onsdag 21 september 2011

Pojken med minnet

Söndag, men inte en söndag som alla andra. Dagen ägnades åt att slipa ett skåp, för att måla det vitt. Naturligtvis undgick inte heller denna aktivitet upptäckt från Mr. Murphy, som i sin vanliga anda jobbade hårt för att försvåra allt som på nåt vis kunde försvåras. Det började med att strömmen inte fungerade i förrådet och carporten, vilket i och för sig inte gjort så mycket om det inte vore för att skåpet stod i carporten. Mumlande orden "trägen vinner, trägen vinner", släpade jag skåpet fram till ytterdörren, ordnade fram en förlängningssladd och började då äntligen slipa. Förutom att allt damm nu for in i hallen, vidare till köket och upp för trappan går det inte att säga annat än att det faktisk gick hyfsat.

Medan jag stod där, djupt koncentrerad på slipningen och mina egna tankar, började hundarna skälla som galningar. Överrumplad som jag blev hoppade jag till och tittade upp, bara för att upptäcka en ung kille i min sons ålder som stod framför mig. Självklart hoppade jag till än en gång, kastade nästan slipen åt skogen och skrek samtidigt som jag stirrade vilt på personen som ploppat upp som från ingenstans. Tre pinsamma sekunder senare hade jag sansat mig så pass att jag slagit av slipen och pressat fram ett lite anklagande hej. Killen log och sa att han försökt få min uppmärksamhet ett tag, men att det inte gått så bra (uppenbarligen!!). Sen hände det som gjorde den här söndagen annorlunda mot andra söndagar. Han sträckte fram ett USB-minne och sa: -här, det är ett USB-minne jag hittat vid spellokalen och jag tror att det är Henkes. Jag tyckte att du måste få det, så därför gick jag hit idag.. Jag sträckte tårögt fram en dammig, lite skakande hand för att ta emot det, tackade och talade om hur glad jag var över att han kommit. Han frågade hur vi mådde och hur det går för oss, sen småpratade vi om Henke en stund innan han gick igen.

Helt plötsligt hade jag i min hand en liten del av Henke, en liten del av min älskade son som jag än inte har räknat ut hur jag ska klara mig utan. Rädd för mina egna känslor om jag skulle titta vad som fanns lagrat i det överlämnade USB-minnet, traskade jag in i köket och blev sittandes på en av köksstolarna innan jag resolut gick ut och fortsatte slipa mitt skåp. Inte förrän flera timmar senare, när skåpet var färdigslipat och insläpat i köket för målning, vågade jag mig på att stoppa in det i datorn. Jag möttes av bilder på Henke, musikstycken som han brukade spela på sin älskade bas som han döpt till Lina och lite annat smått och gott som var så typiskt min son. Det var som att höra viskningar från honom, som om han var lite nära igen eller som om han skickat en hälsning från där han befinner sig nu. Trots att tårarna rann och känslan av förlorad, saknad och borta för alltid förstärktes medan jag tittade, blev jag samtidigt varm i hjärtat. En liten, liten men väldigt värdefull stund kände jag en fläkt av att ha min Henke hos mig igen och det är värt alla tårar i världen.

Jag blir ofta imponerad över hur modiga många ungdomar är och den här dagen var definitivt inget undantag. Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet över den unga killens mod att gå hem till oss med Henkes upphittade USB-minne, för det krävs mod att våga göra det. Det är bara de som har mod nog som faktisk vågar söka upp nån i stor sorg, i ett ärende som med stor sannolikhet kommer att leda till att starka känslor rörs upp. Den här unga killen vågade det som många vuxna skulle dra sig för att göra och han gjorde det dessutom på ett suveränt sätt. Det är stort, så stort att till och med Mr. Murphy chockad höll sig undan resten av dagen. All respekt till pojken med minnet för att han lät oss få en liten stund med våran Henke igen.

måndag 19 september 2011

Offrar mig..

Det finns alltid en rädsla hos mig att människor runt omkring mig ska uppfatta det jag gör som ett sätt att "bli tyckt synd om", att jag beter mig som ett offer. Därför kommer en del inlägg att skrivas med viss bävan, stor rädsla för att lämna ut mig så och en väldig kluvenhet. När jag startade den här bloggen hade det två syften. Dels skulle tankar och känslor bearbetas och dels kanske jag kunde vara till hjälp för någon annan människa som gått sönder inombords och förlorat fotfästet i livet. Det är därför, för möjligheten att kanske kunna hjälpa nån annan, som jag tänker trotsa mig själv och helt enkelt lämna ut mig själv som den lilla människa jag är ibland. Jag tänker inte göra det för att nån ska tycka synd om mig, utan för att nån kanske blir hjälpt av att se att det går att överleva. Och jag tänker göra det för mina barn, för Carro och Henke, som lärt mig så otroligt mycket. Det skulle vara väldigt förmätet av mig att inte ge dem erkännande för hur otroligt stor utveckling de tvingat fram, hur mycket de lärt ut.. inte bara till mig, utan även till sina sina syskon, släktingar, kompisar och till sina bekanta.

De gjorde det när de levde och de gör det fortfarande nu när de är döda - visar, vägleder, lär ut och utvecklar. När Carro levde uppfattade nog många henne som bråkig, självdestruktiv, uppmärksamhetstörstande, envis och svår. Men de som hade mod nog att våga titta närmare, att öppna sina sinnen lite på glänt och släppa in en annan människa som inte passade in i den norm de flesta strävar efter att passa in i, de såg en känslig, trasig människa som visade med alla medel hon hade vad som inte fungerade i hennes liv eller i samhället för de som går lite utanför den norm som tydligtvis ska vara den som gäller. Henke å andra sidan, var snarare ett föredöme för andra när han levde. Ett föredöme för hur vi ska bemöta varandra, ta ansvar för oss själva och för de omkring oss och att vi inte ska tolerera eller tyst titta på när någon annan far illa. Två syskon uppvuxna tillsammans, två helt olika levnadsöden, två på olika vis starka individer som faktiskt visade och gav andra omkring dem möjligheten att lära sig nåt, se nåt nytt, tänka utanför ramarna och att bry sig om. Till och med när de lämnade livet på olika vis gav de möjlighet till eftertanke, utveckling och chansen att se det viktiga i livet. Så för dem, för mina underbara, starka, modiga, älskade och väldigt saknade barn, tänker jag ibland offra min uppblåsta integritet och mina fåfänga rädslor och naket och utlämnande berätta om de upplevelser, känslor, tankar och erfarenheter som mina barn gett och fortfarande ger mig på olika vis.
En del inlägg kan därför bli väldigt utlämnande, väldigt personliga och väldigt ocensurerade. De känslor, minnesbilder, erfarenheter och tankar som jag delar med mig av kommer inte alltid att vara bekväma, behangliga eller på något vis inlindande i silke. Kanske kan en del inlägg uppfattas som stötande, okänsligt råa eller bara fel. Det är aldrig mitt syfte, men ibland är livet precis så okänsligt, rått och fel som det kan vara och ibland kommer jag i denna blogg att berätta om mina erfarenheter av det. Så att läsa det jag skriver här sker alltid under eget ansvar. Som med allt annat är det eget ansvar för vilka val man gör som gäller, att ta ansvar för att välja vad man vill läsa om och vad man orkar läsa om. Vill man bara läsa om lycka och ett liv som går som på räls är delar av den här bloggen helt fel ställe att läsa på.

Så med det sagt tänker jag nu, full av tillit till det egna ansvaret och mitt mod att trotsa mig själv, helt frankt avsluta kvällens inlägg med ett enkelt godnatt..

söndag 18 september 2011

Stjärnorna glimma

Natten är min tid. Tyst, lugnt, klar luft och tid för reflektion. Det har varit en strålande dag, med underbara vänner, underbara barn, ett ganska bra möte, träning, paj och tja det mesta som är bra för kropp och själ.

Relativt sent ringde en person som har koppling till min avlidna dotter. Många tårar, fortfarande lika många frågor och en så enorm sorg. Fanns inget annat jag kunde göra än att lyssna, känna igen mig och hoppas, hoppas att morgondagen visar sig från en ljusare sida för min dotters vän. Skär i hjärtat att höra all trasighet. Ändå tacksam över att få höra orden: jag behöver hjälp. Det är stor att inse när något är alldeles för smärtsamt för att klara upp på egen hand och att dessutom våga be om hjälp. Min djupaste respekt till denna person för det otroliga mod som uppvisats idag!

Nu ska jag, full av förundran över en del människors storhet, andra människors ödmjukhet, tacksam över insikten om att alla stjärnor som glimmar inte står att återfinna på himlen, krypa ner under täcket. Ingen vet vad morgondagen för med sig, men blir den hälften så bra som den här dagen kommer det att vara en väldigt bra dag.