Vi är i samma situation du och jag..

Förut, då när jag hade alla mina barn i livet, tänkte jag att det värsta en förälder kan vara med om är nog att förlora nåt av sina barn. Nu när jag har varit med om det, är det fortfarande vad jag tänker och med bestämdhet tror. Jag tycker att det värsta som har kunnat hända mig har hänt, i och med förlusten av Carro och Henke, och att det värsta som kan hända mig är om det skulle hända Camilla eller Emelie nåt. Det är utifrån den referensramen jag ibland, när jag inte riktigt är på topp, kan ha svårt att låta bli att tycka att folk gnäller om småsaker. När mitt mående är bättre, har jag inga svårigheter att förstå att människors problem är problem för dem – oavsett hur det låter i mina öron. Alla har sina referensramar att utgå ifrån och jag har full förståelse för det. Ändå kändes det på senaste mötet med nån av instanserna att räkna med i mitt liv, som jag fick en käftsmäll. Den förmätna smockan av verbalt slag kom i form av att en mötesdeltagare i maktposition helt frankt sa: - man kan väl säga att vi är i samma situation, du och jag. 

Samma situation likställdes av mötesdeltagaren i maktposition till att denne ansåg sig ha mycket att göra inom sin arbetsroll, med att jag har förlorat två barn inom loppet av två år och därefter fått kämpa hårt för nåt som annars är en lagstadgad rättighet. Det var stressen i dessa två olika situationer som låg till grund för att säga att vi var i samma situation, mötesdeltagaren i maktposition och jag. När dessa ord nådde mina trumhinnor, var det som om min värld stannade en sekund i häpen tystnad. Det var en av dessa gånger när jag för mitt liv inte kunde förstå vare sig jämförelsen eller hur det ens var möjligt att gnälla över nåt så banalt som stressen i jobbet, dessutom under ett möte som innefattades i det väldigt stressiga jobbet. Min verklighetsuppfattning innefattade fram till dess inte dessa jämförelser på en och samma dag, ändå fick jag det slängt på mig där på mötet. Min verklighetsuppfattning innefattade överhuvudtaget inte heller såna uttalanden i samband med arbetsmöten, ändå kändes det som om jag skulle förstå det jobbiga i nämnda persons situation och därför var skyldig att ta hänsyn till denne.

Det tog mig flera dagar att fundera över det ofattbara i det uttalandet. Det tog mig hårt att det kunde ses som en så liten sak att förlora två barn att det gick att jämföra med att ha det stressigt i jobbet. Så kom jag till sist ihåg att personen ifråga inte har behövt vara med om att chockad gå ner i ett bårhus för att ta ett sista farväl av något av sina barn, försökt hålla ihop så pass mycket att de kvarvarande lika chokade syskonen kunde få någon form av tröst eller att trasig se kistan med den älskade dottern eller älskade sonen sänkas ner i jorden på en kyrkogård. För personen ifråga är mina barns död antagligen bara nåt abstrakt denne har hört om, men ändå inte förstår. Först gjorde den insikten mig arg, ledsen och förnärmad. Alla mina tankar gick åt till hur jag skulle få personen att förstå att det var människor, barn, mina barn, vi pratade om och nåt som är ofattbart smärtsamt, verkligt och en realitet att förhålla sig till. Sen kom jag ihåg ytterligare en sak. Personen ifråga gör antagligen så gott denne kan. Vi har inte samma referensramar, nämnda person kan inte ta till sig hur det verkligen är att förlora sina barn eftersom denne inte har några erfarenheter av det. Underligt nog var det under gårdagens nya erfarenhet i form av bevistandet av en Taizémässa, som den sista pusselbiten föll på plats. Det pratades om böner och vilka man kunde be för och att man kunde be lite extra mycket för dem man inte riktigt kom överens med. Det var just dessa ord som fick mig att komma ihåg att personen ifråga troligen gör sitt bästa och att det inte finns någon anledning att ta det personligt eller ens försöka få den personen att se saker och ting med mina ögon. Hur andra förhåller sig till andra personers erfarenheter, berättelser eller livsöden är deras ansvar. Jag försöker så gott jag kan att ta ansvar för mina förhållningssätt. Så där ser man, plötsligt händer det och ibland är plötsligt tydligen under en Taizémässa. Det betyder inte att jag tänker ägna mig åt fler såna mässtillfällen, men det betyder att allt faktiskt kan lära en nåt.