Verbala knuffar

Reflektionstid

Dagen började genom att Camilla ringde och väckte mig med orden: jag antog att du var vaken!? Jag svarade det enda självklara: det var ett väldigt underligt antagande! För det var det. Speciellt med tanke på att Camilla levt hela sitt liv med vetskapen om min enorma morgontrötthet, men man ska aldrig sluta förvånas. I och för sig tänkte jag inte så mycket på dessa ord förrän senare under dagen när Camilla påpekade att mitt svar hade varit något roande. Så länge det är roande är det bra. Ord är nämligen oerhört kraftfulla verktyg i tillvaron och bör användas med försiktighet. Felaktigt använda kan de få en människas värld att rämna. Idag har jag fått berättat för mig om hårda ord, som sårat, raserat och förstört. Jag vet inte bakgrunden, eller känslan bakom, men jag hörde vilken effekt det gett. Ibland, som idag, undrar jag om det verkligen är värt det. Är det bästa sättet att uttrycka känslor på? Går det inte att få ut frustration, sårade känslor, rädsla eller vad det kan vara, utan att använda sig av ord som så tydligt sliter sönder nåt som kanske borde ha fått vara helt? Eller har nåt redan trasats så mycket att det enda som är kvar är ord som förmedlar den besvikelsen? 

Middagen serverad

Fast jag har inte bara fått höra om en mer hård användning av ord idag, utan har även själv fått ord till mig. Inte många och inte hårda, utan några få och värmande. Ord som lyfte upp och gjorde mig glad. Så lite det behövs för att både lyfta en människa och för att få en människa att känna sig mindre. Några andra uttalade ord som gladde under dagen var: vill ni komma och äta lite senare? Mitt ex tillika Emelies pappa var det som bjöd och Emelie och jag tackade glatt ja.  Det är verkligen lyxigt att slippa laga mat ibland och bara få sätta sig till dukat bord och njuta.

Rofyllt

Förutom serverad middag och ordagranna funderingar, har vi, Camilla, Emelie och jag, handlat och varit till pappa med lite paket. Ja absolut, det var nån dag för sent. Gjorde det nåt? Nej, det som spelade roll var att det var människor som står varandra nära som träffades. Förutom pappa var Carina och mina två systrar där. Det var mysigt att se alla en sväng igen. Dessutom fick vi en materiell liten 42 tums sak att forsla hem. Det gick inte i golfen, så det får vi fixa en annan dag och med en annan bil. Åter i hemmet lugna vrå har kvällen, förutom lugn harmoni och levande ljus, ägnats åt hämningslöst knuffande. Vi samlades i Emelies rum, som hon hade fixat med lyktor och fika, och spelade fia med knuff. Det var lika roligt som alltid, trots att det för min del innebar förlust. Nu återstår bara en sak till för dagen. Jag tänker krypa i säng och läsa och det är nåt jag faktiskt har längtat efter ändå sen jag klev upp i morse. Med tredje delen i Engelsfors-triologin väntandes är det en begriplig längtan, så godnatt helt enkelt.

Tacksamt berusad.

Tacksam

Mitt i all öken, som tillvaron ibland kan liknas vid, snubblade jag åter över en av de filmer jag tycker riktigt, riktigt mycket om. The peaceful warrior, heter den och det är inte en eller några gånger jag sett den tidigare utan snarare massor. Varje gång jag har sett den har jag upptäckt nåt nytt att ta till mig. Häromdagen var det dock första gången jag såg den sen Henke dog, med det resultatet att det faktiskt glimtade till för mig hur otroligt mycket jag har förändrats som människa av allt som hänt de senaste fem åren. Hur som helst så säger en av personerna i filmen "there´s never nothing going on" och jag fullkomligt älskar det uttrycket. Jag älskar känslan det ger att tänka på just det, att det faktiskt inte finns en endaste stund då det inte händer nåt. Så det är det uttrycket jag sugit på de senaste dagarna när jag varit i naturen, träffat härliga människor, druckit vin med grannen, genomfört en fältstudie kring ortens utelivet, tappat bort en hund i skogen nattetid och återigen fått det bekräftat för mig vilka underbara människor jag har omkring mig, lagat mat, sett till att det gått hett till, återupplevt en del av tonårstiden igen, studerat sockret inverkan på själsnivå och njutit av vädret i allehanda former. Jag har även gjort en ny upptäckt gällande mig själv. I skogen nattetid, när Harry husgud plötsligt försvann i ett område med både mycket varg och en del björn, insåg jag att jag inte längre är den iskallt lugna personen i situationer när nåt mindre trivsamt inträffar. Istället förvandlades jag till en härva av känslor och massor med tårar. Trots att det var mitt i natten, totalt becksvart i skogen och kanske inte det roligaste lördagsnöjet, så kom dom. Majan, Hasse, Angelica och Peter for ut i natten för att hjälpa till att leta efter en av de viktiga i mitt liv. De hade med sig ficklampor, filtar, kaffe och omsorg. Den typen av omsorg som aldrig går att få på nåt annat vis än genom riktigt nära och äkta vänskap och jag är så otroligt stolt över att jag har förmånen att ha såna vänner. Jag grät när jag ringde dem, jag grät när vi återigen gick in i den totalt kolsvarta skogen och det enda jag kunde tänka var: bara han inte är död, bara han inte är död. Vi fortsatte att gå, ropandes, lysandes, lyssnandes och jag, som sagt, gråtandes. När vi äntligen hörde honom, när han sen dök upp, då grät jag av lättnad över att han var oskadd. Angelica sa diplomatiskt att jag klädde i svartrandiga kinder, jag svarade att jag förstod att det skulle göra sig i det ljuset. Sen for vi allihop hem till Angelica och Peter för att avsluta natten i deras nya hus med mycket skratt, värme, kaffe och underbar gemenskap. Det blev en bra natt till sist. En natt när det var väldigt tydligt att det aldrig inträffar att inget händer. 

Vackra värld

Ett lyckligt slut, ett bra avslut, ett nytt hus och älskade vänner

Också en typ av bekantskap - ny och väldigt god

Den återfunna med kompanjon

Hetta i tillvaron

Skogsnymf

Frid

Sockersött umgänge

Vackert under skogspromenaden

Som att hitta guld

Skogen förbereder sig för kväll

Livskvalitet

Möjlighet att andas