Intervallsömn & skogsliv

Badtunnebad 

En helg går så otroligt fort, men det snabba har varit trivsamt och gett energi trots att innehållet inte varit av något som helst märkvärdigt slag. Fast det mest värdefulla är sällan så märkvärdigt, åtminstone är det så jag kommit att se på det. Det storslagna i mitt liv finns allt som oftast i det lilla, enkla och nära. Precis som under helgen som nu lider mot sitt slut.  

Hoppfull prins

Efter arbetsdagens slut i fredags fanns det bara ett läge. Emelie var hos Camilla och färgade lite av sitt hår rosa och jag var hemma och försökte sova. Sängläge i sig betyder inte per automatik sömn och det kan vara synnerligen svårt att sova, åtminstone ostört, om man inte stänger av ljudet på sin telefon. Kort och ofta är en rätt korrekt beskrivning, eller kanske intervallsovning. Hur som helst var jag på intet vis särskilt mycket piggare när Emelie och Patrik kom infarandes med fredagsmys i åtanke. Fast fredagsmyset blev inte av hemma i soffan. Istället begav vi oss av till Hasse och Majan, som hade badtunnekväll. Emelie badade, letade grodor med en kompis, kollade på hästar och hade pyssel för sig. Jag badade inte, utan ägnade mig istället åt kaffedrickande. Till en början vid badtunnan för att sedan fortsätta nämnda aktivitet runt badtunneägarnas köksbord.  

Älskade, älskade Carro <3

Det var en trevlig kväll, som avslutades lagom sent. Trots lagom sent var lördagens uppvaknande segt. Det var i det sega stadiet som det bestämdes att nåt skulle bakas och nåt skulle lagas till. När jag satt där i mitt kök och bläddrade igenom mina recept ramlade en skrynklig handskriven lapp fram. Handstilen på lappen var handstilen från någon jag älskar så otroligt mycket och saknar enormt. En av Carros lappar till mig, en lapp i vardagen, en sån som vi skrev till varandra ofta och som jag väl då såg som det vanligaste i världen ramlade fram. En sån lapp som jag skulle kunna göra vad som helst nästan för att få igen, för det skulle betyda att hon var här. Nära och med i allt det som de flesta tar för givet, men som är en ynnest att vara rädd om. Samtidigt som jag blev så väldigt varm i hjärtat, slet det till och gjorde otroligt ont också. Min Carro. Jag saknar henne! Varje dag undrar jag hur hon skulle ha det nu om hon hade fortsatt, om hon hade valt livet och oss istället. Älskade, älskade barn. Om du bara visste hur mycket jag önskar att du vore här, du och Henke. Ni borde vara här.

Fäbodliv

 Fast lördagen innefattade fler saker. Emelie bestämde att hon skulle bege sig till sin pappa och sova kvar där. Här hemma ägnade vi oss åt teamwork och skapande av både tacopaj och någon annan form av efterrättspaj att ta med på kvällens förehavanden. Hasse och Majan äger en fäbodstuga lagom långt in i skogen och det var dig vi begav oss med såväl efterrättspaj som hundar. Tanken var att vi skulle hälsa på en sväng, men vi blev kvar över natten. 

Eld i spisen och ett glas vin är en form av livskvalité

Det är mysigt att sitta i eldens sken och dricka ett glas vin och bara prata. Det är avkopplande att höra regnets smattrande mot taket och det är härligt att se hundarna nöjda, efter att ha sprungit runt  skogen, lägga sig och bara slappna av. Det är faktiskt till och med mysigt att ligga två i en kökssoffa/säng som är på sin höjd 90 centimeter bred. Jag älskar att vara i skogen. Det ger ro i själen och distans till den något stressigare vardagen. 

Natt i skogen

För att inte tala om hur mysigt det är att koka frukostäggen över öppen eld och att äta frukost tillsammans med vänner. Det är livskvalitet att bara kunna vara, utan krav och utan otrolig tillgänglighet hela tiden. Konstigt nog leder även bara vara till att man blir avslappnat trött, fast det är ytterligare en fördel med skogslivet. Är man trött så sover man och när man har sovit så dricker man lite mer kaffe och så går det på. 

Kokar frukostägg

Så mitt i allt det avslappnade kröp vardagen närmare och med det insikten om behovet av att tvätta, fixa mat och städa upp lite hemma. Så det blev att åka hem och fixa, men till och med det gick för sig när blivit lite påfyllda. Mitt i tristfixet hemma kom Angelica på trivsamt kaffebabbelbesök. En mycket uppskattad avrundning på en rätt go helg.

Trött i skogen

    

Det är orättvist att de inte är här..

Carro var inte planerad, men när hon föddes var hon mer än välkommen. Jag älskade henne från allra första stunden jag såg henne, så liten, så underbar. Mitt förstfödda barn, mitt allt. Jag har skrivit om det förr, att Carro var den som visade mig vad riktig kärlek var. Jag hade utan problem offrat allt, offrat mig själv, för den lilla tjejen som låg där i min famn med de minsta händer man kan tänka sig och de blåaste, klokaste ögon som det går att ha. Hon lärde sig saker snabbt, Carro, som att krypa, gå och att prata. Hon fick snabbt långt hår, som gick från att ha varit ganska mörkt till att bli ganska ljust. Vacker som en liten docka var hon, med ögon som tindrade av liv och livsglädje. Nu är hon död. Efter ett hårt liv, så hårt att hon inte längre orkade vara kvar i det. Mitt lilla barn, som hade hela världen i sin famn och som borde ha fått fortsätta ha det. Det är inte rättvist att hon är död och det är inte rättvist att Henke är död. De borde ha fått leva, vara kvar här och må bra.

Ikväll har jag myst med Emelie, mitt minsta barn, lika älskad som sina tre syskon Carro, Camilla och Henke. Det är en otrolig lyx att få sitta med henne, ha henne nära och bara vara lycklig över att hon finns. När hon somnade kom den tillbaka, känslan av att det inte borde få vara så här. De borde inte få vara borta. De borde ha fått leva, bli vuxna, må bra, fått egna barn och de borde ha fått vara vid liv. Varför måste Carro må så dåligt, varför kunde ingen av alla jävla expertinstanser hjälpa henne istället för att tycka att hon var ett problem och jobbig? Varför kunde hon inte få hjälp att må bra? Det är otroligt själviskt att tänka som jag gör nu, men varför måste just min Carro behöva må så dåligt att hon kände att den enda utväg som fanns var att ta sitt liv? Varför var inte det nog? För mig var det mer än tillräckligt, för Camilla, Henke och Emelie var det likadant. Så varför måste Henke också dö? Henke som ville leva, som hade kämpat sig till en plats i tillvaron som han villa ha, som var den tryggaste i världen att ha i sitt liv och som kunde ha fått ett bra liv trots saknaden efter Carro. Varför måste han dö? Varför fick inte han chansen att bli vuxen och gammal? 

Jag sakar dem, det gör fysiskt ont att vara utan sina barn så länge och för alltid är väldigt, väldigt länge. Fem månader efter att Henke hade dött kom det fram en kvinna till mig, en kvinna jag inte känner och inte heller har någon vidare lust att lära känna, och sa: jag vet om vad som hänt med dina barn, men det var ju länge sen det där. Kanske det är så, kanske det känns som längesen för andra. För mig känns det som de har varit borta hur länge som helst, men som det händer igen och igen. För mig är det en evighet och ingen tid alls sen de dog. Allt jag gör, gör jag med vetskapen om att de inte längre är med. Allt jag gör, gör jag medan jag ser världen genom en hinna av allt som hänt och det sliter att se världen genom bilden av sina barn som levande kontra bilden av sina barn som döda. Ingen borde behöva se världen på det viset, ändå är det så många som tvingas göra det. Det är ett hårt liv, hon hade rätt i det Carro.

En rämnad värld & det borde synas

Älskade & så saknade Carro

På bara bråkdelen av en sekund rämnade världen igen. I samma sekund som mina ögon föll på kortet som uppenbarades för mig på facebook, tystnade världens alla ljud ännu en gång för att lämna företräde för ett tjutande tryck som bara hörs inom mig. Den skärande smärtan i mitt bröst återkom återigen i full styrka, en smärta som varje gång får mig lika förvånad över att den inte syns rent fysiskt. Nåt som gör så ont borde blöda, trasa sönder och visa upp ett intermezzo av söndersliten vävnad på min kropp. Där, framför mig på dataskärmen, var en bild som jag inte sett på ett bra tag på min älskade Carro – levande, busig, med glittrande ögon, brunfärgat hår och en av sina karakteristiska kortminer. Min Carro som gjorde hela min värld ljusare, som ibland fick hela min värld att rasa och som var så full av livskraft att hennes närvaro kändes på långt håll. Carro med sin alldeles egen syn på världen, den starkaste människa jag nånsin mött och mitt förstfödda barn som fick mig att inse vad det innebär att verkligen älska när hon föddes. Min vackra Caroline som behövde behandlas mer varsamt än porslin, men som mötte mer hårdhet i världen än många andra i vår livssituation. Där var hon, på ett kort som togs för flera år sen och som jag följde till albumet det låg i på facebook. Ett album med fler kort som jag inte sett på länge, kort på henne, kort på oss, kort på liv, kärlek och på hur det borde vara. Ett liv där vi och oss bestod av fem, istället för tre. Kort som fick gårdagens lite lågmält molande saknad att kliva fram i rampljuset och krävande ta över allt utrymme, genom att högljutt skrika ut den smärtsamma tomhet som det inte finns nåt bot för. Så kan livet vara. Så är livet ibland. En del dagar kan hela världen rämna på bråkdelen av en sekund.

Kärlek & liv

Det är lika varje gång det händer. Varje gång ett kort på Carro eller Henke oförberett dyker upp någonstans i min värld, känns det som om marken under mig öppnar sig i några sekunder och inom mig rasar jag och faller djupt ner i mörkret och smärtan igen. Ändå gör det mig glad. Ändå får det mig att bli alldeles varm i bröstet. Ändå känns det bra att de, att min Carro och/eller min Henke, finns med i andras hjärtan och tankevärld också.

Tidigare under dagen, som gått i vänskapens och det goda samtalets tecken, diskuterade Tove och jag vikten av att välja klokt i livet, för att på så vis undvika att ta sina sista andetag i en känsla av bitterhet över de val man gjort. Det var därför jag, när jag satte mig vid datorn, befann mig i ett harmoniskt men relativt eftertänksamt stadium. Det var därför jag tänkte extra mycket på de insiktsfulla ord jag läste i Kristians blogg. Kristian, som är 29 år och är drabbad av obotlig cancer och därför har valt att rent krasst hantera livets kommande slut, skrev i sin blogg: ”ser det ännu tydligare nu. Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.” Jag funderade över hur ofta människor tar livet förgivet, hur människor väljer som de själva och de omkring dem vore odödliga och hur många gånger det medför val som inte leder till det bästa i livet. Jag begrundade det faktum att det förhållningssättet ofta verkar förändras när döden knackar på i någon form och att det är genom de mest tragiska erfarenheter, som en del får de allra viktigaste insikterna i livet. Det var i funderingar av det slaget jag satt när kortet på Carro dök upp på min bildskärm, nästan som för att styrka det viktiga i att ta vara på livet och ha ett förhållningssätt som gör det möjligt att se det paradis som livet på jorden kan vara. Det var då jag återigen erinrade min Emelies ord lite tidigare under kvällen: ”du måste titta på stjärnorna mamma! Jag har aldrig sett dem så vackra som ikväll.” Min kloka Emelie, hon såg det vackra ikväll. Hon såg paradiset och hon såg det från sin plats på jorden.

Coldplay - Fix You 

Avundsjuka människor

Frukost på sängen serverad 06.15

Antagligen tänker de människor som vet vem jag är när de möter mig: vilken lyckosam sate! I alla fall är det vad folk borde tänka när de ser mig. Naturligtvis inte vad gäller alla aspekter av livet, men när det kommer till de människor jag har runt mig. När andra tänker på det borde det inte finnas nån annan beskrivning i deras huvuden, som stämmer bättre än just lyckosam sate. Det är vad jag är. Det är lyckosamt att ha så många underbara människor i sin närhet, som jag har. Alla dessa vänliga själar som vimlar runt i mitt liv, finns där i vått och torrt, i glädje och sorg. Igår var det i glädje. Igår fyllde jag år och eftersom jag är den lyckliga sate jag är hade jag alla dessa suveräna närvarande i mitt liv, som dessutom gjorde allt möjligt för att förgylla min tillvaro och världen i stort. Vad sägs om att bli serverad frukost på sängen klockan 06.15 av en älskad men fasligt morgontrött Camilla? Eller att komma till jobbet första dagen efter en hur lång sjukskrivning som helst och mötas av paket, kort och ljus från de underbara damerna under pseudonymen "växelhäxorna"? Kanske det inte är alltför svårt att förstå glädjen över att komma hem från jobbet och ha fått hela hemmet städat av de älskade döttrarna och exet Magnus, som även fixat till sängen efter målningen och ställt den på plats? Ja, för jag har målat en säng, den är numer vit efter att ha levt några år som brun. Nu är det dessutom den jag sover i från och med igår. Magnus ställde den på plats och Camilla bäddade rent tills det var dags att sova. Om inte det är lyx, så vet jag inte vad som ingår i den kategorin. Det var inte mindre lyxigt att Tove, Johanna och Patrik stod för tårtbaket av tre stycken tårtor eller att Camilla hade bakat hallongrottor. Efter arbetet blev det fika hemma hos oss i sällskap med Camilla, Emelie, Tove, Johanna, Patrik, Majan, Hasse, Ebba, morsan, Emma, Thomas, Anita, Magnus och farsan. De kom med blommor, änglar, choklad och sitt underbara umgänge. Jag är som sagt en lyckosam sate!

Mitt i allt det glada, det roliga och varma, fanns förstås den enorma saknaden efter de två som också borde ha varit med. Carro och Henke som alltid finns med i mitt hjärta och mina tankar, igår likaväl som alla andra dagar. Fast igår fick jag ett besked till mig. Inte från Carro eller Henke, men om nåt som rörde i alla fall en av dem. Det kanske låter konstigt, men som mamma oroar man sig. Till och med när två av ens fyra barn har dött oroar man sig även för dem som är döda. Det finns så många funderingar, som det är svårt att få svar på. Det finns lika många rädslor, som det finns funderingar. En rädsla tillika en fundering är om de farit illa när de dog. Naturligtvis har de farit illa, de är ju inte vid liv längre. Men ändå så vill man som mamma att det ska ha varit så smärtfritt som möjligt för dem när de dog, att de ska ha sluppit haft ont, varit onödigt rädd osv. Jag kan inte ens tänka mig hur Carro hade det, mörkt kallt vatten, ensam och klar med livet. Det gör ont att veta att jag inte kunde hjälpa henne, inte kunde trösta henne eller få henne att ändra sig. Det gör ont att veta att hon for så illa i livet och antagligen gjorde det när hon dog med. Ingen förälder önskar sina barn att må så. När Henke dog, dog han snabbt. Åtminstone är det vad de som vet och kan säger och jag litar på att de har rätt. Kanske hann han inte ens uppfatta vad som hände innan det svarnade för honom och hans 17-åriga liv tog slut, men det är inget jag någonsin kommer att veta med säkerhet. Jag hoppas att han slapp känna nåt eller märka nåt, jag hoppas att han hade det roligt och var glad in i det sista. Därför kändes det bra när en person från räddningstjänsten, som var med vid olycksplatsen där Henke och Jens omkom, berättade att Henke sett lugn ut när de kom fram. Tack till dig som berättade! 

Uppradade godingar bland godbitarna

En del av de underbara

Magnus, pappa & Patrik

Rättställd & nybäddad

Hasse i sitt rätta element

Välspacklad trasighet

Jag har lärt mig så mycket under senare år, dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan. Ändå är det viktiga lärdomar, som har förändrat min syn på det mesta. Det jag lärt mig har jag kanske tidigare kunnat läsa om, men aldrig förstått. Ibland kunde jag tänka, när Carro levde och inte orkade hålla ihop under sina perioder av dåligt mående, att hon borde skärpa sig. Ibland tänkte jag att hon borde ta sig samman. Tack och lov sa jag aldrig dessa saker till henne. Tack och lov lät jag dessa uttryck för oförstånd och kunskapsbrist stanna vid tankar. Livet vore enkelt om det bara vore att skärpa till sig, om det bara vore den egna viljan allt hängde på. Naturligtvis spelar den egna viljan in. Självklart är det de egna valen som gör skillnad, men ibland kan människor faktiskt må så dåligt att det inte spelar någon roll vad viljan säger. Ibland går det bara inte att röra sig ur fläcken även om det enda man vill är att fungera lika bra som alla andra och det enda man önskar är att få må bra och göra det som förväntas av en.

Det är lätt att i oförstånd säga att en del handlingar kommer sig av bristande motivation, men bara att hålla sig vid liv kan ibland kräva mer motivation än vad någon egentligen ska behöva uppbåda. Jag såg Carro sminka sig i timmar när hon levde ibland, bara för att inte orka gå utanför dörren. Många gånger såg jag min älskade dotter kämpa hårt för att försöka klara av att gå till skolan, för att kanske inte ens klara av att ta sig ur sängen. Det hade inget med bristande motivation att göra, även om det oftast var så det sågs. Det var inte lathet eller så enkelt att hon bara kunde skärpa sig, fast det förstod jag inte fullt ut då.

Efter Carros död kom insikten om att det ibland kan krävas noggrann sminkning för att en kort tur in på en mack, ska bli möjlig. Efter Henkes bortgång sjönk den förståelsen in ännu mer. Ibland behövs ett glättigt skydd och en välspacklad fasad för att dölja all den trasighet som finns inombords. Ibland behövs ett sminkat yttre för att ingen ska komma åt att peta på nåt av allt som kan få hela världen att rasa. Efter Carros och Henkes död förstod jag också att uttrycket bristande motivation, ofta används felaktigt och egentligen bara är en täckmantel för bristande kunskap. Det är åtminstone den enda medmänskliga anledningen jag numer kan hitta, för att nån någonsin kan använda sig av det uttrycket om någon annan utan att ha hela bilden av hur den människan mår. Det känns inte längre särskilt troligt att någon som nånsin mått så dåligt att bara det att komma ur sängen och att klä på sig kan vara en bedrift eller som behöver en glättig fasad som skydd för att klara några minuter bland andra människor utan att världen rasar, skulle använda uttrycket bristande motivation om nån annan som kanske inte klarar av att ta sig dit det var planerat och bestämt. Ibland kan ett välordnat yttre kanske vara ett tecken på ett väldigt trasigt inre och upplevd motivationsbrist vara ett uttryck för en väldig motivation och en enorm inre kamp. Saker och ting är inte så enkla, människor är inte så enkla.  Kanske kan därför ytliga spekulationer om andra människors motivation och yta möjligen vara ett tecken på bristande motivation att våga se en annan människas sanning, hela situation och mående. Kanske säger ytan lite eller ingenting alls och kanske säger uttrycket bristande motivation mycket om vilket mod och vilka erfarenheter och lärdomar den som uttalar det besitter. Åtminstone har jag under senare år lärt mig så mycket om att en del befintliga idéer bara är mindre fungerande idéer. Jag har de senaste åren fått dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan, om att det krävs både erfarenhet och mod för att våga se en annan människas hela situation och den personens sanning och att det aldrig går att säga nåt om nån annan människa beteende, sätt att vara eller se ut innan man gått lika många steg som den personen i dennes skor. Under senare år har jag förstått det jag önskar att många fler åtminstone kunde ta till sig som en idé varje gång orden bristande motivation eller ser ut att må okej svävar emot dem.

Glömda nätter

Ännu en av alla dessa nätter. Vakna nätter med huvudet fullt av tankar, eller oftast snurrar samma oupphörliga tysta skrik av saknad inombords. Precis som inatt. Jag saknar dem. Idag fyllde jag i födelsedagar i koalmanackan jag fått av Camilla. 13 mars: Henke 20 år, 18 mars: Carro 23 år, 24 mars: Camilla 21 år och 1 april: Emelie tio år. Det är bara det att Carro blev bara 18 år och Henke blev bara 17 år. De borde fylla år och bli äldre, men istället påminner deras födelsedagar numer om hur många år det gått som vi inte har fått fira dem. De datum som de föddes på kommer alltid att vara förknippade med väldig kärlek, enorm glädje och stor lycka, men de kommer likaväl även att vara datum fyllda av sorg. Sorg över de år de inte fick, deras närvaro som vi inte får och över att två så älskade människor kan tas ifrån en. 

Tidigare idag blev det uppenbart i samband med ett samtal att jag glömt den KBT-tid jag hade. Jag fick en ny, på måndag beger jag mig till grannorten för ytterligare ett KBT-samtal kring sorgebearbetning. Det är bra, jag behöver det. Det är en förmån att få hjälp för att kunna hitta verktyg att hantera alla de känslor som sliter sönder en bland annat nattetid. Sånt far också runt i huvudet nattetid, saker jag glömt, saker jag borde ha gjort och sånt som jag oftast ändå inte kan göra nåt åt just nattetid. Fast KBT-tiden är i alla fall redan ordnad. Åtminstone en sak mindre att fundera över den här vakna natten.  

Då & då sen Carro och Henke dog

Då och då händer det sen Carro och Henke dog. Då och då frågar människor mig hur jag håller ihop. Sanningen är att det gör jag inte. Det kanske inte syns, men inget hos mig håller egentligen ihop längre. Camilla och Emelie håller inte heller ihop, ingen av oss är på nåt vis sammanfogade eller i närheten av att vara hela och ingen av oss kommer heller nånsin mer att bli det. Varje dag kämpar vi med att försöka hålla samman de bitar av oss som är kvar av dem vi en gång var. Varje morgon när vi vaknar och kommer ihåg att det vi hoppades skulle vara en outhärdligt hemsk dröm är den sanning vi lever i, väljer vi att försöka hålla ihop igen och igen. Varje dag väljer vi att försöka leva, istället för att bara överleva. Det vore en lögn att påstå att det valet är lätt varje dag, ofta är det ett helvete. Det gör outhärdligt ont, slår luften ur oss och krossar oss gång på gång. Det är så det är att vara utan dem. Det är så det är att inte ha Carro och Henke hos oss. Det är en del av dem vi har blivit, en del av dem vi är och det är så vårt liv ser ut nu. Så ser vår sanning ut och det är den vi får lov att förhålla oss till.   

  

Fast vi är inte bara trasigt krossade, ofrånkomligt skadade och smärtsamt såriga. Vi är starka mitt i allt det också. Vi har överlevt och valt att försöka gå levandes genom livet, trots att de bitar vi numer består av ofrånkomligen rasar ner ibland och blir till högar med skärvor att försöka foga samman och hålla på plats igen. Vi har lärt oss så mycket, om oss själva, om andra, om samhället och vi har lärt oss att se de små sakerna och att inte ta nåt förgivet. Vi har varandra, även om vi inte tar varandra förgivna. Just det, att ingen går att ta förgiven, gör oss nog än mer tacksamma över att vi ändå finns där för varandra än. I alla fall just nu och idag. Det betyder inte att vi inte ryker ihop, för det gör vi. Rätt rejält och rätt ofta, men vi står kvar också. Vi har, som sagt, varandra. Vi har lärt oss vad vi tycker är viktigt i livet och att prioritera. Vi kanske inte alltid lyckas, men vi har i alla fall möjligheten att försöka om vi väljer det. Det är det vi kan göra, för inget annat kan vi ändra på. Det vi kan göra är att varje dag välja att leva igen, välja att försöka gå genom livet levandes ännu en dag utan dem vi saknar jämt. Det går inte genom att förneka vilka vi är, vilka vi har blivit och hur livet ser ut nu. Vi måste, för att ge oss själva en ärlig chans att klara det, se allt som det är. Utgå från den situation vi har. Då och först då vet vi vad vi väljer och varför. Då kan vi ha det tålamod med oss själva som så ofta behövs. Då kanske vi har lärt oss lite av alla de lärdomar Carro och Henke lärde ut genom sina liv, hur de levde och hur de dog och då kanske vi kan använda oss lite av allt vi lärt oss. Så om vi håller ihop? Nej, men vi försöker och vi försöker att varje dag välja att gå genom livet levande.

Så mitt i mitt skrivande, där jag nu satt i all min viktighet och försökte bringa nån ordning i det jag tänkte och kände, kom Camilla insvepandes i vardagsrummet. Hon sjöng högt på nån somrig låt och var i det viktigaste val man kunde tänka sig. Valet handlade om vilken klänning hon skulle ha dagen till ära. Först tänkte jag irriterat att det var väl f_n så svårt det var att få tänka ifred, men så drogs jag med i hennes glädje och valet mellan lite elegant svart eller somrigt lila. För när allt kommer omkring är det en av de viktigaste grejerna – att leva och skratta och njuta av alla möjliga olika färger och upplevelser och att göra det nu. 

Silvertejp & hästskit

Det som inte går att fixa med silvertejp..

Idag är det en sån där dag igen. En dag när inget som ändrat världsordningen hänt, men ändå känns det som ett helt liv hunnit svepa förbi. Det är inga dåliga dagar när det är så, i alla fall inte alla gånger och inte idag. Eller för att börja i morse, så var dagen allt utom bra. Att vakna innebar att återigen komma tillbaka till det helvete det innebär att varje dag inse att Carro och Henke verkligen är borta. En del dagar drar det ner mig, får mig att tappa lusten för livet som sådant och viljan att kliva ur sängen är så mycket mer än bara obefintlig. Dagen började i det stadiet, för att därefter hinna gå några varv mellan möjligt, stressande, irriterande, levande och möjligt innan det blev dags för dagens hästumgänge för Emelies och min del.

Spikeli

Väl på plats i stallet, med Emma som tålmodigt väntade, började livet gnistra rejält igen. Där bland spån, hö och hästskit hittade lugnet och harmonin fram igen. Det är lycka att få vara nära dessa stora, magnifika djur som tittar på en med de klokaste ögonen i världen. Emelie red och tränade balansövningar mellan koner och hinder. Jag fick prova några övningar i nåt som kallas horsementship. Det var otroligt häftigt. Inte till att börja med, då var det mer en upplevelse av att hålla ordning på alla möjliga attiraljer, inklusive mina egna kroppsdelar. Så småningom fungerade det bättre mellan mig och den tålmodiga nordsvenska dam som Spikeli är. Precis innan vi skulle ge upp för dagen hände det! Vi fick kontakt på ett annat vis, Spikeli och jag. Ett vis som inte går att beskriva i ord, men det är stort och skapade en enorm vördnadskänsla hos mig. Jag blev otroligt rörd, nästan så jag fick lov att gråta en skvätt av den lycka som bubblade upp inom mig. Det var som en form av kommunikation, eller som.. jag vet inte, men det var helt otroligt. Nästan i en lite lyrisk stämning tog jag efter hästandet med mig Emelie, for och hämtade Camilla och fortsatte till Ex:et som bjöd på mycket god mat. Där bevisades även återigen att det som inte går att laga med silvertejp, är trasigt. I det här fallet rörde det sig bara om ett lock som irriterade och därför tejpades fast i bordet, för att hålla sig på plats. Alla sätt kan vara bra uppenbarligen. Det har med andra ord varit en blandad dag, med de flesta känslolägen som finns på känslobarometern och vardagslyx av suveränt slag. En dag fylld av liv helt enkelt. 

För information..

Det var helt suveränt att komma tillbaka till gymet! Vilka underbara människor det är som har det och så välkommen man känner sig. Dessutom var det ett riktigt trevligt pass, som leddes av en urgullig människa som bara pulserar av positiv energi. Camilla uttryckte känslan av vår nystart när vi gick därifrån på ett perfekt sätt: "åh så skönt det var att komma dit igen, jag skulle vilja gå tillbaka direkt. Vi har aldrig mer uppehåll därifrån". Så kändes det, så en del saker kan faktiskt hjälpa till att vända måendet ändå. Träning är en av grejerna och underbara människor är en annan. Fylld av ny energi och tro på framtiden tänker jag nu kliva i duschen, antagligen sova gott och vakna till en dag med hästumgänge. Det är också nåt som är mycket bra för ens mående, så vilka underbara dagar det är ändå. 

Nej nej, inte dit igen

Trots att dagen är otroligt vacker, solig och gnistrande, Camilla och Emelie på ett suveränt humör och vi ska på gymet senare under dagen, håller mitt mående på att glida neråt. Jag gillar det inte! Det är egentligen en underdrift, jag avskyr att känna den där jagade, rastlöst olycksbådande känslan komma smygandes. Jag ogillar skarpt alla tendenser till neråt, men nu är det neråt det bär igen och det är inte mycket jag kan göra åt det. Det är bara att följa med, försöka låta det ha sin gång och samtidigt försöka leva. Inte bara vara vid liv, utan leva. Göra sånt som i vanliga fall är roligt, sånt som kanske lockar fram glädje och livsandarna igen.

Ett försök att stanna kvar i levandestadiet bestod i en promenad med husgudarna i solen. Det var en kall promenad, men så väldigt vacker. Snön såg ut som om den var täckt av miljontals små diamanter och till och med husgudarna fick lov att förtränga kylan till fördel för det absolut vackra omkring dem. Kanske en del av deras tjusning låg i de otaliga kisspausar andra hundar gjort efter vägen, för det bedrevs en hel del sniffande verksamhet från de två fyrbenta flanörerna under vår promenad. Själv ägnade jag mig åt solen. Jag försökte insupa så mycket av dess vackra strålar som det bara gick. Än kan jag inte påstå att det direkt har fört mig in på nån motorväg som går uppåt, men det kanske kommer. Antagligen kommer inte dammsugningen och ihopplockandet att föra mig det minsta närmare nåt som ens liknar roligt eller bättre heller, men däremot vet jag att det lätt drar med mig neråt om det blir för rörigt. Så det är bara att plocka lite, så länge det finns nån energi kvar. När jag väl har ramlat ner riktigt, då är det kört. Då är det bara att vänta ut det hela, låta bli sånt som inte absolut måste göras och överleva. Så nu mot dammsugaren, senare mot gymet och sen kanske nån liten enegrignutta ramlat tillbaka för att vända vägen uppåt igen.

Smärtsamt uppvaknande

Henke, Carro & Camilla

Dagarna och nätterna flyter förbi, en del bättre och en del sämre. För närvarande är sämre det som bäst beskriver verkligheten och det gäller för fler än mig inom hemmets fyra väggar. Camillas mående är inte heller på topp, det är tomt utan de två syskonen hon växte upp tillsammans med. Det gör ont att sakna närheten, bråken – ibland på låtsas och ibland inte, tystnaden tillsammans, förståelsen, den gemensamma humorn och känslan av vi tillsammans. I natt hade Henke varit med i Camillas drömmar. Det är underbart att få drömma om dem, men det är ett elände att vakna och återigen upptäcka att de inte är här. En sån morgon hade Camilla, en morgon av saknad, smärta, en känsla av varför och oföränderlig tomhet. I morse var det framförallt Henke hon saknade, Henke som hon under natten gjort saker tillsammans med igen, skrattat med, fått svar av och tjafsat med. ”Varför måste han gå och dö, mamma? Varför kunde han inte bara få leva?” Jag förstår frågorna, vet att de kommer ibland och att de aldrig går att besvara på ett sätt som gör nån skillnad. Det trasar sönder ens mammahjärta att förlora två av sina barn, men det gör väldigt ont att se sina två kvarvarande barn så uppgivet ledsna med jämna mellanrum också. Det är svårt att inte kunna göra nåt mer än att krama om, lyssna och finnas nära, men det är det enda som går att göra. Jag lyssnar, kramar, låter bli att servera några klämchecka lösningar och bara är bredvid. Vi står varandra väldigt nära, Camilla och jag, så nära att det inte finns nåt att dölja och inga känslor eller måenden som är konstiga, pinsamma eller som inte går att visa. Det är bra under de dagar och nätter som ingår i kategorin sämre. Det är för den delen bra alla dagar och nätter. Det gör inget annorlunda och det medför heller inte att det gör mindre ont, men det finns nån att dela alla känslor med. Nån som förstår, som känner lika, har samma saknad, samma frågor och är lika utan svar.

Camilla, Henke & Emelie

Förutom saknad och energibrist har dagen innehållit middagsbjudning hos ex:et tillika Emelies pappa. Vi har en bra relation ex:et, som går under namnet Magnus, och jag. En relation som bygger på ömsesidig respekt, vänskap och att bry sig om. Det är suveränt att slippa laga mat en del dagar när orken inte riktigt är den bästa. Vi har haft två såna dagar nu. Igår for Emelie och jag till Magnus och åt och Camilla kom efter, idag är Emelie hos Magnus så det var Camilla och jag som sällskapade dit på middag. Nåt som verkar lovande även inför morgondagen, var att han mumlande nåt om att komma och äta även imorgon. Det är lugnt, avslappnat och tryggt att kunna knalla in där och umgås, äta, dricka kaffe och bara vara. Kravlöst och trevligt och nåt som Emelie uppskattar väldigt dessutom. En bra kväll med god mat, lite energi och med en gemenskap bland samtliga middagsnärvarande som är guld värd. Det är faktiskt nåt att uppskatta, trots en mindre bra dag. 

Magnus alias ex:et & Emelie

Highway to hell

Livet kanar utför igen, som så många gånger förr under de senare åren. I måendets egen bubbla går vändningarna fort, så fort att det ibland inte är möjligt att hinna se dem förrän livet kanat alltför långt ner för att det ska finnas en chans att vända uppåt igen. Jag gillar inte neråt. I alla fall inte när neråt är detsamma som mot svart och tungt. Nu är det svart, tungt och smärtsamt. Nu är livslusten en myt igen och dagarna en parodi av det som kunde vara liv. Kanske var det KBT-besöket som satte igång det, kanske var det frågorna om Carro och Henke som gjorde att vägen ner tog fart eller så kanske det bara följer den vanliga cykeln av böljande karaktär.

Fast om det var KBT-grejen som gjorde det, tror jag ändå att det är bra att det kommer fram. Det går inte att trycka undan mående, känslor, sorg utan det kommer att komma i kapp på ett eller annat vis. Så det är nödvändigt, fast nödvändigt betyder inte att jag tycker det är trevligt. Jag värjer mig så gott det går varje gång smärtan dyker upp och knackar på. Det gör ont, tar energi och får livet att bli onödigt långt och väldigt grått. Vem skulle inte värja sig mot det? Så om KBT:n kan hjälpa till med sorgbearbetning är det bra, det är en förmån. Det blir en spännande resa att se vad det innebär, men inte idag. Idag är inget spännande och så måste det få vara en del dagar.   

Våga visa, våga se

Det sägs att en människas ögon är själens spegel. Kanske är det precis så det är. Ibland, om man verkligen vågar se och får förmånen som ett sådant förtroende är, går det att få en hel historia berättad för sig genom att titta in i en annan människas ögon. Ibland kan historien om ett helt liv, den personens liv, ditt eget liv och de delar ni har gemensamt i livet, berättas genom ögonen. Bara under de senaste dagarna har jag sett historier rullas upp för mig, historier om att kämpa, om en otrolig smärta, om förlust, trötthet och om väldig styrka. Historier jag känt igen, historier jag förstår och historier som det krävs mod för att dela.  I fredags tittade jag in i en kvinnas ögon, som först visade mig glittrande vardagsglädje, men som vid frågan om hur det var med henne lät masken av vad de flesta vill se rämna och visade mig den hårda verklighetens smärta och det mående, som ständigt ligger där alldeles under ytan för dem som vågar se. Ögonen sa allt, berättade om hennes enorma sorg, försök att åter kunna leva, om sökandet efter någon form av glädje igen och om en saknad som ord aldrig skulle kunna göra rättvisa. Hennes ord innehöll inget av det, utan bestod bara av korta fakta. Hon mådde så där och det var jobbiga datum nu. Hon behövde inte heller säga nåt mer, jag visste vad hon menade och förstod vad hon egentligen sa. Det gör ont att sakna ett barn som dött, det är smärtsamt att gå sönder och aldrig mer kunna bli alldeles hel och det tar väldigt mycket energi att försöka leva igen. Idag under kvällens tidigare timmar, fick jag en liknande historia berättad för mig av en annan kvinna i samband med en kort hundpromenad i kylan. En historia om samma väldiga smärta och enorma saknad varje dag under trettio år, om trösten en starkt lysande stjärna kan ge, om kärlek som aldrig försvinner till ett älskat barn som gått bort, om hur det är att för alltid se världen silas genom anleten på de barn som förlorats, om att för alltid bära dem med sig i hjärtat och om trasighet som aldrig går över, men som man får lov att lära sig att leva med. Den här gången innehöll historien mer ord, men fortfarande var det ögonen som sa det viktigaste och som underströk allt som sades. Två kvinnor och två olika historier, men ändå så lika. Jag vet vad de pratar om. Jag vet hur de känner. Det jag ser i deras ögon är detsamma de antagligen ser i mina, de gånger jag är modig nog att våga låta masken som de flesta vill se rämna och har orken att dela det innersta av mig med nån annan. Det behövs inte mer, det räcker med att få tillgång till, bli insläppt och att våga visa och se. Så ögonen kanske är själens spegel, åtminstone är det så jag ser det. Åtminstone är det vad jag ser.

Vittnesmål, i helvete!

En av ägarna av mitt hjärta, med ett hjärta till mig.

Under ett dygn kan en hel del eller ingenting hända, kanske beroende på vad man räknar till nåt. Mitt sista dygn har innefattat en del av nåt och nåt som i lite blandat. Polisen har ringt och tagit upp vittnesmål, det var en trevlig kvinna som ställde en del frågor. Jag svarade snällt på allt, men var väl kanske inte till så väldigt mycket hjälp. Emelie har gått sin första dag i skolan efter jullovet. För henne var det pirrigt och det var en lite nervös tjej med blandade känslor, som begav sig av mot klassrummets ingång. Efter skoldagens slut var de blandade känslorna borta och dagen hade visat sig vara så bra, som bara första skoldagar kan vara. Camilla har satt mig framför datorn för att höra på en låt av Fronda, vilket ledde vidare till en låt av samma grupp som Carro brukade lyssnade på ofta. Till en början kom jag inte ihåg varför den var så bekant eller vart jag möjligen hört den, men jag reagerade omgående på den och utbrast: - vad är det här? Camilla besvarade min fråga genom att börja sjunga med i låten, sen sa hon med lite trött röst: - jamen mamma, det är ju en av de låtar Carro brukade spela jämt. I samma sekund som hon sa det kom minnet tillbaka, minnen av en tid när alla mina fyra barn var i livet, när Carro och Camilla stod närmast i världen och spelade musik, bråkade och var bästa vänner i systerform, när Henke tålmodigt stod ut med sina systrars alla påhitt som involverade honom med ett lite snett flin och när Emelie fick se världen genom alla sina tre äldre syskons filtrerade version. En låt kan föra en tillbaka till lyckan, ta slut och slänga en in i skärselden igen. För när minnet sköljt igenom mitt medvetande och lämnade mig kvar med saknaden, var det vad som blev kvar under ett tag. Det var vad Camillas trötta ögon avspeglade också. Hon försökte bryta sin återfärd till helvetet genom att bege sig till en kompis, min skärseld avbröts av att Tove och morsan spankulerande in i vårt hem. Kaffet fick sin beskärda tillbedjan, faktiskt i timmar, mer musik spelades och Tove och jag hade en del djupa samtal medan Emelie tog med sig sin mormor på en shoppingrunda i byn. När hon kom hem hade hon köpt en present till mig och en till Camilla. Jag fick ett vitt hjärta med texten ”världens bästa mamma” och Camilla fick ett armband. Vilken underbar liten dam hon är, vår Emelie.

Framåt kvällningen var vi bjudna på mat, så vid sju begav vi oss hemifrån. Det var god mat och trevligt sällskap, så kvällen var av lyckad karaktär. Därefter var det bara att snabbhandla hö, frukostbröd och en mängd frukt innan Emelie stoppades i säng och nytt kaffe sattes på. Kvällen förflöt nämligen i form av ett lite sent kafferep, med djupa diskussioner om Carro och Henke, livet och att ha hela bilden. Ibland blir jag imponerad över en del människors mod att våga prata om sånt som många inte ens vill tänka på, fråga sånt som många undrar men inte vågar säga och att dessutom våga ta in svaret. Igår kväll var en sån kväll, en kväll när jag imponerades av en del människors mod. Det var även en kväll när jag rörd njöt av att titta på det nya vita hjärtat, som jag bara nån timme tidigare hade fått av en av dem som äger mitt hjärta.

Låten jag fick på av Fronda, som Carro ofta lyssnade på.

   

Den jag var, den jag är & den jag vill vara

Tillvaron för dagen har sett grådaskig ut från alla håll och ur alla perspektiv. Inte en skrattrynka så långt ögat kunnat nå och inte heller ett särskilt positivt bemötande av dagen som stod väntande i dörren fylld av förväntan och liv. Det har ändå inte varit en dålig dag egentligen, det enda som varit dåligt är humöret och det har kompenserat för allt annat som inte varit av samma usla karaktär. Till och med marsvinens försök att påkalla min uppmärksamhet har jag upplevt som kravfyllt och kvävande, för att inte tala om hemmets väggar som för dagen mer symboliserat instängd panik än den trygghet jag annars brukar associera mitt hem med. Idag har jag längtat, saknat och sörjt. Precis som alltid har tillvaron filtrerats genom Carros och Henkes anleten, men idag har det varit svårt att se nåt annat än deras älskade blå ögon, vackra ansikten och yviga hår. Idag svävade bilder från när de var bebisar förbi, blandat med bilder från när jag såg dem sista gången någonsin. Livlösa och borta för alltid. Carro med bleka läppar och märken på sin panna efter älvens botten, Henke med glittrande små glassplitter i håret och skador överallt. Idag har det varit en sån där dag när mitt inre har skrikit, krasats sönder ännu lite mer, gått i ännu fler bitar och längtat, medan mitt yttre avspeglat irriterad huvudvärk och brist på energi.

Återigen har jag saknat den jag var en gång, den som hoppades och trodde på att allt så småningom skulle ordna sig och att allt skulle bli bra. Varje morgon består fortfarande i att inse att det jag hade hoppats skulle vara en mardröm, är den sanning jag numer lever i och att välja livet istället för överlevnad ännu en gång. Fast morgnar som idag är det valet trögt att göra, morgnar som idag känns livet så väldigt långt och tillvaron så väldigt jobbig. Igår inspirerades jag av en människa med livet emot sig, som ändå var så otroligt ödmjuk, inspirerande, utstickande och med ett förhållningssätt som inte kunde annat än verka upplyftande. Idag ramlade jag ner till att vara allt utom i närheten av det förhållningssättet inför livet. Det får vara så. Även om den jag vill vara inte alltid är den jag är, som idag med all pessimism, ledsen trasighet och sorgsen saknad, så tror jag att allt sånt också måste få finnas och få komma ut. En del saker går inte att alltid hålla nere, för antagligen slutar det med att det då drar ner en djupare än att det nånsin går att hitta upp till ytan igen. Jag vill nog inte ens alltid hålla det nere, för Carro och Henke var och är mina barn som jag älskar och det måste få kännas hur ont det gör att vara utan dem när de nu inte längre finns med mig här. Så fast jag idag har varit precis så som jag inte vill vara, fast dagen har varit grå och livet inte särskilt roligt, har det nog ändå varit en nödvändig dag. En dag när livet återigen krackelerade och livsviljan rasade ner till botten igen. En dag när jag lyssnade på några av deras favoritlåtar i ensamheten när Camilla och Emelie gått och lagt sig och en dag när jag till sist släppte fram den gråt jag försökt stänga in inom mig ett tag. 

My Immortal - Evanescence

Saknad!

Natten är som vanligt min tid, men nu har nätterna varit långa ett tag. Det kanske kommer att vara så under alla jular, nyår och övriga högtider framöver. Kanske kommer resten av livet att innehålla djupt mörker med jämna mellanrum, oavsett högtider eller ej. Hur det än är med det, vet jag att det gör ont när den kommer. Saknaden finns alltid med, men när den tränger sig fram i ljuset i full styrka förtär den det mesta i sin väg. Så har mina nätter varit nu ett tag. Så har även mina dagar fungerat under en tid. Det är inget nytt numer, jag har känt den många gånger förr sen drygt fyra år tillbaka. Det betyder inte att jag är van det, eller att jag ens vill bli van det. Tvärtom, varje gång jag känner att den är på väg upp till ytan med full styrka kämpar jag emot. Egentligen vet jag inte varför för det gör ingen skillnad överhuvudtaget hur jag än kämpar. Smärtan och saknaden vinner alltid.

Nu har den då vunnit igen och när den gör det, är det inte bara i hjärtat och själen det känns. Det känns rent fysiskt. Kroppen talar alltid sitt tydliga språk. Så dessa nätter har varit kalla och kylan har trängt genom märg och ben. När saknaden kommer i full styrka är det inget som hjälper mot den kyla som tränger sig på, inga täcken, filtar, duschar eller ens hundarnas närhet gör någon som helst skillnad. De senaste nätterna har jag haft värmekudden på fötterna, den värmekudde som Henke sydde till mig i slöjden. Det gör att jag känner mig lite närmare honom ändå, Carros kudde som jag kramar när jag sover gör att jag känner mig lite närmare henne. Ändå är de så långt bort och det gör ont, det gör att jag fryser, skakar och inte riktigt vill vara med så mycket mer. Det är den outhärdliga smärtan som saknaden efter Carro och Henke ger, som får dessa känslor att dyka upp och den gör det svårt att förstå hur orken ska finnas att känna så resten av livet. Fast jag orkar, det är vad jag har valt. Jag har valt att leva, valt att försöka göra det bästa av den situation som vi är i och valt att aldrig svika de av mina barn som jag har kvar i livet. Det betyder inte att det är vad jag vill när nätterna är långa och kylan genomträngande, men det är vad jag gör. Det är jag skyldig dem. Det är jag faktiskt skyldig alla mina barn och det är jag skyldig mig själv. En klok kvinna skrev till mig att det är i de djupaste dalarna det sker nåt med oss, det är då vi som är starka gör en förändring och det är då det sker en utveckling. Så är det, där nere i mörkret, saknaden och smärtan förändras man, växer som människa och utvecklas. Det vill säga om det är vad man väljer och om man vågar. Jag vågar. Det ingår i att välja livet och jag har, som sagt, valt att leva. 

Så går ett år

Sista dagen, kvällen och natten av ännu ett passerat år. Det har varit ett turbulent år med många prövningar, men även ett år med mycket glädje, närhet och gemenskap. Som under alla år har jag lärt mig väldigt mycket, men de senaste åren har inneburit lärdomar som jag inte är säker på att jag hade gjort under ett helt liv om jag inte varit med om allt jag nu varit med om. Många av lärdomarna, de som är kopplade till Carros och Henkes död, har varit alldeles för dyrköpta och trots att det är helt suveräna lärdomar hade jag avstått dem utan någon som helst tvekan om det inneburit att jag hade fått ha Carro och Henke kvar i livet. Nu fungerar inte livet så, man får inte välja hur livet far fram med en. Däremot får man välja hur man ska förhålla sig till allt som händer och vad man ska göra av det. Jag väljer varje dag att försöka ta till mig det positiva i alla lärdomar jag gjort, trots att många av dem kommit ur helt outhärdliga händelser. Det är mitt sätt att hedra dem. Det är mitt sätt att hedra Carro på för hennes otroliga styrka, enorma mod och den helt enastående osjälviskhet hon besatt, men som man kanske bara kunde se fullt ut om man kände henne väl och dessutom har läst det hon skrivit i sina dagböcker. Det är det sätt jag väljer att hedra Henke på för hans enorma personliga styrka, integritet och den omhändertagande trygghet han besatt, för hans sätt att visa världen ett sätt att förhålla sig till sig själv, sina nära och de medmänniskor man har omkring sig som faktiskt genomsyrades av medmänsklighet. De, Carro och Henke, var så mycket mer än de av mina barn som dog. De var två av mina barn som tidigare var levande, som lärde mig massor och gjorde mitt liv enormt viktigt och helt. Det är även mitt sätt att hedra Camilla och Emelie på. Jag skriver inte ens hälften så mycket om dem i min blogg, som jag skriver om Carro och Henke. Det är för att de lever och har möjlighet att skriva sina egna historier, där de väljer själva vad de vill förmedla till världen. Det betyder inte att jag är mindre stolt över dem, än jag var och är över Carro och Henke. Jag är extremt stolt över Camilla och Emelie för deras klokhet att välja så vist i livet, deras styrka att klara av att förhålla sig så positiv som de gör trots att de inte har de allra bästa förutsättningarna att fortsätta vara positiv och deras mod att faktiskt varje dag välja att leva istället för att bara överleva. Gott Nytt År mina kära barn, oavsett i vilken dimension ni än befinner er.

Gott Nytt År till alla Er läsare också. Ni har gett mig så mycket positiv respons, stöd och många skratt genom året som gått, så tusentack till Er för allt. Kram på Er ni vackra, viktiga och helt underbara människor!!!

Änglar finns

Ljus för Carro & Henke

Läste under julaftonsnatten om enkelhet och värme i en blogg. Tittade mig omkring i vårt hem, som var täckt med alla julklappar vi tidigare fått, hörde Camilla och Emelies lugna snusanden när de sov och insåg att det var precis så vår julafton varit. En julafton i all enkelhet hemma, men med mycket värme för vi var tillsammans. Vi struntade glatt i all stress, eliminerade så många måsten som möjligt och bara lät dagen, kvällen och delar av natten gå i en behaglig lunk. Vi bestämde oss för att låta bli att åka till kyrkogården och tända ljus på Carros och Henkes gravar. Det är nåt vi har svårt för, det är jobbigt att läsa deras namn på den svarta hjärtformade gravstenen gång på gång och få det vi inte alltid orkar känna slängt i ansiktet. Vi vet att de inte är kvar hos oss, men för oss är de inte heller på kyrkogården. De känns mycket närmare i hemmet, i vardagen och i allt sånt vi tidigare har gjort tillsammans när vi var allihop. Så vi tände ljus för Carro och Henke hemma, som vi gör mycket oftare än vi gör på kyrkogården. De ser nog ljusen vart vi än tänder dem.  

Camilla i full dans

Camilla skapar änglavingar

Vår julafton bestod i en lång sovmorgon, egentligen alldeles för lång, men vad gjorde väl det. Vi fick flytta fram julaftonsmiddagen en timme för att hinna med att njuta av den traditionella tomtegrötfrukosten. Nämnda julaftonsmiddag avnjöts, för att följas av Wiispel i form av dans. Mamma dansade med väldig inlevelse, så till den milda grad att hon ramlade och nästan åkte under bordet faktiskt. När orken var för låg och värmen för hög för fortsatt dans, ansåg Emelie att det var dags för julklappsutdelning. Det hördes många "ooh" under klappöppnandet och alla var nöjda med sina julklappar. Emelie var så nöjd med dagen, kvällen och klapparna att hon titulerade sig som den lyckligaste i världen. Det är härligt att se sina barn tindra i kapp med ljusen, så det var en underbar kväll helt enkelt.

Resterande kväll och långt in på natten faktiskt, bedrevs i de nyförvärvade julklapparnas och kaffets tecken. Mycket kaffe blev det, men trevligt var det. Mitt i natten kom vi på att snöänglar är vackra och dessutom rätt roliga att göra, så vi bestämde oss för att gå ut och göra några. Så vi drog ut i natten, Camilla, Emelie, jag och husgudarna, kastade oss i snön och skapade snöänglar under skratt och stoj. Därefter fortsatte vi till julgranen på torget och dansade lite runt granen. Räven raskar över isen och nu är det ljus i vårt hus, var de låtar vi drog medan vi svischade fram runt granen. Till och med husgudarna tyckte att det var en rätt rolig idé och sprang glatt med oss varv på varv. Trötta och nöjda kom vi in efter denna nattliga expedition. Ett bra avslut på en bra dag och kväll.      

Änglar finns - Emelies skapelse

Vissa fadäser får man räkna med även under julafton

Dans kring granen

Sug på den du!

Mina två kärlekar - hemma hos x:et på bingolottorace under kvällen

För fjärde året närmar sig en jul utan Carro och för andra året blir det en jul utan Henke. Mycket av julglädjen är till följd av det förvunnen och varken Camilla eller jag gör några större ansträngningar inför jul längre. Det vi företar oss är mestadels för Emelies skull. Är man nio år ska man få se fram emot julen som den högtid det är. Egentligen är det lite motsägelsefullt att vi inte längre lägger ner särskilt mycket tid på jul, eftersom det var den viktigaste högtiden på hela året för Carros del. Hon pyntade och pysslade ivrigt och tindrade ikapp med alla ljus som hör julen till. Fast det är just det. Det är så tydligt att det fattas två personer och det blir inte mindre tydligt under jul. 

Vi har ändå pysslat lite inför julens intågande. Viss städning och pyntning har naturligtvis genomförts, bordet som inhandlades vid förra Ikea-turen har satts ihop, julklappar har inhandlats och det råder ett lugn inom hemmets fyra väggar. Så dagen före julafton som tidigare varit hektisk, har istället varit avslappnat lugn. 

Gåva från Camillas kompis i form av nåt att suga på under jul

Vi har haft långväga besök gånger två under dagen. Det första dök upp relativt tidigt och blev ganska direkt indragen i Emelies förehavanden i form av först Grinchen sen Wii rally. Själv slocknade jag tämligen omgående under Grinchen och var därmed varken social eller delaktig i filmvisningen. Rallysekvensen bestod för min del av kaffepaus och att fungera som publikfunktion, utan spel av nåt slag. Under eftermiddagen kom besök nummer två. Det var en av Camillas kompisar och hon hade med sig nåt att suga på under jul beståendes av ganska annorlunda sugrör, som roade rätt rejält. Därefter drog Camilla med kompis upp gamla minnen av typen "bloopers under uppväxten". Bland annat mindes de hur jag dammsugit upp Camillas ogräddade bullar från bordet av misstag, när de en gång kom hem med alkoholfri cider och gurka i högsta hugg och jag indignerat utbrustit "men Camilla, super du och dricker gurka", när jag framtvingat delaktighet av kompisen i julgransklädning på ett ganska förvirrat sätt och hur jag lyssnat på hög musik i hörlurar medan jag dammsög och missade att dammsugarsladden åkte ur väggen och lugnt fortsatte dammsuga trots att

Dansant Camilla

dammsugaren inte var på. Det var roligt att höra alla dessa galenskaper igen och vi skrattade så vi nästan inte fick luft under berättandets gång. Därefter ägnade vi oss åt att dansa, Wii är faktiskt ett rätt trivsamt tidsfördriv ibland. Kvällen ägnades åt uppesittarkväll med bingolotto hemma hos ex:et. Emelie ska nämligen sova där under natten, eftersom hennes pappa fyller år imorgon (julafton) och hon ska upp och sjunga för honom. Jag följde min trend för dagen och somnade efter första bingospelet och sov sen tills bingolotto var så gott som slut. Under hela tiden hade jag ändå försökt vara social och därmed svarat hummande på precis allt, inklusive det som sades på tv:n. Tydligen hade det roat Camilla, Emelie och ex:et en del. 

När Camilla och jag väl kom hem igen fortsatte vi Wii-dansandet ett tag, griljerade skinkan, åt julens första skinkmacka och kom fram till att det ändå var rätt mysigt. Vi har bestämt oss för att inte åka runt under julafton, som annars ofta kan bli ett resultat av att man vill träffa alla nära och kära. När det nu inte är så mycket stress och vi inte ska åka någonstans under morgondagen, kändes julen rätt möjlig på ett familjärt trivsamt sätt kom vi fram till. 

Nöjda husgudar efter kvällen skinksmakning