måndag 26 december 2011

Evolution i microkosmos - inget att vara rädd för bara rädd om

En dag som började redan vid femtiden imorse genom att det förflutna gjorde sig påmint. Jag blev väckt av att min telefon gav ifrån sig ett galet skratt, med andra ord fick jag ett sms. Jag tittade yrvaket på orden "lucka 24. Vad e bakom lucka 25?", konstaterade att det var från nån vars nummer inte var inlagt i min telefon och bestämde mig för att somna om. När jag åter började glida iväg mot drömmarnas land återkom minnet av ett telefonnummer jag varit relativt välbekant med förut, ett nummer jag lagt till det förflutna och som vid denna tidiga timma snarast kändes som ett eko från ett tidigare liv. Flertalet timmar senare hade sms:en från det förflutna övergått till rimform, men i övrigt var inget nytt. Det hela avslutades i alla fall när jag vänligt, men tydligt, satte ner min fot via sms i rimform och nöjt konstaterade för mig själv att den delen av mitt förflutna befann sig precis där det skulle vara - nämligen i det förflutna. Den nöjda känslan kom sig av att nån del av mig själv tydligen utvecklats nog mycket för att inte dras med i dessa underliga rundgångar igen och uppenbarligen hade även denna del fått en bättre självkänsla. Med andra ord måste en mindre evolution ha inträffat i mitt microkosmos. Ett obefintligt steg för mänskligheten, men ett enormt kliv för mig :)


Senare under dagen pratade jag i telefonen med en av mina nära vänner. En vän vars ingifta moster nyligen avlidit efter en kort tids sjukdom. Jag lyssnade när hon beskrev reaktionerna hos de närmast anhöriga, kände igen en del reaktioner sen Carro och Henke dog och förundrades över hur vi alla verkar leva som om vi är odödliga och som om de omkring oss är självklara, odödliga delar av vårt liv. Det verkar inte bättre än att vi måste bli rejält omskakade för att inse vad som är viktigt och underligt nog (yeah right) verkar det aldrig vara jobbet, prestige, pengar eller nåt annat liknande. Ändå går vi genom livet år efter år, så upptagna med allt vi tror är viktigt att vi glömmer det viktigaste av allt eller i alla fall det jag tror är viktigast av allt, nämligen att leva, att bemöta och behandla varandra som om vi inte vore självklarheter och att lägga vår energi på sånt som verkligen är värt det. Kanske är det en del av vad vi ska lära oss i det här livet, att uppskatta dem omkring oss som verkligen betyder något för oss och att inte ta alla dem eller för den delen oss själva så förgivna. Kontentan av det här utlägget blir väl: var inte rädd för, utan var rädd om. Inte rädd för att inte räcka till i jobbet, inte göra den karriär man vill, inte ha tillräckligt med pengar osv - utan rädd om våra nära och kära, oss själva och om vad vi spenderar våra år och vår energi på.

lördag 17 december 2011

So fluffy I´m gonna die

En ledig dag, det vill säga en dag med sovmorgon.. i alla fall i vanliga fall, men inte idag. I stället innebar det en tidigt påbörjad tripp som sällskapsdam med destination Örebro som mål. För att göra en djupdykning i Mariebergs utbud eller kanske flanera IKEA:s inbyggda gator kantade av allehanda saker man bara måste ha? Nope!! Istället innebar denna gruvligt tidiga expedition en utökning av bekantskapskretsen med två individer vid namn Stella och Toblerone. Stella visasde sig vara en vackert vithårig dam, medan Toblerone var en distinkt herre med silvergrått hår. Båda mycket sympatiska och relativt belevade. Det finns bara ett att göra för att ge en något så när rättvis beskrivning av detta otroligt bedårande par.. Jag får lov att citera Agnes från filmen despicable me: SO FLUFFY I`M GONNA DIE!! Det är helt otroligt att två chinchillor kan vara så underbara, fluffiga och söta att man är chanslös vid första ögonkastet. Det finns nämligen inte mycket annat att göra än att kapitulera och helt enkelt släppa in dem i sitt hjärta :)

Jodå.. vi råkade slinka in en liiiiten sväng på IKEA och Mariebergsgallerian oxå.. men bara en ytterst liten sväng förstås. Himla konstigt att en sån liten sväng kan ge så ömma fötter?! Kan bara betyda en sak, nästa gång jag ska stifta nya bekantskaper måste jag slinka in på nåt köpcenter och inhandla mer promenadvänliga skor ;)

Begravning

16 december.. för ett år sen begravdes min son. Min Henke som alldeles nyss hade haft hela livet framför sig.. Det var en snöig dag, en sorglig dag och en dag då jag, tillsammans med mina två kvarvarande döttrar, försökte överleva.. försökte förstå. Vi satt åter där på bänken längst fram i kyrkan och tittade på ännu en vit kista. Två år tidigare, så när som på tre dagar, hade vi suttit på samma plats och tittat på min älskade dotter Carros vita kista, som då stått på samma ställe som nu Henkes gjorde.

Det gjorde ingen skillnad att vi varit i en liknande situation tidigare, det går tack och lov inte att få rutin på att begrava sina barn eller för den delen sina syskon som det handlade om för mina kvarvarande döttrar. Vi var precis lika lamslagna, frusna, trasiga och oförstående som vi varit när Carro begravdes och fast det nu har gått ett år sen min älskade Henke blev begravd, är jag fortfarande lika lamslagen, frusen, trasig och oförstående.. Att ett år är en väldigt lång tid att sakna är inget som på nåt vis låter konstigt, men att det absolut inte är någon tid när det gäller att förstå kanske inte låter lika självklart. Så är det i alla fall, ett år är ingen tid när det gäller att förstå det som inte går att förstå..

söndag 4 december 2011

Fattar det inte


 Nu har det gått ett år. Ett år sen min älskade son Henrik dog. Ett år sen jag såg honom vid liv för sista gången. Ett långt jävla år och jag fattar fortfarande inte att han är borta. Ibland glimtar det ofattbara förbi i min trötta hjärna, river, sliter, söndrar och bryter ner, bara för att sen återigen försvinna bortanför den barriär av vad som går att klara av som sinnet så klokt satt upp.

För ett år sedan hade Camilla och jag precis ätit tillsammans och höll på att förbereda oss inför fredagskvällens aktiviteter. Hon skulle ut med sina kompisar och jag var på väg hem till en av mina. Emelie var hos sin pappa och Henke var inte hemma men, eftersom han brukade antingen träna styrketräning, jogga eller vara i spellokalen med sina kompisar och spela på sin älskade elbas på fredagar efter skolan, tyckte ingen av oss att det var något konstigt med det. Maten hade inte hunnit kallna sen vi åt, så vi hade ställt Henriks tallrik med mat på spisen tills han skulle komma hem. Jag stod och strök en skjorta när Camilla, som samtidigt pratade i telefonen, meddelade att hon precis fick berättat för sig att det stod på facebook att Jens och en av hans kompisar varit med i en trafikolycka och att en av dem var allvarligt skadad och en av dem var död. Henke och Jens var kompisar, klasskamrater och hade under sommaren även varit arbetskamrater. Jag tog min telefon och ringde Henke för att kolla hur det var med honom i fall han också hört vad det stod om Jens. När jag stod där och hörde signal efter signal gå fram, såg jag hur Camilla plötsligt började skaka okontrollerat, hur tårarna började rulla ner för hennes kinder medan hon gång på gång upprepade: nej, nej, nej.. Det får inte vara så.. Mamma! De säger att det är Henke som var med, de säger att han är död! Återigen fick jag tillbaka samma tunnelseende som jag haft två år tidigare när Carro försvann, återigen kände jag hur mitt ansikte domnade bort och hur händerna började skaka. Nej, sa jag, så är det inte! Men det visade sig att precis så var det. Det som stod på facebook var sant. Han var död, våran älskade Henke var död, men det skulle dröja nästan fyra timmar till innan polisen steg innanför dörren hemma hos oss och bestyrkte det vi redan räknat ut men ändå inte ville veta. Timmar som släpade sig fram, medan vi gick från att hoppas på att det inte var sant, förstod att han varit med men hoppades att han ”bara” var skadad till att vi räknade ut att han nog faktiskt var död. Timmar när vi först ringde runt, till polisen, Henkes kompisar, till Henkes pappa och gång på gång till Henke utan resultat. Timmar som avslutades på akuten, där både Camilla och jag fick lugnande mediciner av olika slag och därigenom slapp ifrån världens grymheter ett tag.

I bilen på väg till akuten bestämde jag mig. Nu var det nog, jag orkade inte mer, jag ville helt enkelt inte leva längre. Det enda som skulle få all den smärta jag kände inom mig, igen, att försvinna var om jag tog livet av mig. Som i slow motion vred jag huvudet åt vänster. Där satt min Camilla. Så chockad och så trasig inombords. När jag såg henne förstod jag att jag egentligen inte hade något val den här gången heller, i alla fall inte om jag brydde mig det minsta om någon annan än mig själv. Så där och då fick jag lov att göra ett val igen, jag valde att leva den här gången också. Det var inget som på något vis förankrades i mitt hjärta och själ där i bilen, utan bara en tanke om hur framtiden fick lov att se ut. Det valet fick jag lov att göra om och om igen, varje dag, varje minut ändå tills det sjönk ner i mig och blev tydligt även känslomässigt. Men det visste jag inte då där jag satt i bilen. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle klara av att leva medan jag återigen gick totalt sönder inombords. Jag visste inte hur jag ens skulle stå ut en sekund till, eller hur jag skulle klara av att andas. Det jag vet idag är att vi nog hade tur då, Camilla och jag, som slapp ifrån smärtan, vetskapen och verkligheten ett tag. Hade vi inte blivit medicinerade till så gott som medvetslöshet då, hade vi antagligen inte varit vid våra sinnens fulla bruk idag.

Så i dag har det gått ett väldigt långt år utan min son, långt så länge det inte handlar om att förstå eller att acceptera. Ändå har det bara gått ett år av resten av mitt liv. Bara ett långt år av hur många långa år till? Vi tände ljus vid olycksplatsen och på graven. Fler hade tänt ljus på båda ställena, vid olycksplatsen hade någon eller några tänt ljus i en stor hjärtform. Det var vackert och sorgligt, tröstande och tragiskt. Den enda fras jag kan komma att tänka på är: själar säger inte adjö, de säger vi ses igen. Det hoppas jag, för att leva resten av livet i tron att det inte är så skulle jag inte stå ut med. Jag älskar min son vart han nu är och jag måste tro att jag får träffa honom igen.