Verbala knuffar

Reflektionstid

Dagen började genom att Camilla ringde och väckte mig med orden: jag antog att du var vaken!? Jag svarade det enda självklara: det var ett väldigt underligt antagande! För det var det. Speciellt med tanke på att Camilla levt hela sitt liv med vetskapen om min enorma morgontrötthet, men man ska aldrig sluta förvånas. I och för sig tänkte jag inte så mycket på dessa ord förrän senare under dagen när Camilla påpekade att mitt svar hade varit något roande. Så länge det är roande är det bra. Ord är nämligen oerhört kraftfulla verktyg i tillvaron och bör användas med försiktighet. Felaktigt använda kan de få en människas värld att rämna. Idag har jag fått berättat för mig om hårda ord, som sårat, raserat och förstört. Jag vet inte bakgrunden, eller känslan bakom, men jag hörde vilken effekt det gett. Ibland, som idag, undrar jag om det verkligen är värt det. Är det bästa sättet att uttrycka känslor på? Går det inte att få ut frustration, sårade känslor, rädsla eller vad det kan vara, utan att använda sig av ord som så tydligt sliter sönder nåt som kanske borde ha fått vara helt? Eller har nåt redan trasats så mycket att det enda som är kvar är ord som förmedlar den besvikelsen? 

Middagen serverad

Fast jag har inte bara fått höra om en mer hård användning av ord idag, utan har även själv fått ord till mig. Inte många och inte hårda, utan några få och värmande. Ord som lyfte upp och gjorde mig glad. Så lite det behövs för att både lyfta en människa och för att få en människa att känna sig mindre. Några andra uttalade ord som gladde under dagen var: vill ni komma och äta lite senare? Mitt ex tillika Emelies pappa var det som bjöd och Emelie och jag tackade glatt ja.  Det är verkligen lyxigt att slippa laga mat ibland och bara få sätta sig till dukat bord och njuta.

Rofyllt

Förutom serverad middag och ordagranna funderingar, har vi, Camilla, Emelie och jag, handlat och varit till pappa med lite paket. Ja absolut, det var nån dag för sent. Gjorde det nåt? Nej, det som spelade roll var att det var människor som står varandra nära som träffades. Förutom pappa var Carina och mina två systrar där. Det var mysigt att se alla en sväng igen. Dessutom fick vi en materiell liten 42 tums sak att forsla hem. Det gick inte i golfen, så det får vi fixa en annan dag och med en annan bil. Åter i hemmet lugna vrå har kvällen, förutom lugn harmoni och levande ljus, ägnats åt hämningslöst knuffande. Vi samlades i Emelies rum, som hon hade fixat med lyktor och fika, och spelade fia med knuff. Det var lika roligt som alltid, trots att det för min del innebar förlust. Nu återstår bara en sak till för dagen. Jag tänker krypa i säng och läsa och det är nåt jag faktiskt har längtat efter ändå sen jag klev upp i morse. Med tredje delen i Engelsfors-triologin väntandes är det en begriplig längtan, så godnatt helt enkelt.