Tear my heart open

Black holes ain't as black as they are painted. They are not the eternal prisons they were once thought. Things can get out of a black hole...so if you feel you are in a black hole, don't give up - there's a way out.

Stephen Hawking

Denna blogg, som jag ständigt vänder mig till när livet känns lite hårt. Då finns den här och jag kan skriva av mig det jag oftast inte kan dela med någon annan. Inte för att personerna runt omkring inte lyssnar eller finns där för mig, utan för att i det här är jag ensam. I alla de känslor, minnen, min trasighet, saknad och sorg finns det ingen som kan gå med mig. Ingen mer än jag är precis där jag är och där jag är känns det då ibland ensamt, så därför är det skönt att ändå kunna få ur sig en del av allt det som bubblar inombords. 

Trots att det händer så mycket positivt och underbart i mitt liv, har den senaste tiden har varit lite tuff. När det är lite tufft, jag blir lite för trött och kraven blir lite för många, det är då jag inte orkar hålla känslorna på plats, minnena instängda eller det mörker som jag hatar borta. Det är då jag faller och det som får det att tippa över brukar vara något ganska litet. Det var det den här gången också. Litet, oväntat, inte så förvånande men oförberett klev det förflutna fram en morgon och slet fram allt det jag hela tiden jobbar så hårt för att hålla i schakt. Sist det hände på det här viset var det en kollega som på en gemensam lunch helt plötsligt talade om att hon varit nära när Henkes dog och att hon fortfarande hörde ljudet inom sig när bilen kraschade in i lastbilen. Fram tills dess hade jag inte haft några ljud på de scener jag ser i mitt inre. Jag hade redan tidigare fått dofter, syner och känslor från olycksplatsen beskrivna för mig, men ljud hade fram till den dagen inte funnits med. Inte ljuden och inte heller alla de människor hon berättade om som tittade på, en del nyfikna och en del chockade, men alla där av samma anledning. De ville se vad som hänt och det som hänt innebar att min son var där död. Jag var inte beredd den gången och det var jag inte nu heller. Den här gången kom en person från Carros liv fram. Hon berättade saker för mig som jag egentligen redan anade, men som jag nu fick beskrivna och verifierade för mig. Hon berättade om hur människor i viktiga bestämmandepositioner hade bestämt sig för att Carro inte hade det så jobbigt, inte mådde så dåligt utan mestadels var en bortskämd unge. Carro som hade en svår depression, som hon tack vare bland annat den här stämplingen inte fick hjälp för, hade alltså blivit reducerad till nåt man inte behövde lägga så mycket vikt vid eller ta på så stort allvar. Jag fick berättat för mig om prestige som drabbade den det inte får drabba och om hur den till och med fortsatte medan andra insett att det var över, att det inte längre var Carro man letade efter utan hennes kropp. Allt det här berättades för mig en morgon över en kopp kaffe, inte på något vis med intentionen att vara elak eller slå undan mina ben utan kanske helt enkelt för att det var något som tyngt den här personen eller något som denne funderat över.   

Det tog energi, mer än jag hade att ta hand om det jag fått höra. Det fick mig att rasa, minnena att välla fram och en ilska jag faktiskt inte känt tidigare att vakna. Inom mig ville jag skrika åt prestigepersonen som tack och lov inte fanns i närheten att det var dennes fel att Carro nu är död, att all den där jävla prestigen, beslutsamheten och bristen på ödmjukhet kostat min dotter livet och att det är helt sanslöst att en del verkar kunna sätta sig över andra så mycket att det faktiskt medför att en del dör och ändå leva vidare som om inget har hänt. Min mer realistiska sida visste naturligtvis att det kunde ha blivit så här ändå. Det spelade ingen roll för mitt hjärta skrek att Carro, min lilla dotter, den känsligaste starkaste människa jag mött, den kreativa lilla konstnärssjälen som egentligen ville så väl, mitt första barn som jag älskar så mycket och numer saknar jämt, inte fick den hjälp och det stöd hon behövde eller ens så pass mycket respekt att det gick att erkänna att hon mådde dåligt, var deprimerad och behövde lite ödmjuk varsamhet omkring sig. Det fick mig ner i mörkret, fick minnena att välla fram, saknaden att göra så ont som den bara gör när det skydd jag ibland lyckas linda in mig i rycks bort. Det är där jag nu, i mörkret med mig själv och mina minnen. Med alla sår som nog aldrig läker och med ett söndertrasat hjärta som fortfarande slår så hårt för dem jag älskar så mycket. Det jag behöver är tid och energi för det kostar att ta sig upp igen och det tar tid att göra det. Ändå är jag glad att jag fick veta, att jag får lov att bearbeta lite i taget igen och i inte allt för stor dos. Men jag är trött på hur ont det gör, att det aldrig kommer att gå över och att dom är borta, att dom inte finns nära och hur smärtsamt det är att vara utan dem. Älskade ungar, mina underbara barn. Det fanns så mycket av livet kvar för er och ni borde ha fått vara här.