Jodå, jag vet & ibland förstår jag

Det är mars och mars innebär födelsedagar. Carro, Camilla och Henke fyller all år i mars. Kanske är det därför världen börjar luta neråt igen, men oavsett vad det beror på så gillar jag det inte. Det är jobbigt att hamna i mörkret, det är ännu jobbigare att ta sig därifrån. Jag vet hur det är. Precis alla dagar, alla minuter och alla sekunder som jag är vaken vet jag att Carro och Henke är borta, men det är bara korta stunder ibland som jag verkligen förstår. Idag förstår jag och det gör som vanligt oerhört ont. Eller ont räcker inte, det sliter upp allt som redan är trasigt och skär sönder allt som på något vis lyckats klara sig lite helt. Idag vill jag skrika rakt ut åt någon, jag vet inte ens till vem, att dom borde ha fått leva. Varför fick inte dom leva? Fast jag kan skrika bäst jag vill, för inget, absolut inget, jag eller någon annan gör kommer att ändra på det faktum att dom är döda och aldrig mer kommer att vara med oss här. Det är just det där lilla ordet, aldrig, som ställer till det. Aldrig någonsin igen är ett helvete att förhålla sig till.

Idag såg jag en bild på en av de katter Carro skaffade tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Carro älskade sina katter, Elvis och Berit hette dom. Hon gjorde till och med julkort med Elvis i tomteluva på. Idag var det just Elvis som var på bild. Till och med det spädde på känslan av orättvisa, samtidigt som jag lite barnsligt tjurigt tänkte: varför valde du bort oss Carro? Fast jag vet att det inte var det hon gjorde. Naturligtvis är det en konsekvens, men jag tror verkligen inte att någon som tar sitt liv egentligen väljer bort sina nära och kära eller egentligen väljer döden. Jag tror att det är ett desperat sätt att försöka lösa det helt oöverstigligt svåra problemet som livet utgör när man mår så dåligt som jag såg Carro göra. Hon var deprimerad, bara deprimerad sa en del. Bara deprimerad är ett underligt sätt att se det, eftersom de flesta som tar sitt liv lider av depression. Min lilla Carro, ingen borde behöva må så dåligt. 

När jag är i det här stadiet irriterar jag mig på mig själv. Jag vill skriva rolig små inlägg, men så ser inte livet ut. Jag kommer aldrig att komma över förlusterna av Carro och Henke, jag kommer alltid att fortsätta sakna dem, vara trasig och rasa ner i den avgrund det innebär att hantera att dom är borta. Därför försöker jag acceptera att så här kommer mitt liv att se ut, jag kommer inte att ha så mycket roligt att skriva eller ens förmågan att se det som är ljust alla dagar och så måste det få vara. Fast just idag vore det en överdrift att påstå att jag nått mitt mål vad gäller acceptans och så måste det också få vara. Positivt med dagen är i alla fall att jag känner mig lite bättre i halsen, även om kroppen fortfarande är helt slut. Äntligen ett steg i rätt riktning vad gäller förkylningen. 

        

Däckad korv & dimmiga svanar

Gårdagens morgon - första lediga dagen och solen som
så länge lyst med sin frånvaro stiger så sakta upp och
förvandlar gatan utanför sovrumsfönstret till guld. 

Kvällens hundpromenad var som att gå runt i ett sagoland. Allt glittrar, träden framträder vackert frosttäckta mot den mörka stjärnbeströdda himlen och jag skulle vilja sväva fram i allt detta vackra, men det gör jag inte. Istället är jag obeskrivligt trött och väldigt, väldigt glad att jag har några dagars ledigt. Ledighet innebär möjlighet till vila och det är precis vad som behövs. Trots detta inleddes ledigheten inte direkt med vila, men på ett väldigt trevligt sätt.

Glittrande vingar på biltaket

Det trevliga som inledde gårdagen var nämligen solen. Första lediga dagen för den här gången och då visar den sig, vilket inte direkt har hört till vanligheterna under november. Naturligtvis ansåg jag det vara ett omen om att nämnda ledighet kommer att vara totalt underbar. Bara att kika ut genom sovrumsfönstret medförde, i och med att solen skymtade fram, en positiv känsla. 

Morgonkaffe hos Therese

Emelie och jag åt frukost tillsammans medan solen så sakteliga steg högre upp på himlen och det var en mysig känsla att kunna njuta av ögonblicket, utan att känna av stressen som kommer sig av att vara tvungen att göra sig i ordning inför stundande arbetsdag. Till och med bilen påvisade att dagen skulle bli bra. När det var dags att skjutsa Emelie till skolan hade nattens kyla nämligen satt sina spår genom att utrusta biltaket med glittrande isvingar. Det var hur vackert som helst.

Lite morgonsol medan Zeke kissade in dagen.

När jag släppt av Emelie vid hennes skola fortsatte jag, trots mina egna idéer om att stirra i taket var ledighetens syfte, till Therese på morgonkaffe. Vi hade en hel del att avhandla, skratt som behövde släppas fram och morgonen övergick till förmiddag och lunch på ett riktigt trevligt sätt. Dessutom fick jag äran att träffa deras nytillskott i familjen, den irländska settern Zeke, som visade sig vara en mycket trevlig individ som det inte gick annat än att gilla.  

Trevligt besök av Anette 

Efter Therese for jag hem och fick besök av prästen fast som privatperson och därmed alltså som Anette. Det var också riktigt trevligt och kaffet flödade i takt med att vi babblade oss igenom några timmar. Jag har många helt underbara människor omkring mig. Medan vi umgicks, kom exet och bytte däck på min bil. Helt på sitt eget bevåg, vilket naturligtvis också faller under kategorin väldigt trevligt. Som sagt, jag har många underbara människor omkring mig.

Tisdagskontemplation

Emelie gick till sin mormor efter skolan, så det var nästa anhalt för dagen. Vägen dit kantades av en underbar solnedgång, vatten, svanar och dimma. Om nåt är kontemplation, så är det att vistas ute och låta sig själv förundras över hur vacker världen är ändå. 

Hos mormor får man korv - en husgudslag att leva efter.

Husgudarna var självklart med och om jag tycker svanar är vackra, så är deras tolkning inte riktigt av det slaget. I hundvärlden är svanar tydligen något som borde jagas, bara det hade gått att få tag på dem där ute i vattnet. Det gick turligt nog inte, så efter ett tag verkade till och med mina fyrbenta vänner anse att det var rätt trevligt att bara betrakta dem. 

Ledig morgonstund har guld i mun, eller
innehåller i alla fall solsken 

Emelie, morsan och jag fikade och hundarna fick bland annat korv. Ett gott liv för samtliga närvarande med andra ord. Innan det blev kväll hann jag dricka kaffe med Tove och Magnus också, innan Tove for på jobb och Magnus begav sig hem till sig. Gårdagen innefattade alltså inte särskilt mycket av stirra i taket, men det gjorde inget för det var en riktigt bra dag fylld med sånt som är viktigt i livet.

På väg på morgonpromenad

Idag inleddes dagen återigen med solsken och glitter. Två helt strålande ingredienser för en bra dag. Även denna morgon skjutsade jag Emelie till skolan, men sen for jag hem och planerade nästan att gå i säng och läsa när jag fick en förfrågan om att ta en morgonpromenad av exet. 

Älskart!

ag tog med husgudarna och knallade iväg. Vilken strålande dag. Det är vackert när frosten glittrar i solen. Vattnet som svanarna igår simmade i, var idag täckt av en tunn isskorpa och till och med det var vackert. Det är njutbart att vara ledig. Det är ännu härligare när det dessutom är sol. 

Sjönära Harry

På vägen tillbaka från sjön passade jag på att dricka en kopp kaffe hos Magnus. Ingen stress, inga tider att passa utan bara harmoniskt varande. Det är grejer det. Det hann bli lunchtid innan husgudarna och jag begav oss hemåt igen. 

Rätt spännande att det är en hund under isen också,
tycker Engla

Väl hemma fixade jag lunch. Det är faktiskt till och med roligt att greja i köket när det finns tid för det. Lagom till lunch vaknade Tove, som arbetat natt, så vi åt tillsammans och surplade lite kaffe medan vi höll på.

Vackra Nova njuter i solen

Sen var orken totalt borta. Jag kraschade i säng och sov till kvart i sju på kvällen. Då ringde Emelie, som varit hos Camilla efter skolan, och väckte mig. Jag klev yrvaket upp, tog ut hundarna och så for vi och hämtade Emelie. Väl hemma hade Tove, som också sovit lite mer, kommit upp igen. Vi drack kaffe och åt havregrynsgröt, Emelie åt kvällsmat och duschade och ingen av oss hade någon vidare energi att göra nåt mer än förbereda oss för sängen igen. Det är den där tröttheten, den jag faktiskt tagit några dagars ledigt för som tar ut sin rätt och jag låter den göra det. November och december är jobbiga månader, jobbigare än många andra, så jag försöker vara lite snäll mot mig själv. Det är inte så enkelt som det låter, men det är nödvändigt.

Denna vackra värld!

Living on the edge

Jag läser fyndiga bloggar som andas av positiv energi och trivsam humor och önskar att jag också kunde skriva så. Roligt, engagerande och inspirerande, men själv är jag iklädd gnällträskets oklädsamma kostym. Jag försöker acceptera att livet är så nu, att en del dagar kommer att genomlevas i ett sånt stadium, men det är inte helt enkelt det där med acceptans. 

Jag lever mitt liv på en tunn liten kant, en smal, smal egg, och det är där jag står, går och andas. En del dagar är det mer uppenbart än andra dagar och idag är en sån dag. En dag när jag är medveten om vilka enorma mängder energi som krävs för att hålla balansen där och att det krävs till och med ännu mer för att upprätthålla den extrema viljestyrka som krävs för att ens vilja balansera ännu en dag. Så har livet varit under några år nu, så har jag levt sen först Carro och sen Henke dog. Åtminstone sen jag väl gjorde valet att försöka fortsätta leva. För det är såna val man ställs inför när döden tar någon av de nära. Valet att leva, att dö eller att vara ett offer. Jag har aldrig varit mycket för medelvägar, så mitt val fick stå mellan ytterligheterna. Jag valde ytterligheten livet, ett kostsamt val om man mäter kostnaden i energi. Ibland ångrar jag mig. Det är de dagar jag av någon anledning tappar balansen och viljestyrkan är svag, eller såna dagar när nåt tar bort ytterligare en bit av den lilla kant jag står på och det är svårt att hitta motivationen att försöka stå kvar. En sån dag är det idag. En dag när ytterligare en bit av min lilla egg skalades bort och kastade mig tillbaka till valet mellan ytterligheter igen. Jag kommer som vanligt att välja samma ytterlighet som alltid, men bara att hitta orken att välja är jobbigt ibland. Medan jag letar efter min viljestyrka, krälar jag runt där jag absolut inte vill vara. Jag känner mig som ett offer för livet och det är ingen snygg plats att vara på. 

I brist på annan strategi så tänker jag fly till en plats där själen kan andas. Just nu får inte ens det mig att lyfta, men väl där kommer energin att fyllas på och livet att glittra igen. Åtminstone är det vad jag hoppas på och vill. Fram till avfärden tänker jag försöka jobba på min acceptans. Det är okej att ramla ibland och det är okej att kräla runt där man absolut inte vill vara, åtminstone tills man hittar vägen därifrån. 

Ljudlöst impopulär

Strålande dag 

En del dagar går bara inte riktigt den väg dom borde gå. Såna dagar kan till exempel börja klockan halvfyra på morgonen i samband med att en hund gnäller, gnäller, gnäller och ska ut. I och för sig kan en del såna morgnar innebära en underbar stjärnhimmel med så gott som full måne, men faktiskt kan inte ens stjärnorna glimma starkt nog för att det ska vara värt att kliva upp den tiden. Speciellt inte dom gånger det varit förunderligt svårt att somna. Idag var det en sån dag. Eftersom det inte är lättare att somna om än det är att somna första gången, gav jag upp klockan 04.38 och loggade in på min jobbdator och skrev klart ett protokoll. Det var liksom inte lönt att vrida sig längre, för att om möjligt somna om precis innan klockans galet irriterande alarm skulle slå igång. Så klockan 06.50 väckte jag Emelie och den vanliga morgonrutinen började. Vanlig i alla fall ändå tills vi skulle sätta oss i bilen och bege oss till skola och jobb. Det tillhör inte det scenario man ser framför sig när man tänker på en perfekt morgon, att inse att hela bilen är igenfrusen och att ingen dörr, inte ens bakluckan, är möjlig att öppna. Som sagt var det här en sån där dag som inte riktigt gick den väg den borde. Tio minuter och nästan en granntur för att låna en kofot senare, gav plötsligt en av dörrarna efter och Emelie kunde kliva in och sparka upp dörren på förarsidan. Jippi, etapp ett avklarad! 

Kärleksfull energi

Väl på jobbet var det möten från sekund ett som gällde. Behöver jag nämna att inte ens att ha möten gick riktigt som det borde? Ifall svaret mot all förmodan skulle innebära att jag behöver nämna nåt om det, så funkade mötesbiten inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter alldeles för lite sömn, alldeles för många tankar och en alldeles för tidig morgon, ekade minsta ljud ganska gällt i huvudet. Så pass gällt att det nästan var jobbigt att höra någon andas. Den här morgonen hamnade jag mellan två kollegor, trevliga kollegor utan huvuden som ekade av alla möjliga och omöjliga ljud och som definitivt ägnade sig åt mer saker än att andas. Till exempel ägnade dom sig åt att diskutera. I min ljudkänsliga dimension diskuterade dom dessutom extremt högljutt, men i deras värld försiggick antagligen diskussionen i normal ton. Eftersom detta inferno av ljud fick hela min tankekraft att kortslutas, tänkte jag inte. Jag reagerade och det gjorde jag genom att helt plötsligt, helt utan förvarning, resa mig upp så att stolen nästan tippade bakåt. Det enbart för att utbrista jag sätter mig på andra sidan bordet och det gjorde jag också. Jag såg inte ut att ha samlat några enorma popularitetspoäng efter den uppvisningen, men, för att säga som det är, så struntade jag just då i det. Alla ekande diskussioner kom på så vis på lite avstånd och med det kom även min puls i ordning igen. Därav kom det sig att jag med ett mindre ekande inre och en eventuell ansamling av impopulärpoäng, begav mig mot nästa möte. Ett möte som varade resten av dagen och som inte genererade några eneriyttringar att tala om.

Säreget suveränt

Förmiddagen förflöt genom att ord seglade genom luften och ner i skrift på min dator. Jag lyssnade och lyssnade, skrev och skrev och rätt som det var blev det lunch. En lunch där husgudsrastningen, för omväxlings skull, kunde bedrivas i solens sken. Jag älskar solen lika mycket som jag avskyr att vara blöt om fötterna hela tiden. Därför njöt jag av lunchen, faktiskt så pass mycket att en del av energin återkom. När dagen beståendes av möten äntligen tog slut, var det underbart att få åka hem. Hem tillsammans med Emelie och husgudarna. Hem för att fixa lite hemgjord pyttipanna och hem för att bara vila lite. Ljudlöst i skymningsland tog jag en kort promenad med de fyrbenta bedårande. I min egen takt och utan särskilt mycket ljud gjorde jag mat. Efter det var det mysigt att äta middag med Emelie medan hon berättade om sin dag, det var härligt att höra henne skratta och det var underbart att inse att idag syntes äntligen solen igen. Sammanfattningsvis går det nog att säga att dagen inte riktigt gick som den borde ha gått, men att den var ändå strålande på sitt säregna lilla vis.  

Älskade älskade!

Jag började blogga för att kunna bearbeta, våga tänka på det jag egentligen är livrädd för att låta mina tanka snudda vid och för att få ut, få det på pränt och kanske få bort nåt av allt malande ur mitt inre. Bloggen har varit bra. Nu för tiden känner jag mig ibland upprepande och negativ. Så tänker jag att det får vara så, det var det som var tanken. Att kunna älta, komma ihåg, bearbeta och lägga fram det jag har i mitt sinne för närvarande och just nu oavsett om det har varit där förut eller inte är glättigt spännande. Antagligen går det av den inledningen att gissa sig till karaktären av det här inlägget. Mitt skick är försämrat, jag mår inte särskilt bra. Nerverna ligger utanpå mitt skinn och jag tål nästan inga ljud. Alla krav håller på att kväva mig, ge mig panik och det får mitt inre att skaka så våldsamt att jag tror att jag ska gå i bitar igen. Jag avskyr att vara i det skicket.
 

Jag längtar efter sommaren, den tiden på året är som är en form av fristad i mitt sinne. En stunds lugn i mitt psyke när mina tankar klarar av att tänka på nåt mer. Nåt mer, men aldrig nåt annat. Dom finns alltid där och jag saknar dom. Gud, va jag saknar dom! Det är så många som sagt att det blir bättre med tiden, jag undrar hur länge det dröjer till bättretiden kommer. Det som händer är att chocken lägger sig, den första reaktionen klingar ut och bitarna av det som tidigare var en hel människa samlas ihop och blir till nån skör form av karikatyr av den man tidigare var. Fast det blir egentligen inte bättre. Det blir snarare sämre varje dag, för vare dag som går är även en dag som gör att saknaden växer. Varje dag som går kommer dom en bit längre bort. Igår fick jag lov att kolla så jag kommer ihåg hur deras röster låter. Jag spelade upp samtal vi haft, skratt vi delat och även gånger vi bråkat i mitt huvud, bara för att försäkra mig om att jag minns. Jag mindes, jag kommer ihåg. Egentligen borde jag inte förvänta mig nåt annat, eftersom det är deras röster, deras ansikten, deras sätt att le, prata, gå och vara på som jag silar min värld igenom, men rädslan finns där ändå. Det är så längesen jag såg dem nu. Älskade älskade. Jag önskar att ni var här.     

Odjurserotik i mörkret

Trots att den här gångens uppåt inte tog mig till några vidare höjder, utan snarare till en medioker vardagsgråhet, är jag nu på väg utför igen. Tecknen är tydliga och har jagat mig ett flertal dagar, men en del saker vill man bara inte se. Jag vill aldrig se dessa återkommande nedgångar, mörka hål och avgrundsdjupa dyk. Jag avskyr det, jag vill leva i ljuset, vara pigg, glad, i harmoni och se allt det som är viktigt. På väg neråt tappar mycket viktigt sin viktighet och motivationen är jämställd med noll. Så utifrån nollpunkten sett med en energi som går att likställa med en utdöd vulkan, ser livet för närvarande inte så ljust ut. Min vanliga cynism gentemot livets råhet försvinner dock inte, snarare fördjupas den och därmed kan jag i och för sig roa mig med en del tankekedjor som turligt nog befinner sig väl instängda innanför mitt pannben. Andra, väldigt irrelevanta men ändå otroligt tydliga, tankar som tränger sig på är tjälen i marken och att Carro inte fick med sig sina raggsockor i kistan. 

För att liva upp mig själv har jag försökt mig på att läsa 50 nyanser av honom. Det har inte lett till några upphetsade känslor, utan snarare resulterar i en del råa gapflabb. Om det är så sagan om skönheten och odjuret ser ut nu för tiden, måste jag säga att Disney´s variant är mer spännande. Skönheten är, precis som i Disney´s version, oskuldsfull, har en känsla av att vara lite annorlunda och läser mycket. Även odjuret följer den tidigare uppsatta normen och är egocentrisk, lite farlig och har ett enormt kontrollbehov. I den nya mer vuxna versionen är skönheten till och med rent fysiskt oskuld och odjuret har ett lekrum med piskor istället för en magisk ros. När den nya varianten av skönhetenkaraktären får orgasm genom att det enormt oemotståndliga odjuret masserar hennes bröstvårtor och odjuret sensuellt säger du har sån fallenhet (eller nåt liknande) för det här, kan jag inte annat än att vrida mig. Inte av vällust eller enorm upphetsning, utan av skratt. Hur kan dessa böcker ha blivit så populära? Hos vuxna? Om det vore litteratur för tonåringar hade jag möjligen förstått det, men att vuxna människor tycker det här är så bra övergår min fattningsförmåga. Nåja, det är åtminstone roande och det är alltid lite intressant att se Disney´s sagor i nya tappningar. Fast i det här fallet är till och med de vampyrserierna jag är löjligt förtjust i mer erotiska, för att inte tala om intressanta. Fast, som sagt, det har åtminstone lett till viss underhållning eftersom jag ändå har fått skratta då och då. Dock är det inte så underhållande att jag orkar läsa hela boken, istället återgår jag till nåt som faktisk är bra. Engelsforstriologins sista del, nyckeln.      

Hatar mitt mörker

Jag hatar mitt mörker. Det är helt svart. Jag är uppe på höga klippor. Jag ser inget, det är för mörkt. Går jag för nära en kant faller jag. Jag kan gå till kanten frivilligt, men jag vill inte lämna alla mina älskade. Ibland kommer dom med ljus. Då vet jag vart jag ska gå. Ju längre jag går blir det ljusare och ljusare. Jag börjar se hur allt set ut. Men kommer jag för nära ljuset gör det ont i ögonen.. och jag måste springa tillbaka! Ljuset skrämmer mig. Har jag varit för nära ljuset blir jag rädd. Mörkret är min trygghet, fast jag hatar det så. All panik och smärta. Alla tårar och ekande skrik. Allt blod som rinner. Alla planeringar och texter. Allt hat. Det är min trygghet och en snabbare väg till frihet. Här kommer jag för alltid att vara fast.
Ur en av Carros dagböcker

Vid den här tiden för fem år sedan, hade Carro varit död i cirka 17 timmar. Hennes jacka, handväska och förpackningen som de dödliga tabletterna legat i hade blivit hittade och jag var chockad, eftersom det gått upp för mig att det var för sent. I mitt hjärta förstod jag i samma sekund som jag tog emot telefonsamtalet om att hennes saker återfunnits under bron bredvid älven, att det var över.. att Carro var död och att det från och med den sekunden enbart handlade om tid tills det skulle bli bekräftat. I chocken försökte jag kontrollera nåt i mitt liv, så jag städade. Jag fick Camilla och Henke att också hjälpa till att städa och jag väntade. Vi väntade. Det vi väntade på var polisen, som vid det laget var på väg ut för att leta efter Carro med hundpatrull. Mina kinder var domnade, fingrarna kalla och allt jag såg, såg jag som om det var i en tunnel. Världen hade blivit inlindad i bomull och var långt borta, det enda som var verkligt var smärtan som hotade att slita sönder allt inom mig. Trots att jag egentligen visste, trots att min kropp på ett så smärtsamt sätt skrek åt mig hur det var, ville jag ändå hoppas. Jag ville så gärna tro att hon ändå fanns där någonstans, levande och skulle komma tillbaka.. Hon kom aldrig mer tillbaka, åtminstone så kom hon aldrig mer tillbaka och var vid liv. Nästa gång jag skulle få se Carro, var när hennes kropp hade hittats av dykare i älvens svarta kalla vatten tio dygn senare. Det visste jag inte då, då visste jag bara att allt var fruktansvärt fel och att jag hoppades så väldigt mycket på att hon skulle dyka upp, leva och att allt bara hade varit en otroligt hemsk dröm.

Idag vet jag att det inte var en avskyvärd dröm. Idag vet jag att det värsta som kunde hända hade hänt och idag vet jag att så många av alla frågor som jag har aldrig kommer att bli besvarade. Idag är jag tjurigt innesluten i min värld av egoistisk självömkan och trasig saknad och försöker desperat hålla mig fast vid nån form av illusion om att världen är en vacker plats. Vissa dagar så ser jag det, jag ser allt det vackra och tar dessutom tillvara på det i vetskapen om hur viktiga alla dessa ögonblick av vackert och glittrande är. Idag är som sagt inte en sån dag. Det är en dag när jag är ensam med mig själv, i mig själv, och det jag kommit fram till är att det är så livet är. Ensamt, ödsligt och oerhört påfrestande. Ibland går det människor bredvid en, men till syvende och sist lever man sitt liv själv, med sig själv och på egen hand. Idag är en sån där dag när det är så otroligt tydligt och det gör mig oerhört trött. 

Idag är även en dag som innehållit frånvaro av nåt som borde vara närvaro. Varje gång det händer blir jag förvånad, besviken och trött och ber om att få bli lämnad ifred. Varje gång säger jag: jag klarar mig och varje gång tänker jag på hur otroligt utmattande det är att behöva stå upp själv. Solitär, vindpinad och självklar, fast självklar är den största illusionen av alla. Så idag är, vilket även alla dagar tenderar att vara, en dag när jag återigen blir medveten om prioriteringar och dess innebörder. Och idag är det, som sagt, fem år sen det riktigt gick upp för mig att jag förlorat min 18-åriga dotter, mitt älskade yrväder och mitt förstfödda barn. Carro, som stod för livet självt, var som en stormvind och led av en depression. Carro som jag älskar och ännu inte vet hur jag ska kunna vara utan resten av mitt liv. Carro, som hade ett hjärta som rymde oss alla och ett mående som slet undan hennes fotfäste. Henne är det alla mina tankar cirkulerar kring idag. Henne är det jag skulle vilja skrika till att hon ska komma tillbaka, att hon inte fick lämna oss andra här. Jag skriker inte. Istället klarar jag mig och det gör jag på det sätt som livet är.     

Så dåligt ska ingen behöva må

Jag saknar dig älskade unge <3

Det är fem år och en dag sedan jag sist träffade min äldsta dotter. Fem år en en väldigt, väldigt lång tid att vara utan någon man älskar så mycket. Min äldsta dotter är död, men i mitt hjärta känns det som om hon lever.. som hon skulle kunna komma in genom dörren vilken sekund som helst på sitt karakteristiska vis och med sin enorma utstrålning. Fast hon kommer inte. Hon kommer aldrig mer. För min äldsta dotter, min lilla Carro, hon är död och hon skulle egentligen inte behöva vara det. 

Imorgon natt, natten till den nionde november, är det fem år sedan Caroline tog sitt liv. Efter många år med en svår depression, självskadebeteenden och en värld som inte tolererar nåt utanför det som bör vara, orkade hon inte längre. Hon löste problemet livet genom att välja att inte leva mer och så dåligt ska ingen behöva må. Fast min äldsta dotter gjorde det och det spelar ingen roll vad någon gör längre, för inget kan få henne tillbaka. För mig, för resten av min familj och alldeles för många familjer runt om i världen, är självmordsstatistiken inte bara siffror. Det är den verklighet vi lever i och alla dessa siffror, står för så oändligt många fler söndertrasade hjärtan med gapande och enorma hål. Ingen som mår så dåligt ska behöva anses vara ett problem. När man mår så dåligt som min Carro gjorde, borde man mötas med förståelse, mycket mindre krav och definitivt inte vara någon form av försöksverksamhet för eventuellt fungerande metoder för att få personen fungerande på det vis som samhället förväntar sig. Fast inget av det där spelar någon roll längre. Åtminstone inte för Carro.. Carro med sitt stora hjärta, sin enorma känslighet och väldiga önskan om att passa in och vara älskad.. Carro, som om drygt ett dygn har varit död i fem år och hon skulle inte ha behövt vara det. 

Skitliv

Saker man ser dagar som denna

Fortfarande långt ner i djupet och samtidigt ledig från allt vad arbete heter, spenderas dagen i Camillas säng. Utsikten består av hundar, mina fötter, lampan, nerdragna persienner samt fötterna på ett gosedjur som sitter på en hylla ovanför sängen. Det här är en sån där dag när det egna valet är extra tydligt och dagar som denna, hänger det egna valet enbart på beslutsam envishet. Reflektionstiden känns oändlig och funderingarna är många. De flesta ljud skär i mitt huvud och marsvinens pipande tiggande, bilarnas motorljud, människorna som gapar i centrum och de flesta vardagliga ljud överhuvud taget går mig därför på nerverna. Nere, långt under ytan, är det bara självvalda ljud som är okej och självvalda är bara de ljud som distraherar en stund. Som morranet på teenwolf, musik jag väljer själv med nån form av mening för dagen och tystnad. Telefonen gör mig hysteriskt trött med sin grälla signal, som verkar låta i tid och otid. Det vore en underdrift att påstå att humöret är dåligt. Jag är med andra ord långt ner, less, trött och skitsur på livet och dess innehåll. Ännu mer trött, less och skitsur är jag på mitt humör, vilket är av den mest dryga karaktären. Flyktbenägenheten är däremot på topp, men eftersom jag varken vet vart jag skulle fly eller ens hur jag skulle undkomma mig själv ligger jag kvar där jag ligger. En sån dag är det, en sån period är det och jag älskar det inte.

Nåt annat som gör mig totalt matt, är att det enbart är en vecka kvar av min semester. Det kan inte vara meningen att livet ska bestå av jobb, jobb, lite sömn, lite vardagsbestyr och jobb. Trots att jag saknar många av mina gulliga kollegor, saknar jag inte jobbet. Papper, papper och ännu mer papper av enorm vikt och ingen vikt alls. Det är så jag riktigt känner alla livsandar skrika av ren förfäran, bara jag tänker på det. Fast bara allt väl är igång igen, går det säkert. Det är bara det att just nu medför vetskapen om instängdhet, kreativitet noll och anpassning, anpassning, anpassning inom en väldigt snar framtid att humöret inte förbättras det minsta. Nåväl, nektarinerna är i alla fall underbara nu. Dom och solnedgången, i övrigt vete fan om det finns så mycket att skryta över dagar som denna.

Det är orättvist att de inte är här..

Carro var inte planerad, men när hon föddes var hon mer än välkommen. Jag älskade henne från allra första stunden jag såg henne, så liten, så underbar. Mitt förstfödda barn, mitt allt. Jag har skrivit om det förr, att Carro var den som visade mig vad riktig kärlek var. Jag hade utan problem offrat allt, offrat mig själv, för den lilla tjejen som låg där i min famn med de minsta händer man kan tänka sig och de blåaste, klokaste ögon som det går att ha. Hon lärde sig saker snabbt, Carro, som att krypa, gå och att prata. Hon fick snabbt långt hår, som gick från att ha varit ganska mörkt till att bli ganska ljust. Vacker som en liten docka var hon, med ögon som tindrade av liv och livsglädje. Nu är hon död. Efter ett hårt liv, så hårt att hon inte längre orkade vara kvar i det. Mitt lilla barn, som hade hela världen i sin famn och som borde ha fått fortsätta ha det. Det är inte rättvist att hon är död och det är inte rättvist att Henke är död. De borde ha fått leva, vara kvar här och må bra.

Ikväll har jag myst med Emelie, mitt minsta barn, lika älskad som sina tre syskon Carro, Camilla och Henke. Det är en otrolig lyx att få sitta med henne, ha henne nära och bara vara lycklig över att hon finns. När hon somnade kom den tillbaka, känslan av att det inte borde få vara så här. De borde inte få vara borta. De borde ha fått leva, bli vuxna, må bra, fått egna barn och de borde ha fått vara vid liv. Varför måste Carro må så dåligt, varför kunde ingen av alla jävla expertinstanser hjälpa henne istället för att tycka att hon var ett problem och jobbig? Varför kunde hon inte få hjälp att må bra? Det är otroligt själviskt att tänka som jag gör nu, men varför måste just min Carro behöva må så dåligt att hon kände att den enda utväg som fanns var att ta sitt liv? Varför var inte det nog? För mig var det mer än tillräckligt, för Camilla, Henke och Emelie var det likadant. Så varför måste Henke också dö? Henke som ville leva, som hade kämpat sig till en plats i tillvaron som han villa ha, som var den tryggaste i världen att ha i sitt liv och som kunde ha fått ett bra liv trots saknaden efter Carro. Varför måste han dö? Varför fick inte han chansen att bli vuxen och gammal? 

Jag sakar dem, det gör fysiskt ont att vara utan sina barn så länge och för alltid är väldigt, väldigt länge. Fem månader efter att Henke hade dött kom det fram en kvinna till mig, en kvinna jag inte känner och inte heller har någon vidare lust att lära känna, och sa: jag vet om vad som hänt med dina barn, men det var ju länge sen det där. Kanske det är så, kanske det känns som längesen för andra. För mig känns det som de har varit borta hur länge som helst, men som det händer igen och igen. För mig är det en evighet och ingen tid alls sen de dog. Allt jag gör, gör jag med vetskapen om att de inte längre är med. Allt jag gör, gör jag medan jag ser världen genom en hinna av allt som hänt och det sliter att se världen genom bilden av sina barn som levande kontra bilden av sina barn som döda. Ingen borde behöva se världen på det viset, ändå är det så många som tvingas göra det. Det är ett hårt liv, hon hade rätt i det Carro.

Sånt man inte pratar om..

Jag skulle så gärna vilja svamla på om livets härlighet, vara glad, optimistisk och underfundigt rolig. De senaste åren har det dock inte alltid fungerat så bra. Istället är jag gnällig, irriterad och trött på det mesta. Fångad i livet, utan möjlighet att gå. Det är så det känns när rasen kommer. Jag vill inte vara här, men jag måste. Därför ska jag istället skriva om sånt man egentligen inte pratar öppet om, sånt som gör människor obekväma och illa till mods. Sånt man inte bör visa upp för världen, precis sånt är det jag tänker skriva av mig om. Mitt mående är inte direkt i fasen wow med underbar utsikt, utan snarare i mörker utan ljus. Det är inte där jag vill vara, det är inte där det är bekvämt att vara och hade jag en enkel lösning så skulle jag ta mig härifrån, men så fungerar det inte. Depression, ett ord som många använder sig av som beskrivning på en sämre dag, men som är nåt mycket mycket värre än en sämre dag. Det är nåt som inte går att rycka upp sig ifrån, inget som går att forcera i en viss riktning. Det är nåt man varje dag måste välja att fortsätta att leva i, för det är precis så det är. Det är ett medvetet val, dag ut och dag in, och jag kan inte ens välja annat än att stanna i eländet vare sig jag vill eller inte.

Igår var en av de där dagarna, när måste vara kvar och vill inte var väldigt tydlig igen. Bitarna av det som förut var jag virvlade runt i atmosfären, det var svårt nog att försöka hålla dem någotsånär bredvid varandra utan att även försöka hålla uppe nån fasad som utstrålar att livet är roligt eller att jag åtminstone håller ihop. Det är såna dagar jag inte orkar med mig själv och ännu mindre någon annan. Jodå, det fungerar alldeles utmärkt när mina närmaste finns omkring mig, de jag inte behöver hålla uppe nån fasad för, eftersom de vet hur livet ser ut en del dagar. De har såna dagar själv, med bitar som driver runt utan fast förankring i det som tidigare var en hel människa. Det funkar även att ha dem med bitarna på plats omkring mig som sett mig i det stadiet förr, åtminstone oftast. Åtminstone de gånger de låtsat förstå. Det är de gånger de tror att de kan lösa min situation, att jag lätt kan fixa till mig själv, skärpa mig eller rycka upp mig, som det funkar så där. Det är dessa gånger jag är ensammast i världen, ensam mot världen, och inte orkar försöka förklara nåt som ingen annan ändå förstår. Igår var det som sagt en sån dag, en dag när jag inte ens orkade med att se någon annan människa än dem i min lilla sfär, och de förstod inte vad jag sa. De förstod inte att det som ibland håller samman hade rämnat och alla bitar flög runt vind för våg och att jag ansträngde mig hårt för att försöka samla ihop alla bitar som virvlade runt. Det var en sån där dag när jag absolut inte ville mer, när jag tröttnade ur på att välja livet igen och igen och tänkte att nu får det fanimej vara nog. Det var i det tillståndet jag var, när Camilla gråtandes och rädd ringde. Camilla som hade sett hur två brandbilar, en ambulans och en polisbil for iväg med sirenerna på. Det var därför hon ringde mig i ett tillstånd av upplösning. Det sista hon sett av mig innan hon gick ut, var att jag tog hundarna i bilen och for iväg för att slippa vara bland alla människor när jag rastade dem. Det hon trodde när hon såg alla utryckningsfordon var att jag dött, omkommit på nåt vis i bilen. Det var därför hon var rädd och trasig. Alla alarm inom henne skrek: nej, nej, nej, inte nån mer, inte igen, jag klarar det inte! När hon försäkrat sig om att jag var okej, frågade hon efter Emelie. Så ser livet ut för Camilla efter Carros och Henkes död. Så ser det även ut för Emelie och mig. Alltid på spänn och alltid beredd, eftersom inget går att ta för givet. Det var precis det samtalet som än en gång berättade för mig att jag måste stanna. Jag vet att det är så, men ibland blir det mer tydligt än andra gånger. Camilla avslutade vårt samtal med att säga: lova mig att du alltid har legitimation med dig när du far nånstans, älskar dig, puss och kräm mamma. Legitimationen. Henke hade ingen legitimation med sig när han dog, det var bland annat därför det tog tid att identifiera honom. Det var därför vi väntade länge på att få veta det vi inte ville veta, men anade eftersom vi hört om det från facebook.

Jag lovar, jag har körkortet med mig, älskar dig också gumman, puss och kräm, svarade jag Camilla innan vi la på. Hon lugnad för den här gången och jag lugnad över att jag kunde lugna henne. Puss och kräm. Det sa Carro jämt. Älskar dig också mamma, puss och kräm <3. Ett av Carros sista meddelanden till mig. Ett meddelande som finns kvar i både hjärtat och den gamla telefonen. Hur som helst så insåg jag igen, igen, igen att jag är fångad. I livet och i min lägenhet, som mer blivit ett fängelse än ett hem. Här är jag inspärrad, som ett djur i bur, instängd, isolerad och i panik. Jag måste bort. Egentligen inte från lägenheten, men från allt liv och all asfalt utanför. Jag behöver gräs, lugn och ro och min lilla plats i världen. En värld utanför min lägenhet, med sol, regn, vind och ifred. Att bo mitt i centrum är inte optimalt, inte ens särskilt fungerande, om man inte orkar med sig själv. Om man är deprimerad på riktigt och inte bara använder sig av ett ord man inte förstår. Då är självvald ensamhet ibland ett måste och här kan jag inte välja det. Jag måste iväg helt enkelt. Eftersom jag nu ska vara kvar här i all evinnerlighet som det verkar, får jag lov att hitta en annan lösning. En lösning med en egen plätt utomhus, utan bara asfalt och människor överallt. En plätt med plats för mina närmaste, för Camilla och Emelie och alla minnen som vi bär. Ett ställe där vi ibland kan få gå i bitar, men trots det kan gå ut. En sån lösning är vad vi behöver. Det ordnar inte allt, men det ordnar nåt. Det ordnar frihet att gå ut när man vill, även när man inte orkar hålla ihop.

Ner igen

Äckelkänslan jag känner när skuggorna börjar närma sig för att sakta omsluta mig igen, går inte att beskriva i ord på ett rättvisande sätt. Jag hatar det, det ger mig rysningar av rent obehag bara jag anar att det är dags igen. Det går fort i hockey, det går ännu fortare om man har en depression. Det krävs kraft för att kämpa och ibland försvinner den kraften. Ibland är för den delen inte heller riktigt rätt beskrivning, snarare är tillståndet så ofta återkommande att konstant verkar mer nära sanningen. När konstant återkommande inträffar tappar jag lusten. Varenda gång funderar jag över vad det är jag kämpar så för. Vad är det som kommer att bli annorlunda, vad kommer någonsin att bli bättre? Samma hjulspår, samma liv, samma konstanta återkommande. Ibland får man känna att man tappar lusten och vill ge upp. 

Jag behöver minnas

En del av söndagen

Men jag vill minnas.. minnena är allt jag har kvar.. Orden kom viskande och tankarna som började snurra fick mig nästan att börja gråta igen. Det utlösande under just dessa minuter, var samtalsterapeutens uttalande om att acceptera att jag måste leva resten av mitt liv med mina minnen. Vad syftar du på med minnen, svarade hon. Det uppenbara svaret var naturligtvis: - jag tänker på Carro och Henke, det är det filtret jag ser världen genom. Det var ungefär där tårarna trängde fram igen, i samma sekund som jag ännu en gång fick lov att sätta ord på att Carro och Henke lever i mina minnen nu och inte längre finns hos mig på nåt annat vis. Tänker du på innan de dog då, replikerade samtalsterapeuten lite snusförnuftigt. Jag svarade som det var, som det är, jag tänker på alla delar. Jag tänker på minnena av dem, levande, glada, ledsna, roliga, fundersamma, arga, eftertänksamma och alla andra sidor som innefattades i dem, i allt det som var Carro och Henke när de levde. Fast jag tänker även på minnena av dem när de var döda, när det inte fanns nåt någon kunde göra för att hjälpa någon av dem längre, när de låg där skadade, utlämnade, ensamma och inte längre vid liv. Jag vill minnas alla sidor och allt. Jag vill minnas allt det som var dem, allt de gjorde, hur de rörde sig, pratade, skrattade, deras humör och allt, men jag behöver även minnas att jag har sett dem när de var döda. Det är det enda som talar om för mig att det som inte får vara sant, är sant. Det är de bilderna som tragiskt nog hindrar mig från att bli galen, för de berättar allt om det jag inte på nåt vis egentligen vill veta men måste förhålla mig till.

Jag var trött när jag for från samtalsterapeuten. Jag är trött än och kommer antagligen att fortsätta vara det under några dagar framöver. Det är jobbigt att prata om det som smärtar mest av allt. Det gör ont när nån lyckas tvinga fram de sidor man inte vill att någon ska behöva se, men det är antagligen bra. Antagligen mycket bättre än om allt som känns kapslas in, för att krypa fram i form av nån sjukdomsbild om några år. Det hjälper mig att se på mig själv med lite snällare ögon, att se att det faktiskt inte är så pjåkigt att jag står upp, lever, arbetar heltid, är mamma osv. fast jag varit med om det jag varit med om. Fast jag förlorat två av mina barn. Hon är bra den där samtalsterapeuten, fast hon ofta är synnerligen jobbig också.

I övrigt har jag då kommit hem från Stockholm, vilket bestod av mycket inhämtande av kunskap, rosablommande träd, gröna väggar, perronger, tåg och taxifärder. Helgen bestod till viss del av att vara däckad och till viss del av tonårsliv, som medförde att söndagen bedrevs i efterdyningarna av whiskeyångornas horribla inverkan på livet. Till mitt försvar får jag väl säga att det var kul, åtminstone innan dagen före förvandlades till dagen efter. Dagen efter spenderades, förutom i det nödvändiga horisontalläget, i morsans, Camillas, Emelies och goda vänners sällskap, med döskalletårta, pizza och vatten i såväl kran- som naturlig form. Nu ska jag se om herr Blund behagat ramla in efter sina allmänt jobbiga utsvävningar på obestämd tid. Om det möjligen är fallet, ska jag sova så hårt jag bara kan. 

Stockholm

Camilla & jag på söndagsturné..

..bland matställena

när Emelie dök upp med morsdagspresenter

och det visade sig vara flera tuppar i  hönsgården,
varav den ena utgjordes av hårt arbetande Hasse 

Antingen väldigt tidigt eller försent

Tidig ynnest

Att vara sömnlös är inte bara ofördelaktigt. Förutom kraftlöshet, energibrist, yrsel, motivationsförlust och ögon som svider, så medför det även förmånen att få njuta av gryningen. Solens första försiktiga strålar syntes plötsligt över hustaken tidigt i morse och förvandlade delar av min lilla värld till vackert guldfärgad. Den viskade om hopp och nya möjligheter och medan jag stod där på balkongen, med en tekopp i handen och njöt av synen, kände jag hur en känsla av ljus letade sig in i de skrymslen av mig själv som under den senaste tiden gått i en nyans av mörkt för att inte säga svart. Bara några minuter senare, när jag följde med de älskade husgudarna på deras morgonrastning, hade solen hunnit gömma sig bakom molnen igen och ett lätt regn strilade ner och fick såväl husgudarna som mig själv att bli om möjligt ännu mer klarvaken än under natten som gått. Medan vi gick där, husmonstren och jag, fick jag syn på två krokusar som någon människa planterat mitt i ingenting på en plats för alla. Så vackert! Det gjorde min morgon. Efter dessa upplevelser, när samtliga hemmavarande varelser åt frukost, kom så äntligen sömnigheten kravlandes fram från sitt gömställe. När världen vaknade, la jag mig och sov. Det gjorde inget att tiden inte riktigt passade ihop med den tidskonstruktion som råder, bara det att kunna somna i ett relativt harmoniskt sinnelag gjorde allt sånt helt ovidkommande.  

När medvetandet sen väl återkom, hade dagen redan övergått till eftermiddag. Det spelade ingen som helst roll, när det väl går att sova är det att sova som prioriteras. Senaste tiden har, vilket sömnsvårigheterna är en tydlig indikation på, inte varit av karaktären bästa tiden ever, den har faktiskt inte ens kvalat in på nåsånärduglig-listan. En del i det hela beror förstås på diverse infektioner och depressionens idé om att ha huvudrollen på min scen, men en del beror på att det viktigaste i livet fått stå åt sidan till förmån för grå tristess kamouflerad till viktigheter. Efter att ha betraktat det hela under en tid, ser jag fortfarande inte den enorma vikten av alltihop. Istället ser jag en massa ord, men ingen som verkar bli räddad av dem och jag ser definitivt inte att någon dör eller skadas om de uteblir. Det är, för mig, en tydlig vink om att jag är på väg i rasande fart mot en korsväg igen. Jag ska avvakta, invänta, energi nog för att orka förändra. Om energin uteblir får jag ändra förhållningssätt i väntan på att nog mycket energi återkommer. Korsvägar är bra, men jobbiga att vara i.

I övrigt har Camilla och Emelie återvänt till hemmets lugna vrå, nån annan nära har flugit iväg mot varmare breddgrader för en tid och jag har blivit bättre på att bygga staket. Andra har istället ägnat sig åt att riva sina staket och snickrat upp skyltar med använd marken efter behag. En underlig utveckling, som leder till omvärdering gällande många områden inom det området. Tvättkorgen har blivit av med lite av sitt innehåll och marsvinen har fått städat. Jag läste en artikel om husdjurs helande inverkan, fnös för mig själv och tänkte på den senaste burstädningen och incidenten när en granne nyss kom hem med ett stycke rymling i form av liten vovve på upptäcktsfärd i trappuppgången. Tre sekunder senare fnös jag åt mig själv som fnyst, när jag satt med Harry och Engla i famnen och njöt av deras värme och närvaro. 

Kvällen ska snart övergå i nya sömnförsök. Den har varit mysig, innehållit livskvalitet och lite av det som är viktigast: tid med mina kvarvarande döttrar, levande ljus, te, älskade husgudar och reflektionstid. Livet glittrar ändå vackert när det är glittret man väljer att titta på.

Struggling

Natten är som alltid min tid. Min tid för ofrivillig vakenhet och tankar. Jag orkar inte ens skriva om det. Samma mörker, samma hål av ingenting med sin ständiga närvaro och konstanta beredskap att ta över hela min värld. Carro såg världen på sitt sätt. Jag vet vad hon såg.  

Det som är positivt är att febern gett med sig.. och att jag blev serverad en god frukost i mycket trevligt sällskap i morse. Dessutom har jag orkat diska och gjort middag, vilken inmundigades tillsammans med redan omnämnt frukostsällskap. Två av mina närmaste vänner har ringt och Emelie, som är hos sin pappa, har kikat förbi.  

Vad är det som är så himla viktigt?

Naturlig viktighet 

Vi satt ute på holmen vid den lilla tjärnen som kallas sjö, Camilla och jag. Husgudarna rusade runt som galningar, måsarna skränade ute på de isflak som fortfarande var kvar och solens nedgång bjöd på en magnifik utsikt. Vi sa inte så mycket, utan ägnade oss åt att slurpa i oss det medhavda kaffet och titta på allt det vackra, levande omkring oss. Tankar på livet rumsterade runt i mitt huvud, livet och prioriteringar och var i hela friden vi håller på med egentligen. Jag tänkte på jobbet, alla papper, och på hur stor plats och vilken enorm vikt det får ha i våra liv.. i mitt liv. All stress det ger, alla måsten det skapar. Det trots att det egentligen är vid vattnet, träden, under bar himmel och med de som står mig närmast, som jag mår bäst. Mina funderingar återkom gång på gång till fraser som: vad håller jag på med och vad ska jag göra med mitt liv? Mitt liv som för närvarande har vänt till att kana utför igen. Alla dessa snabba kast tar mer energi än jag har och gör mig utpumpat trött, grinig och flyktbenägen. Jag vill bort, jag vill flytta, jag vill fly, men jag vet redan att jag inte kommer att komma undan mig själv och mitt mående. Istället borde jag hitta nån strategi och innan jag kan göra det måste jag fundera över hur jag tänker prioritera, hur jag tänker förhålla mig och vad jag tänker låta viktiglistan innehålla. Innan jag kommit fram till det, är det mellantiden som gäller. Mellantid och väntan. Och medan jag väntar tänker jag försöka växa, fördjupa och rensa bort. Hålla på med sånt som planar ut och ger plats för allt som är, allt som blir och allt som inte kommer att vara mellantiden.        

Att älska 

Barnen - det viktigaste av allt

Ingen stress

Livselexir

                         

Down down down

En helg är på väg mot sitt slut. Det enda som är kvar av den är kvällningen, mörkret och vridandet inför en ny morgon och dag. Nerverna ligger utanpå, idag precis som under ett flertal dagar nu. Det spränger i bröstet och vibrerar i varenda cell av rastlös flyktbenägenhet. Är det så här resten av livet kommer att vara? Dessa ständiga svackor. Dessa ständiga neråtsving som får hela livet att verka mindre vackert, meningslöst och oändligt långt. Inget verkar roligt, inget är heller roligt. Istället är världen insvept i ett grått töcken av intighet och leda. Vardagens krav blänker, med sina ständiga upprepningar av total onödighet, till i allt det gråa och får frånvaron av färg att bli än mer tydlig. Ska det vara så här?

Några av de saker som glimtat fram under veckan som gått, har lämnat spår och fått en del saker på plats fast ändå så otroligt malplacerade. Jag är trött och uppgiven. Camilla är i samma stadium och det enda som är bra med del hela är att vi kan prata om det, försöka vända och vrida på situationen för att hitta nån väg framåt, nåt sätt att ta ytterligare några tunga steg vidare. Vi har inte hittat nån stig att gå än, inga ljus som lyser upp tillvaron. Världen är grå, tråkig och oändligt liten, i alla fall för liten för att fly i. Så har helgen varit, så kommer resten av natten att vara och antagligen flera dagar eller veckor till. Och dom är borta än, borta för alltid och jag vill ha dem tillbaka. Det gör ont i mitt hjärta att inte ha dem hos mig. Jag saknar dem, saknar Carro och Henke hela tiden.    

Välspacklad trasighet

Jag har lärt mig så mycket under senare år, dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan. Ändå är det viktiga lärdomar, som har förändrat min syn på det mesta. Det jag lärt mig har jag kanske tidigare kunnat läsa om, men aldrig förstått. Ibland kunde jag tänka, när Carro levde och inte orkade hålla ihop under sina perioder av dåligt mående, att hon borde skärpa sig. Ibland tänkte jag att hon borde ta sig samman. Tack och lov sa jag aldrig dessa saker till henne. Tack och lov lät jag dessa uttryck för oförstånd och kunskapsbrist stanna vid tankar. Livet vore enkelt om det bara vore att skärpa till sig, om det bara vore den egna viljan allt hängde på. Naturligtvis spelar den egna viljan in. Självklart är det de egna valen som gör skillnad, men ibland kan människor faktiskt må så dåligt att det inte spelar någon roll vad viljan säger. Ibland går det bara inte att röra sig ur fläcken även om det enda man vill är att fungera lika bra som alla andra och det enda man önskar är att få må bra och göra det som förväntas av en.

Det är lätt att i oförstånd säga att en del handlingar kommer sig av bristande motivation, men bara att hålla sig vid liv kan ibland kräva mer motivation än vad någon egentligen ska behöva uppbåda. Jag såg Carro sminka sig i timmar när hon levde ibland, bara för att inte orka gå utanför dörren. Många gånger såg jag min älskade dotter kämpa hårt för att försöka klara av att gå till skolan, för att kanske inte ens klara av att ta sig ur sängen. Det hade inget med bristande motivation att göra, även om det oftast var så det sågs. Det var inte lathet eller så enkelt att hon bara kunde skärpa sig, fast det förstod jag inte fullt ut då.

Efter Carros död kom insikten om att det ibland kan krävas noggrann sminkning för att en kort tur in på en mack, ska bli möjlig. Efter Henkes bortgång sjönk den förståelsen in ännu mer. Ibland behövs ett glättigt skydd och en välspacklad fasad för att dölja all den trasighet som finns inombords. Ibland behövs ett sminkat yttre för att ingen ska komma åt att peta på nåt av allt som kan få hela världen att rasa. Efter Carros och Henkes död förstod jag också att uttrycket bristande motivation, ofta används felaktigt och egentligen bara är en täckmantel för bristande kunskap. Det är åtminstone den enda medmänskliga anledningen jag numer kan hitta, för att nån någonsin kan använda sig av det uttrycket om någon annan utan att ha hela bilden av hur den människan mår. Det känns inte längre särskilt troligt att någon som nånsin mått så dåligt att bara det att komma ur sängen och att klä på sig kan vara en bedrift eller som behöver en glättig fasad som skydd för att klara några minuter bland andra människor utan att världen rasar, skulle använda uttrycket bristande motivation om nån annan som kanske inte klarar av att ta sig dit det var planerat och bestämt. Ibland kan ett välordnat yttre kanske vara ett tecken på ett väldigt trasigt inre och upplevd motivationsbrist vara ett uttryck för en väldig motivation och en enorm inre kamp. Saker och ting är inte så enkla, människor är inte så enkla.  Kanske kan därför ytliga spekulationer om andra människors motivation och yta möjligen vara ett tecken på bristande motivation att våga se en annan människas sanning, hela situation och mående. Kanske säger ytan lite eller ingenting alls och kanske säger uttrycket bristande motivation mycket om vilket mod och vilka erfarenheter och lärdomar den som uttalar det besitter. Åtminstone har jag under senare år lärt mig så mycket om att en del befintliga idéer bara är mindre fungerande idéer. Jag har de senaste åren fått dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan, om att det krävs både erfarenhet och mod för att våga se en annan människas hela situation och den personens sanning och att det aldrig går att säga nåt om nån annan människa beteende, sätt att vara eller se ut innan man gått lika många steg som den personen i dennes skor. Under senare år har jag förstått det jag önskar att många fler åtminstone kunde ta till sig som en idé varje gång orden bristande motivation eller ser ut att må okej svävar emot dem.

Nattliga bestyr

Ibland ger nätternas lugn, harmoni och efterlängtade tystnad, reflektionstid som behövs och till och med kan vara efterlängtad. Det medför tid att samla ihop de tankar som inte hunnit tänkas klart, plocka upp ofullständiga funderingar och halvfärdiga slutsatser. En del av allt som de ibland vakna nätterna leder till kan kasseras direkt, medan annat är värt att spara på och kanske till och med införliva i det annars dagligt vakna livets underliga vindlingar och besynnerliga mirakler. Det vill säga när de vakna nätterna kommer som ett välkommet inslag i tillvaron ibland och inte som, under de senaste åren, är en konstant del av tillvaron. Efter nåt års nattligt påtvingad reflektionstid, försvinner tystnadens tjusning. De tankar som tidigare hade varit möjliga att slutföra under den oväntade egentid som ibland vakna nätter ger, döljs under den oupphörligt malande irritationen över att behöva spendera ännu en natt i ofrivillig vakenhet. En sån natt är det inatt. Rättare sagt, en sån natt är det inatt igen. Alla tankar har samlat sig kring det faktum att John Blund återigen ratat min inbjudan till umgänge och mitt humör är inte av ett mer positivt slag. Inget av ovanstående underlättas av den strida ström snor som konstant bestämt sig för att produceras ur den lekamen, som även går under arbetsnamnet ”min kropp”. Snor, tårar till följd av konsekventa nysningar och torrhosta, som retar mitt redan påfrestade humör ytterligare, är inget som på nåt vis ses som välkommet.

Snart bär det iväg. Redan på torsdag åker jag och på fredag är det första dagen på den efterlängtade kursen med Birkan Tore, som under väldigt lång tid känts oändligt avlägsen. Varken trötthet eller snor har varit med i nån del av planerad resa, så vad i hela friden gör de här? Naturligtvis har otaliga kurer testats, den sista bestod i ett hopkok av så gott som allt i vårt hem som kunde innehålla en antioxidant eller möjligen nån vitamin. Än så länge finns inga tecken på någon verkan av denna mindre välsmakande brygd, men om den möjligen hade kombinerats med nån timmes sömn hade antagligen situationen sett annorlunda ut. Nåväl, skam den som ger sig. Det blir att åter bege sig mot sängen. Om jag har tur kanske jag snubblar över den väldigt overksamme John Blund på vägen, vilket jag iså fall tänker fira med att hålla honom hårt och nära resten av natten.

För information..

Det var helt suveränt att komma tillbaka till gymet! Vilka underbara människor det är som har det och så välkommen man känner sig. Dessutom var det ett riktigt trevligt pass, som leddes av en urgullig människa som bara pulserar av positiv energi. Camilla uttryckte känslan av vår nystart när vi gick därifrån på ett perfekt sätt: "åh så skönt det var att komma dit igen, jag skulle vilja gå tillbaka direkt. Vi har aldrig mer uppehåll därifrån". Så kändes det, så en del saker kan faktiskt hjälpa till att vända måendet ändå. Träning är en av grejerna och underbara människor är en annan. Fylld av ny energi och tro på framtiden tänker jag nu kliva i duschen, antagligen sova gott och vakna till en dag med hästumgänge. Det är också nåt som är mycket bra för ens mående, så vilka underbara dagar det är ändå.