Morsan

Min fina mamma, hon som funnits med i hela mitt liv, hon blev 68 år och knappt 4 dagar gammal. Det är så lätt, konstigt nog, att inbilla sig att människor kommer att finnas med i hela ens liv, men så är det inte. Så var det tydligtvis inte med min mamma heller. Herregud va jag saknar henne!

Tisdagen den 6 februari 2018 firade vi hennes födelsedag. Hon var så levande och glad. Innan vi skulle åka därifrån kom hon ut i hallen och formligen lös av kärlek och kramade om mig. På torsdagen följde hon med Emelie och mig till Mora. Då var hon trött, sa att hon sovit dåligt och att hon hade ångest när hon hade svårt att få luft. Annars var det en bra dag med mat, fika och affärer. På fredagen ringde hon mig när jag arbetade på annan ort. Vi bestämde att jag skulle skjutsa henne på lördagen för att hämta ett paket. Ganska sent på kvällen ringde hon igen. Hon ville prata ett tag, så det gjorde vi. Det sista jag sa till min mamma någonsin var puss och kräm. För på lördagsmorgonen dog hon. Jag hann dit och ge henne hjärt- lungräddning i väntan på ambulans, men det var för sent. Allt gick så fort, så var hon bara borta.  

Min mamma levde periodvis ett hårt liv, men hur jävligt livet än var hittade hon väger att ta sig fram. Det fanns väl få normer hon höll sig inom. Hon läste hur många böcker som helst och hon läste för mig när jag var liten. Hon hade en enorm integritet och att påstå att hon var vrång kan väl nästan ses som en underdrift. Hon gjorde saker på sitt sätt.

Mamma led av KOL. Det gjorde att hon under de senaste åren inte riktigt orkade med allt som hon egentligen ville. Hon vägrade trots detta att erkänna för sig själv och för alla andra också hur illa det var med henne. Efter hennes död fick jag reda på att hon var i sista stadiet av KOL, men dagen innan hon dog städade hon hela lägenheten. Det måste ha varit en enorm ansträngning. Dock orkade hon inte torka golvet, för hon hade ont i ryggen. Istället gick hon till apoteket och köpte sig Ibumetin mot värken. Den städningen måste ha gått på ren vilja. Efter hennes död fick jag reda på dödsorsaken. Mamma dog av lunginflammation. Inte KOL, inte hjärtattack eller nåt av allt som hade hunnit segla genom mitt huvud. 

Någon månad innan hon dog började mamma att prata om en låt, Love my life med Robin Williams. Hon sa att den var så bra, att texten var så otroligt fin och att hon brukade sjunga med i den. Jag hade hört den, men inte riktigt lyssnat igenom texten. Jag gjorde det efter hennes död. Tack mamma, det gick rätt in i mitt hjärta. Texten var fin, en sån där text som jag som mamma skulle kunna säga till mina barn. 

När det kom till fika var min mamma en baddare. När hon var yngre tyckte hon inte om fikabröd och glass, men det ändrades radikalt med åldern. Hon brukade ta två tårtbitar när vi var ute och åt, medan jag åt mat. Jag vet ingen som kunde äta så stora mängder glass på en och samma gång som hon. När alla andra omkring höll på att svimma av mätthet, kunde mamma säga: nä jag tror jag tar en tårtbit till jag eller jag tar lite mer glass jag. Vi brukade skratta gott åt det, medan hon förnöjt åt på.

Det hände så många gånger att jag svor tyst inom mig själv när mamma öppnade munnen. Hon hade en förmåga att rätt som det var säga det man verkligen inte ska säga. Hon tonade ner den sidan lite med åldern, men det fanns allt där. I efterhand har vi skrattat hysteriskt åt diverse saker hon sagt.

Hon var även en viktig del i mina barns liv som mormor. Camilla beskrev det för mamma på julaftonen 2017. Det var det bästa som fanns att få vara hos mormor, då fick vi äta det vi ville (nudlar) och blev bortskämda. Så var det, morsan skämde bort sina barnbarn.  Det finns egentligen så mycket att berätta , så många minnen att skriva om, men det får vänta. Jag behöver titta på alla minnen själv ett tag innan jag är beredd att få dem på pränt. Jag behöver ta in att hon inte längre är kvar. Senast igår tänkte jag, jag ringer morsan och frågar hur det var man gjorde den där sufflésmeten till varma mackor. Det är bara det att det går inte längre att ringa henne. Hon som alltid har varit där, är inte längre kvar. En del av mig unnar henne att slippa lida av ångesten över att inte få luft och kanske bli så dålig att hon inte skulle klara sig själv, men den störst delen av mig önskar att hon vore här alltid. Mammor ska liksom inte dö, även om man någonstans vet att det är så det är. Vi ska alla dö så småningom.

Jag har nåt ordspel på telefonen som jag spelar. I förrgår när jag drog bokstäver slant jag och det såg ut att inte bli nåt ord alls, men det ord som dök upp var Elsie. Min mamma hette Elsie. Jag tog det som ett tecken på att hon finns omkring oss än, även om vi inte alltid uppfattar det. Lilla älskade mamma, vart du nu än håller hus så hoppas jag att du har det bra. Så småningom ses vi igen.

Tear my heart open

Black holes ain't as black as they are painted. They are not the eternal prisons they were once thought. Things can get out of a black hole...so if you feel you are in a black hole, don't give up - there's a way out.

Stephen Hawking

Denna blogg, som jag ständigt vänder mig till när livet känns lite hårt. Då finns den här och jag kan skriva av mig det jag oftast inte kan dela med någon annan. Inte för att personerna runt omkring inte lyssnar eller finns där för mig, utan för att i det här är jag ensam. I alla de känslor, minnen, min trasighet, saknad och sorg finns det ingen som kan gå med mig. Ingen mer än jag är precis där jag är och där jag är känns det då ibland ensamt, så därför är det skönt att ändå kunna få ur sig en del av allt det som bubblar inombords. 

Trots att det händer så mycket positivt och underbart i mitt liv, har den senaste tiden har varit lite tuff. När det är lite tufft, jag blir lite för trött och kraven blir lite för många, det är då jag inte orkar hålla känslorna på plats, minnena instängda eller det mörker som jag hatar borta. Det är då jag faller och det som får det att tippa över brukar vara något ganska litet. Det var det den här gången också. Litet, oväntat, inte så förvånande men oförberett klev det förflutna fram en morgon och slet fram allt det jag hela tiden jobbar så hårt för att hålla i schakt. Sist det hände på det här viset var det en kollega som på en gemensam lunch helt plötsligt talade om att hon varit nära när Henkes dog och att hon fortfarande hörde ljudet inom sig när bilen kraschade in i lastbilen. Fram tills dess hade jag inte haft några ljud på de scener jag ser i mitt inre. Jag hade redan tidigare fått dofter, syner och känslor från olycksplatsen beskrivna för mig, men ljud hade fram till den dagen inte funnits med. Inte ljuden och inte heller alla de människor hon berättade om som tittade på, en del nyfikna och en del chockade, men alla där av samma anledning. De ville se vad som hänt och det som hänt innebar att min son var där död. Jag var inte beredd den gången och det var jag inte nu heller. Den här gången kom en person från Carros liv fram. Hon berättade saker för mig som jag egentligen redan anade, men som jag nu fick beskrivna och verifierade för mig. Hon berättade om hur människor i viktiga bestämmandepositioner hade bestämt sig för att Carro inte hade det så jobbigt, inte mådde så dåligt utan mestadels var en bortskämd unge. Carro som hade en svår depression, som hon tack vare bland annat den här stämplingen inte fick hjälp för, hade alltså blivit reducerad till nåt man inte behövde lägga så mycket vikt vid eller ta på så stort allvar. Jag fick berättat för mig om prestige som drabbade den det inte får drabba och om hur den till och med fortsatte medan andra insett att det var över, att det inte längre var Carro man letade efter utan hennes kropp. Allt det här berättades för mig en morgon över en kopp kaffe, inte på något vis med intentionen att vara elak eller slå undan mina ben utan kanske helt enkelt för att det var något som tyngt den här personen eller något som denne funderat över.   

Det tog energi, mer än jag hade att ta hand om det jag fått höra. Det fick mig att rasa, minnena att välla fram och en ilska jag faktiskt inte känt tidigare att vakna. Inom mig ville jag skrika åt prestigepersonen som tack och lov inte fanns i närheten att det var dennes fel att Carro nu är död, att all den där jävla prestigen, beslutsamheten och bristen på ödmjukhet kostat min dotter livet och att det är helt sanslöst att en del verkar kunna sätta sig över andra så mycket att det faktiskt medför att en del dör och ändå leva vidare som om inget har hänt. Min mer realistiska sida visste naturligtvis att det kunde ha blivit så här ändå. Det spelade ingen roll för mitt hjärta skrek att Carro, min lilla dotter, den känsligaste starkaste människa jag mött, den kreativa lilla konstnärssjälen som egentligen ville så väl, mitt första barn som jag älskar så mycket och numer saknar jämt, inte fick den hjälp och det stöd hon behövde eller ens så pass mycket respekt att det gick att erkänna att hon mådde dåligt, var deprimerad och behövde lite ödmjuk varsamhet omkring sig. Det fick mig ner i mörkret, fick minnena att välla fram, saknaden att göra så ont som den bara gör när det skydd jag ibland lyckas linda in mig i rycks bort. Det är där jag nu, i mörkret med mig själv och mina minnen. Med alla sår som nog aldrig läker och med ett söndertrasat hjärta som fortfarande slår så hårt för dem jag älskar så mycket. Det jag behöver är tid och energi för det kostar att ta sig upp igen och det tar tid att göra det. Ändå är jag glad att jag fick veta, att jag får lov att bearbeta lite i taget igen och i inte allt för stor dos. Men jag är trött på hur ont det gör, att det aldrig kommer att gå över och att dom är borta, att dom inte finns nära och hur smärtsamt det är att vara utan dem. Älskade ungar, mina underbara barn. Det fanns så mycket av livet kvar för er och ni borde ha fått vara här.

Idag

Det sägs att om man funderar mer än två minuter på ett problem och dess lösning, så ältar man. I så fall ältar jag, jag ältar det om och om igen. Fast en del säger att det gått så lång tid och att det liksom blir bättre med åren. Det blir det inte, det blir nog aldrig bättre egentligen. Det som händer är att den akuta fasen lägger sig, övergår till en mer tystlåten fas, en fas som är i det fördolda, alltid molande och som egentligen ingen klarar av att hantera om den skulle få synas. Den fasen som skär i själen för att det gör så otroligt ont att sakna två personer som aldrig mer kommer tillbaka. Det är ett problem, fast det går inte att lösa det. Inte genom att älta och inte på nåt annat sätt heller. Det spelar ingen roll. Den fasen finns där alltid. 

Idag spelade jag en del låtar på Youtube, en sån där gång när man liksom bara klickar vidare till en låt från en annan och minns olika delar av livet. Så kom jag till låtar från The phantom of the opera och jag mindes hur jag och Carro tittade på den filmen tillsammans sent en natt, och hade så högt ljud på att Camilla ropade till oss hur många gånger som helst att vi skulle sänka ljudet. Jag mindes hur Carros ögon tårades när det var sorgligt, hur vi skrattade åt att vi konstant vägrade att sänka ljudet eftersom det liksom var så bra och jag mindes hur hennes röst och skratt lät. Jag mindes den där känslan av när hon och jag satt där, nära och tillsammans. Mitt förstfödda barn och jag. Det är underbart att ha såna minnen, men de gör även ont. Det gör ont att minnas allt bra, eftersom det påminner så mycket om att de inte är här. Det kanske har gått lång tid för en del och det har det för mig med i vissa avseenden. Jag saknar dem, Carro och Henke borde vara med i så mycket. I allt som händer nu och i det som borde vara en del av deras liv, men det är dem inte. Det är lång tid att sakna. Ändå hamnar jag på en sekund tillbaka till när de dog. Då är det ingen tid alls sedan det hände. 

Mitt liv har kommit att delas upp i delar. Före Carro dog, innan Henke dog, efter Carro och Henke dog, mitt liv där jag saknar och det gör ont och mitt liv där jag är lycklig i det jag har nu. Jag försöker oftast att dölja det trasiga livet, det där det bara gör ont, för så gott som alla andra. Det finns ändå inget som någon kan göra, men ibland rinner det över, sipprar fram och vägrar och ligga under ytan. Som idag, idag saknar jag och det får synas. Det får komma fram och det får låta. Det finns där och det är det inte heller någon som kan göra något åt. Så om det är ält, då ältar jag. Idag ältar jag dessutom tydligt. En del dagar får vara så, som idag.     

Vad man bör & vad man gör

Ute skiner solen, luften är klar, morgonen bjöd på frostigt glitter och jag arbetar än så länge bara några timmar per dag och har därmed möjligheten att njuta av allt det höstigt härliga. Efter den senaste tidens hemmatillvaro till följd av ett utmattningssyndrom, är det lite av en utmaning att inte gå på som vanligt och rusa fram, arbeta mycket och visa upp den duktigaste sidan av mig själv. Därför fogar jag mig i lugnt tempo, fint och försiktigt och att arbetsgivaren faktiskt ser till att jag får den möjligheten. Den här gången vill jag hålla mig på banan och jobbar därför med att bryta mina mönster. Det är inte alla dagar jag tycker det är särskilt kul, men det är nödvändigt. Själen säger, i samarbete med kroppen, stopp och då är det bara att lyssna.

Under måndagen tyckte jag själv att jag fick en riktigt bra idé. Jag letar nämligen ständigt sätt att lösa tillvaron på och jag är inte så pigg som förr än, det saknas en del energi och mitt självförtroende har tagit lite stryk av det. Under tisdagen ringde jag därför min chef och serverade mitt förslag, helt utan att egentligen hinna tänka igenom det. Under onsdagen hade vi möte och då blev det bestämt. Under en period ska jag prova nytt fast inom det gamla. Det känns bra. Det finns en plan, den känns till och med för mig som hållbar och jag är faktiskt rätt taggad.

Efter dagens någon timmes arbete begav jag mig till kyrkogården. Jag är inte så förtjust i att vara där och idag var inget undantag. Det är vackert där, det är rofyllt och det är sorgligt. Dagens uppgift var att byta det ljus som suttit i lyktan mot ett batteridrivet som slår på sig när det är mörkt. Hur jag nu krånglade med batteriljuset så fick jag det inte att fungera, så det blir att bege sig dit igen och byta. Det blir dock inte idag.

På väg ut från kyrkogården fick jag syn på ett ensamt rosenblad som låg bland de andra löven i gräset. Det glittrade av frosten, lös alldeles rosa och var så fint. Jag tänkte, vare sig det nu var så eller inte, att det kanske var ett litet tecken från Carro och Henke ändå. Jag saknar dem. Varje dag saknar jag dem och att besöka kyrkogården är ingen tröst, eftersom det ändå inte känns som det är där de är. Så rosenbladet idag fick ändå göra kyrkogårdsbesöket till något lite mer positivt. 

Efter arbete och kyrkogården var energin liksom borta. Jag for hem och tänkte att jag borde tvätta fönster, städa och fixa med någon mat. Istället tog jag med mig fika ut på altanen och satt där i solen tillsammans med husgudarna och tittade på löven som ramlade ner från träden, solen och glittret från vattnet i sjön som ligger ganska nära vårt hus. Några sidor i en bok blev lästa och jag bestämde mig för att idag får det vara en dag när inte särskilt mycket händer. Vardagsrumsfönstren är fortsatt skitiga, det behöver städas och ingen har gjort någon middag. Det sistnämnda kan jag nog få till, men resten får vara. Det är kvar till någon dag när orken är mer på topp och solen inte gör allt för att visa upp världen från en av sina vackraste sidor. Såna dagar bör man ta vara på och det tycker jag nog att jag har gjort idag.

Älskade unge & vän

Egentligen är jag ledsen, så ledsen att det gör ont i halsen när jag gör allt jag kan för att inte släppa fram en endaste tår. Det går inte att gråta, jag kan i alla fall inte det. Inte när jag jobbar och inte hemma heller. Egentligen skulle jag behöva ta min hals som är alldeles ihopsnörpt av att hålla ihop en hel dag och åka någonstans där jag är ensam. Så ensam att jag kan få fulgråta högljutt och utan hänsyn till nån annan. Istället är jag hemma efter en dag på jobbet. Det är ljud överallt. Jag stör mig på att det låter när Emelie dricker saft med sugrör och Jejje pratar. Det gör mig galen när Matte trängs med mig vid diskbänken och frenetiskt säger åt alla att sänka ljudet på musiken. Musiken som är det enda som kan stänga ute alla andra ljud, till och med alla extremt upprivande tankar som skriker inom mig. Utåt verkar jag nog arg, men så är det inte. Inom mig är det kaos och all den trasighet som jag numer klarar av att hålla under ytan relativt ofta, sipprar fram med all sin kraft. Jag är uppriven, trött på hela situationen och så vansinnigt ledsen. Idag är det min Henkes födelsedag. Han skulle blivit 24 år nu, om han hade fått fortsatt leva. Det är just det, han borde ha fått fortsätta leva. Han som ville bli en pappa när han var liten, borde ha fått chansen att bli det nu när han skulle ha varit stor. Han borde ha fått chansen till så mycket mer och helt ego borde jag ha fått chansen att ha honom hos mig så mycket längre. Nu är det inte så och det gör väldigt, väldigt ont. Det är otroligt slitsamt att sakna någon som aldrig mer kommer att komma tillbaka och Henke gör inte det. Inte Carro heller. Ingen av dem borde egentligen vara döda, men det är dom. Idag är en sån där dag när ordet varför ekar inombords. Varför måste det vara så här? 

 

I alla fall, trots att du inte är här nu, så stort Grattis till Dig Henke. Jag älskar dig så enormt mycket och saknar dig precis hela tiden. Du var min lilla klippa i livet, trots att du hade den torraste humorn på det här jordklotet ibland. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte när du levde att jag skulle inte klara mig en dag utan dig, nu har jag fått lov att göra just det väldigt länge. Herregud va jag saknar dig. Älskade unge, som vid det här laget hade varit vuxen, jag hoppas att du firar rejält där du är nu. Puss och kräm min underbara son och vän.  

Frusna planer

Planen för dagen var att blogga om Mallorca och när vi var där, men som så många andra dagar förirrade sig mina tankar till att cirkulera kring Carro och Henke. I lördags, den tredje december, var det sex år sedan Henke dog. Den nionde november var det åtta år sedan Carro dog, även om det står den nittonde november på gravstenen. Det tog nämligen tio dygn innan hon hittades och det officiella dödsdatumet blir det datum som det kan konstateras att någon är död. För mig är den nittonde november det datum jag såg Carros kropp för sista gången någonsin, den dag det jag var allra mest rädd för att skulle vara sant blev sant, men det är den nionde som är datumet jag förknippar med hennes död. Det är jobbiga månader, november och december, inte bara för mig utan för oss alla som hade Carro och Henke nära oss. Redan i oktober börjar hjärnan ställa in sig och komma ihåg, först lite lågmält för att sen konstant öka volymen tills det är så gott som det enda jag hör. Så kommer då de datum när de dog och de ser lite olika ut. I lördags orkade jag inte med att åka till kyrkogården, utan tände ljus för Henke hemma. När det var Carros dödsdag var jag på kurs på annan ort, försökte ta in en massa nytt, gick på hotellrummet och grät för mig själv i duschen medan Matte åkte till kyrkogården och tände ljus vid graven. Det som inte är olika är att dessa månader påverkar mig på samma sätt varje år och tydligen år efter år. 

Mitt i all november/decemberkänsla var jag på möte under torsdagen i jobbet. Mötet handlade om mig och hur min arbetssituation ska se ut nu när det är tänkt att jag ska öka min arbetstid och samtidigt minska min sjukskrivning. Jag lyssnade på den inhyrda chefen, som i och för sig inte sa något som var dumt. Inom mig kände jag mig, om möjligt, ändå ännu mera trött. Kombinationen möte med november/decemberkänsla har medfört att min lediga tid därefter spenderats på soffan, frysandes under en filt med huvudvärk, yrsel och total brist på ork. Jag behöver den lilla ork jag har för att hålla mig själv uppe. Just nu har jag ingen vettig strategi för att hitta tillbaka till den, men jag letar. Åtminstone tankemässigt. Rent praktiskt sker inte mycket, åtminstone inte de senaste dagarna. Idag var jag fruktansvärt glad att det fanns matdosor så jag slapp laga mat och för mig är det ett steg i fel riktning. Förhoppningsvis vänder det snart igen. Förhoppningsvis hamnar jag aldrig mer i ett utmattningssyndrom. November och december kommer däremot alltid att påverka mitt mående och så måste det få vara, men det räcker med det. Det räcker alldeles otroligt bra med det.

Jag hör..

Livet rullar på på sitt sedvanliga sätt. Jag hör människor omkring mig prata på om resor, kor, adventskalendern och jag pratar också på om det för att inte sticka ut sorgens och saknadens ansikte på ett sätt som jag ändå inte orkar visa upp. Jag hör de tonåriga familjemedlemmarna prata om julklappar, tråkigheten i att dammsuga sina rum, läxor och resor till Mora. Inom mig tänker jag på Henkes händer, hur de såg ut när han omkommit i den där olyckan för snart sex år sedan, och jag funderar över varför de var skadade. Var det för att hela bilen i stort sett knycklats ihop eller hann han höja händerna för att skydda sitt ansikte? Om han hann göra det, vad hann han tänka då? Hans mobiltelefon var hel, den hade han i byxfickan. Nu är den förstås hemma hos mig, i ett kuvert som polisen gav oss som innehöll den, hans vantar, en sudd som han fått av Emelie, ett plektrum han tyckte om och hans plånbok. Jag tänker på att det är is på älven och att det numer är åtta år sedan Carro kommit tillbaka från obduktionen och vi skulle välja kläder till henne att ha i kistan. Inombords känns det som jag skriker, utåt försöker jag vara som vanligt. Jag lagar äcklig mat, dricker kaffe, försöker fly från tillvaron genom att dumstirra på någon tv-serie och jag gråter. I alla fall inom mig. Utåt försöker jag som sagt vara som vanligt, men jag saknar dem. Jag saknar dem hela tiden, det gör ont att vara utan dem. Emelie tänker också en hel del, det hör jag på henne. Jag försöker ge henne svar, men det är svårt för en del av dem är såna som jag önskar att jag hade själv. Jag hör människor prata om gardiner, om kylan som är just nu, om arbete och jag pratar också på om det. Fast inom mig är det helt andra saker jag hör, som deras skratt, alla skämt, en del meningar de sagt som etsat sig fast i mitt sinne och jag vet att jag aldrig mer kommer att höra dem. Inte på riktigt, inte här, inte så som det borde vara och jag undrar om det någonsin mer går att bli riktigt hel utan dem.   

Definitivt ett vi

Regnet knaprar på fönstren medan jag dricker mitt nödvändiga morgonkaffe för att försöka ge dagen de bästa möjliga förutsättningar under de omständigheter som är. Just idag intas kaffet ur en rosa mugg med texten "min mamma", som Emelie och Henke gett mig för flera år sedan. Jag funderar över när hon gick till affären tillsammans med Henke, hur han petade i hälften av kostnaden för att de skulle kunna köpa just den muggen (vilket han berättade för mig om efteråt i smyg) och jag saknar. Jag sakar dem. Jag saknar Carro och Henke och jag saknar det vi, som vi var då. Vi som i tillsammans med alla mina fyra barn, vi emot världen eller snarare vi tillsammans i världen. Vi. Det mest självklara vi:et som fanns, det var i alla fall vad jag trodde då. Vi.

Vi är ett kraftfullt ord. Det talar om vilka som är inkluderade och på samma gång vilka som står utanför. Det är få saker som kan vara så hårt och exkluderande som ett vi där man själv inte ingår, precis som ett inkluderat vi ger en känsla av att höra samman och vara viktiga för varandra. Det gäller väl både i det lilla livet och i det stora, men idag är det det lilla livets vi som surrar i mitt huvud. Vi som vi i familjen, vi som i du och jag som står varandra närmast och vi som i tillsammans med alla mina barn. Vi är ett, för mig, viktigt ord med en viktig innebörd och jag använder det därför bara när det omfattar ett oss där det finns samhörighet, där jag poängterar vilka jag anser mig stå nära och vilka som står nära mig. Åtminstone när det gäller det lilla livets, det viktigaste livets, vi.

I det vi som var mitt närmaste vi, det mest självklara vi:et i världen som jag trodde då, saknas två personer. Det vi:et finns bara kvar som en saknad, ett enormt tomrum och hål i hjärtat på oss som är kvar. Jag har numer lärt mig att aldrig se ett vi som en självklarhet, för ett vi är oerhört skört, väldigt viktigt och något att vara extremt rädd om. Vi har nya vi:n nu, vi som blev kvar, nya människor som står oss nära och är viktiga. Vi har blivit flera i våra vi:n och vi:na har även de utökats. Vi som, åtminstone för mig, är något väldigt viktigt, ett ord att använda om ett oss som inkluderar de som står närmast, är viktiga och några att vara rädd om, är inte så självklart som jag en gång trodde. Vi kan när som helst gå förlorat och därför är det nåt att vara väldigt tacksam över och rädd om. Vi, som vi tillsammans i världen så länge det är möjligt. 

Balans bland älgflugorna

Skog, solnedgång, kaffe, hundar & kärlek - bra för själen helt klart <3

Ännu en en utmaning i livet, den här gången i form av balans och att bara göra två saker per dag de dagar det fungerar att göra något. Nämligen har det visat sig att det inte är så enkelt som det låter. Ta som igår, då jag fortfarande var väldigt trött efter måndagens lite för många saker som utförts. Trots att jag knappt visste hur jag skulle orka sätta på potatis, så gjorde jag det, stekte resten av maten, talade med min läkare (vilket i sig medför att jag blir extremt trött, inte för att han på något vis är jobbig utan för att det kräver en massa koncentration), dammsög hallen och köket och drog ut i skogen tillsammans med Matte och hundarna. Det sistnämnda gav dock energi, så det blev en insättning på energikontot, men det blev ändå två saker för mycket att göra. Kanske är det därför jag är vansinnigt trött även idag, eller så är det kvarlevande efterdyningar efter måndagen. Oavsett vad det beror på, gillar jag det inte. Jag vill vara pigg, jämt dessutom. Om inte det går att uppnå, så är oftast pigg också ett okej stadium.   

Äckliga älgflugor!

Vägen till oftast pigg, eller helt pigg jämt, går nog troligen bland annat via balans. Därför tänker jag fortsätta att försöka göra två saker per dag och se vad det ger, när det lyckas då vill säga. Med måndagen och det inplanerade tandläkarbesöket och samtalskontaktsbesöket i färskt minne, så är den känslan och måendet något att sträva efter. Åtminstone fram till dess det gick överstyr och landade i pannkaksstekning. Skogen är nog även den en del i att uppnå balans, i alla fall för mig. Där har jag alltid landat mentalt och kunnat samla kraft. Ta gårdagens insättning på energikontot till exempel, när Matte, jag och husgudarna, trots tröttheten, begav oss till skogen. Det var en helt underbar stund, en sån där sorts stund som är värd att samla på för att sedan ha kvar i minnet att kunna njuta av då och då när det behövs lite positivitet i livet. Solen höll på att gå ner, hundarna var lyckliga och vi hade med oss kaffe och bullar som vi åt sittandes i mossan medan hundarna åt nåt bär här och där. Det var så fridfullt mysigt att vi faktiskt kunde lägga oss en stund i mossan och bara njuta av trädens kronor mot den blå himlen och tystnaden mellan diverse oerhört viktiga samtalsämnen oss emellan. Det var en stund att vara tacksam över att man fått uppleva. Det var vi också, det vill säga tills Matte hittade en älgfluga, som släppt sina vingar, sittandes på sig. När vi väl var hemma hittade vi en till. Det är faktiskt rätt äckliga varelser, som på nåt vis stör lite av skogens lockelse. Varje år blir jag dessutom lika förvånad när de dyker upp. Hjärnan använder sig uppenbarligen av förträngning som hanteringsmodell när det gäller dessa kryp. Nåväl, älgflugor eller inte, skogen är helande och en plats som jag kommer fortsätta samla kraft ifrån. Fast idag är jag trött och älgflugorna är ännu inte förträngda ut mitt sinne, så i dag får vi se. 

Mossa som sittdyna, kaffekåsan i handen & den givna knähunden i knät <3

Dessutom har en av dagens två saker att göra redan genomförts. Emelie och Jejje ringde och det visade sig att de har feber och behövde hämtning från skolan. Nu ligger de två sjuklingarna nedbäddade och sover. Hoppas det ger dem lite energi tillbaka, så deras immunförsvar tar kontrollen snabbt och de blir friska igen. Det enda som är bra med att det kommer nu, är att de troligen är friska tills vi ska åka till Mallorca. En annan sak som däremot inte är bra, men som inte har något med Emelies och Jejjes feber att göra, är att jag ännu inte tagit mig till kyrkogården med duvan som ska sitta på Carros och Henkes gravsten. Med den trötthet jag känner idag, kan jag redan nu säga att det inte kommer att hända den här dagen heller. Så får det vara också. Jag är övertygad om att Carro och Henke har koll på både sin duva och på läget här hemma och det skulle förvåna mig om dom tycker att det är en alldeles nödvändig sak att ordna med just idag. 

Utsikt från gårdagens mossiga säng

Arbetar kamikazeflugorna verkligen för Murphy?

Jobbig tisdag minsann ;)

En stor och viktig fundering för dagen rör flugor. Varför flyger en mängd flugor in så fort något är öppet och far rätt in i fönsterrutorna, stör friden med sitt eviga surrande, skitar ner fönstren för att slutligen dö och därmed även skräpa ner fönsterbrädorna. Är det i själva verket så att dessa flugor har tagit på sig det otroligt dumdristiga uppdraget som självmordsbombare, där deras uppgift går ut på att bomba så många fönster som möjligt med flugskit innan de dör? Om det nu är så, undrar jag förstås även på vems uppdrag arbetar dom? Såna saker funderar jag på medan solen värmer och kaffet flödar.

Notera speglingen i glajjorna - inte riktigt det jag hade planerat

En annan viktig fundering rör Murphy. Igår var jag till Vansbro för att träffa min samtalskontakt, man måste ha en sådan när man är sjukskriven för utmattningssyndrom tydligen och min är dessutom en bra sådan. På vägen hem hade jag solglasögonen på mig och solskyddet med en spegel i nedfällt, varpå jag upptäckte att jag såg vägen framför mig i solskyddspegeln som avspeglade det som speglade sig i solglasögonen.

Liten Harry måste ha litesnålskjuts i det höga riset

Wow, tänkte jag lite lyriskt, nu ska jag ta en selfie där nåt vatten eller annat vackert avspeglar sig i glajjorna. Därför stannade jag vid Almasjön, gick glad i hågen ut och tog en bild som jag trodde skulle avspegla det helt supervackert blå vattnet, utan att för den sakens skull visa mobilen som jag tog kort med. Nu blev det inte riktigt så. Visserligen syntes inte mobilen, men däremot avspeglades det som speglade sig i mobilens fönster i solglasögonen (dvs min bil och en soptunna med vägen som bakgrund).

Kärleksfull kaffepaus efter kort skogsvandring vid stugan

Därför funderar jag över Murphy och om han har väldigt lite att göra? Vanligtvis brukar det lägsta irritationsmomentet vara att sparka i en tå, för att han ska orka agera. Därifrån och uppåt, utan övre gräns för vilken irritation eller skada han kan åsamka. Så att lägga sig i min amatörmässiga fotografering känns som lite underligt. Kan det vara så att flugorna arbetar på uppdrag av honom och deras nya strategi är att förarga folket i liten skala under lång tid, för att på så vis driva alla till galenskap? Nåväl, då fick han tji för jag skrattade gott när jag väl hemma såg resultatet.

En del av en dags storverk

Under cirka två veckor har jag sovit nattetid, vilket inte direkt har varit ett vanligt inslag de senaste månaderna. Efter nån dag gav det utdelning och jag kände mig ganska pigg förra måndagen. Tisdagen låg jag, men på onsdagen uträttade jag storverk. Det var i alla fall vad jag själv tyckte, efter att under flera månader ha varit helt slut.

Älskade vännen Engla med på skogsvandring <3

Onsdagen innefattade handling, möte med försäkringskassan, ett samtal med min chef (som inte längre var min chef, utan det var någon ny konsultchef som jag ännu inte orkat ringa och därmed har jag alltså min tredje chef sen den 15 juli i år!), besök och kaffe hos morsan, bakning av fyllt bröd ala Leila, soppmatlagning och en sväng till stugan med Matte och hundarna. Det var en riktigt bra dag, där jag drog järnet för att orka så mycket som möjligt när jag nu orkade något igen.

Gammelselen på väg hem från stugan - vackra värld

Den strategin visade sig inte vara så väldigt hållbar. På torsdagen, som var en soligt vacker dag, orkade jag knappt släpa mig ut i skogen med hundarna. Jag gjorde det ändå och åt frukost där bland sol, träd, ljung och lingonris. Sen var den dagen klar. Jag orkade inget mer, utan det var krasch i soffan som gällde. Inte för att det på nåt vis gick att sova, men det gick inte heller att göra något annat.

Förra torsdagens skogsfrukost

Fredagen var likadan, med den skillnaden att det hände nåt ganska storartat. Jag somnade när jag låg på soffan. Jag har under de senaste månaderna så gott som aldrig kunnat sova och därför var det stort. Så stort att jag tror att det är ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll, äntligen. Så trots att det var lite rörelse den fredagen, var det en bra dag.

Var till Camilla & Linus på lördagen & grattade Linus en dag för sent 

Under lördagen var det åter hopp om livet, så då passade Matte och jag på att åka hem till Camilla och Linus för att gratta honom och följa med dem på Torsby-marknad en sväng. Det blev en kaloristinn dag där vi blev bjudna på smörgåstårta följt av fika, sen kort marknadsvandring med inköp av diverse nougat och naturligtvis langos som vi åt hemma hos Camilla och Linus.

Langos!

Väl hemma for vi förbi Emelie och Jejje, som hade Harry Potterhelg hos en kompis, med nougat och sen följde vi deras exempel. Vi såg alltså, efter husgudsvandringen i skoglig miljö, på Harry Potter och åt bland annat nougat. Jag sa ju det, kaloristinn!

Vackert på lördagens husgudsvandring

Söndagen var okej, men lördagens aktiviteter hade satt sina spår så den gick i sakta mak. Det enda som krävde någon lite mer aktiv insats var väl bullbaket som Emelie och jag ägnade oss åt. Det blev goda bullar, även de gjorda på ett recept ala Leila. På kvällen gjorde barnen tacos och serverade oss. Det var en riktigt mysig kväll.

Resultatet av bullbak med Emelie

Igår hade jag två saker att göra. Jag skulle vara med Emelie till tandläkaren och jag skulle träffa min samtalskontakt. Det fanns rester kvar till lunch, Emelie och Jejje skulle fixa middagen, så dagen var relativt fri från måsten. Med enbart dessa två hållpunkter, sol och inga måsten som måste utföras utöver redan nämnda, var även även humöret jämt. Jag drog inte igång med nåt mellan dessa aktiviteter, utan tog det lugnt. Det medförde att jag inte var stressad när jag skulle åka till mötet med samtalskontakten, därmed klarade jag även av att det ringde flera gånger, jag var på ett strålande humör när jag kom hem och jag hann till och med uppmärksamma tre enorma rovfåglarmed gula näbbar som svävade ovanför bilen på väg till Vansbro.

Mer skogsvackert

Samtalskontakten pratade på om att balansera, att inte göra en massa saker de dagar jag har ork för att sedan vara helt slut nästkommande dagar. Hon sa att jag skulle hålla mig till max två saker att göra de dagar jag har energi att göra nåt. Det lät klokt, jag kunde dessutom se resultatet av dagens två inplanerade aktiviteter och hur det inverkat på min dag. Trots detta samtal och trots att jag såg att det troligtvis var en fungerande strategi, så for jag hem, drog ut i skogen med hundarna och sen stekte jag pannkakor till Emelie och Jejje som har friluftsdag idag. Sen var orken slut och idag är det en dag i väldigt sakta mak igen. Det kommer uppenbarligen ta viss tid att få in dessa enkla förhållningsregler i huvudet. Undrar om Murphy och flugorna även är inblandade i det?

Gårdagens skogsliv

Glömt skorna!!

Kärlek <3

Kyrkogårdar har aldrig ingått i några av de ställen jag frekvent besöker, åtminstone var det inte så innan Carro och Henke dog. Efter Carros död förändrades det. Under en period gick det inte en dag utan att jag besökte hennes grav, eftersom bara tanken på att hon skulle vara där alldeles själv, utan oss eller för den delen utan någon som hon kände, var outhärdlig. Bara tanken på att låta bli att åka dit en endaste dag gav mig enorma skuldkänslor. Intellektuellt förstod jag naturligtvis att det låg hos mig, men det hjälpte inte eftersom det känslomässigt inte fanns något annat sätt att fortsätta visa för henne hur otroligt älskad och viktig hon var (och fortfarande är). Åtminstone inte som jag tyckte var tillräckligt då. Det fanns heller inget annat sätt att bry mig om henne än att göra det jag kunde vid hennes grav. Därför var jag där varje dag och sopade bort snön som ibland kom, tog bort kvistar och såg till att det alltid fanns minst ett ljus där som brann. 

Skoglig fägring

När sen gravstenen så småningom kom på plats förändrades det. Jag ville aldrig mer gå dit. Jag vill fortfarande inte gå dit mer än nödvändigt. Det blev för hårt att se hennes namn och bild på den svarta stenen, som egentligen bara skrek ut att hon faktiskt var och är död, att hon faktiskt aldrig mer kommer tillbaka och att det var och är definitivt. Det blev inte bättre när sen även Henke dog och hans namn och bild också hamnade på samma gravsten, som fortfarande skriker ut samma budskap fast gånger två. Nej, jag tycker inte om att gå till deras gravar. Det känns ändå inte som om de är närvarande där och det är fortfarande samma påminnelse om att dom är och förblir borta och det i sig är en outhärdlig vetskap, utan att det kastas i ansiktet på mig onödigt många gånger. 

Soffhäng med mycket erfaren livsnjutare <3

I helgen var vi ändå dit, Matte och jag. Vi åkte förbi och Matte frågade om jag ville gå in. Min första tanke var att det ville jag inte, men i vanlig ordning började obehagskänslorna komma så nästa tanke informerade mig om att det var lika bra. Att låta bli skulle ändå bara innebära en inre kamp med skuldkänslor inblandade, som dessutom skulle medföra att jag skulle få lov att åka dit senare för min egen sinnesros skull. 

Harry <3

Väl vid gravarna såg jag att det blommat rikligt, men att nejlikorna blommat ut och det bara var lobeliorna som fortfarande lös upp med en mängd vita små blommor. Jag såg att stenen behövde rengöras och att duvan som sitter ovanpå den var svart av mossa. Vi tog med duvan hem för rengöring, så nu är den hemma. Rengjord och mossfri, men nu har nästa inre kamp börjat. När ska jag orka åka och sätta tillbaka den? Som sagt så gillar jag inte att vara på kyrkogården.        

Mitt bland allt skogligt stod vackert stoltserande vallmos & förgyllde dagen.

Förutom gravfunderingar så har gårdagen och dagen hitintills varit relativt bra. Igår klev jag upp strax innan sex, drack morgonkaffe med Matte, spenderade nån timme i soffan med hundarna och mer kaffe, begav mig till skogs för hundkvalitetstid i kombination med insupande av solsken för att sen bege mig hem till kvalitetstid tillsammans med Tove och ännu mera kaffe.  

Matlåda fast man är hemma

Därefter bestämde jag mig för att jag faktiskt även borde orka med att laga mat, så jag lagade havets wallenbergare, räksås och potatis och sen var det slut på det roliga. Det fanns absolut ingen mer ork kvar, utan jag blev liggande i soffan för att senare förflytta mig till sängen med ett humör som svajade mellan gråtfärdig till nästan fnittrande. Fast sova kunde jag naturligtvis inte, för jag sover så gott som aldrig nu för tiden. 

Soliga äventyr

Utom idag på morgonen. Jag var så vansinnigt trött att jag inte orkade gå upp för gemensamt morgonkaffe eller för nåt annat heller för den delen. Jag bestämde mig för att jag skulle sova resten av dagen om det var möjligt och att det enda som skulle få mig att kliva ur bingen, var att jag självmant vaknade och kände att det var möjligt. Den här tanken hade jag när klockan var ungefär kvart över sex, sen somnade jag. 

Vacker värld

Vid tjugo över sju ringde Emelie och meddelade att hon glömt sina skor (hur det nu ens är möjligt hann jag tänka) och att hon behövde dem till halvtio, så hon undrade naturligtvis om jag kunde komma med dem till skolan då. Eftersom det just då kändes som en omöjlighet att ens röra sig så pass att det skulle innefatta nån form av liv utanför sängen, svarade jag att hon fick ringa mig närmare halvtio och kolla. Det gjorde hon också, ungefär tjugo över nio kom samtal nummer två och då var jag faktiskt förmögen att röra mig, åka med skorna till skolan, ta bilen ut i skogen för att låta hundarna springa av sig och bege mig hem för frukost och kaffe, mängder med kaffe. Sen har dagen gått i den lunken. Kaffe, matlåda från gårdagen, kaffe, mellanmål, kaffe, hundliv i soffan, kaffe, kolla en bakbok fortfarande i soffan, kaffe. Antagligen kommer resterande dag att se väldigt liknande ut och så måste det väl få vara då. Mitt i allt kaffe och soffliv kom Emelie och Jennifer hem från skolan och Emelie hade med sig en blomma för att hon visste att jag gillade den sorten och för att hon ville att jag skulle bli glad. Jag blev glad. Vilken liten pärla hon är och vilken tur jag har ändå som har så mycket och fått älskat så många, även om alla inte är kvar här.

Carros & Henkes duva <3

Hemligt liv rekommenderas

En del saker känns viktiga att dela med sig av, såsom kombinationen; filmen "Husdjurens hemliga liv", hemgjord pizza och levande ljus överallt. Rekommenderas starkt, ifall det inte framgått och nån undrar.

Var sak har sin tid.. uppenbarligen

Ibland innebär livet lite tid i cyberrymdens domäner och mycket tid på till exempelvis jobbet. Så har de senaste året sett ut, åtminstone till väldigt stor del. Jag har jobbat mycket, alldeles för mycket, vilket resulterat i att jag sedan slutet av april är sjukskriven med diagnosen utmattningssyndrom. Det är inte roande på  något som helst vis, utan snarare extremt frustrerande. Jag vill ju så mycket och allt jag vill kräver energi och ork. Trots alldeles för mycket arbetsliv och alldeles för lite energi och fritid, så har det under det senaste halvåret hunnit hända en del annat än bara arbete. Till exempel så har den stora kärleken helt oplanerat och totalt oväntat klivit in i först mitt kök för att därefter ta plats i hela mitt liv, jag har blivit skoterägare till en lagom stor Lynx, Camilla har tillsammans med sin stora kärlek Linus flyttat till ett hus i Torsby, Emelie och jag har flyttat ihop med min kärlek Mattias (Matte) och hans dotter Jennifer, jag har bytt arbete från enhetschef till socialsekreterare och min bil har helt oväntat gått igenom besiktningen. Det nya arbetet ska jag kliva på efter min sjukskrivning, så det gamla arbetet hann jag inte riktigt med att avsluta som jag hade hoppats. Det nya hemmet är i ihopfogandefasen och det går mer eller mindre snabbt att få saker och ting på plats, beroende på hur mycket ork det finns. Fast jag tänker att det mesta kommer att falla på precis rätt plats i precis rätt tid så småningom. Jag är trött men lycklig, jag är kär men saknar Carro och Henke extremt och alldeles hjärtskärande mycket, jag är nyfiken på mitt nya jobb men orkar inte räkna ut hur jag ska få in nåt nytt i huvudet, jag är glad för Camillas skull men har total separationsångest och och jag vet att jag troligen inte kommer att hitta ens hälften av mina saker på flera år. Jag vill dessutom få mina minnen på plats i min externa minnesbank, dvs bloggen, och det kommer. Plötsligt händer det, för var sak har sin tid.. upenbarligen.

 

Höstlov

Strålande ledig dag

Vecka 44 innebar höstlov. Det gällde såväl Emelie som mig. Eftersom jag tänker ta tillvara på all tid Emelie fortfarande tycker att det är okej att umgås mycket med sin mamma, tog jag semester. Det går undan nu och det märks tydligt att Emelie är på väg mot tonåren, så det gäller att passa på.  Det var en bra vecka med långa sovmorgnar, gemensamma frukostar, kaffe i gott sällskap, skogsliv, alldeles för stora diskberg, kaminvärme medan pappa målade dörrar och pyntning av Carro och Henkes gravar.

Fika med Anette & Hugo på deras veranda 

Fågelfix inför kommande vinter

Myskväll med Emelie - vi gjorde tacos
tillsammans. Guld!

Plockar mossa & ris samt  njuter av en
underbar dag <3

Vackert

Tog kort på Emelie som tog kort på himlen

Kärlek <3

Vinterfixat hos Carro & Henke <3

Fika hos morsan med Camilla & lilla Kevin<3

Lättlagad middag med viktiga människor <3

Kaffebesök av Hasse & Majan

Diskberg att ta itu med

Lata dagar <3

Kaffe & värme hos pappa..

medan pappa målar dörrar..

ser slitsamt ut ;)

Allhelgonaafton. Det var många ljus tända hos
Carro & Henke. SÅ vackert, men så otroligt sorgligt.
Dom är saknade, så väldigt saknade <3