Fattar det inte

 Nu har det gått ett år. Ett år sen min älskade son Henrik dog. Ett år sen jag såg honom vid liv för sista gången. Ett långt jävla år och jag fattar fortfarande inte att han är borta. Ibland glimtar det ofattbara förbi i min trötta hjärna, river, sliter, söndrar och bryter ner, bara för att sen återigen försvinna bortanför den barriär av vad som går att klara av som sinnet så klokt satt upp.

För ett år sedan hade Camilla och jag precis ätit tillsammans och höll på att förbereda oss inför fredagskvällens aktiviteter. Hon skulle ut med sina kompisar och jag var på väg hem till en av mina. Emelie var hos sin pappa och Henke var inte hemma men, eftersom han brukade antingen träna styrketräning, jogga eller vara i spellokalen med sina kompisar och spela på sin älskade elbas på fredagar efter skolan, tyckte ingen av oss att det var något konstigt med det. Maten hade inte hunnit kallna sen vi åt, så vi hade ställt Henriks tallrik med mat på spisen tills han skulle komma hem. Jag stod och strök en skjorta när Camilla, som samtidigt pratade i telefonen, meddelade att hon precis fick berättat för sig att det stod på facebook att Jens och en av hans kompisar varit med i en trafikolycka och att en av dem var allvarligt skadad och en av dem var död. Henke och Jens var kompisar, klasskamrater och hade under sommaren även varit arbetskamrater. Jag tog min telefon och ringde Henke för att kolla hur det var med honom i fall han också hört vad det stod om Jens. När jag stod där och hörde signal efter signal gå fram, såg jag hur Camilla plötsligt började skaka okontrollerat, hur tårarna började rulla ner för hennes kinder medan hon gång på gång upprepade: nej, nej, nej.. Det får inte vara så.. Mamma! De säger att det är Henke som var med, de säger att han är död! Återigen fick jag tillbaka samma tunnelseende som jag haft två år tidigare när Carro försvann, återigen kände jag hur mitt ansikte domnade bort och hur händerna började skaka. Nej, sa jag, så är det inte! Men det visade sig att precis så var det. Det som stod på facebook var sant. Han var död, våran älskade Henke var död, men det skulle dröja nästan fyra timmar till innan polisen steg innanför dörren hemma hos oss och bestyrkte det vi redan räknat ut men ändå inte ville veta. Timmar som släpade sig fram, medan vi gick från att hoppas på att det inte var sant, förstod att han varit med men hoppades att han ”bara” var skadad till att vi räknade ut att han nog faktiskt var död. Timmar när vi först ringde runt, till polisen, Henkes kompisar, till Henkes pappa och gång på gång till Henke utan resultat. Timmar som avslutades på akuten, där både Camilla och jag fick lugnande mediciner av olika slag och därigenom slapp ifrån världens grymheter ett tag.

I bilen på väg till akuten bestämde jag mig. Nu var det nog, jag orkade inte mer, jag ville helt enkelt inte leva längre. Det enda som skulle få all den smärta jag kände inom mig, igen, att försvinna var om jag tog livet av mig. Som i slow motion vred jag huvudet åt vänster. Där satt min Camilla. Så chockad och så trasig inombords. När jag såg henne förstod jag att jag egentligen inte hade något val den här gången heller, i alla fall inte om jag brydde mig det minsta om någon annan än mig själv. Så där och då fick jag lov att göra ett val igen, jag valde att leva den här gången också. Det var inget som på något vis förankrades i mitt hjärta och själ där i bilen, utan bara en tanke om hur framtiden fick lov att se ut. Det valet fick jag lov att göra om och om igen, varje dag, varje minut ändå tills det sjönk ner i mig och blev tydligt även känslomässigt. Men det visste jag inte då där jag satt i bilen. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle klara av att leva medan jag återigen gick totalt sönder inombords. Jag visste inte hur jag ens skulle stå ut en sekund till, eller hur jag skulle klara av att andas. Det jag vet idag är att vi nog hade tur då, Camilla och jag, som slapp ifrån smärtan, vetskapen och verkligheten ett tag. Hade vi inte blivit medicinerade till så gott som medvetslöshet då, hade vi antagligen inte varit vid våra sinnens fulla bruk idag.

Så i dag har det gått ett väldigt långt år utan min son, långt så länge det inte handlar om att förstå eller att acceptera. Ändå har det bara gått ett år av resten av mitt liv. Bara ett långt år av hur många långa år till? Vi tände ljus vid olycksplatsen och på graven. Fler hade tänt ljus på båda ställena, vid olycksplatsen hade någon eller några tänt ljus i en stor hjärtform. Det var vackert och sorgligt, tröstande och tragiskt. Den enda fras jag kan komma att tänka på är: själar säger inte adjö, de säger vi ses igen. Det hoppas jag, för att leva resten av livet i tron att det inte är så skulle jag inte stå ut med. Jag älskar min son vart han nu är och jag måste tro att jag får träffa honom igen.