Valbart

Mitt mellan natt och morgon - trolskt
vackert med enbart en duva & grannens
katt som sällskap. Frid.

Den naturliga vakentiden verkar för min del vara natten, så har det alltid varit. Från det jag föddes, då jag snabbt vände på dygnet till mina föräldrars stora förtvivlan, till nu. Natten, då tystnaden råder och ger mer fritt utrymme för tankar och funderingar. Det är dock vanligtvis inte kompatibelt med samhället i övrigt att tycka att nattetid är rätt tid att vara vaken på och jag brukar vanligen försöka att anpassa mig, men inte nu. Nu är det semestertid och jag sover när jag vill. Jag tänker som jag vill också och det verkar dessutom finnas ett uppdämt behov av att fundera igenom saker och ting. Funderingar och reflektion är sällan nåt jag varken har tid eller ork till när jag jobbar. Inatt kom jag fram till att det definitivt var roligare förr. Naturligtvis var jag dessutom lyckligare förr, trots att livet var oförutsägbart och inte alldeles lätt alla gånger. Förr levde alla mina fyra barn och det gjorde även jag. Förr struntade jag mycket mer i borde och alla normer och gjorde det som kändes rätt och var roligt. Nu för tiden varierar graden av liv och det är alldeles för många krav och tyckanden om hur saker och ting ska vara som styr. Nåväl, jag är väl medveten om att väldigt mycket handlar om egna val och därför ska jag ägna mig åt att försöka välja lite annorlunda igen. Det är trist att pressa in sig i all oändlig fyrkantighet och anpassa allt till alla borden. Därför blir mission not so impossible att göra om och göra rätt. Man ska försöka leva när man lever.      

Religiös beslutsångest

Sötaste Emelie kom hem med den här fina presenten till  mig <3

Beslutsångest. En åkomma som inte ska underskattas, den tar nämligen en hel del tid i anspråk. Som idag. Idag skulle det beställas en lite varmare jacka till Emelie, eftersom hösten numer är påtaglig på alla sätt och vis. Först hittade jag en mängd jackor som kom susandes mot mig genom cyberrymdens obegränsade butiksfönster i en jämn ström. Problemet med Internet är att det alltid är möjligt att handla och därmed har fönstershoppingens tjusning minimerats. När jag så lyckats få ner antalet jackor till ett mer överskådligt antal, det vill säga tre, så började det riktigt svåra. Valet. Till sist, så där tre timmar senare, hittade jag en favorit som presenterades för Emelie tillsammans med de två andra jackkandidaterna. Det gick så där. Emelie avskrev en av de två mindre favoriserade direkt, men hittade en helt ny jacka att gilla som dessutom blev favorit. 

Sockermunkar ska ätas utan att man slickar sig om läpparna :)

Så tog det då ytterligare en timme innan besluten om vilken jacka som skulle beställas var gjort. Beslutat och klart beställde jag så äntligen en jacka och hann precis slappna av lite efter denna beslutsångestpress. Det visade sig vara onödigt. Ungefär en sekund efter att axlarna åkt ner på plats kom Emelie tillbaka in i rummet. Har du beställt, frågade hon? Jag svarade att ja nu var det klart. Hela hennes uttryck förändrades och så sa hon: jag är inte säker på att det där blev rätt. Vi kan kanske skicka tillbaka den då. Min reaktion? GAHHH!!!  

Nysockrad munkäterska i Camillaform :)

Förutom beslutsångest och viss galenskap till följd av andras ännu större beslutsångest har dagen varit nästan religiös. Åtminstone om man utgår ifrån att munkar är religiösa, samt att det gäller alla munkar oavsett om det är en man med lite hår eller ett bakverk. De munkar vi ägnat oss åt har i alla fall varit bakverk. Det är marknad på orten och det medför traditionsenlig inhandling av munkar. Med munkar kommer även utmaningen att inte slicka sig runt munnen när man äter dem. En sån religiös upplevelse har vi haft i dag. Vi samlades hemma hos morsan, Camilla, Emelie, Emelies kompis Jennifer, Patrik, jag och självklart morsan, och ägnade oss åt denna form av tillbedjan. Det var gott, det var sockrigt och det var riktigt trivsamt och förde med sig en hel del skratt. Religion kan uppenbarligen vara riktigt roligt. 

Fajitasgratäng

Efter munkar kommer matlagning, så även denna söndag. Söndagsmiddagen idag bestod i en för oss ny rätt, fajitasgratäng. Det var gott och enkelt. En rätt att göra flera gånger med andra ord. Tänk att det redan är söndag! Den här helgen hann jag nästan inte ens uppfatta förrän den var slut, men det har trots det varit en riktigt bra helg. Åtminstone på dagarna. Dagarna är fyllda med liv. Igår fick jag till och med en väldigt fin present av Emelie. Hon hade köpt tre änglar som sitter på en bok med en liten lampa på. Jag blev förstås så rörd att en och annan tår trillade fram. Fast Emelie är van, hon vet att mitt hjärta ligger alldeles för nära ytan för att såna saker ska kunna passera utan rörda tårar. Nätterna däremot är värre. På nätterna är det så tydligt att det är höst. Det är på nätterna som mitt krackelerade hjärta kommer fram och längtar, saknar och sörjer. Det är sån hösten är nu för tiden. 

Höstnatt

Tacksamt berusad.

Tacksam

Mitt i all öken, som tillvaron ibland kan liknas vid, snubblade jag åter över en av de filmer jag tycker riktigt, riktigt mycket om. The peaceful warrior, heter den och det är inte en eller några gånger jag sett den tidigare utan snarare massor. Varje gång jag har sett den har jag upptäckt nåt nytt att ta till mig. Häromdagen var det dock första gången jag såg den sen Henke dog, med det resultatet att det faktiskt glimtade till för mig hur otroligt mycket jag har förändrats som människa av allt som hänt de senaste fem åren. Hur som helst så säger en av personerna i filmen "there´s never nothing going on" och jag fullkomligt älskar det uttrycket. Jag älskar känslan det ger att tänka på just det, att det faktiskt inte finns en endaste stund då det inte händer nåt. Så det är det uttrycket jag sugit på de senaste dagarna när jag varit i naturen, träffat härliga människor, druckit vin med grannen, genomfört en fältstudie kring ortens utelivet, tappat bort en hund i skogen nattetid och återigen fått det bekräftat för mig vilka underbara människor jag har omkring mig, lagat mat, sett till att det gått hett till, återupplevt en del av tonårstiden igen, studerat sockret inverkan på själsnivå och njutit av vädret i allehanda former. Jag har även gjort en ny upptäckt gällande mig själv. I skogen nattetid, när Harry husgud plötsligt försvann i ett område med både mycket varg och en del björn, insåg jag att jag inte längre är den iskallt lugna personen i situationer när nåt mindre trivsamt inträffar. Istället förvandlades jag till en härva av känslor och massor med tårar. Trots att det var mitt i natten, totalt becksvart i skogen och kanske inte det roligaste lördagsnöjet, så kom dom. Majan, Hasse, Angelica och Peter for ut i natten för att hjälpa till att leta efter en av de viktiga i mitt liv. De hade med sig ficklampor, filtar, kaffe och omsorg. Den typen av omsorg som aldrig går att få på nåt annat vis än genom riktigt nära och äkta vänskap och jag är så otroligt stolt över att jag har förmånen att ha såna vänner. Jag grät när jag ringde dem, jag grät när vi återigen gick in i den totalt kolsvarta skogen och det enda jag kunde tänka var: bara han inte är död, bara han inte är död. Vi fortsatte att gå, ropandes, lysandes, lyssnandes och jag, som sagt, gråtandes. När vi äntligen hörde honom, när han sen dök upp, då grät jag av lättnad över att han var oskadd. Angelica sa diplomatiskt att jag klädde i svartrandiga kinder, jag svarade att jag förstod att det skulle göra sig i det ljuset. Sen for vi allihop hem till Angelica och Peter för att avsluta natten i deras nya hus med mycket skratt, värme, kaffe och underbar gemenskap. Det blev en bra natt till sist. En natt när det var väldigt tydligt att det aldrig inträffar att inget händer. 

Vackra värld

Ett lyckligt slut, ett bra avslut, ett nytt hus och älskade vänner

Också en typ av bekantskap - ny och väldigt god

Den återfunna med kompanjon

Hetta i tillvaron

Skogsnymf

Frid

Sockersött umgänge

Vackert under skogspromenaden

Som att hitta guld

Skogen förbereder sig för kväll

Livskvalitet

Möjlighet att andas

Mörk & viktig

Natten närmar sig, mörk och vacker. Gatlyktorna är, precis som några nätter tillbaka, släckta och gör att den tunna månskäran framträder med klar tydlighet mot den becksvarta himlen. Det är den jag tittar på genom vardagsrumsfönstret, medan jag väntar på att nån tillstymmelse till sömnighet ska komma krypandes. Det har varit en lång dag. Arbetsdagen var alldeles för lång och det kommer den antagligen att vara imorgon också. Sen återgår arbetstiderna förhoppningsvis till det normala och med det kanske även dygnsrytmen återfinner nån form av normalitet. Betoningen ligger på kanske, för natten är min tid och det kommer den antagligen att fortsätta att vara. Tyst, lugn, mörk och fylld av tankar. Just nu, medan månen lyser upp tillvaron och tankarna virvlar runt, lyssnar jag på när Camilla vänder blad efter blad i en bok, Harry husgud som snusar förnöjt bredvid mig i soffan och klockans tickande från köket. Mitt i allt annat som är som det inte borde, är det trygga ljud. Mitt i allt annat viskar dessa vardagliga ljud om det viktigaste som finns, om kärlek, saknad och om att välja att försöka leva. Mitt i allt kommer jag ihåg vilken tur jag ändå har, som har haft och har förmånen att ha två av dem kvar och fått haft två av dem ett tag. Jag är, mitt i allt, lyckligt lottad, för jag har och har haft det viktigaste som finns – mina barn. 

Skrämselhicka

En del kvällar och nätter är mer spännande än andra, somliga kvällar och nätter behöver man inte ens gå utanför dörren för att de ska bli i det närmaste riktiga rysare. Ibland räcker det med en telefon och nån älskad närstående som ringer och gör en rejält orolig i några timmar. En sån kväll och natt har jag haft. Allt slutade dock väl, utan några större skador. Lite limmad hud och en lättare hjärnskakning var vad den här fredagskvällen och natten valde att överraska med. Nåja, när jag väl landat i min kropp igen efter redan nämnda samtal är det viktigaste ändå att allt gick så bra som det gjorde. Ibland kanske en del har änglavakt ändå.  

Glömda nätter

Ännu en av alla dessa nätter. Vakna nätter med huvudet fullt av tankar, eller oftast snurrar samma oupphörliga tysta skrik av saknad inombords. Precis som inatt. Jag saknar dem. Idag fyllde jag i födelsedagar i koalmanackan jag fått av Camilla. 13 mars: Henke 20 år, 18 mars: Carro 23 år, 24 mars: Camilla 21 år och 1 april: Emelie tio år. Det är bara det att Carro blev bara 18 år och Henke blev bara 17 år. De borde fylla år och bli äldre, men istället påminner deras födelsedagar numer om hur många år det gått som vi inte har fått fira dem. De datum som de föddes på kommer alltid att vara förknippade med väldig kärlek, enorm glädje och stor lycka, men de kommer likaväl även att vara datum fyllda av sorg. Sorg över de år de inte fick, deras närvaro som vi inte får och över att två så älskade människor kan tas ifrån en. 

Tidigare idag blev det uppenbart i samband med ett samtal att jag glömt den KBT-tid jag hade. Jag fick en ny, på måndag beger jag mig till grannorten för ytterligare ett KBT-samtal kring sorgebearbetning. Det är bra, jag behöver det. Det är en förmån att få hjälp för att kunna hitta verktyg att hantera alla de känslor som sliter sönder en bland annat nattetid. Sånt far också runt i huvudet nattetid, saker jag glömt, saker jag borde ha gjort och sånt som jag oftast ändå inte kan göra nåt åt just nattetid. Fast KBT-tiden är i alla fall redan ordnad. Åtminstone en sak mindre att fundera över den här vakna natten.  

Camiiiiilla, vad är det som händer???

Natten förflöt under lugna, för omväxlings vis, sovande former. Så gick det på till klockan tre i natt i alla fall. Klockan tre började det låta och spela i hela vårt hem, varpå jag naturligtvis tvärt satt mig upp i sängen och förvirrat vrålade: Camiiiiilla, vad är det som händer??? Camilla som själv vaknat av oljudet svarade lika förvirrad: det är din väckarklocka som ringer, stäng av den. För mig lät det som hon sa att det var hennes väckarklocka som ringde och att jag skulle stänga av den. Svar? - Nä, jag vet inte hur man gör. Så det fick således ringa ut, för att samma scenario skulle upprepa sig tio minuter senare. Samma förvirrade vrål, samma förvirrade svar så jag klev upp för att se efter vad det var som lät så in i norden. Det visade sig vara min gamla telefon, den som för ett tag sen bara låste sig och sen dess har varit avslagen och tyst alla tider på dygnet, som alarmerade vilt! Alarmet skedde genom nån låt jag inte tidigare hört samtidigt som väckartexten "godmorgon min sköna" blinkade vilt på displayen. Jag stängde av alla alarm och gick åter lugnt och la mig, för att återigen bli väckt en kort stund senare av redan beskrivna scenario fast med den skillnaden att Camilla förvirrat vrålade till mig: jameeeen, stängde du inte av den????

Jo, jag hade stängt av alarmet. Telefonen hade återigen gått till att vara avstängd dessutom, men ändå ringde den vilt igen. Lösningen bestod i att jag lät Camilla konstatera att alla avstängningar var korrekt gjorda, så vi beslutade oss för att även ta ut batteriet. Efter dessa episoder har natten återigen förflutit i en lugn sovande form. Lustigt nog har Emelie inte märkt nåt, utan lugnt sovit sig igenom alla alarmerande telefoner, alla förvirrade vrålanden från syster och mamma och hade inte en aning om att nåt utöver det vanliga pågått under natten. Hon tyckte dock att det hela var lite underligt när vi berättade det för henne. Det tyckte Camilla och jag också, men vi fick i alla fall skratta som tokar mitt i natten när vi äntligen lokaliserat oljudet och fått tyst på det. En lite underlig, men rätt lustig natt trots avbruten sömn. 

Nattliga bestyr

Ibland ger nätternas lugn, harmoni och efterlängtade tystnad, reflektionstid som behövs och till och med kan vara efterlängtad. Det medför tid att samla ihop de tankar som inte hunnit tänkas klart, plocka upp ofullständiga funderingar och halvfärdiga slutsatser. En del av allt som de ibland vakna nätterna leder till kan kasseras direkt, medan annat är värt att spara på och kanske till och med införliva i det annars dagligt vakna livets underliga vindlingar och besynnerliga mirakler. Det vill säga när de vakna nätterna kommer som ett välkommet inslag i tillvaron ibland och inte som, under de senaste åren, är en konstant del av tillvaron. Efter nåt års nattligt påtvingad reflektionstid, försvinner tystnadens tjusning. De tankar som tidigare hade varit möjliga att slutföra under den oväntade egentid som ibland vakna nätter ger, döljs under den oupphörligt malande irritationen över att behöva spendera ännu en natt i ofrivillig vakenhet. En sån natt är det inatt. Rättare sagt, en sån natt är det inatt igen. Alla tankar har samlat sig kring det faktum att John Blund återigen ratat min inbjudan till umgänge och mitt humör är inte av ett mer positivt slag. Inget av ovanstående underlättas av den strida ström snor som konstant bestämt sig för att produceras ur den lekamen, som även går under arbetsnamnet ”min kropp”. Snor, tårar till följd av konsekventa nysningar och torrhosta, som retar mitt redan påfrestade humör ytterligare, är inget som på nåt vis ses som välkommet.

Snart bär det iväg. Redan på torsdag åker jag och på fredag är det första dagen på den efterlängtade kursen med Birkan Tore, som under väldigt lång tid känts oändligt avlägsen. Varken trötthet eller snor har varit med i nån del av planerad resa, så vad i hela friden gör de här? Naturligtvis har otaliga kurer testats, den sista bestod i ett hopkok av så gott som allt i vårt hem som kunde innehålla en antioxidant eller möjligen nån vitamin. Än så länge finns inga tecken på någon verkan av denna mindre välsmakande brygd, men om den möjligen hade kombinerats med nån timmes sömn hade antagligen situationen sett annorlunda ut. Nåväl, skam den som ger sig. Det blir att åter bege sig mot sängen. Om jag har tur kanske jag snubblar över den väldigt overksamme John Blund på vägen, vilket jag iså fall tänker fira med att hålla honom hårt och nära resten av natten.

Polisen & kontoret

Senaste tidens innehåll i tillvaron har tydligen bestått i en del polisiära aktiviteter, nattliga samtal och nya kontor. För att börja någonstans så blir det kontoret som får inleda. Jag har tydligen fått ett nytt kontor. Tydligen i kommunhuset tillsammans med de övriga inom samma yrkeskategori dessutom och det är inte tack vara de vanliga inblandade arbetsmässigt styrande typerna, utan till följd av en kvinna jag pratade med idag som jag kommer arbeta tillsammans med. Hon, den för mig nya arbetskvinnan, verkade trevlig och det blir nog trivsamt med nya jobbet på så vis. Det trots alla underligheter som det föregåtts av. En vacker dag, eller en regning, ska jag berätta om allt det, men för nu får det räcka med att det mesta finns dokumenterar, jag kommer enligt läkarbedömningar att få äta medicin för blodtryck och ett hjärta som går för fort resten av mitt liv till följd av den negativa stress jag utsatts för i de processer som pågått, min belånade högskoleutbildning för att få ett jobb som man utbildar sig till är likställt med att drömma om att bli astronaut för somliga och min tillit till berörd instans och samhället i stort har fått sig en sån rejäl törn efter förlusten av Carro och Henke, att den tilliten antagligen aldrig kommer att gå att bygga upp igen. Det är inget som jag ändå kommer att låta gå ut över relationen med de nya kollegorna, de verkar vara trevliga människor. Från den första januari i år tillhör jag då den nya enheten och en annan förvaltning och numer har jag då även som sagt fått ett nytt kontor. På onsdag ska jag in och säga hej till dem, de nya kollegorna, och på fredag ska jag vara med på ett möte.

Tydligen har det förekommit skottlossning i närheten av vårt hem en natt i början av december. Det var antagligen det polisen som ringde på det dolda numret flera gånger under dagen ville prata om, men som vid kontakt med alla dolda nummer förhåller jag mig aningen reserverad och svarade därför inte. En av mina grannar informerade mig senare om polisens försök till kontakt med mig och vad det gällde. Så nu vet jag att jag inte bara har fått ett nytt kontor, jag vet också att det tydligen ligger mitt i vilda western. Kanske det kan bli ett riktigt spännande år det här ändå.

Min relation med John Blund är som vanligt spänd, snart så spänd att jag funderar på att göra slut. Det som hindrar mig är att det redan nu är komplicerat att ha med honom att göra och det kommer antagligen inte att bli lättare om jag dessutom bryter upp från vår relation. För att provocera mig samarbetade Herr Blund dessutom helt oväntat med Camilla i natt. Det skulle kanske ligga nära till hands att tro att hon vid ett sånt samarbete sov lugnt och djupt, men icke. Sov djupt gjorde hon visserligen, men att påstå att hon sov lugnt vore en överdrift. I hennes nattliga bestyr ingick tydligen kontinuerlig konversation med sin mamma. Den varierade mellan allt från att diskutera vem som var i duschen, beordra mig att hämta vatten och ananas till att beskylla Emelie för att säga åt Camilla att hon skulle komma att glömma att hon varit ute på promenad. Allt Camillas babblande ledde till att Harry tyckte att natten inte var till för att sovas på och stämde in i hennes oupphörliga oljud genom att pipa oavbrutet. Imorse blev det lugnt, då sov både Camilla och Harry tyst och lugnt. Förhoppningsvis var det en engångsföreteelse, för visserligen tycker jag om att umgås med Camilla med då helst i vaket tillstånd. 

Saknad!

Natten är som vanligt min tid, men nu har nätterna varit långa ett tag. Det kanske kommer att vara så under alla jular, nyår och övriga högtider framöver. Kanske kommer resten av livet att innehålla djupt mörker med jämna mellanrum, oavsett högtider eller ej. Hur det än är med det, vet jag att det gör ont när den kommer. Saknaden finns alltid med, men när den tränger sig fram i ljuset i full styrka förtär den det mesta i sin väg. Så har mina nätter varit nu ett tag. Så har även mina dagar fungerat under en tid. Det är inget nytt numer, jag har känt den många gånger förr sen drygt fyra år tillbaka. Det betyder inte att jag är van det, eller att jag ens vill bli van det. Tvärtom, varje gång jag känner att den är på väg upp till ytan med full styrka kämpar jag emot. Egentligen vet jag inte varför för det gör ingen skillnad överhuvudtaget hur jag än kämpar. Smärtan och saknaden vinner alltid.

Nu har den då vunnit igen och när den gör det, är det inte bara i hjärtat och själen det känns. Det känns rent fysiskt. Kroppen talar alltid sitt tydliga språk. Så dessa nätter har varit kalla och kylan har trängt genom märg och ben. När saknaden kommer i full styrka är det inget som hjälper mot den kyla som tränger sig på, inga täcken, filtar, duschar eller ens hundarnas närhet gör någon som helst skillnad. De senaste nätterna har jag haft värmekudden på fötterna, den värmekudde som Henke sydde till mig i slöjden. Det gör att jag känner mig lite närmare honom ändå, Carros kudde som jag kramar när jag sover gör att jag känner mig lite närmare henne. Ändå är de så långt bort och det gör ont, det gör att jag fryser, skakar och inte riktigt vill vara med så mycket mer. Det är den outhärdliga smärtan som saknaden efter Carro och Henke ger, som får dessa känslor att dyka upp och den gör det svårt att förstå hur orken ska finnas att känna så resten av livet. Fast jag orkar, det är vad jag har valt. Jag har valt att leva, valt att försöka göra det bästa av den situation som vi är i och valt att aldrig svika de av mina barn som jag har kvar i livet. Det betyder inte att det är vad jag vill när nätterna är långa och kylan genomträngande, men det är vad jag gör. Det är jag skyldig dem. Det är jag faktiskt skyldig alla mina barn och det är jag skyldig mig själv. En klok kvinna skrev till mig att det är i de djupaste dalarna det sker nåt med oss, det är då vi som är starka gör en förändring och det är då det sker en utveckling. Så är det, där nere i mörkret, saknaden och smärtan förändras man, växer som människa och utvecklas. Det vill säga om det är vad man väljer och om man vågar. Jag vågar. Det ingår i att välja livet och jag har, som sagt, valt att leva. 

Änglar finns

Ljus för Carro & Henke

Läste under julaftonsnatten om enkelhet och värme i en blogg. Tittade mig omkring i vårt hem, som var täckt med alla julklappar vi tidigare fått, hörde Camilla och Emelies lugna snusanden när de sov och insåg att det var precis så vår julafton varit. En julafton i all enkelhet hemma, men med mycket värme för vi var tillsammans. Vi struntade glatt i all stress, eliminerade så många måsten som möjligt och bara lät dagen, kvällen och delar av natten gå i en behaglig lunk. Vi bestämde oss för att låta bli att åka till kyrkogården och tända ljus på Carros och Henkes gravar. Det är nåt vi har svårt för, det är jobbigt att läsa deras namn på den svarta hjärtformade gravstenen gång på gång och få det vi inte alltid orkar känna slängt i ansiktet. Vi vet att de inte är kvar hos oss, men för oss är de inte heller på kyrkogården. De känns mycket närmare i hemmet, i vardagen och i allt sånt vi tidigare har gjort tillsammans när vi var allihop. Så vi tände ljus för Carro och Henke hemma, som vi gör mycket oftare än vi gör på kyrkogården. De ser nog ljusen vart vi än tänder dem.  

Camilla i full dans

Camilla skapar änglavingar

Vår julafton bestod i en lång sovmorgon, egentligen alldeles för lång, men vad gjorde väl det. Vi fick flytta fram julaftonsmiddagen en timme för att hinna med att njuta av den traditionella tomtegrötfrukosten. Nämnda julaftonsmiddag avnjöts, för att följas av Wiispel i form av dans. Mamma dansade med väldig inlevelse, så till den milda grad att hon ramlade och nästan åkte under bordet faktiskt. När orken var för låg och värmen för hög för fortsatt dans, ansåg Emelie att det var dags för julklappsutdelning. Det hördes många "ooh" under klappöppnandet och alla var nöjda med sina julklappar. Emelie var så nöjd med dagen, kvällen och klapparna att hon titulerade sig som den lyckligaste i världen. Det är härligt att se sina barn tindra i kapp med ljusen, så det var en underbar kväll helt enkelt.

Resterande kväll och långt in på natten faktiskt, bedrevs i de nyförvärvade julklapparnas och kaffets tecken. Mycket kaffe blev det, men trevligt var det. Mitt i natten kom vi på att snöänglar är vackra och dessutom rätt roliga att göra, så vi bestämde oss för att gå ut och göra några. Så vi drog ut i natten, Camilla, Emelie, jag och husgudarna, kastade oss i snön och skapade snöänglar under skratt och stoj. Därefter fortsatte vi till julgranen på torget och dansade lite runt granen. Räven raskar över isen och nu är det ljus i vårt hus, var de låtar vi drog medan vi svischade fram runt granen. Till och med husgudarna tyckte att det var en rätt rolig idé och sprang glatt med oss varv på varv. Trötta och nöjda kom vi in efter denna nattliga expedition. Ett bra avslut på en bra dag och kväll.      

Änglar finns - Emelies skapelse

Vissa fadäser får man räkna med även under julafton

Dans kring granen

Kommunikationssvårigheter

I morse uppstod kommunikationssvårigheter innanför hemmets väggar. Jag meddelade Camilla att imorgon måste vi handla. Svaret löd: imorgon, dagen före julafton? Varför ska vi handla då? Min respons bestod naturligtvis i det, utifrån mitt perspektiv, självklara påpekandet att det inte är dagen före julafton i morgon. Camilla tittade ett tag på mig med outgrundlig min, där vi satt och åt gröt. Hon nyvaken och på väg till arbetet, jag färdig för att gå och lägga mig, så sa hon lugnt: aha, du har inte gått och lagt dig än! Precis så var det, för mig var det i morse fortfarande igår medan det för henne var idag. Så idag måste vi med andra ord gå och handla och idag är det helt klart inte dagen före julafton.

Halka in här & nu

Snöflingorna singlar åter ner utanför mitt fönster. Camilla ligger i sitt rum och sover tryggt, Emelie är hos sin pappa och kvällen är lugn. Det har varit en bra eftermiddag och kväll, trots att inget blev som jag trodde. Mina planer raserades snabbt, inte av mig, utan av andra runt omkring mig fast genom mitt eget val. Min tanke var att jag skulle skruva ihop ett bord, diska, laga mat och städa. Inget av det har blivit gjort. Istället ledde omständigheterna till en inredningsbutik, en alltiallo butik, en skinnbutik, till min mamma, till min pappa och till mitt ex och Emelie. Hemmet har fått utökad inredning i form av små vackra saker. Snön har visat upp sig från sin vackraste, mest glittrande och väldigt hala sida och släpvagnar har utmärkt sig på olika vis. Sängar har burits, bilar har bytlånats och kaffe har inmundigats i alltför stor mängd för att det ska vara hälsosamt. Tiden har sprungit iväg och det har varit en hel del skratt och några ömmande knän. Kvällen har även innehållit trivsamt umgänge och samtal innehållandes både värme och vikt. Jag har varit i nuet, närvarande, medveten och öppen för samtliga intryck som kommit i min väg. Det har varit en lycklig eftermiddag och kväll helt enkelt. Lycka som bara blir möjlig i stunden, närvarande och här och nu. Fast här och nu, just nu, är jag inte lika lycklig över att behöva hänga min tvätt och lägga i sängkläder i sängen mitt i natten. Men det tar jag, det var det värt och jag är glad att jag valde lite liv istället för rutin. Så mot tvätt och bäddning och sen raka spåret i säng, för att ge även morgondagen en chans att vara livfyllt lycklig.  

Slocknad stjärna

Det är natt igen. En stjärnklar lite kall natt med nordliga vindar som viner mellan husen. Det gör inte mig nåt, jag gillar nätternas mörker, stjärnornas avlägsna sken och den klara luft som en höstnatt som denna innebär. Därför njöt jag på min sena hundpromenad, där jag gick och tittade på Orions bälte, lilla Karlavagnen och blommorna i skyltfönstret på ortens blomsteraffär. Det gjorde däremot inte Harry, den ena av mina två hundar. Han tycker allt är lite läskigt när det är mörkt, även om han själv antagligen aldrig skulle beskriva det så. Just inatt lekte vinden med alla lösa föremål och visslade glatt där den svepte fram i skrymslen och vrår. Det var en glad, lekfull vind som viskande pratade om snöflingors virvlande och grenars vinkande viftningar. Det vill säga om man inte, som Harry, tycker att det är lite läskigt när det är mörkt och ännu mer läskigt när det låter, viner och viftar i allehanda ting. Det var en jobbig promenad, åtminstone för Harry, och varken stjärnornas flirtiga blinkningar eller den klara höstluften kunde charma den divaaktige husguden. Till såväl min som Harrys hundkompis Novas stora förvåning, slirade Harry nästan fram under muttriga små skall på sin fartfyllda färd in genom porten, för att där sätta sig i trygghet igen. Väl innanför dörren ställde han sig kaxigt coolt och tittade tufft ut över sina revir genom rutan i portdörren, med en uppsyn som talade för att det då inte fanns något som skulle kunna skrämma honom. Dock skvallrar hans utslagna stil i soffan nu om att promenaden krävde en del energi ändå. Han är söt han, den lilla Harry. 

En utslagen hjälte

  

Kaosnatt

Mitt i mörkaste natten, för den är mörk nu, sitter jag i min fåtölj och väntar på John Blund. Det kan tyckas som en försvårande faktor att jag inte befinner mig i min säng, men det är det inte. I sängen utan distraktion kan min hjärna härja fritt och den härjar rätt rejält, när den väl får chansen. Inte på ett avkopplande sömninbjudande sätt, utan snarare på ett stressande klarvaket sätt. Därför är fåtöljen bättre. I fåtöljen kan jag ha datorn i knäet och låta cyberrymdens olika förströelser söva mitt sinne istället. Nattens förströelser har bestått i allt från begreppet livskvalitet till shabby chic. Slutligen fångade kaosteorin min uppmärksamhet. 

Trots att en blick ut mot världen inte talar för det naturliga med ordning, är det precis vad det är. Ordning är tydligtvis en drivkraft som finns naturligt hos allt levande, därmed även hos människan. Det lustiga är att det är även kaos. I och för sig krävs det inget geni för att komma fram till det obestridliga i det påståendet, för mig räcker det till exempel med att tänka på en arbetsrelaterad plats alias Firma Fiffel & Båg. Orsaken till kaos är att oberoende faktorer börjar samverka på ett sätt som ingen förutsett och enligt matematisk forskning krävs det tre såna oberoende faktorer för att kaoseffekter ska uppstå. Vilket redan nämnts framträder ordning naturligt, men det är desto svårare att skapa och kontrollera. Det är någonstans på gränsen mellan kaos och ordning som utveckling blir möjligt, det vill säga om de nya kreativa infallsvinklar, som nämnda gränsland ger upphov till, tas tillvara. Om förmågan att ta tillvara dessa saknas kan alltför stor uppmärksamhet ägnas åt det kaosartade, som då börjar leva sitt eget liv.

Med ovanstående i åtanke tänker jag dryfta mig till slutsatsen att mitt liv framskrider som en form av konstruktivt infall, på gränsen till kaos med inslag av ordning. John Blunds samarbetssvårigheter är en av dessa oberoende faktorer som möjliggör en del kaosartade effekter, medan den förestående flytten till ännu okänd adress är ett exempel på min inneboende naturliga strävan efter ordning. Firma Fiffel & Båg däremot, är antagligen bara ett urartat kaos som lever sitt eget liv. Det är ju trots allt vetenskapligt framforskat att oförmåga att tillvarata kreativa nya idéer leder till just nämnda effekt. Det i sig är ändå relativt förunderligt, med tanke på den totala oförmåga de verkar besitta när det gäller att skapa ordning.

---

Fladdermöss, EKG & stjärnor

Igår bjöd nära vännen Angelica med sambo till grillkväll på deras altan. Hon med snyggbrynja och påkopplat EKG på sig, han med servicekänslan påkopplad. Maten som serverades var grillad filé, potatisgratäng, sås och sallad. Allt var väldigt gott och väldigt mättande. Lyxkänslan infann sig, för det är lyx att bli bjuden på mat i trevligt sällskap. 

Angelica i snyggbrynja & EKG

Det enda som saknades, främst från värdparets sida, var en och annan morkulla som tydligen hade haft sin flygrutt över deras gård tidigare. Istället fick vi njuta av en och annan fladdermus som svischade förbi. Desto längre kvällen led, desto fler levande ljus och marschaller tände de. Inte blev myskänslan mindre av den absolut underbara stjärnhimlen som visade sig kvällen till ära. Vid ett-tiden begav vi oss hem, mätta, nöjda och relativt trötta.

Upplyst Angelica - som inte gärna vill vara med på bild

Även idag är trött ett av ledorden. Energin är allt utom på topp, vilket medfört att min fåtölj varit välanvänd. Tove, som även hon var med och grillade igår, har använt soffan. Naturligtvis har vi kombinerat dessa extremt jobbiga aktiviteter med kaffedrickande. Kaffe, som Camilla har fått fylla på till följd av denna enorma energibrist. Camilla är även den som har fått stå för matlagningen idag. Hon löste det genom att ta en tur till ett av ortens gatukök, med mig som bisittare i bilen. Mitt krav var att jag skulle slippa gå ur nämnda fordon, vilket jag glädjande nog även slapp. Det var en god måltid hon serverade oss, så trots påföljande halsbränna var den helt klart godkänd. Resterande kväll kommer antagligen att bestå av fortsatt umgänge med min fåtölj, möjligen avbrutet av en och annan hundpromenad. En väldigt lugn dag med andra ord. Lugna dagar är mer än behövligt många gånger, så denna lugna dag har varit en relativt bra dag.