Hemligt liv rekommenderas

En del saker känns viktiga att dela med sig av, såsom kombinationen; filmen "Husdjurens hemliga liv", hemgjord pizza och levande ljus överallt. Rekommenderas starkt, ifall det inte framgått och nån undrar.

Alldeles för ont för att ens våga

Så många gånger det är som jag drömt om att få höra dem prata, skratta, se dem le, se deras vackra uttrycksfulla ögon glittra i kombination med deras så karakteristiska men väldigt olika minspel, se dem röra sig, andas, gå, vara.. Så många, många gånger det är som jag varit beredd att ge nästan vad som helst för att få möjligheten att se dem levande igen, få se Carro och Henke i livet en gång till. Carro och Henke, som jag älskar så otroligt mycket och som jag egentligen inte klarar av att vara utan. Mina älskade, älskade och så väldigt saknade två barn som inte längre är i livet. 

Igår hittade jag en film från när Henkes klass hade sin avslutningsshow inför nians avslutning. Igår kom möjligheten att se åtminstone en av dem levande igen. Igår kunde jag ha valt att få höra Henkes röst igen, se honom leva, spexa och spela Vild-Hasse på scen. Igår svek mitt mod mig. Igår blev det tydligt att jag inte vågar se filmen. Igår blev jag rätt säker på att jag nog inte skulle klara av det, att jag inte skulle orka hålla ihop om jag såg min son som så levande, strålande, varm och underbar samtidigt som jag vet att han inte längre är här.. att han aldrig mer kommer att vara här igen, utan istället är han det han inte får vara.. han är död. 

Jag vågade inte se filmen, jag klarade inte av att titta, jag hade inte mod nog att chansa utan nån garanti på att jag skulle klara upp det. Istället lade jag tillbaka filmen i den låda där jag hittade den. Istället sparade jag den till den dag när jag är stark nog, när jag har mod nog, att hämta den. Fram tills dess räcker det med att jag vet vart den är. Bara vetskapen om att jag kan se den om jag vill, fick min inre värld att skaka, marken att verka mindre stabil och mitt hjärta att gå sönder igen. Det gör för ont att ens tänka på att de är döda, det gör säkert alldeles för ont att se någon av dem på film när de levde. Jag vågar helt enkelt inte ens försöka än. Det är en alldeles för stor risk att ta, antagligen går jag sönder igen, blir till inget som gör så väldigt ont och jag är inte säker på att jag orkar ställa mig igen efter det ännu.   

Regelrätt rapporterad

Den kortfattade rapporten från de senaste dagarnas ökenlandskap består av följande:

Onsdagen påbörjades i en frågande ton till följd av en bortsprungen bil. Den återfanns dock, åtminstone tankemässigt, precis där den borde vara och var därmed inte användbar under morgontid för min del. Därefter ankom långväga besök till vårt hem för att stanna kvar till lördagseftermiddagen. Besöket lämnades dock under en period av dagen vind för våg inom hemmets fyra väggar, till förmån för annat besök. Nämligen förärades den nya arbetsplatsen en påhälsning och det innefattade såväl lokalisering som besiktning av kontor, fikarum, kollegor och nya chefen. Samtliga föll under kategorin trevlig. Nyckel, i form av underlig plastbit, tillsammans med tillhörande kod erhölls och dagen var så långt under kontroll. Nämnda kontroll försvann i samma stund som hemmets dator slogs på och snabbt slungade ut en påminnelse om förväntad närvaro vid ett ljusparty. Påmind bestod därmed kvällens förehavande av upplysning i form av ljusparty, vilket resulterade i ett brinnande intresse för dofter av gurka och kiwi.

Torsdagen innefattade utflykt till grannkommunen sju mil bort, i syfte att utröna KGB:s effekt på livet. För upplysning är KGB min benämning, och en väldigt missvisande sådan, på under torsdagen initierad KBT-terapi, vilken primärt ska vara en hjälp och ge verktyg i den sorgeprocess som förlusten av två av mina barn medfört. En ny erfarenhet och det är med spänning jag ser fram emot vad det kan innebära. Efter samtliga KGB-aktiviteter, stod en djupdykning i en shopaholics värld på menyn och, om jag får säga det själv, gav det väldigt positiva resultat. Mina chanser att utveckla denna förmåga till fullo finns det inte längre några tvivel om, så nämnt djupdyk var absolut en värdefull praoerfarenhet. Även en Kinarestaurang, ett bäddlager och en djuraffär fick ses som delar av nämnda praoverksamhet. Väl hemma kom Tove insusandes på kaffe och kaffe fanns det dagen till ära ett riktigt uppdämt behov av hos samtliga närvarande.

Fredagen startade i samtalskontaktens närvaro. Det är alltid trevliga besök, även om de oftast innefattar en hel del jobbiga samtalsämnen och en del tårar. Därefter var det närvaro vid ett möte på nya jobbet som stod på menyn. Det var ett trivsamt möte med fortsatt lika trevliga kollegor, där den underligt utformade plastnyckeln för första gången kom till användning. Den fungerade tillfredsställande och det gick att ta sig precis dit det var tänkt. Eftermiddagen spenderades bland vinhyllor och thaimenyer, för att under kvällen övergå i regelrätt vinprovning tillsammans med ovan nämnda besök samt Tove. Det var många djuplodande samtal som fördes under kvällen och Angelica förärades en väckning mitt i natten, i syfte att inviteras till dessa utvecklande samtal. Hon avtackade sig dock denna förmån, vilket naturligtvis kommer att åtgärdas längre fram.

Lördagen var en dag som gick i halvfartens tecken och innehöll hemfärd för besöket, kaffe i mängder med bland annat Tove, halloumi, Hotell Transylvania och Red Lights (båda filmerna riktigt sevärda), nya erfarenheter som inkluderade betalning via telefonen, baddräkter åt folket som utgjordes av Emelie och mig själv, ostfrallor, juice och extremt lite sömn. Camilla hängde med på en del av nattens filmprövningar, men valde att lägga sig lite mer i tid än mig. Smart drag av henne kan tyckas, åtminstone idag. Det var även dagen det åter blev tydligt att husgudar och många minusgrader inte är särskilt kompatibla och att det bästa jag har är, som alltid, mina barn.

Det var allt det senaste från ökenlandskapets sfärer. Nu mot en ny vecka, som kommer att medföra prov av ny baddräkt, utbildningsdag med jobbet och kanske nån skidtur.     

Tillrätta på Nordpålen

Igår såg Camilla, Emelie och jag filmen "Nu är det jul igen". Vi skrattade gott och Emelie till och med grät nån skvätt, för att det var ledsamt och senare för att det var lyckligt. Det är en riktig måbra-film, som gör en varm inombords och får en att längta efter Nordpålen. Ja, Nordpålen. Det är rätt stavat så. Trots att klockan blev lite mycket var det helt klart värt det, en kväll tillsammans med de som betyder mest i världen är helt och hållet värd lite påsar under ögonen. Så trots att kvällen började med ett irritationsmoment som gav mig huvudvärk och ett sämre humör än på länge, slutade den på ett suveränt sätt. 

Morgonen var efter vår filmkväll av förklarliga skäl lite seg, men mycket trevlig. Emelie började dagen med kalenderöppning. Alla rosa paket som Camilla terapi-slog in och jag hängde upp, blev en riktig succé. Så dagens första höjdpunkt består numer av ett rosa paket innan frukost. Det är en bra start på dagen även för en mamma, i alla fall den här mamman. Nämligen är det underbart att se den glädjen varje morgon hos sitt barn. Trots att kvällen blev sen, var vi ändå uppe i tid för mysfrukost i skenet från levande ljus. Det är även det en riktig vardagslyx att få avnjuta med sin nioåriga dotter, som dessutom förgyller det hela med en uppsjö av såväl möjliga som omöjliga frågor och förklaringar. Nu har hon begett sig till skolan, Camilla sover än och jag tänker ägna en stund åt att läsa lite. Sen ska jag ringa en del viktiga samtal till en del högre orter. En del saker kan efter en ganska lång tid börja att gå en på nerverna och dem är det lika bra att komma tillrätta med. 

Dö för kärleken

Trots gråtristhet och en konstant vägran att göra nåt vidare kreativt de senaste dagarna, har dessa ändå innehållit en del kontakter med omvärlden. Igår spenderades några timmar tillsammans med en grupp av människor som förlorat nån närstående. Vi samlades i en liten stuga bredvid kyrkan, där en brasa brann och kaffe serverades. Det är öppna, nakna och utlämnande samtal som förs vid dessa gruppsammankomster. Varje gång imponeras jag över människors mod att dela med sig och att lyssna till andras berättelser också. Det är inte direkt några sagor med lyckliga slut som berättas, utan det är berättelser ur livet såsom livet faktiskt är. Varken mer eller mindre, bättre eller sämre. Det är den krassa verkligheten som visas upp, oskyddad och oförställd och många är de levnadsöden och olika lärdomar som serveras under dessa kvällar. Det är stort med den enorma tillit som finns bland människor i dessa grupper, för det krävs tillit för att lämna ut alla delar av det värsta man varit med om på ett totalt osminkat sätt. Trots att det både tar energi och gör rejält ont ibland, är det en riktig ynnest att vara en del i en sån grupp och det är inte mycket som skulle få mig att välja bort det.

Ikväll har fjällvärlden förärats ett besök. Där bjöds det på kaffe latte och bioduken visade glatt upp såväl vampyrer som kärlek. Det var Breaking Dawn part 2 vi såg och den innehåller verkligen en riktig kärlekssaga, vampyrer och varulvar till trots. Den var helt klart sevärd, faktiskt till och med bra. En riktigt trevlig kväll i trevligt sällskap, det finns inte mycket mer att begära av en vanlig torsdag helt enkelt. 

Depp, choklad & människa

Levererad mänsklighet är stort, det är ett konststycka att ärligt ge av sig själv på ett genuint, ödmjukt och mänskligt vis. Alla vill bli bemötta på ett medmänskligt sätt, med respekt för sin person, ärligt, rakt och vänligt värdigt. Vänligt värdigt betyder inte att stryka medhårs och säga det andra vill höra, utan det är mycket mer storslaget att våga säga sanningen och göra det på ett medmänskligt, vänligt värdigt och prestigelöst sätt. Ibland är det mest mänskliga att stå tillbaka och låta någon få det största utrymmet. Mänsklighet och ett mänskligt sätt kräver antagligen egen kännedom, självrespekt och en relativt stor ödmjukhet. Om man inte kan ge sig själv det, hur ska man då kunna ge det till någon annan?

Igår såg vi, Marie och jag, filmen Chocolat med Johnny Depp. Det är en film om rastlöshet, mönster, mänsklighet, att vara annorlunda och att våga stå upp för sig själv. Där behandlas svårigheterna med att inte passa in i normen, våga gå sin egen väg och att faktiskt inte kompromissa med sig själv eller sin egen mänsklighet. Trots att filmen inte direkt är ny, är den fortfarande lika bra. All filmförpackad mänsklighet hjälpte dock inte, Marie somnade som en stock ett tag in i filmen. I och för sig ett tecken på att hon är människa, en trött människa dessutom. Innan hon somnade ifrån natten med Depp, hann vi ändå med en del skratt. Det är rätt kul när en människa kommer till Kos i Grekland och utbrister: "vart är jag? Jag skulle till Kos, men här står det att jag kommit till arrival". 

Om jag sov? Jodå, vid halv sju i morse somnade jag. Dagen har därför varit relativt långsam och trött, men trevlig. Trötthet i kombination med det regn som ihärdigt fortsätter, medför en konsekvens. Jag förlänger min vistelse i Borlänge till i morgon bitti. Kvällen kommer dock inte att innehålla choklad och Johnny  Depp, istället blir det Bones, mord och skelett. Dödligt trevligt med andra ord.