Begravning

16 december.. för ett år sen begravdes min son. Min Henke som alldeles nyss hade haft hela livet framför sig.. Det var en snöig dag, en sorglig dag och en dag då jag, tillsammans med mina två kvarvarande döttrar, försökte överleva.. försökte förstå. Vi satt åter där på bänken längst fram i kyrkan och tittade på ännu en vit kista. Två år tidigare, så när som på tre dagar, hade vi suttit på samma plats och tittat på min älskade dotter Carros vita kista, som då stått på samma ställe som nu Henkes gjorde.

Det gjorde ingen skillnad att vi varit i en liknande situation tidigare, det går tack och lov inte att få rutin på att begrava sina barn eller för den delen sina syskon som det handlade om för mina kvarvarande döttrar. Vi var precis lika lamslagna, frusna, trasiga och oförstående som vi varit när Carro begravdes och fast det nu har gått ett år sen min älskade Henke blev begravd, är jag fortfarande lika lamslagen, frusen, trasig och oförstående.. Att ett år är en väldigt lång tid att sakna är inget som på nåt vis låter konstigt, men att det absolut inte är någon tid när det gäller att förstå kanske inte låter lika självklart. Så är det i alla fall, ett år är ingen tid när det gäller att förstå det som inte går att förstå..