Välspacklad trasighet

Jag har lärt mig så mycket under senare år, dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan. Ändå är det viktiga lärdomar, som har förändrat min syn på det mesta. Det jag lärt mig har jag kanske tidigare kunnat läsa om, men aldrig förstått. Ibland kunde jag tänka, när Carro levde och inte orkade hålla ihop under sina perioder av dåligt mående, att hon borde skärpa sig. Ibland tänkte jag att hon borde ta sig samman. Tack och lov sa jag aldrig dessa saker till henne. Tack och lov lät jag dessa uttryck för oförstånd och kunskapsbrist stanna vid tankar. Livet vore enkelt om det bara vore att skärpa till sig, om det bara vore den egna viljan allt hängde på. Naturligtvis spelar den egna viljan in. Självklart är det de egna valen som gör skillnad, men ibland kan människor faktiskt må så dåligt att det inte spelar någon roll vad viljan säger. Ibland går det bara inte att röra sig ur fläcken även om det enda man vill är att fungera lika bra som alla andra och det enda man önskar är att få må bra och göra det som förväntas av en.

Det är lätt att i oförstånd säga att en del handlingar kommer sig av bristande motivation, men bara att hålla sig vid liv kan ibland kräva mer motivation än vad någon egentligen ska behöva uppbåda. Jag såg Carro sminka sig i timmar när hon levde ibland, bara för att inte orka gå utanför dörren. Många gånger såg jag min älskade dotter kämpa hårt för att försöka klara av att gå till skolan, för att kanske inte ens klara av att ta sig ur sängen. Det hade inget med bristande motivation att göra, även om det oftast var så det sågs. Det var inte lathet eller så enkelt att hon bara kunde skärpa sig, fast det förstod jag inte fullt ut då.

Efter Carros död kom insikten om att det ibland kan krävas noggrann sminkning för att en kort tur in på en mack, ska bli möjlig. Efter Henkes bortgång sjönk den förståelsen in ännu mer. Ibland behövs ett glättigt skydd och en välspacklad fasad för att dölja all den trasighet som finns inombords. Ibland behövs ett sminkat yttre för att ingen ska komma åt att peta på nåt av allt som kan få hela världen att rasa. Efter Carros och Henkes död förstod jag också att uttrycket bristande motivation, ofta används felaktigt och egentligen bara är en täckmantel för bristande kunskap. Det är åtminstone den enda medmänskliga anledningen jag numer kan hitta, för att nån någonsin kan använda sig av det uttrycket om någon annan utan att ha hela bilden av hur den människan mår. Det känns inte längre särskilt troligt att någon som nånsin mått så dåligt att bara det att komma ur sängen och att klä på sig kan vara en bedrift eller som behöver en glättig fasad som skydd för att klara några minuter bland andra människor utan att världen rasar, skulle använda uttrycket bristande motivation om nån annan som kanske inte klarar av att ta sig dit det var planerat och bestämt. Ibland kan ett välordnat yttre kanske vara ett tecken på ett väldigt trasigt inre och upplevd motivationsbrist vara ett uttryck för en väldig motivation och en enorm inre kamp. Saker och ting är inte så enkla, människor är inte så enkla.  Kanske kan därför ytliga spekulationer om andra människors motivation och yta möjligen vara ett tecken på bristande motivation att våga se en annan människas sanning, hela situation och mående. Kanske säger ytan lite eller ingenting alls och kanske säger uttrycket bristande motivation mycket om vilket mod och vilka erfarenheter och lärdomar den som uttalar det besitter. Åtminstone har jag under senare år lärt mig så mycket om att en del befintliga idéer bara är mindre fungerande idéer. Jag har de senaste åren fått dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan, om att det krävs både erfarenhet och mod för att våga se en annan människas hela situation och den personens sanning och att det aldrig går att säga nåt om nån annan människa beteende, sätt att vara eller se ut innan man gått lika många steg som den personen i dennes skor. Under senare år har jag förstått det jag önskar att många fler åtminstone kunde ta till sig som en idé varje gång orden bristande motivation eller ser ut att må okej svävar emot dem.

Leva annorlunda

Två gånger under de senaste dagarna har jag blivit kallad annorlunda av en och samma person. Första gången var i sällskap av Camilla, som även hon fick gå under annorlundastämpeln. Uttalandet löd ”ni är väl ändå rätt annorlunda ni”. Annorlundaordet uttalades på ett relativt neutralt sätt, varken trevligt eller otrevligt, i negativ eller positiv bemärkelse. Både Camilla och jag tittade något förvånat på personen i fråga, tills Camilla replikerade med att informera om skillnaden mellan speciell och annorlunda. Enligt både hennes och mitt synsätt låter att vara speciell som nåt mer positivt än att vara annorlunda. Bara nån dag senare hände nästan samma sak igen, med den skillnaden att Camilla inte var med och uttalandet därför löd ”du är allt bra annorlunda du”. Det fanns en till skillnad. Det syntes på personen som sa det att det inte sas som nåt negativt, utan snarare var det ett positivt konstaterande. Dessutom ett konstaterande som lämnade en positiv känsla hos mig. Min slutsats blev att personen i fråga använder annorlundaordet på ett annorlunda sätt gentemot vad jag brukar göra och att jag gärna är lite annorlunda på det annorlunda sättet.

Dessa annorlundahändelser fick mig att reflektera lite kring just att vara annorlunda. Vad är det som är så negativt med att vara annorlunda egentligen? För när människor konstant oroar sig för vem de är, hur de ser ut, om de gör saker och ting på rätt sätt och vad andra tycker om dem, känns det synnerligen likt rädsla för att vara annorlunda. Att vara framgångsrik verkar ha blivit synonymt med att passa in i det förväntade i kombination med att kunna parera alla möjligheter att sticka ut, genom att stå för sig själv, sina värderingar och det medmänskligt rätta. Om annorlunda betyder att våga gå utanför ramarna och vara sig själv, att verkligen våga möta andra människor istället för att visa upp en fasad och möta en annan fasad och att våga leva istället för att bara genomleva, så borde väl annorlunda vara nåt eftertraktat och hyllat? Förr eller senare kommer allas liv att gå mot sitt slut. När det händer tror jag inte att åtminstone jag kommer att tänka tillbaka på mitt liv med missnöje över att jag försökte leva mitt liv som en kännande, medmänsklig och levande människa, som åtminstone försökte stå för den jag är, njuta av livet så ofta som möjligt och ta alla tillfällen i akt att umgås med dem jag älskar. Kommer jag att ångra nåt blir det antagligen de gånger jag har begått våld på mig själv, genom att kontrollerat försöka passa in i nåt opassande och betett mig stelt konventionellt och därigenom gått emot mitt hjärta och min själ. 

Livet är värdefullt och inget som går att ta för givet. Är det då inte lite förmätet att ta det som nåt så självklart, att det går att ödsla bort det i nåt underligt spel för att passa in och/eller för att vara framgångsrik? Vad är det att vara framgångsrik egentligen? För mig börjar framgångsrik kännas väldigt synonymt med att vara annorlunda.

Smaken är som baken

Rehabilitering, social träning och alla andra uttryck som används i instanserna och myndigheternas värld, ord jag själv har använt när jag arbetade. Ord som nu används om mig. Det är svårt att foga sig till att dessa begrepp nu är en del av min personliga värld, istället för min yrkesvärld. Varje gång medför det att jag får smaka på orden, rulla runt dem i munnen flera gånger för att ändå inte riktigt komma fram till om jag gillar smaken. Livet kan förändras fort, på en sekund kan det som var självklart ena dagen plötsligt förvandlas till vant men ändå helt ovant och så fort kan det som tidigare bara var synonymt med arbetslivet, med andra i deras personliga sfär, vara en del av ens eget privatliv. Det är ovant, men samtidigt är det en värdefull erfarenhet och en chans att göra tidigare delvis rent intellektuell kunskap till en känslomässigt och personligt implementerad del.

Det är nämligen skillnad, faktiskt inom så gott som alla områden av livet. Skillnaden mellan att förstå rent intellektuellt, till att den förståelsen ramlar ner i ens hjärta och blir en del av en själv som person. Den egentliga förståelsen kan kanske aldrig uppnås förrän både hjärta och hjärna har fått insikt, vet och har tagit till sig. Åtminstone är det så i min värld. Min erfarenhet är att den fullständiga förståelsen för någots hela innebörd bara går att ha när det blivit en personlig erfarenhet, en erfarenhet som dessutom fått tid på sig för att hinna bearbetas så den kan ta plats och bli en del av hela den egna personen. Först då kan det gå att förstå vad det innebär för en person, dennes livssfär, den egna synen på sig själv och vilka konsekvenser det kan ha för en människa.

Alla dessa ord och begrepp som har en så laddad innebörd, som används för att understryka, göra saker legitima eller för att styra något i den riktning som var tänkt. Även om jag tidigare rent intellektuellt förstod vikten av att använda dessa ord och begrepp på ett respektfullt sätt, har jag nu full förståelse för vilken effekt och inverkan dessa ord faktiskt har. En underbar erfarenhet egentligen och en ovärderlig erfarenhet som ger förståelse på ett nytt sätt. En förståelse som dessutom medför att jag numer närmar mig vissa ord med än mer respekt och ännu större ödmjukhet. Naturligtvis leder den även till att det personliga ansvaret ökar, ansvaret för hur jag i fortsättningen väljer att hantera och förhålla mig till dessa ord och begrepp, oavsett område i livet. Alla dessa nya erfarenheter som jag inte bett om, men som nu är en del av mitt liv. Vilken möjlighet de ger att utvecklas som person och människa, det vill säga när jag väljer att förhålla mig till dem på det viset. En fråga som per automatik växer fram ur ovanstående är: hur kan någon människa verkligen möta en annan människa om den fulla förståelsen saknas? Intressant tanke, som kommer att ge mig huvudbry ett bra tag framöver skulle jag tro. Varför? Naturligtvis för att det har med det personliga ansvaret gentemot mig själv och gentemot andra att göra, inom alla områden av livet faktiskt.