torsdag 11 december 2014

Skäll på modevisningen

Bästa brudarna <3
En dag går så fort och de senaste dagarna är inga undantag. Ta bara idag. Först jobb, lunch och kaffe med Magnus och Tove, mer jobb, kaffe med mamma, hem med hundar och så iväg på modevisning i 50 och 60-talsstil på hundcaféet tillsammans med Camilla, Emelie, morsan och Tove. Det var en lite annorlunda upplevelse, men definitivt av det mer positiva slaget med gott fika, många skratt och en avslappnad stämning. 

Fika på hundcaféet
Vilken otroligt bra idé att ha ett hundcafé egentligen. Bästa vännerna kan vara med och fika, men det fick dom dock inte idag. Idag skulle fokus ligga på uppvisandet av kläder, så det gjorde det. Förutom kläder svepte det in ett luciatåg och förgyllde kvällen.

Gud på flaska
Förutom modevisningar på hundcaféer har den senaste tiden medfört upptäckten att Gud faktiskt finns på flaska. Flera av de senaste dagarna har det inmundigats glögg med pepparkakssmak. Den är gudomligt god, så den kan rekommenderas.Inte blir upplevelsen mindre trivsam av att den intas i sällskap av trevliga människor. Jag har glöggat med Emelie, Magnus, Angelica och Tove. Samtliga glöggstunder har dessutom innefattat trevliga och ganska givande pratstunder, så mer glöggstunder åt folket helt enkelt. 

Emelie tycker att det finns godare drycker än glögg
Gårdagen kunde inte ens glögg rädda humöret helt och hållet. Det var halt och det är mindre trivsamt när det helst ska gå lite fort att ta sig dit man tänkt, men det snarare går åt motsatt håll på grund av att glidet liksom mer arbetar mot en. I dag är det bättre. En del i bättringen kan i och för sig bero på att jag inte använde joggingskor idag. 

Månskens promenad mot middag
Sko- och isproblemen har varierats med solsken och månljus och båda har bjudit till utevistelse. Månen har varit helt underbar under några kvällar och en av dessa kvällar var jag bjuden på middag till Magnus och Emelie. Jag tog vägen genom skogen och det var rekreation på hög nivå. Så vackert och så fridfullt. 

Insyn i middagsfixandet
En annan form av rekreation är att få sätta sig vid ett dukat bord och maten är lagad. Det är lyx på hög nivå. Även det var en trevlig kväll. Egentligen har jag mycket trevligt i mitt liv. Jag har så många mysiga människor omkring mig och världen är vacker, vissa dagar mer än andra och isiga dagar räknas inte till dagarna som hör till mer.

Vacker dag i en vacker värld
Soliga dagar med is vid vattnet däremot, räknas definitivt till merdagarna och det har varit några såna att njuta av också. Ytterligare en förmån jag har i livet är mina kära husgudar, det vill säga mina hundar. Hundar medför per automatik en del promenader per dag och soliga dagar är lunchpromenaderna nåt att se fram emot. Det har alltså inte bara varit vackra månnätter, utan även några helt suveräna soldagar. Kanske dessa dagar verkar lite extra fina, eftersom november har haft alltför många såna.

Krispigt solsken
När det dessutom är frost förvandlas världen till en glittrande tillvaro, oavsett om det är solsken eller månljus som lyser upp tillvaron. Jag gillar det. Glitter går inte att annat än älska och det gör jag. Jag älskar när världen ser så pass mycket ut som en saga att det inte ens skulle förvåna mig om en eller annan enhörning svepte förbi, så vackert är det. Kortfattat har alltså de senaste dagarna rusat fram och fyllts av glädje, gemenskap, glitter, Gud i flaska, mode, uppskattade caféer och framförallt av människor som betyder mycket. Stunder att samla på med andra ord. 

På väg hem efter hundcaféetid <3

Back to basic

De ytterst få gånger som jag befinner mig glidandes nerför gården ståendes och utan kontroll, kan jag konstatera att vintern inte riktigt är vad den borde vara. Förutom att den inte borde vara alls, så borde den definitivt inte vara på ett sätt att tillvaron är helt på glid. Jag gillar det inte! Jag gillar det verkligen inte! Om det inte vore så otroligt halt skulle jag införskaffa sand. Nu tänker jag våga vägra utsidan av huset, åtminstone tills hundarna ska gå ut igen och då är det enbart under tyst protest jag tänker ta några riskfyllda steg utanför ytterdörren. Fast förutom den äckligt hala utomhusvärlden, så har dagen varit helt okej. Vad sägs om mycket mysig grötfrukost på en av enheterna, glögg, fika med morsan och pepparkaksglögg tillsammans med Tove hemmavid på kvällskvisten. Tove som förövrigt ägnat sig åt att återgå till tidigare bosättning och därmed åter gjort mig till särbo, fast inte med Tove. Henne är jag ingen bo med längre, utan mestadels vän. Back to basic ungefär. Förutom isgatan ute. Den är inte basic eller nåt annat neutralt. Den är bara obehagligt opålitlig på ett synnerligen onödigt sätt, så varför envisas den med att vara kvar liksom?  

lördag 6 december 2014

Älskade, saknade!!!

Älskade, så älskade, Henke <3
 Även om det vid det här laget nästan upplevs som tjat, så är det inte det för oss. I vår värld är det så livet ser ut och världen silas alltid genom dessa erfarenheter, förluster och saknaden som är kvar. Den gnagande otroligt jobbiga saknaden, som en del dagar är outhärdlig och andra dagar bara gnagande smärtsam. Vår värld är uppdelad i två parallella världar. Den ena rör sig framåt konstant och så snabbt att det som borde kännas som nyss snarare känns som otroligt långt borta och väldigt länge sedan, medan den andra stannat, frusit fast, i två händelser som fortfarande känns overkliga och alldeles för smärtsamma för att över huvud taget vara sanna. Så även om andra kanske tycker det är tjat, är det överlevnad för oss. Det är det vi måste bearbeta, förhålla oss till och försöka leva med. Förlusten av två barn, eller syskon som det är för Camilla och Emelie, förändrar den värld man lever i, förvandlar den till nåt annat och försätter en i val. Alltid samma val. Valet att leva, dö eller existera som ett offer. Vi försöker att leva, men en del dagar är det svårt. Årsdagarna är alltid svåra, en del år är dessa dagar värre än andra. I år har det varit ett sånt år. 

Bilen som Henke & Jens dog i.
I år har det varit riktigt jobbigt och gjort helt otroligt ont. I onsdags var det fyra år sedan Henke dog. Fyra år sen han följde med sin kompis Jens för att hämta en gasoltub under en håltimme i skolan och som passagerare följde med när bilen de åkte i kraschade rakt in i en vänstersvängande lastbil. Det var på eftermiddagen det hände, men det tog ändå fram till kvällen innan vi fick det bekräftat. Det fanns inte ens med i mitt medvetande att det skulle kunna vara sista gången någonsin som jag såg min son i livet, när jag släppte av honom vid skolan den morgonen. Det var så långt ifrån det jag trodde var möjligt att jag, när Camilla började skaka, snyfta och kvida "nej nej" efter att en kompis berättat via telefonen att det stod på facebook att Henke var död, deklarerade att det inte var sant och att jag bara skulle behöva ringa några samtal för att reda upp det missförståndet. Fast det visade sig att det inte var något missförstånd. Det som inte borde få hända hade hänt. Henke som inte borde vara död, som hade hela livet framför sig och som ville leva, var död. Henke som var tryggheten och stabiliteten i vår familj med sitt lugna, tålmodiga och genomsnälla sätt. Han med sin lite egna humor och stora kreativitet och som älskade sin vita bas som han borde få fortsätta att spela på, var borta. Fyra år är all tid i en av världarna och ingen tid i den andra. En del av oss är fortfarande i samma chock som den dagen för fyra år sedan, medan en annan del går sönder av saknad efter att ha längtat i en evighet.    

Rockmässa i kyrkan
Kanske tiden ändå har någon inverkan åtminstone på hjärnans vilja att släppa fram det som kapslats in dessa frusna ögonblick. Kanske det är därför det i år gjorde extra ont inför och under årsdagen för både Henkes och Carros död. Den här hösten och början av vintern har varit ett helvete att genomleva för såväl Camilla och Emelie som för mig. I onsdags ville Emelie, som i vanliga fall inte riktigt klarar av att åka till kyrkogården, åka dit. Hon ville ha en stund för sig själv vid Carros och Henkes gravar, så vi lät henne få det, jag och min mamma. Medan Emelie stannade kvar hos Carro och Henke gick vi till Jens grav och tände ett ljus för honom, sedan väntade vi kvar där och gav Emelie det utrymme hon behövde. Det är tufft att stå på lite avstånd från två av sina barns gravar och se sitt yngsta barn ramla ner på knä och gråta så hela kroppen skakar framför deras gravsten. Det är starkt av en liten elvaårig tjej att våga möta dessa känslor av total saknad som sliter sönder en inifrån och ut. Det är mycket att hantera och det är inte rättvist. Det borde inte vara så här, men det är ändå så det är. Efter en stund kom hon till mig, min modiga och starka lilla Emelie. Jag kramade henne, strök henne över håret och försökte att bara finnas där för henne. Fast jag vet att det egentligen inte spelar någon roll vad någon gör, det som sliter sönder går inte att ändra. Hennes saknad efter Carro och Henke kan ingen göra nåt åt, men där var vi alla fall. Tillsammans och trasiga.  

Emelie utanför kyrkan efter rockmässan
I onsdags var det inte bara fyra år sedan Henke dog, utan det var även den dagen det var rockmässa i kyrkan för första gången på några år. Vi hade bestämt oss för att gå dit, morsan, Emelie och jag. Det kändes på nåt vis lite som att vi gjorde det för Henkes skull, han hade nämligen älskat att vara med där. Det var ett bra val, det var en bra mässa och det var underbar musik. Det bröt lite av den sprängande känslan. Det gjorde att Emelie klarade av att le lite igen och kvällen blev bättre än vi hade kunnat tro. Det är hårt av vara utan dem. Det är omänskligt att behöva vara det och det gör väldigt, väldigt ont att sakna dem, men där i musiken i kyrkan kändes dom som lite nära en stund. Jag är säker på att Henke visste hur otroligt mycket han betydde och betyder för oss. Jag vet att han visste att han var och är älskad. Hade han fått bestämma hade han inte lämnat oss i den här världen ensamma och utan honom, han visste hur viktig han var och han brydde sig dessutom enormt mycket om oss. Fast kunde det inte bara ha fått fortsätta så. Kunde han inte bara ha fått stanna? Henke skrev när han var liten att när han blev stor skulle han bli en pappa, han borde ha fått möjligheten att bli det och vi borde ha fått möjligheten att ha honom kvar hos oss. Så nej, för oss är det inte tjat. Det är det liv vi lever. Henke, min älskade son, du är så otroligt saknad och jag önskar så väldigt att du vore här <3  

På väg hem från kyrkan

fredag 5 december 2014

Fredag

Dagen före sovmorgonsdagarna är en dag att fira. Det betyder: läs hela natten om jag vill och det vill jag. Kepler you know! Fast innan läs hur länge jag vill börjar är det några möten att klara av. Men därefter hägrar fredagsmys och läslust. I love it!

tisdag 2 december 2014

Mänskliga cyklopögon

Bra dagar, dåliga dagar, irriterande dagar och så idag. Dagen före imorgon och dagen efter igår. Idag är det påtagligt och gör ont. I morse mötte jag lastbilen, vilken jag i vanliga fall klarar av att se. Idag gick inte det så bra, så jobbdagen startade med cyklopögon. Igår var jag trött på mänskligheten, idag är det tvärt om. Dagen idag har mestadels kantats av härliga människor, såna som bjuder på sig själv och är alltigenom trevliga. Humöret och tron växlar med andra ord snabbt, men den här tiden på året brukar vara så.  

Emelie har bakat pepparkakor tillsammans med sin mormor idag. Det är kluvet för henne och hon har tydligt deklarerat att imorgon tänker hon inte baka någonting över huvud taget. När Henke dog, för fyra år sen imorgon, bakade hon pepparkakor och det ska hon aldrig mer göra det datumet säger hon. 

Jag träffade en kvinna under dagen som själv förlorat ett barn för relativt många år sedan. Hon berättade om sin sorg och om att det aldrig slutar att göra ont. Jag tror henne. Efter dessa år är min smärta allt utom mindre. Fast det är ändå skönt att träffa dem, dessa människor som har liknande erfarenheter och som bär på den typen utav sorg. I deras ögon finns öppenhet och förståelse, den typen av förståelse som bara finns hos dem som själva varit med om det värsta en förälder kan vara med om. Andra människor försöker förstå, åtminstone de som vågar. Det krävs nämligen mod att möta livsberättelser som kretsar kring barns död, kanske för att det påminner om att det som inte får hända kan hända ändå. Alla klarar inte av att hantera det, åtminstone är det min erfarenhet. Det finns förstås de som klarar det och dessa människor gör det bra. Jag har tur för jag har många så bra människor omkring mig. I övrigt är livet tröttsamt och jag irriterar mig på den ständigt närvarande tröttheten. Den undrar jag om jag någonsin kommer att acceptera?   

måndag 1 december 2014

En usel jä..a dag

Nära, kära & skratt - det viktigaste
Somliga dagar tappar jag lite av den lust på livet som jag så frenetiskt försöker att hålla fast vid. Ibland, som idag, tycker jag att det är så himla mycket tjafs och trista spel människor emellan, att jag ger upp om det här släktet. Det är dagar som idag, som jag måste fokusera hårt på alla fina människor omkring. Ibland hjälper inte ens det och satt i relation till det som hela tiden snurrar i mitt huvud, så tröttar en del saker ut mig och idag känner jag mig utmattad. Huvudet värker, axlarna gör ont, jag är trött så in i norden och dessutom less. Det var en bra dag och så kom människorna, det är en ganska bra beskrivning av läget. Förutom det är det december. Jag har lärt mig att avsky denna månad. Föregående månad går under samma känsla. En del dagar går många av mina funderingar åt till att försöka komma fram till vad som är värt att ens ödsla energi på? Vad ger störst chans att känna glädje i livet? Jag vet vad som inte ger det.  

Adventsfika
Jag vet vad som ger glädje i livet också och vad som är det viktiga att fokusera på. Det är till exempel härligt när mamma gapskrattat under adventsfikat, underbart att ha långt borta personer nära och värmande i hjärtat när Emelies ögon glittrar efter julskyltningen. Sånt är viktigt. Dom som står en nära, de älskade hundarna, att slippa stress och spel samt att kunna skratta, sånt är det som bör ha prio i livet. 

Istället för kökssoffa
Nåja, jag har faktiskt en hel del härliga människor och helt underbara hundar omkring mig, så jag är lyckligt lottad. Fast dagar som idag känns det inte helt tydligt, idag är jag bara trött, grinig och rätt uppgiven på delar av livet. Idag har höjdpunkten varit att titta på julkalendern med Emelie, att jag fått middag av mamma samt handlingen på ICA där jag faktiskt fick lite axelmassage. Jag tänker inte räkna upp vad bottenpartierna innehållit, men funderingar kring personliga val är rätt omfattande dagar som denna kan jag säga. Dessutom är det mer tydligt vissa dagar att jag inte klarar av att köra bil några längre sträckor på egen hand sen Henke dog, även det innefattas i en sån här dag. 

Ljus, julkalender & tomtegröt tillsammans med Emelie tillhör
det som ger.