Balans bland älgflugorna

Skog, solnedgång, kaffe, hundar & kärlek - bra för själen helt klart <3

Ännu en en utmaning i livet, den här gången i form av balans och att bara göra två saker per dag de dagar det fungerar att göra något. Nämligen har det visat sig att det inte är så enkelt som det låter. Ta som igår, då jag fortfarande var väldigt trött efter måndagens lite för många saker som utförts. Trots att jag knappt visste hur jag skulle orka sätta på potatis, så gjorde jag det, stekte resten av maten, talade med min läkare (vilket i sig medför att jag blir extremt trött, inte för att han på något vis är jobbig utan för att det kräver en massa koncentration), dammsög hallen och köket och drog ut i skogen tillsammans med Matte och hundarna. Det sistnämnda gav dock energi, så det blev en insättning på energikontot, men det blev ändå två saker för mycket att göra. Kanske är det därför jag är vansinnigt trött även idag, eller så är det kvarlevande efterdyningar efter måndagen. Oavsett vad det beror på, gillar jag det inte. Jag vill vara pigg, jämt dessutom. Om inte det går att uppnå, så är oftast pigg också ett okej stadium.   

Äckliga älgflugor!

Vägen till oftast pigg, eller helt pigg jämt, går nog troligen bland annat via balans. Därför tänker jag fortsätta att försöka göra två saker per dag och se vad det ger, när det lyckas då vill säga. Med måndagen och det inplanerade tandläkarbesöket och samtalskontaktsbesöket i färskt minne, så är den känslan och måendet något att sträva efter. Åtminstone fram till dess det gick överstyr och landade i pannkaksstekning. Skogen är nog även den en del i att uppnå balans, i alla fall för mig. Där har jag alltid landat mentalt och kunnat samla kraft. Ta gårdagens insättning på energikontot till exempel, när Matte, jag och husgudarna, trots tröttheten, begav oss till skogen. Det var en helt underbar stund, en sån där sorts stund som är värd att samla på för att sedan ha kvar i minnet att kunna njuta av då och då när det behövs lite positivitet i livet. Solen höll på att gå ner, hundarna var lyckliga och vi hade med oss kaffe och bullar som vi åt sittandes i mossan medan hundarna åt nåt bär här och där. Det var så fridfullt mysigt att vi faktiskt kunde lägga oss en stund i mossan och bara njuta av trädens kronor mot den blå himlen och tystnaden mellan diverse oerhört viktiga samtalsämnen oss emellan. Det var en stund att vara tacksam över att man fått uppleva. Det var vi också, det vill säga tills Matte hittade en älgfluga, som släppt sina vingar, sittandes på sig. När vi väl var hemma hittade vi en till. Det är faktiskt rätt äckliga varelser, som på nåt vis stör lite av skogens lockelse. Varje år blir jag dessutom lika förvånad när de dyker upp. Hjärnan använder sig uppenbarligen av förträngning som hanteringsmodell när det gäller dessa kryp. Nåväl, älgflugor eller inte, skogen är helande och en plats som jag kommer fortsätta samla kraft ifrån. Fast idag är jag trött och älgflugorna är ännu inte förträngda ut mitt sinne, så i dag får vi se. 

Mossa som sittdyna, kaffekåsan i handen & den givna knähunden i knät <3

Dessutom har en av dagens två saker att göra redan genomförts. Emelie och Jejje ringde och det visade sig att de har feber och behövde hämtning från skolan. Nu ligger de två sjuklingarna nedbäddade och sover. Hoppas det ger dem lite energi tillbaka, så deras immunförsvar tar kontrollen snabbt och de blir friska igen. Det enda som är bra med att det kommer nu, är att de troligen är friska tills vi ska åka till Mallorca. En annan sak som däremot inte är bra, men som inte har något med Emelies och Jejjes feber att göra, är att jag ännu inte tagit mig till kyrkogården med duvan som ska sitta på Carros och Henkes gravsten. Med den trötthet jag känner idag, kan jag redan nu säga att det inte kommer att hända den här dagen heller. Så får det vara också. Jag är övertygad om att Carro och Henke har koll på både sin duva och på läget här hemma och det skulle förvåna mig om dom tycker att det är en alldeles nödvändig sak att ordna med just idag. 

Utsikt från gårdagens mossiga säng

Älskade, saknade!!!

Älskade, så älskade, Henke <3

 Även om det vid det här laget nästan upplevs som tjat, så är det inte det för oss. I vår värld är det så livet ser ut och världen silas alltid genom dessa erfarenheter, förluster och saknaden som är kvar. Den gnagande otroligt jobbiga saknaden, som en del dagar är outhärdlig och andra dagar bara gnagande smärtsam. Vår värld är uppdelad i två parallella världar. Den ena rör sig framåt konstant och så snabbt att det som borde kännas som nyss snarare känns som otroligt långt borta och väldigt länge sedan, medan den andra stannat, frusit fast, i två händelser som fortfarande känns overkliga och alldeles för smärtsamma för att över huvud taget vara sanna. Så även om andra kanske tycker det är tjat, är det överlevnad för oss. Det är det vi måste bearbeta, förhålla oss till och försöka leva med. Förlusten av två barn, eller syskon som det är för Camilla och Emelie, förändrar den värld man lever i, förvandlar den till nåt annat och försätter en i val. Alltid samma val. Valet att leva, dö eller existera som ett offer. Vi försöker att leva, men en del dagar är det svårt. Årsdagarna är alltid svåra, en del år är dessa dagar värre än andra. I år har det varit ett sånt år. 

Bilen som Henke & Jens dog i.

I år har det varit riktigt jobbigt och gjort helt otroligt ont. I onsdags var det fyra år sedan Henke dog. Fyra år sen han följde med sin kompis Jens för att hämta en gasoltub under en håltimme i skolan och som passagerare följde med när bilen de åkte i kraschade rakt in i en vänstersvängande lastbil. Det var på eftermiddagen det hände, men det tog ändå fram till kvällen innan vi fick det bekräftat. Det fanns inte ens med i mitt medvetande att det skulle kunna vara sista gången någonsin som jag såg min son i livet, när jag släppte av honom vid skolan den morgonen. Det var så långt ifrån det jag trodde var möjligt att jag, när Camilla började skaka, snyfta och kvida "nej nej" efter att en kompis berättat via telefonen att det stod på facebook att Henke var död, deklarerade att det inte var sant och att jag bara skulle behöva ringa några samtal för att reda upp det missförståndet. Fast det visade sig att det inte var något missförstånd. Det som inte borde få hända hade hänt. Henke som inte borde vara död, som hade hela livet framför sig och som ville leva, var död. Henke som var tryggheten och stabiliteten i vår familj med sitt lugna, tålmodiga och genomsnälla sätt. Han med sin lite egna humor och stora kreativitet och som älskade sin vita bas som han borde få fortsätta att spela på, var borta. Fyra år är all tid i en av världarna och ingen tid i den andra. En del av oss är fortfarande i samma chock som den dagen för fyra år sedan, medan en annan del går sönder av saknad efter att ha längtat i en evighet.    

Rockmässa i kyrkan

Kanske tiden ändå har någon inverkan åtminstone på hjärnans vilja att släppa fram det som kapslats in dessa frusna ögonblick. Kanske det är därför det i år gjorde extra ont inför och under årsdagen för både Henkes och Carros död. Den här hösten och början av vintern har varit ett helvete att genomleva för såväl Camilla och Emelie som för mig. I onsdags ville Emelie, som i vanliga fall inte riktigt klarar av att åka till kyrkogården, åka dit. Hon ville ha en stund för sig själv vid Carros och Henkes gravar, så vi lät henne få det, jag och min mamma. Medan Emelie stannade kvar hos Carro och Henke gick vi till Jens grav och tände ett ljus för honom, sedan väntade vi kvar där och gav Emelie det utrymme hon behövde. Det är tufft att stå på lite avstånd från två av sina barns gravar och se sitt yngsta barn ramla ner på knä och gråta så hela kroppen skakar framför deras gravsten. Det är starkt av en liten elvaårig tjej att våga möta dessa känslor av total saknad som sliter sönder en inifrån och ut. Det är mycket att hantera och det är inte rättvist. Det borde inte vara så här, men det är ändå så det är. Efter en stund kom hon till mig, min modiga och starka lilla Emelie. Jag kramade henne, strök henne över håret och försökte att bara finnas där för henne. Fast jag vet att det egentligen inte spelar någon roll vad någon gör, det som sliter sönder går inte att ändra. Hennes saknad efter Carro och Henke kan ingen göra nåt åt, men där var vi alla fall. Tillsammans och trasiga.  

Emelie utanför kyrkan efter rockmässan

I onsdags var det inte bara fyra år sedan Henke dog, utan det var även den dagen det var rockmässa i kyrkan för första gången på några år. Vi hade bestämt oss för att gå dit, morsan, Emelie och jag. Det kändes på nåt vis lite som att vi gjorde det för Henkes skull, han hade nämligen älskat att vara med där. Det var ett bra val, det var en bra mässa och det var underbar musik. Det bröt lite av den sprängande känslan. Det gjorde att Emelie klarade av att le lite igen och kvällen blev bättre än vi hade kunnat tro. Det är hårt av vara utan dem. Det är omänskligt att behöva vara det och det gör väldigt, väldigt ont att sakna dem, men där i musiken i kyrkan kändes dom som lite nära en stund. Jag är säker på att Henke visste hur otroligt mycket han betydde och betyder för oss. Jag vet att han visste att han var och är älskad. Hade han fått bestämma hade han inte lämnat oss i den här världen ensamma och utan honom, han visste hur viktig han var och han brydde sig dessutom enormt mycket om oss. Fast kunde det inte bara ha fått fortsätta så. Kunde han inte bara ha fått stanna? Henke skrev när han var liten att när han blev stor skulle han bli en pappa, han borde ha fått möjligheten att bli det och vi borde ha fått möjligheten att ha honom kvar hos oss. Så nej, för oss är det inte tjat. Det är det liv vi lever. Henke, min älskade son, du är så otroligt saknad och jag önskar så väldigt att du vore här <3  

På väg hem från kyrkan

Lådor för kroppsdelar och rosa moppar

Rosatonad bröstklämmare

Från tisdag till söndag. Fort går det minsann också, men tisdagen innefattade i alla fall den rejäla tillplattning jag bloggledes förutspådde under den morgonen. Tisdagen var således mammografins dag och en dag som dessutom, passande nog, visade sig gå i rosa. Allt ifrån kaffemuggar till mammografiapparater var nämligen förgyllda i denna vackra kulör. 

Träffade Jan Söderström i Siljansfors
Han körde genom Sverige för barncancerfonden 

Mammografi är inte så hemskt som många säger. Det går fort, det gör inte alls så ont som man skulle kunna tro och det är dessutom viktigt, för en del till och med livsviktigt, att genomföra denna undersökning. Lite lustigt, och trots att jag genomfört ett antal mammografiundersökningar tidigare, så tittade jag denna gång på apparaten och såg en plastlåda som jag inte tänkt på tidigare. Utan vidare reflektion över om det verkligen var en plastlåda eller om det möjligen kunde vara den del som ligger mot ovandelen av bröstet under undersökningen, utbrast jag till den rätt roade sköterskan: jaha, så man ska alltså lägga dem i en låda nu, hur är det egentligen tänkt att det ska gå till? Jag slapp lägga någon kroppsdel överhuvudtaget i en låda och undersökningen gick snabbt och smärtfritt. Nu är det bara att vänta på svaret också.

Mamma som njuter av kaffepaus i Siljansfors

 Även om själva undersökningen var snabbt avklarad, var resan till den inte lika enkel. Det var så gott som omöjligt att hålla sig vaken och det hade väl inte varit ett så väldigt stort problem, om det inte vore för att det var jag som körde. Jag fick hastigt och lustigt lov att köra in på en avsticksväg, luta huvudet bakåt och sova. 

Blomsterpyntat min farstukvist

När jag kikade upp igen såg jag min mamma som tålmodigt satt bredvid och tittade med en lite tom blick rätt fram och när jag följde hennes exempel föll min blick på en skylt med en kaffekopp. Lycka kan ibland vara att upptäcka att man är i Siljansfors och att det dessutom finns ett öppet café där. 

Blomsterpynat hos Carro & Henke <3

Så mamma och jag for lyckliga över möjligheten att fylla på koffein in på caféet, köpte oss kaffe i rosa muggar och träffade Jan Söderström som var på väg genom Sverige på en rosa mopedaktig sak för barncancerfondens räkning. Han var trevlig och moppen var suveränfrän, nästan så frän att jag ett kort ögonblick funderade över om inte moped är ett riktigt vettigt fordon att färdas på.

Barn i sorggruppen släppte ballonger mot himlen till dem vi förlorat.
Den vita högst upp är Carros & Henkes ballong.

Numer har jag återgått till att tycka att moped kanske inte är det bästa fordonet, i alla fall inte om man ska åka flera och de flera dessutom består av en blandning av människor och hundar. Jag har även masat mig hem från mammografidagen i Mora och det gjorde jag med avsevärt många nya mattor. Det var inte jag som shoppade mattor, utan morsan. För närvarande är mattor ett viktigt inslag i hennes liv och det märks mer en del dagar.

Premiärbadat 

 Förutom Moradagar har livet inneburit en del blommor, eller faktiskt ganska många blommor. Dels har vår farstukvist pyntats med allehanda arrangemang och dels har jag satt blommor vid Carros och Henkes gravar. Det gjorde jag tillsammans med Camilla och vi var båda rörande överens om att vi gjorde det rätt bra, som orkade åka dit och göra det. Det är jobbigt att åka till deras gravar, det gör ont och varenda gång är det som att få en hård smäll i mellangärdet som får en att man tappa andan. Fast vi klarade av det i år och det blev fint. Vi satte bland annat dit lila hortensior, eftersom Carro älskade lila. Henke var inte lika tydlig med sina favoritfärger, men han valde en vit bas så de andra blommorna är vita.  

Tove var med på badpremiärandet, även om hon inte badade.

Sommaren brukar vara lite enklare, göra lite mindre ont, men nu är det rätt tufft. Jag saknar dem enormt mycket och hittar egentligen inget riktigt bra förhållningssätt till den tomhet som de lämnat efter sig. Det blir inte enklare ju längre tiden går, det blir bara ännu längre sen man sågs och det är smärtsamt, sorgligt och vedervärdigt avskyvärt. Det gör ont att sakna sina barn så mycket och veta att det inte finns någon möjlighet att få träffa dem igen.

Fika hemma hos pappa

Trots att jag saknar, trots att jag tänker oavbrutet på Carro och Henke rullar livet på med allt vad livet innebär. Just nu innebär det ganska mycket arbetande, inskolning till nya jobbet, en hel del sol, trädgårdsarbete, hundliv, vänner, barn i sorggrupp, blommor, saknad, kaffe, näsblod, trötthet och inköp av nya däck till bilen. Det innefattar även drömmar om Västkusten och Geiranger, som vore trivsamma semesterställen att åka till och så innefattar det dagen till ära premiärdoppet utomhus.  

På väg från dagens badande, dök dessa bedårande varelser upp på vägen.

Kan man ha bulimi om man spyr vantar?

Det är fortfarande lite för lite tid på ett dygn, en vecka, ett år och för närvarande märks det med all tydlighet. Jag hinner knappt med mig själv, ännu mindre allt jag tänkt mig. Hur som haver så har jag varit på ett tyst retreat, fått ett erbjudande om att testa nytt jobb och även bestämt mig för att göra det, varit med om när Emelie dubbades till riddare av St Olofs ring, kombinerat altanhäng med grillkväll, lunchat med en massa trevliga människor så gott som varje dag under veckan som varit, fått en underbar mors dagsfrukost på sängen, tagit en tur till Carros och Henkes gravar tillsammans med Camilla och firat min mamma på mors dag. Jag har även agerat barnvakt åt den lilla varghundsvalpen David (numer 87 cm hög i manken) och så gott som kräkts till följd av att han kräktes upp en vante, en strumpa, en stor del av en sko, två toalettpappersrullar och en massa hundmat. Jag har efter den upplevelsen en svag fundering på om det finns olika former av bulimi och vilken form han i så fall lider av. Camilla och jag har, under ett samtal, upptäckt att vi inte skrattar lika ofta längre och att vi saknar det. Vart har all glädje som vi brukar lyckas hitta där vi minst anade att den fanns tagit vägen? Ännu viktigare, hur ska vi hitta den igen. Fäbodliv har även det stått på agendan, samt att hämta en stor hylla som Camilla införskaffat med en väldigt liten golf. Så har jag så klart röstat. Imorgon ska jag tack och lov på meditationscirkel, vilket är ett mycket välbehövligt andningshål i tillvaron där jag kan samla in lite energi. Nu ska jag hänga en tvätt, duscha och sova. Imorgon är en ny dag och en ny vecka och jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska hinna det jag tänkt mig. Antagligen blir det som vanligt, full skjuts från morgon till kväll och snart är det söndag igen och jag funderar över vart tiden har tagit vägen.       

Odjurserotik i mörkret

Trots att den här gångens uppåt inte tog mig till några vidare höjder, utan snarare till en medioker vardagsgråhet, är jag nu på väg utför igen. Tecknen är tydliga och har jagat mig ett flertal dagar, men en del saker vill man bara inte se. Jag vill aldrig se dessa återkommande nedgångar, mörka hål och avgrundsdjupa dyk. Jag avskyr det, jag vill leva i ljuset, vara pigg, glad, i harmoni och se allt det som är viktigt. På väg neråt tappar mycket viktigt sin viktighet och motivationen är jämställd med noll. Så utifrån nollpunkten sett med en energi som går att likställa med en utdöd vulkan, ser livet för närvarande inte så ljust ut. Min vanliga cynism gentemot livets råhet försvinner dock inte, snarare fördjupas den och därmed kan jag i och för sig roa mig med en del tankekedjor som turligt nog befinner sig väl instängda innanför mitt pannben. Andra, väldigt irrelevanta men ändå otroligt tydliga, tankar som tränger sig på är tjälen i marken och att Carro inte fick med sig sina raggsockor i kistan. 

För att liva upp mig själv har jag försökt mig på att läsa 50 nyanser av honom. Det har inte lett till några upphetsade känslor, utan snarare resulterar i en del råa gapflabb. Om det är så sagan om skönheten och odjuret ser ut nu för tiden, måste jag säga att Disney´s variant är mer spännande. Skönheten är, precis som i Disney´s version, oskuldsfull, har en känsla av att vara lite annorlunda och läser mycket. Även odjuret följer den tidigare uppsatta normen och är egocentrisk, lite farlig och har ett enormt kontrollbehov. I den nya mer vuxna versionen är skönheten till och med rent fysiskt oskuld och odjuret har ett lekrum med piskor istället för en magisk ros. När den nya varianten av skönhetenkaraktären får orgasm genom att det enormt oemotståndliga odjuret masserar hennes bröstvårtor och odjuret sensuellt säger du har sån fallenhet (eller nåt liknande) för det här, kan jag inte annat än att vrida mig. Inte av vällust eller enorm upphetsning, utan av skratt. Hur kan dessa böcker ha blivit så populära? Hos vuxna? Om det vore litteratur för tonåringar hade jag möjligen förstått det, men att vuxna människor tycker det här är så bra övergår min fattningsförmåga. Nåja, det är åtminstone roande och det är alltid lite intressant att se Disney´s sagor i nya tappningar. Fast i det här fallet är till och med de vampyrserierna jag är löjligt förtjust i mer erotiska, för att inte tala om intressanta. Fast, som sagt, det har åtminstone lett till viss underhållning eftersom jag ändå har fått skratta då och då. Dock är det inte så underhållande att jag orkar läsa hela boken, istället återgår jag till nåt som faktisk är bra. Engelsforstriologins sista del, nyckeln.      

Så begav jag mig dit

Kyrkogården.. en så rofylld och vacker plats, ändå tar det mig veckor att samla mod nog för att bege mig dit. Så länge jag inte tittar på stenen och framförallt låter bli att läsa namnen på den går det bra. Det är när jag gör det, som det blir verkligt igen. Ändå stod jag där under kvällningen och tittade ut över kyrkogården och tänkte: det här kan inte vara sant, det kan inte vara så att två av mina barn är här, att två av mina barn är begravda här. När det sen gick upp för mig igen för säkert 200 miljonte gången bara den här dagen att det är så det är, att anledningen till att jag var där på kyrkogården verkligen är för att två av mina barn är döda och jag ska sköta om deras gravar, det var då jag hamnade i samma funderingar som så många gånger förr när jag stått där. Varför är vi överhuvudtaget här? Vad gör vi i det här livet, som innebar så mycket att bära på våra axlar. Vad är det egentligen för mening med allt kämpande? Det är tillåtet att ha dessa tankar, det är helt okej att ifrågasätta. Kanske det till och med går att säga att det är en rättighet om man står där på kyrkogården vid två av sina barns gravar. Klämkäck uppmuntran hjälper inte, inte heller stora intygande om den egna viktigheten. Jag vet hur viktig jag är för en del, jag vet att livet är nåt att vara tacksamt rädd om. Det jag inte alltid vet är hur jag ska orka stå upp, trots all viktighet och förunderlig tacksamhet. 

Som för att riktigt få mig själv att inse livets skröpliga skörhet och meningslösa kämpande, glömde jag tändstickorna hemma. Det medförde, dagen till ära, två kyrkogårdsbesök och två helvetespass vid deras vackra sten. Nu är det i alla fall pyntat inför vintern och nu är även lyktan tänd där. 

Som alla gånger kostar det på att åka dit, att vara på kyrkogården är att få sanningen slängd över sig på det mest tydliga sätt som går. Därför har den fortsatta dagen genomgåtts med sprängande huvudvärk, svidande ögon och i en sinnesstämning som går i moll. Trots låg sinnesstämning har jag ändå höstpyntat trappan lite med enris, tallris och lyktor. Det blev mysigt, skenet från lyktorna gav en välkomnande känsla och trivselfaktorn ligger på en ganska hög nivå. Det är ett komplext liv. Så totalt meningslöst, men ändå på ett så väldigt meningsfullt vis.

Trappfix

Egentligen inte dit

Det var egentligen inte dit jag var på väg och det var absolut inte heller dit jag planerat att jag skulle. Tanken var att jag skulle åka hem och städa marsvinsburar, men istället drogs jag till dem. Eller i alla fall till deras gravar. I vanliga fall klarar jag nästan aldrig av att gå dit. Under hela sommaren och fram till idag har jag fört en inre kamp med mig själv, för att försöka övertyga mig om att jag ska åka till kyrkogården och plantera blommor. Jag har inte vunnit, åtminstone inte förrän ikväll och ikväll hade jag inga blommor med mig. Precis som alla gånger jag tidigare varit dit sen gravstenen kom, klarade jag inte riktigt av att titta på den först. Det gör för ont, det sliter sönder inifrån igen och igen och jag försökte i det längsta att komma undan att få det jag inte vill veta slängt i ansiktet ännu en gång. Så istället sneglade jag ner mot marken, upp på björkarna och ut över ängarna omkring. När ögonen snuddade vid de två nya vackra änglarna som någon varit dit med, gick det inte längre. Jag sjönk ner på knä framför deras gravsten, blundade och försökte kämpa mot de tårar som brände innanför mina ögonlock. Mina händer strök försiktigt över gräset och jorden, över det som ligger skyddande över dem nu fast dom egentligen inte alls borde vara där. Jag lät en hand stryka över deras sten. När jag nuddade vid korten på dem, korten på Carro och Henke som är på deras gravsten, tittade jag upp och gick sönder helt igen. Där var dom, blickandes tillbaka på mig från en sten som inte borde ha nåt med dem att göra. Där var märkena i gräset, som så tydligt visar vart deras kistor är och där stod deras namn den här gången också..  

Jag grät. Det gjorde inget, när det skymmer eller är mörkt är det sällan nån där. Det var det inte ikväll heller, så jag lät tårarna rinna och snyftningarna komma. Varför inte, det är ändå inget emot hur det känns. Hela min kropp skrek av den tomhet som bara förlusten av ett eller flera barn kan lämna efter sig, mina händer vilade på marken fast jag egentligen ville gräva mig ner till dom, träffa dom, se dom leva. Fast jag grävde naturligtvis inte, jag vet att dom egentligen inte är där. Inte dom, som dom var när dom levde. Istället kände och såg jag förändringen i jordens lutning på Carros grav. Jag vet var det innebär, jag vet att det betyder att nåt har rasat samman lite mer. Jag vet att det talar om att hennes kista håller på att förmultna, att hon.. inte lever längre. Fast jag vill egentligen inte veta, för egentligen får varken Carro eller Henke vara där.. egentligen får ingen av dem vara död och egentligen borde livet inte vara så orättvist, så råbarkat elakt. 

Hälsade på hos nån mer på vägen ut

 När jag satt där på knä i gräset med tårarna rinnandes, pratade jag med dem. Jag bad dem förlåta mig för att jag inte klarar av att komma dit särskilt ofta, jag berättade om sommaren och talade om hur mycket jag älskar dem och hur saknade dom är. Jag såg stjärnorna som började lysa på himlen medan jag satt där, skymningen övergick till mörker och jag hörde kyrkklockan som slog sina slag. Det fick vara så, jag satt där tills jag helt plötsligt kände att jag suttit där klart. Då reste jag mig, strök med ena handen över deras sten och begav mig av. Hundarna, som väntade i bilen, blev glada att se mig, stjärnorna och halvmånen svepte in kyrktornet i ett lite mystiskt sken och jag satt där i bilen och kände att Carro och Henke för en gångs skull var lite nära till och med på kyrkogården.  

Hemkommen

Sjukligt tomt

Sen några dagar tillbaka är det säng- eller snarare soffläge som gäller. Beskrivet på ett annat sätt, så är jag sjuk. Energi finns inte, huvudvärken är konstant och molande, temperaturen är för hög och det mesta är för drygt, även om det i vanliga fall skulle vara till och med roligt. Sånt är livet helt enkelt, även om jag numer är mer än lovligt muttrig över detta återkommande tillstånd. 

Älskade Carro & Henke - på kyrkogården

Igår kom oväntat känslan av måste krypandes över mig. Trots att jag egentligen inte orkade, så måste jag bara. Jag åkte därför dit jag måste, jag åkte till kyrkogården. Det finns inte mycket som är lika hemskt, trots att det är vackert, rofyllt och lugnt på kyrkogården. Det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt vackert med den saknad och trasighet allt detta vackra vittnar om. Det är några av de värsta stunderna i mitt vardagsliv numera, de stunder jag måste åka till kyrkogården. Deras gravsten är vacker, platsen de ligger på är fin, men det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt mer hemskt än att behöva besöka två av sina barn på kyrkogården. Dom borde inte behöva vara där, men det är dom. Jag plockade undan vintern från deras gravar. Jag avskyr att se formen i gräset efter där deras kistor har sänkts ner, jag avskyr att veta att de ligger där och jag avskyr att de är borta. Känslan av måste ersattes, när jag satt på huk framför deras hjärtformade gravsten, av samma känsla som alltid; tomhet, att trasas sönder igen och bara sorg. När jag återkom hem och stod på gården utanför huset där vi bor, fanns inte ens orken att gå ur bilen först. Jag blev sittandes där i skymningen, hade egentligen lust att skrika rätt ut, men gjorde som alla gånger innan. Jag var tyst, lät tårarna torka, samlade mig och gick in till mina två levande barn igen. Emelie sov och Camilla ville dricka te med mig. Jag älskar dem, alla mina fyra underbara ungar.

Söndagen - ett sjukligt hundliv

Trots ovan beskrivna hälsotillstånd händer åtminstone nåt, det vill säga nåt mer än besök på kyrkogården. Igår monterades markiser ovanför fönstren, inte av mig utan av representanter från hyresvärden. Idag tvättades fönster. Inte heller det utfört av mig, utan av en representant för mammas oro. Hon är, sedan hon själv höll på att ramla ut genom fönstret i samband med fönstertvätt, rädd för att jag ska ramla ner och slå ihjäl mig, om jag tvättar dessa omoderniteter till utåtgående fönster på våning två där jag bor. Därför kom det idag en lejd person, för just fönstertvättarändamålet, hem till mig och gjorde detta. Bekvämt, men bakvänt på nåt vis. Nåja, det medförde även att morsan inte tvättade sina fönster och det var väldigt bra. Inget mer klivande för hennes del, efter den ramlingsincidenten. 

Även hemma hos mig har det ramlats. Inte heller detta har åstadkommits av mig, utan av en person som var hit och fixade nåt åt hyresvärden. Medan denne ägnade sig åt uppdraget hyresvärdssysslor, passade personen i fråga även på att ramla ner från en trappstege, slå sig i en fåtölj och se ut att ha relativt ont. Faktiskt så pass ont att svettpärlorna trängde fram i pannan. Inte bara människan på stegen/golvet var svettig efter detta, utan det var även jag som redan innan hade förhöjd temperatur. Det var åtminstone tur att det gick så pass bra som det ändå gjorde, för det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa.  

Trappinvigning under fredagen

Ramlanden, fönster, kyrkogården och mindre piggelin, i fredags var jag åtminstone pigg och dessutom på trappinvigning. Det fungerar även att utläsa det som tjejfest.. eller tja åtminstone en fest med 26 kvinnor då. Det var trevligt, innefattade ljusparty, smörgåstårta, trevliga människor, ett och annat vinglas och allsång. Märk väl, allsång - absolut inte skönsång. Trevligheter till trots var jag skötsamt nog hemma vid ett - halvtvå under natten, så lördagen var inte helt bortom all räddning. Däremot söndagen, det var då det ofrivilliga soffläget inträdde på arenan.

Förutom allt och inget har jag nu fått den bok jag beställt åt Camilla och Emelie, Livet är nu av Ludmilla Rosengren. Det är en bok som vänder sig till barn och ungdomar och syftar till att ge dem verktyg för att kunna hantera livets svårigheter när de kommer, utifrån olika förhållningssätt och tekniker som är vanliga inom KBT. Grundtanken är att kunna vara i nuet, använda sin empati, välvilja och tolerans, både inför sig själv och andra. Det jag hittills har hunnit läsa av boken, ger ett helt och hållet positivt intryck och jag längtar efter att få diskutera det som står med Camilla och Emelie. För som forskningen, för att inte tala om det sunda förnuftet, säger, så är det i nuet och genom förmågor som just empati, välvilja och tolerans, nyckeln till den svårfångade lyckan ligger. Om boken ger Camilla och Emelie bara så en glimt av verktyg för att uppnå det, så är den väl värd att läsa.      

Inte

Det är tröttheten som ofta får det att tippa över. Det är då alla skydd försvinner och det nakna, oförställda är kvar. Då känner jag ännu tydligare hur ont det gör att vara utan dem. Nu är en av de där då gångerna. Nu är jag trött, trasig och saknar. Nu, precis som alltid – bara med mindre skydd mot alla känslor som alltid finns där. Jag önskar att allt inte vore som det är, jag önskar att dem fick leva. Utan tvekan skulle jag byta plats med dem, bara de fick ha sina liv kvar. Nu är det inte så. Istället vet jag att det snart är dags, egentligen har det varit det ett tag. Det är dags att åka till kyrkogården, dags att åka till deras gravar och fixa efter vinterns övergång till vår. Bara tanken på det får mig att rygga tillbaka. Jag vill inte. Camilla vill inte heller. Det gör för ont. Jag vet redan hur det är. Jag vet att de är borta, utan att behöva stå framför deras vackra hjärtformade gravsten och få det tydligt serverat igen. Jag vet också att jag borde. Det är vad många förväntar sig och det är tydligen på det viset en del tror att man visar hur mycket någon betydde och betyder för en. Så är det inte för mig, så är det inte för Camilla och Emelie heller. Vi vet ändå hur mycket vi älskar Carro och Henke, vi känner i varenda cell av våra kroppar att vi saknar dem så mycket att det känns som vi går sönder gång på gång och allt det vet vi utan att behöva visa upp det på något vis någonstans. Fast jag ska bege mig dit, jag måste bara samla lite kraft först. Fast det ändrar ingenting och det är det värsta av allt. Ingenting någonsin kommer att ändra på att de är borta. Det är vad deras vackra sten på kyrkogården vittnar om varje gång jag är dit och det är därför det sliter upp ännu mer och bara gör ont, som trötthet och som inatt.  

Fyra år sen Carro begravdes - uppgiven & trött

Imorgon är det fyra år sen Carro begravdes. Fyra overkliga år av enorm saknad. Fyra år sen hennes vita kista stod framme i kyrkan med ett hav av lila blommor ovanpå. Lila var Carros favoritfärg, därför fick hon lila blommor på sin kista. Julen var för Carro den absolut viktigaste högtiden och hon älskade att pynta och pyssla inför den. Nu är julen en påminnelse om att det saknas två av oss, eller det som i alla fall brukade vara oss. Älskade lilla Carro. Om hon bara visste hur mycket vi önskar att hon och Henke vore en del av oss igen. Nu är de inte det och kommer heller aldrig mer att vara det. Aldrig mer är en fruktansvärt lång tid, om det så skulle visa sig att aldrig mer bara är några dagar till. Jag är uppgivet trött på det här livet ibland och ibland är till exempel idag.

Mitt i alla försök att förhålla mig till att ha förlorat Carro och Henke, försöka stå upp i det så jag åtminstone kan hålla uppe Camilla och Emelie när de behöver det och i all den uppgivenhet som ibland är fallet, ska jag även förhålla mig till bekymmer inom en helt annan del av livet. Det har pågått länge så jag borde vara van, men det är jag inte. Faktiskt är det situationer av det slaget som ibland får mig helt uppgiven, det som får bägaren att rinna över och livsledan att sätta in. Imorgon till exempel, samma dag som Carro begravdes på för fyra år sen, förväntas jag lämna ett svar till min arbetsgivare på det besked de gav mig 15.44 idag. Eller förväntas är faktiskt ett för svagt uttryck i det här fallet, de har ställt ett krav på att jag lämnar besked till dem i berörd fråga imorgon. Ett dygns betänketid. Åtminstone lämnar det inte mycket till övers att orda om vad gäller ödmjukhet. Intet nytt har tillförts i frågan. Det spelar mig ingen roll vilket av de två alternativ de gett som kommer att bli resultatet av allt som pågått sen i mars 2011. De kan välja fritt, för min del är det likgiltigt vilket av alternativen det slutar med. Jag har tröttnat ur och är less på hela situationen. När Henke dog var en av mina första reaktioner att det gjorde så ont att jag inte orkade med den smärtan igen, varför min tanke till en början var att jag helt enkelt inte skulle vara kvar i livet längre. Det var det halmstrået som jag klamrade mig fast vid på väg till akuten i Mora den kvällen. Det vill säga tills jag chockad vred huvudet och såg Camilla som lika chockad och trasig satt bredvid mig och insåg att det inte skulle gå att skippa det här livet den gången heller. Nästa halmstrå kom då att bestå i att jag bestämde mig för att lägga mig ner och aldrig mer kliva upp eller ens öppna ögonen igen. Ibland ångrar jag faktiskt skarpt att jag inte höll fast vid det beslutet.

Två år sen Henke begravdes

Camilla borstar bort snö från gravstenen, som då bara innehöll Carros namn,
 precis efter Henkes begravning. Hans blomsterbas står lutad mot gravstenen.

Gråheten hägrar. Söndag och en trist sådan också. Viljan att vara aktiv, göra nåt vettigt eller över huvud taget göra nåt är obefintlig. Ingen städning, inget pyssel eller inte ens kaffe verkar få livsandarna att vilja dansa. Idag är det två år sen Henke begravdes. Två år sen han låg där framme i den vita kistan med röda rosor på. Massor med röda rosor, men även en svart. När Carro begravdes var Henke väldigt noga med att han skulle ha en svart ros att lägga på hennes kista, så vi tänkte att det var viktigt för Henke att han också fick en svart ros. Kyrkan var full. Jag satt där i kyrkbänken igen, samma kyrkbänk som jag suttit i två år tidigare när Carro begravdes, och lyssnade till kyrkklockornas ringande medan jag tittade ut genom fönstret. Det var overkligt, smärtsamt och helt obevekligt sönderslitande. När Carro begravdes hade jag tittat åt sidan och sett Camilla, Henke och Emelie. Alla tre lika ledsna, alla tre lika trasigt ovilliga att ta in att det var sant. Så satt jag där igen och tittade på mina två kvarvarande barn, Camilla och Emelie, som var lika ledsna, trasiga och chockat oförstående över att Henke hade slitits ifrån oss som de varit när Carro dog med den skillnaden att då satt även Henke bredvid oss. Han var så stilig då med svart kostym, vit skjorta och vit slips. Den här gången var han död och det var hans bildspel som rullade på i kyrktaket, precis som Carros bildspel hade gjort under hennes begravning.

Dagen innan begravningen hade vi tagit farväl av Henkes kropp för andra gången, för sista gången nånsin. Han hade sin ”de lyckliga kompisar” tröjan som vi köpte i Göteborg när vi var där han och jag på en av deras spelningar, jeans, strumpor, underkläder och ett halsband med en bas som han gillade på sig. Första gången vi såg honom efter hans död, hade han sin svarta jacka, trasig, blodig och med fint glassplitter efter olyckan kvar, sina jeans och en t-shirt som egentligen var grå, men som såg roströd ut av allt blod. Alla skador var mer framträdande andra gången, det var helt tydligt att han var borta och det bara var hans kropp som var kvar. Jag hade hjälpt Henke att beställa tre ”pick of destiny” plektrum tidigare under hösten, som han var väldigt nöjd med. Jag la två av dem i hans ena hand. Min underbara Henkes hand, som då var fylld av rispor, sår och märken. Det tredje låg fortfarande i hans plånbok, som vi då inte fått av polisen ännu. Emelie la ner två teckningar till honom i hans kista. Fast vi hade sett honom dagen innan, sett att han var oföränderligt borta, var det fortfarande lika overkligt att han var död när vi satt där i kyrkbänken igen då för två år sen. Det är fortfarande overkligt och jag saknar honom jämt. Varenda dag, varenda timme saknar jag Henke. Varenda dag och timme saknar jag Carro. Det är tomt utan dem, de lämnade två stora tomrum efter sig som aldrig kommer att gå att fylla och det märks. Varenda dag märks det att våra hjärtan har slitits sönder och aldrig mer kommer att bli hela, eftersom de som gjorde dem hela är borta. Så det är en trist, grå och värdelös söndag. Det är två år sen Henke begravdes och det är två år för länge som han har varit borta.       

Ljus i ett fruset hjärta

Jag tittar på snöflingorna som dansar utanför mitt fönster, medan jag funderar över livet och vilken mening allt egentligen har. Jag tänker på gårdagens besök vid Carros och Henkes gravar. Majan följde mig dit. Det var mörkt, iskallt och vackert. Träden gnistrade, ljusen som var tända här och där gav konstigt nog ett varmt, välkomnande sken och stjärnorna lyste klara från sina platser på vinterhimlen. Kylan trängde igenom alla kläder vi hade på oss och jag skyndade mig därför att tända de två ljusen och sätta dem i lyktorna. De lös, tillsammans med två andra ljus som redan brann där när vi kom, upp den hjärtformade svarta gravstenen med deras namn inpräntade i guld. Jag stod där en kort stund och tittade på ljusen, läste deras namn om och om igen och lät nån tår rinna nerför kinderna i mörkret. Igår var det två år sen Henke dog. Det kommer troligen inte att göra någon skillnad om det så går hundra år. Jag kommer nog aldrig att riktigt ta in det, aldrig riktigt att fatta att det faktiskt är så. Jag vet inte ens om jag vill förstå det helt och hållet. Det kanske inte är meningen att det ska gå att förstå att två av ens barn är döda, kanske är det just den där känslan av att det inte kan vara sant som hindrar en från att faktiskt bli galen. Intellektuellt vet jag, men känslomässigt längtar och saknar jag. I mitt hjärta önskar jag att de ska komma tillbaka, finnas, leva och överleva mig. I mitt sinne vet jag att det inte spelar någon roll hur många ljus jag tänder, eftersom inga ljus i världen kommer att få dem att komma tillbaka. Fast jag tänder dem ändå. Ibland på kyrkogården, men oftast hemma. För att hedra dem, för att tala om att jag älskar dem och för att meddela dem hur mycket jag saknar dem. För att det är det enda jag kan göra för dem nu.

Vi tände ett ljus på Jens grav också. Medan vi stod där vid Jens grav, kom det två tjejer gåendes i mörkret på kyrkogården. Det var för mörkt för att se vilka de var, men jag såg vart de gick. De gick till Henkes och Carros gravar och tände ljus. Det värmde i mitt mammahjärta att se, samtidigt som det smärtade att det måste vara på det viset. På hemvägen pratade vi om allt annat än det som egentligen rörde sig i åtminstone mina tankar, antagligen i Majans också. Det blev för jobbigt, det gjorde för ont och det fanns ändå inga ord som räckte till. 

Alltid i mitt hjärta

Carros & Henkes grav 2012-11-03

En del människor hävdar att tiden läker alla sår. Trots att det inte har gått så länge än, så är det inget jag längre tror på. Istället genomborrar en del händelser ens hjärta så totalt och på så många ställen, att det trasas sönder alldeles för mycket för att nånsin mer kunna bli helt. Det som blir kvar är sönderslitet, sårigt och krackelerat och det förvånar mig konstant att det ändå fungerar.

Dagen började med att Emelie svischade in en snabbis och gav mig en kram, följt av en hundpromenad och handling tillsammans med Camilla. Sen begav vi oss till kyrkogården, Camilla och jag, och tände ljus på Carros och Henkes grav. Vi brukar vanligtvis inte gå dit dagtid. Ingen av oss har lätt för att vara där, det gör för ont och det är alldeles för privat att visa upp. Därför brukar det vara mörkt när vi beger oss dit och inte ens mörkret skyddar mot de känslor det väcker, varför det inte är så ofta vi företar oss den korta resa det är mellan kyrkogården och vårt hem. Idag gjorde vi det ändå och dessutom under dagtid. Vi gjorde det för att vi ville se till att det var tända ljus där ikväll och imorgon kväll, för att vi vill hedra Carro och Henke. Det var mycket människor på hela kyrkogården, så vi skyndade oss att tända de hjärtlyktor vi hade med oss och satte nya ljus i de lyktor som vi redan satt dit. Jag trängde bort alla känslor jag kunde medan vi var där och under resten av dagen. Väl hemma gjorde vi oss våfflade mackor, drack kaffe och tittade på film för att sedan göra mat och få middagssällskap som hade med hemgjord kladdkaka och bjöd på. En bra dag med kärlek i Camilla och Emelie form och trevligt umgänge, värme och det mesta som ger livskvalitet.

Under kvällen for vi till kyrkogården igen. Det är så vackert med alla ljus som är tända överallt där under den här helgen. Redan innan Carro och Henke dog brukade Camilla och jag åka förbi kyrkogården under den här helgen varje år, för att titta på alla ljusen. Så det var vad vi gjorde ikväll med, fast med den skillnaden att vi även gick in på kyrkogården. Hela kyrkogården var fylld med tända ljus och det var så otroligt vackert överallt där. När vi kom fram till Carros och Henkes grav och jag såg alla ljus som var tända på deras grav för dem, en del med personliga meddelanden på, gick det inte att hålla undan alla känslor längre. Där i mörkret gjorde det inget, det var ingen som såg de tårar som trillade nerför mina kinder. Medan vi stod där såg jag Carro och Henke för mitt inre. Carro i sin vita klänning hon hade på sig när hon blev fotad som älva och Henke i sin vinröda DLK-tröja, som han köpte när vi var i Göteborg och såg dem tillsammans. Trots alla ljus och den otroligt vackra vy som kvällen där erbjöd, kunde jag bara känna den enorma smärta som enbart saknaden efter de barn man förlorat och aldrig mer kommer att få se kan ge. Det rev upp, slet fram alla sår och fick mitt trasiga hjärta att lägga sig utanpå mitt skinn, mina kläder och bli det enda jag var. Det spelade ingen roll att vi åkte hem, att det var trevligt och vi hade en myskväll. Trasigheten hade redan tagit över. Det är då det blir svårt att andas, svårt att inte skrika rakt ut precis som all saknad skriker inom mig. Det är vid dessa tillfällen som det är omöjligt att räkna ut hur man ska orka leva med att vara utan dem en enda minut till, ännu mindre resten av livet oavsett hur långt det nu kommer att vara. Det är vid alla dessa gånger som jag egentligen bara ser Carro och Henke, oavsett vad jag tittar på, och all saknad efter dem, all kärlek till dem och mitt trasiga hjärta får det att kännas som jag ska gå helt och hållet sönder. Så nej, jag tror inte längre på att tiden läker alla sår. Jag tror helt enkelt att en del sår aldrig går att läka.        

Vi är i samma situation du och jag..

Förut, då när jag hade alla mina barn i livet, tänkte jag att det värsta en förälder kan vara med om är nog att förlora nåt av sina barn. Nu när jag har varit med om det, är det fortfarande vad jag tänker och med bestämdhet tror. Jag tycker att det värsta som har kunnat hända mig har hänt, i och med förlusten av Carro och Henke, och att det värsta som kan hända mig är om det skulle hända Camilla eller Emelie nåt. Det är utifrån den referensramen jag ibland, när jag inte riktigt är på topp, kan ha svårt att låta bli att tycka att folk gnäller om småsaker. När mitt mående är bättre, har jag inga svårigheter att förstå att människors problem är problem för dem – oavsett hur det låter i mina öron. Alla har sina referensramar att utgå ifrån och jag har full förståelse för det. Ändå kändes det på senaste mötet med nån av instanserna att räkna med i mitt liv, som jag fick en käftsmäll. Den förmätna smockan av verbalt slag kom i form av att en mötesdeltagare i maktposition helt frankt sa: - man kan väl säga att vi är i samma situation, du och jag. 

Samma situation likställdes av mötesdeltagaren i maktposition till att denne ansåg sig ha mycket att göra inom sin arbetsroll, med att jag har förlorat två barn inom loppet av två år och därefter fått kämpa hårt för nåt som annars är en lagstadgad rättighet. Det var stressen i dessa två olika situationer som låg till grund för att säga att vi var i samma situation, mötesdeltagaren i maktposition och jag. När dessa ord nådde mina trumhinnor, var det som om min värld stannade en sekund i häpen tystnad. Det var en av dessa gånger när jag för mitt liv inte kunde förstå vare sig jämförelsen eller hur det ens var möjligt att gnälla över nåt så banalt som stressen i jobbet, dessutom under ett möte som innefattades i det väldigt stressiga jobbet. Min verklighetsuppfattning innefattade fram till dess inte dessa jämförelser på en och samma dag, ändå fick jag det slängt på mig där på mötet. Min verklighetsuppfattning innefattade överhuvudtaget inte heller såna uttalanden i samband med arbetsmöten, ändå kändes det som om jag skulle förstå det jobbiga i nämnda persons situation och därför var skyldig att ta hänsyn till denne.

Det tog mig flera dagar att fundera över det ofattbara i det uttalandet. Det tog mig hårt att det kunde ses som en så liten sak att förlora två barn att det gick att jämföra med att ha det stressigt i jobbet. Så kom jag till sist ihåg att personen ifråga inte har behövt vara med om att chockad gå ner i ett bårhus för att ta ett sista farväl av något av sina barn, försökt hålla ihop så pass mycket att de kvarvarande lika chokade syskonen kunde få någon form av tröst eller att trasig se kistan med den älskade dottern eller älskade sonen sänkas ner i jorden på en kyrkogård. För personen ifråga är mina barns död antagligen bara nåt abstrakt denne har hört om, men ändå inte förstår. Först gjorde den insikten mig arg, ledsen och förnärmad. Alla mina tankar gick åt till hur jag skulle få personen att förstå att det var människor, barn, mina barn, vi pratade om och nåt som är ofattbart smärtsamt, verkligt och en realitet att förhålla sig till. Sen kom jag ihåg ytterligare en sak. Personen ifråga gör antagligen så gott denne kan. Vi har inte samma referensramar, nämnda person kan inte ta till sig hur det verkligen är att förlora sina barn eftersom denne inte har några erfarenheter av det. Underligt nog var det under gårdagens nya erfarenhet i form av bevistandet av en Taizémässa, som den sista pusselbiten föll på plats. Det pratades om böner och vilka man kunde be för och att man kunde be lite extra mycket för dem man inte riktigt kom överens med. Det var just dessa ord som fick mig att komma ihåg att personen ifråga troligen gör sitt bästa och att det inte finns någon anledning att ta det personligt eller ens försöka få den personen att se saker och ting med mina ögon. Hur andra förhåller sig till andra personers erfarenheter, berättelser eller livsöden är deras ansvar. Jag försöker så gott jag kan att ta ansvar för mina förhållningssätt. Så där ser man, plötsligt händer det och ibland är plötsligt tydligen under en Taizémässa. Det betyder inte att jag tänker ägna mig åt fler såna mässtillfällen, men det betyder att allt faktiskt kan lära en nåt.