torsdag 15 september 2016

Definitivt ett vi

Regnet knaprar på fönstren medan jag dricker mitt nödvändiga morgonkaffe för att försöka ge dagen de bästa möjliga förutsättningar under de omständigheter som är. Just idag intas kaffet ur en rosa mugg med texten "min mamma", som Emelie och Henke gett mig för flera år sedan. Jag funderar över när hon gick till affären tillsammans med Henke, hur han petade i hälften av kostnaden för att de skulle kunna köpa just den muggen (vilket han berättade för mig om efteråt i smyg) och jag saknar. Jag sakar dem. Jag saknar Carro och Henke och jag saknar det vi, som vi var då. Vi som i tillsammans med alla mina fyra barn, vi emot världen eller snarare vi tillsammans i världen. Vi. Det mest självklara vi:et som fanns, det var i alla fall vad jag trodde då. Vi.

Vi är ett kraftfullt ord. Det talar om vilka som är inkluderade och på samma gång vilka som står utanför. Det är få saker som kan vara så hårt och exkluderande som ett vi där man själv inte ingår, precis som ett inkluderat vi ger en känsla av att höra samman och vara viktiga för varandra. Det gäller väl både i det lilla livet och i det stora, men idag är det det lilla livets vi som surrar i mitt huvud. Vi som vi i familjen, vi som i du och jag som står varandra närmast och vi som i tillsammans med alla mina barn. Vi är ett, för mig, viktigt ord med en viktig innebörd och jag använder det därför bara när det omfattar ett oss där det finns samhörighet, där jag poängterar vilka jag anser mig stå nära och vilka som står nära mig. Åtminstone när det gäller det lilla livets, det viktigaste livets, vi.

I det vi som var mitt närmaste vi, det mest självklara vi:et i världen som jag trodde då, saknas två personer. Det vi:et finns bara kvar som en saknad, ett enormt tomrum och hål i hjärtat på oss som är kvar. Jag har numer lärt mig att aldrig se ett vi som en självklarhet, för ett vi är oerhört skört, väldigt viktigt och något att vara extremt rädd om. Vi har nya vi:n nu, vi som blev kvar, nya människor som står oss nära och är viktiga. Vi har blivit flera i våra vi:n och vi:na har även de utökats. Vi som, åtminstone för mig, är något väldigt viktigt, ett ord att använda om ett oss som inkluderar de som står närmast, är viktiga och några att vara rädd om, är inte så självklart som jag en gång trodde. Vi kan när som helst gå förlorat och därför är det nåt att vara väldigt tacksam över och rädd om. Vi, som vi tillsammans i världen så länge det är möjligt. 

onsdag 14 september 2016

Balans bland älgflugorna


Skog, solnedgång, kaffe, hundar & kärlek - bra för själen helt klart <3

Ännu en en utmaning i livet, den här gången i form av balans och att bara göra två saker per dag de dagar det fungerar att göra något. Nämligen har det visat sig att det inte är så enkelt som det låter. Ta som igår, då jag fortfarande var väldigt trött efter måndagens lite för många saker som utförts. Trots att jag knappt visste hur jag skulle orka sätta på potatis, så gjorde jag det, stekte resten av maten, talade med min läkare (vilket i sig medför att jag blir extremt trött, inte för att han på något vis är jobbig utan för att det kräver en massa koncentration), dammsög hallen och köket och drog ut i skogen tillsammans med Matte och hundarna. Det sistnämnda gav dock energi, så det blev en insättning på energikontot, men det blev ändå två saker för mycket att göra. Kanske är det därför jag är vansinnigt trött även idag, eller så är det kvarlevande efterdyningar efter måndagen. Oavsett vad det beror på, gillar jag det inte. Jag vill vara pigg, jämt dessutom. Om inte det går att uppnå, så är oftast pigg också ett okej stadium.   

Äckliga älgflugor!
Vägen till oftast pigg, eller helt pigg jämt, går nog troligen bland annat via balans. Därför tänker jag fortsätta att försöka göra två saker per dag och se vad det ger, när det lyckas då vill säga. Med måndagen och det inplanerade tandläkarbesöket och samtalskontaktsbesöket i färskt minne, så är den känslan och måendet något att sträva efter. Åtminstone fram till dess det gick överstyr och landade i pannkaksstekning. Skogen är nog även den en del i att uppnå balans, i alla fall för mig. Där har jag alltid landat mentalt och kunnat samla kraft. Ta gårdagens insättning på energikontot till exempel, när Matte, jag och husgudarna, trots tröttheten, begav oss till skogen. Det var en helt underbar stund, en sån där sorts stund som är värd att samla på för att sedan ha kvar i minnet att kunna njuta av då och då när det behövs lite positivitet i livet. Solen höll på att gå ner, hundarna var lyckliga och vi hade med oss kaffe och bullar som vi åt sittandes i mossan medan hundarna åt nåt bär här och där. Det var så fridfullt mysigt att vi faktiskt kunde lägga oss en stund i mossan och bara njuta av trädens kronor mot den blå himlen och tystnaden mellan diverse oerhört viktiga samtalsämnen oss emellan. Det var en stund att vara tacksam över att man fått uppleva. Det var vi också, det vill säga tills Matte hittade en älgfluga, som släppt sina vingar, sittandes på sig. När vi väl var hemma hittade vi en till. Det är faktiskt rätt äckliga varelser, som på nåt vis stör lite av skogens lockelse. Varje år blir jag dessutom lika förvånad när de dyker upp. Hjärnan använder sig uppenbarligen av förträngning som hanteringsmodell när det gäller dessa kryp. Nåväl, älgflugor eller inte, skogen är helande och en plats som jag kommer fortsätta samla kraft ifrån. Fast idag är jag trött och älgflugorna är ännu inte förträngda ut mitt sinne, så i dag får vi se. 

Mossa som sittdyna, kaffekåsan i handen & den givna knähunden i knät <3
Dessutom har en av dagens två saker att göra redan genomförts. Emelie och Jejje ringde och det visade sig att de har feber och behövde hämtning från skolan. Nu ligger de två sjuklingarna nedbäddade och sover. Hoppas det ger dem lite energi tillbaka, så deras immunförsvar tar kontrollen snabbt och de blir friska igen. Det enda som är bra med att det kommer nu, är att de troligen är friska tills vi ska åka till Mallorca. En annan sak som däremot inte är bra, men som inte har något med Emelies och Jejjes feber att göra, är att jag ännu inte tagit mig till kyrkogården med duvan som ska sitta på Carros och Henkes gravsten. Med den trötthet jag känner idag, kan jag redan nu säga att det inte kommer att hända den här dagen heller. Så får det vara också. Jag är övertygad om att Carro och Henke har koll på både sin duva och på läget här hemma och det skulle förvåna mig om dom tycker att det är en alldeles nödvändig sak att ordna med just idag. 

Utsikt från gårdagens mossiga säng

tisdag 13 september 2016

Arbetar kamikazeflugorna verkligen för Murphy?


Jobbig tisdag minsann ;)
En stor och viktig fundering för dagen rör flugor. Varför flyger en mängd flugor in så fort något är öppet och far rätt in i fönsterrutorna, stör friden med sitt eviga surrande, skitar ner fönstren för att slutligen dö och därmed även skräpa ner fönsterbrädorna. Är det i själva verket så att dessa flugor har tagit på sig det otroligt dumdristiga uppdraget som självmordsbombare, där deras uppgift går ut på att bomba så många fönster som möjligt med flugskit innan de dör? Om det nu är så, undrar jag förstås även på vems uppdrag arbetar dom? Såna saker funderar jag på medan solen värmer och kaffet flödar.

Notera speglingen i glajjorna - inte riktigt det jag hade planerat
En annan viktig fundering rör Murphy. Igår var jag till Vansbro för att träffa min samtalskontakt, man måste ha en sådan när man är sjukskriven för utmattningssyndrom tydligen och min är dessutom en bra sådan. På vägen hem hade jag solglasögonen på mig och solskyddet med en spegel i nedfällt, varpå jag upptäckte att jag såg vägen framför mig i solskyddspegeln som avspeglade det som speglade sig i solglasögonen.

Liten Harry måste ha litesnålskjuts i det höga riset





Wow, tänkte jag lite lyriskt, nu ska jag ta en selfie där nåt vatten eller annat vackert avspeglar sig i glajjorna. Därför stannade jag vid Almasjön, gick glad i hågen ut och tog en bild som jag trodde skulle avspegla det helt supervackert blå vattnet, utan att för den sakens skull visa mobilen som jag tog kort med. Nu blev det inte riktigt så. Visserligen syntes inte mobilen, men däremot avspeglades det som speglade sig i mobilens fönster i solglasögonen (dvs min bil och en soptunna med vägen som bakgrund).

Kärleksfull kaffepaus efter kort skogsvandring vid stugan

Därför funderar jag över Murphy och om han har väldigt lite att göra? Vanligtvis brukar det lägsta irritationsmomentet vara att sparka i en tå, för att han ska orka agera. Därifrån och uppåt, utan övre gräns för vilken irritation eller skada han kan åsamka. Så att lägga sig i min amatörmässiga fotografering känns som lite underligt. Kan det vara så att flugorna arbetar på uppdrag av honom och deras nya strategi är att förarga folket i liten skala under lång tid, för att på så vis driva alla till galenskap? Nåväl, då fick han tji för jag skrattade gott när jag väl hemma såg resultatet.

En del av en dags storverk
Under cirka två veckor har jag sovit nattetid, vilket inte direkt har varit ett vanligt inslag de senaste månaderna. Efter nån dag gav det utdelning och jag kände mig ganska pigg förra måndagen. Tisdagen låg jag, men på onsdagen uträttade jag storverk. Det var i alla fall vad jag själv tyckte, efter att under flera månader ha varit helt slut.

Älskade vännen Engla med på skogsvandring <3
Onsdagen innefattade handling, möte med försäkringskassan, ett samtal med min chef (som inte längre var min chef, utan det var någon ny konsultchef som jag ännu inte orkat ringa och därmed har jag alltså min tredje chef sen den 15 juli i år!), besök och kaffe hos morsan, bakning av fyllt bröd ala Leila, soppmatlagning och en sväng till stugan med Matte och hundarna. Det var en riktigt bra dag, där jag drog järnet för att orka så mycket som möjligt när jag nu orkade något igen.

Gammelselen på väg hem från stugan - vackra värld
Den strategin visade sig inte vara så väldigt hållbar. På torsdagen, som var en soligt vacker dag, orkade jag knappt släpa mig ut i skogen med hundarna. Jag gjorde det ändå och åt frukost där bland sol, träd, ljung och lingonris. Sen var den dagen klar. Jag orkade inget mer, utan det var krasch i soffan som gällde. Inte för att det på nåt vis gick att sova, men det gick inte heller att göra något annat.

Förra torsdagens skogsfrukost
Fredagen var likadan, med den skillnaden att det hände nåt ganska storartat. Jag somnade när jag låg på soffan. Jag har under de senaste månaderna så gott som aldrig kunnat sova och därför var det stort. Så stort att jag tror att det är ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll, äntligen. Så trots att det var lite rörelse den fredagen, var det en bra dag.

Var till Camilla & Linus på lördagen & grattade Linus en dag för sent 
Under lördagen var det åter hopp om livet, så då passade Matte och jag på att åka hem till Camilla och Linus för att gratta honom och följa med dem på Torsby-marknad en sväng. Det blev en kaloristinn dag där vi blev bjudna på smörgåstårta följt av fika, sen kort marknadsvandring med inköp av diverse nougat och naturligtvis langos som vi åt hemma hos Camilla och Linus.

Langos!
Väl hemma for vi förbi Emelie och Jejje, som hade Harry Potterhelg hos en kompis, med nougat och sen följde vi deras exempel. Vi såg alltså, efter husgudsvandringen i skoglig miljö, på Harry Potter och åt bland annat nougat. Jag sa ju det, kaloristinn!

Vackert på lördagens husgudsvandring
Söndagen var okej, men lördagens aktiviteter hade satt sina spår så den gick i sakta mak. Det enda som krävde någon lite mer aktiv insats var väl bullbaket som Emelie och jag ägnade oss åt. Det blev goda bullar, även de gjorda på ett recept ala Leila. På kvällen gjorde barnen tacos och serverade oss. Det var en riktigt mysig kväll.

Resultatet av bullbak med Emelie
Igår hade jag två saker att göra. Jag skulle vara med Emelie till tandläkaren och jag skulle träffa min samtalskontakt. Det fanns rester kvar till lunch, Emelie och Jejje skulle fixa middagen, så dagen var relativt fri från måsten. Med enbart dessa två hållpunkter, sol och inga måsten som måste utföras utöver redan nämnda, var även även humöret jämt. Jag drog inte igång med nåt mellan dessa aktiviteter, utan tog det lugnt. Det medförde att jag inte var stressad när jag skulle åka till mötet med samtalskontakten, därmed klarade jag även av att det ringde flera gånger, jag var på ett strålande humör när jag kom hem och jag hann till och med uppmärksamma tre enorma rovfåglarmed gula näbbar som svävade ovanför bilen på väg till Vansbro.

Mer skogsvackert
Samtalskontakten pratade på om att balansera, att inte göra en massa saker de dagar jag har ork för att sedan vara helt slut nästkommande dagar. Hon sa att jag skulle hålla mig till max två saker att göra de dagar jag har energi att göra nåt. Det lät klokt, jag kunde dessutom se resultatet av dagens två inplanerade aktiviteter och hur det inverkat på min dag. Trots detta samtal och trots att jag såg att det troligtvis var en fungerande strategi, så for jag hem, drog ut i skogen med hundarna och sen stekte jag pannkakor till Emelie och Jejje som har friluftsdag idag. Sen var orken slut och idag är det en dag i väldigt sakta mak igen. Det kommer uppenbarligen ta viss tid att få in dessa enkla förhållningsregler i huvudet. Undrar om Murphy och flugorna även är inblandade i det?

Gårdagens skogsliv

tisdag 6 september 2016

Glömt skorna!!

Kärlek <3
Kyrkogårdar har aldrig ingått i några av de ställen jag frekvent besöker, åtminstone var det inte så innan Carro och Henke dog. Efter Carros död förändrades det. Under en period gick det inte en dag utan att jag besökte hennes grav, eftersom bara tanken på att hon skulle vara där alldeles själv, utan oss eller för den delen utan någon som hon kände, var outhärdlig. Bara tanken på att låta bli att åka dit en endaste dag gav mig enorma skuldkänslor. Intellektuellt förstod jag naturligtvis att det låg hos mig, men det hjälpte inte eftersom det känslomässigt inte fanns något annat sätt att fortsätta visa för henne hur otroligt älskad och viktig hon var (och fortfarande är). Åtminstone inte som jag tyckte var tillräckligt då. Det fanns heller inget annat sätt att bry mig om henne än att göra det jag kunde vid hennes grav. Därför var jag där varje dag och sopade bort snön som ibland kom, tog bort kvistar och såg till att det alltid fanns minst ett ljus där som brann. 

Skoglig fägring
När sen gravstenen så småningom kom på plats förändrades det. Jag ville aldrig mer gå dit. Jag vill fortfarande inte gå dit mer än nödvändigt. Det blev för hårt att se hennes namn och bild på den svarta stenen, som egentligen bara skrek ut att hon faktiskt var och är död, att hon faktiskt aldrig mer kommer tillbaka och att det var och är definitivt. Det blev inte bättre när sen även Henke dog och hans namn och bild också hamnade på samma gravsten, som fortfarande skriker ut samma budskap fast gånger två. Nej, jag tycker inte om att gå till deras gravar. Det känns ändå inte som om de är närvarande där och det är fortfarande samma påminnelse om att dom är och förblir borta och det i sig är en outhärdlig vetskap, utan att det kastas i ansiktet på mig onödigt många gånger. 

Soffhäng med mycket erfaren livsnjutare <3
I helgen var vi ändå dit, Matte och jag. Vi åkte förbi och Matte frågade om jag ville gå in. Min första tanke var att det ville jag inte, men i vanlig ordning började obehagskänslorna komma så nästa tanke informerade mig om att det var lika bra. Att låta bli skulle ändå bara innebära en inre kamp med skuldkänslor inblandade, som dessutom skulle medföra att jag skulle få lov att åka dit senare för min egen sinnesros skull. 

Harry <3
Väl vid gravarna såg jag att det blommat rikligt, men att nejlikorna blommat ut och det bara var lobeliorna som fortfarande lös upp med en mängd vita små blommor. Jag såg att stenen behövde rengöras och att duvan som sitter ovanpå den var svart av mossa. Vi tog med duvan hem för rengöring, så nu är den hemma. Rengjord och mossfri, men nu har nästa inre kamp börjat. När ska jag orka åka och sätta tillbaka den? Som sagt så gillar jag inte att vara på kyrkogården.        

Mitt bland allt skogligt stod vackert stoltserande vallmos & förgyllde dagen.
Förutom gravfunderingar så har gårdagen och dagen hitintills varit relativt bra. Igår klev jag upp strax innan sex, drack morgonkaffe med Matte, spenderade nån timme i soffan med hundarna och mer kaffe, begav mig till skogs för hundkvalitetstid i kombination med insupande av solsken för att sen bege mig hem till kvalitetstid tillsammans med Tove och ännu mera kaffe.  

Matlåda fast man är hemma
Därefter bestämde jag mig för att jag faktiskt även borde orka med att laga mat, så jag lagade havets wallenbergare, räksås och potatis och sen var det slut på det roliga. Det fanns absolut ingen mer ork kvar, utan jag blev liggande i soffan för att senare förflytta mig till sängen med ett humör som svajade mellan gråtfärdig till nästan fnittrande. Fast sova kunde jag naturligtvis inte, för jag sover så gott som aldrig nu för tiden. 

Soliga äventyr
Utom idag på morgonen. Jag var så vansinnigt trött att jag inte orkade gå upp för gemensamt morgonkaffe eller för nåt annat heller för den delen. Jag bestämde mig för att jag skulle sova resten av dagen om det var möjligt och att det enda som skulle få mig att kliva ur bingen, var att jag självmant vaknade och kände att det var möjligt. Den här tanken hade jag när klockan var ungefär kvart över sex, sen somnade jag. 

Vacker värld
Vid tjugo över sju ringde Emelie och meddelade att hon glömt sina skor (hur det nu ens är möjligt hann jag tänka) och att hon behövde dem till halvtio, så hon undrade naturligtvis om jag kunde komma med dem till skolan då. Eftersom det just då kändes som en omöjlighet att ens röra sig så pass att det skulle innefatta nån form av liv utanför sängen, svarade jag att hon fick ringa mig närmare halvtio och kolla. Det gjorde hon också, ungefär tjugo över nio kom samtal nummer två och då var jag faktiskt förmögen att röra mig, åka med skorna till skolan, ta bilen ut i skogen för att låta hundarna springa av sig och bege mig hem för frukost och kaffe, mängder med kaffe. Sen har dagen gått i den lunken. Kaffe, matlåda från gårdagen, kaffe, mellanmål, kaffe, hundliv i soffan, kaffe, kolla en bakbok fortfarande i soffan, kaffe. Antagligen kommer resterande dag att se väldigt liknande ut och så måste det väl få vara då. Mitt i allt kaffe och soffliv kom Emelie och Jennifer hem från skolan och Emelie hade med sig en blomma för att hon visste att jag gillade den sorten och för att hon ville att jag skulle bli glad. Jag blev glad. Vilken liten pärla hon är och vilken tur jag har ändå som har så mycket och fått älskat så många, även om alla inte är kvar här.

Carros & Henkes duva <3

måndag 5 september 2016

Hemligt liv rekommenderas

En del saker känns viktiga att dela med sig av, såsom kombinationen; filmen "Husdjurens hemliga liv", hemgjord pizza och levande ljus överallt. Rekommenderas starkt, ifall det inte framgått och nån undrar.

Inkomster & utgifter

Har, som alla vardagsmorgnar, släpat mig upp och låtit en relativt stor mängd kaffe rinna nerför strupen, medan de tonåriga familjemedlemmarna har intagit sin frukost. Just den här morgonen är än så länge ganska tyst och lugn, vilket talar för att dagen inte kommer att startas på ett tjattrande, dramatiskt sätt över saker som viktiga klädval,  snapchatmeddelanden, skor, komma ihåg skollappar, vilka gympakläder som är bäst för dagen eller andra storslagenheter som naturligtvis måste tas på största allvar. I min värld är alla dessa viktigheter kanske inte fullt så dramatiskt allvarliga och utan kaffe är de till och med obegripliga, men som sagt, det här är en lugn morgon. Så pass lugn att jag faktiskt kunnat lyssna på ett radioinslag utan att nästan drabbas av nervösa sammanbrott gånger flera, för att jag fått "spola" tillbaka för trettiosjunde gången som en följd av att tonåriga draman alltid måste utspela sig i en ljudnivå som helt klart överstiger alla decibelgränser. Radioinslaget handlade om utmattningssyndrom/depression och det var HG Storm som pratade om vad det innebär, vilka signaler man ska vara uppmärksam på osv. Utmattningssyndrom, gå in i väggen, ord som jag nästan hört till leda under årens lopp, men som sen i april i år har en annan betydelse för min del. Det var då, i slutet av april, som jag blev sjukskriven för just utmattningssyndrom och min sjukskrivning blev i mitten av förra veckan förlängt igen till den sista oktober. 

HG Storm pratade på om allt jag vid det här laget känner igen ganska väl; minnesstörningar, yrsel, ett humör som går upp och ner, oerhörd trötthet och skuldkänslor. Skuld för att man inte jobbar, för att man inte klarar av att ta sig i kragen och bara göra det man borde göra, för att man hamnat där man absolut inte borde ha hamnat och för att man ibland om man har tur faktiskt orkar göra något som känns lite roligt. Han pratade även om inkomster och utgifter, fast inkomsterna var just de roliga sakerna, sånt som man mår bra av och som gör att man får tillbaka lite av den energi man redan gett ut och betalat med. Han beskrev det som en ökenvandring, där man måste ta sig till oaserna för att dricka för att överhuvudtaget klara av den. Jag gillade beskrivningen, jag gillade känslan av rätt att faktiskt suga in de positiva upplevelserna utan skuldkänslor och jag gillade att en del fördomar behandlades. Morgonen har således varit lugn, fylld av kaffe och ett radioinslag som skickade lite positiva vibbar genom etern. Det finns med andra ord stora förutsättningar för en bra dag och det gillas definitivt.