Utanpå mitt skinn

Det var under kvällen idag, när jag stod i huset vi flyttar till och höll upp det inramade kortet på Carro, som det slog mig varför nerverna ligger utanpå mitt skinn och varenda rörelse, vartenda ljud, nästan varenda tanke snuddar vid någon av dem och får världen att vibrera. Jag förstod där och då att det är flytten som gör det. Flytten som vi, Camilla, Emelie och jag, längtat så efter, som vi önskar och som troligen kommer att bli jättebra. Den är den som får mig att känna mig så ledsen, eller det är åtminstone den som gör att alla otroligt ledsna känslor slits upp till ytan och läggs utanpå mitt skinn. För varje flytt, innebär att vi flyttar ett steg längre ifrån där dom fanns med oss. Ett steg längre bort ifrån där Carro och Henke var en del av våra vardagar, helger, jular, nyårsaftnar, påskar och födelsedagar. En flytt som betyder så mycket mer än bara ett nytt ställe att bo på. Det betyder ett ställe att bo på fler steg ifrån där vi var tillsammans, där vi var Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag och där det var den konstellationen som var oss.. den konstellationen som var vi, som vi i världen eller ibland vi mot resten av världen. Varje steg ifrån gör ont, jag vill ju ha dem så nära. Så nära det bara går och nu är dom inte ens med. Nu flyttar vi ett steg längre ifrån det som förut var oss och det är klart att det känns. Det är klart att det får alla mina känslor, nerver och mitt krackelerade hjärta att vibrera, skaka och gå sönder igen. Det är klart att det gör ont, för det står för nåt som jag egentligen inte orkar vara med om. Ett liv utan dem, ett liv utan oss, ett liv i en konstellation där väldigt viktiga delar saknas.. som jag saknar. Jag älskar dem!  

Bland stjärnor och svarta hål

En del dagar inser man att svarta hål existerar närmare än man kanske trodde och att det faktiskt är sant att de slukar all energi, allt ljus och allt som på nåt vis skulle kunna vara ett tecken på egen vilja. Från början sägs det att svarta hål har varit stjärnor som sedermera kollapsat. Det enda avtryck som finns kvar är detta svarta, som nog de flesta skulle försöka hålla sig så långt ifrån som det bara går. Det vill säga om det gick att se svarta hål, det gör det nämligen inte. Istället är det genom att betrakta omgivningen, som det går att bekräfta existensen av svarta hål. Lustigt nog, eller egentligen fullt förståeligt, är svarta hål enkla objekt. Det enda svåra är att upptäcka dem innan man dragits in i deras destruktivt negativa massa, malts ner till partiklar av ingen egen vilja och totalt utan energi eller utstrålning. När det händer, när ett svart hål existerar alldeles för nära den egna existensen och suger energi som knappt finns, gäller det att komma ihåg dess enorma litenhet trots deras enorma utformning, för att därigenom kunna fokusera på alla stjärnor omkring istället. 

Förutom svarta hål och stjärnor så existerar det andra fenomen på min himmel också, såsom sorgebearbetning på MHE-kliniken, medial utvecklingscirkel, vackra kvällshimlar, fascinerande och underbara vattendrag, meditation, återupptagen träning på gymet, flyttkartonger, böcker, författarträff inom synhåll, Stockholmsresa och imorgon ska Camilla operera sig. Hösten verkar vara här, min samtalsterapeut säger jag är stressad och bilen måste lämnas in på verkstad. Hur som helst så blir det Mora i morgon, som chaufför åt älskade dottern efter operationen. Jag är inte överförtjust, mitt hönsiga mammahjärta oroar sig så klart över om allt kommer att gå som det ska och min logiska del av hjärnan irriterar sig över att mammor inte får var med in under operationen för att se hur det ser ut inuti ett knä. Kvällens mest traumatiska händelse bestod i att jag hittade en fripassagerare i form av en spindel innanför min tröja. Jag är inte överdrivet rädd för spindlar, men alltför närgångna får de inte vara. Nu ska jag ägna resterande del av kvällen åt att försöka flirta med adressändringen, som konstant påstår att mitt namn och mitt personnummer inte hör ihop. Jag förstår inställningen, men i längden blir den lite jobbig. Jag vill ha min post dit jag bor, trots mitt ungdomliga sinne ;)        

Höstkänning

"Ta inte den kortaste vägen - ta den vackraste"

                   Sonja Aldén

Lördagens nyupptäckta promenadstig 

Älven. Alla dessa promenader bredvid älven, som nästan alltid visar upp sig från nån av sina suveränt vackra sidor. Trots det är mitt förhållande till detta vackra komplicerat. Varje gång jag ser den, varje gång jag förundras över hur otroligt vacker den är, ser jag bilden av Carros alldeles livlösa kropp med blött bakåtkammat hår framför mig. Det var i älven Carro dog och fast jag vet i hela mig att det inte var älvens fel, har jag ändå svårt att låta bli att lägga en del av skulden hos just älven. Nu, när hösten håller på att bli mer tydlig, kommer det närmare. Luften håller på att förändras och bli kyligt klar, kvällarna går i mörkblått och svart och naturens alla små skiftningar verkar viskande ägna sig åt att påminna om det jag försöker hålla utanför mitt huvud en sekund i taget. Nån sekund ibland.    

Älven

Fast trots att till och med min kropp snappar upp naturens förändringar och lite gnälligt meddelar att det är dags att stanna upp, vila, låta saker och ting få plats och ta tid, så går det inte att låta bli att njuta av höstens inträde. Så under lördagen vandrade vi, husgudar, jag och sällskap, en ny vandringsled, naturligtvis till större delen bredvid älven. Det var en vacker promenad och en vacker dag. Slutligen visade det sig att vandringsleden ledde till Vallerås, så där sju kilometer hemifrån. Vad jag gjorde, jag ringde Camilla och meddelade att vi behövde hämtas i Vallerås och att det inte blev nån vandring hemöver. 

Chokladpudding i Emeliesk tappning

Väl hemma blev det lördagsmys med Emelie, som fixade chokladpudding och en del annat smått och gott. En trevlig lördag rakt av helt enkelt. Söndagen då? Camilla och jag begav oss, efter önskemål från kommande hyresvärdarna, till huset vi snart ska flytta in i. Där har dom minsann legat i. Det var nytapetserat, nymålat, nyelat och nyskurat. Trots allt nytt höll de fortfarande på och fixade. Det blir jättefint! Vilka himla gulliga hyresvärdar vi verkar få! Efter hus kommer gym, i alla fall var det så det var i söndags. Även det ett trevligt inslag i en i övrigt trevlig helg.

Förunderligt och glädjande - vilka underbara människor det finns

Idag när jag kom till jobbet fick jag ett meddelande på chatten från en kollega i en annan byggnad. Hon berättade att hon varit på nån sammankomst, där de som skulle börja hösten studiecirklar meddelats. Ett av namnen som nämndes var mitt. Då hade en kvinna meddelat att hon hade en bok som jag skulle få låna. Notera att jag inte var där. Kollegan meddelade att hon kände mig, så kvinnan frågade om hon kunde ta med boken och ge den till mig. Det kunde kollegan, så idag har jag fått en bok till låns av en kvinna jag inte vet vem är. Det är rätt fantastiskt ändå. 

2 veckors schema  

Måndag: jobb mellan 06.20-18.45, hundpromenad, påhälsning hos mamma, kvällsmat, sömn

Tisdag: jobb, till Mora för sorgebearbetning på MHE-klininken, deltagande i cirkel, sömn

Onsdag: möte mellan 08.00- ca. 17.30, hem och vända, iväg till trevlig människa för bokbabbel,

Torsdag: Skjutsa Camilla till Mora för knäoperation, jobba på distans, skjutsa hem opererad Camilla, skjutsa Emelie på ridning, gå på meditation

Fredag: ev jobb på jobbet om Camilla är i någon så när form - annars jobb hemma, step up, helg

Lördag: maratondans pass under tre timmar på gymet, ev. flyttning

Söndag: ev. flyttning, dansaerobics på gymet

Måndag: Jobb, vila eller flytta samt packa

Tisdag-torsdag: till Stockholm i jobbet, ev hinna skjutsa Emelie på ridning samt bege mig på meditation under torsdagkväll

Fredag: jobba, step up, krasch och flytt.

Lite finns det allt att fylla tiden med ändå.        

Relativt tidsenligt

Lunchkul

Det verkar som tiden i all sin relativitet, svischar fram relativt mycket fortare än tidigare. Dygnens timmar verkar inte längre räcka till, men som kompensation verkar stressnivån slå i taket så gott som varje dag så nåt finns det definitivt för mycket av. Med tiden som numer verkar i en ihoppressad form, finns inte ens riktigt tid att skriva så mycket. Idag blir det kort.

Morsan fixar biffen.. eller eller åtminstone pannkakorna

Morgonen var bra, tills klockan ringde och jag yrvaket vände mig i sängen och la mig på samma ställe som en hund tydligen hade ansett vara ett bra ställe att spy på. För att sammanfatta det hela kan jag säga att det inte är en optimal start på en alldeles för tidig morgon. Därefter har det varit jobb, jobb och jobb och så ridning, i alla fall för Emelies del. Lunchen, i form av pannkakor, stod morsan för och middagen, som bestod av kassler, hemgjord potatissallad och grönsallad, fixade Camilla. Lyx helt klart! Slagskämparna från igår, hade tydligtvis blivit våldsammare under natten och fanns med i tidningen idag. Kaffet har flödat, hundarna har promenerats och jag hämtade Emelie från ridningen iförd nattlinne, jeans och en jacka. Emelie åkte i och för sig till ridningen i foppatoffor, så Camilla fick åka hem efter stövlar i en väldig fart. Hon hann tillbaka i tid för hästhämtning inför ridningen, så därefter förlöpte ridandet på utan ytterligare incidenter. Trots stress, förvirring och spyor har det varit en bra dag och en lika bra kväll. Nu hoppas jag bara att mannen jag helst av allt vill ha i min säng inatt dyker upp. Mitt förhållande med John Blund är nämligen ett sånt där komplicerat förhållande.  

Hundliv

Hästliv

Middag

Navelsmycken & slagsmål på finska

Hälsosamt värre

En del dagar är stressiga, idag har det varit en sån dag. Framförallt på stället där jag leker kontor om dagarna, men stressigt innebär inte per automatik otrevligt för dagen har varit helt ok. Förutom jobbandet har Camilla serverat såväl lunch som middag, jag har fått en present i form av hårborste, Camilla har satt i nytt glitter i naveln vilket var vackert, Emelie och jag har varit ut med hundarna tillsammans för att efter det hälsa på morsan och det har hänt saker utanför vårt vardagsrumsfönster. Grejerna som hänt utanför fönstret är i och för sig inte så märkvärdiga, men ett tag trodde vi att det skulle bli riktigt allvarligt. Det blev det inte, utan istället lugnade det ner sig. Händelserna stod två män för, de engagerade sig nämligen i att högljutt, och mindre nyktert, argumentera på finska. Mellan argumentationerna ägnade de sig helt enkelt åt att slåss. Först trodde vi att nån utanför klappade händerna mellan argumentationstillfällena, för det var så det lät. När vi tittade ut insåg vi att det inte var händerna som blev klappade. Nåja, vad gör inte folk för att roa sig liksom. 

Förtjusande varelser med på promenaden

Förutom navelsmycken och slagsmål på finska, har dagen även innehållit en föreläsning. Det var i jobbet vi fick gå på den och den som föreläste heter Louise Hammarberg. Det var en bra föreläsning om nutrition. Vi fick allehanda tips på både recept som saker att tänka på. Naturligtvis begav jag mig hem och föreläste om allt jag hört för Camilla, men Camilla är tålmodig och lyssnade med ett stoiskt lugn. Hon hade kanske inte varit lika tålmodig om det vore nåt hon inte är intresserad av, men idag var hon intresserad och, som sagt, tålamodet själv. Nu ska det bi sängen. Imorgon är en ny dag.

Present till mig idag

   

Whiskey i falsett

En dag som denna började med att telefonen ringde. Yrvaket svarade jag i nån whiskeyform av falsett: vad är klockan?? Klockan visade sig vara 07.15, så läget var under kontroll. Sen var det bara att bege sig för att leka kontor en lång stund, men en relativt bra lång stund. Efter jobbet kom jag hem till nylagad middag. Det är skönt att Camilla är hemma igen, på så många olika vis. Att bli serverad middag är bara en liten del i det hela. Vi har saknat henne, Emelie och jag. Inte nog med att middagen var klar när jag kom hem, en av orkidéerna hade slagit ut också. En helt igenom bra eftermiddag/kväll med andra ord. 

Nyutslagen orkidé - ser nästan ut som en fågel med vingarna utfällda

Så hände det då. Klockan 18.00 idag var det nypremiär för mig på gymet. Dagen till ära var det afromix, som fick agera startskott. Det var roligt, jobbigt, svettigt och jag kände mer än en gång att det var ett tag sen jag rört min lekamen på nämnda vis. Så skönt det var att komma igång igen. Efteråt skulle jag, om inte benen känts som betongklumpar, ha svävat hem. Väl hemma var det dags för hundarna att få sin kvällsrunda, så jag tog mina betongben och gick ut på promenad. Det var så himla vackert. Solnedgång, blå himmel, några moln som speglade sig i älvens blanka vattenyta. Det var en njutning att traska omkring och bara insupa den världsliga vackerheten. Sen hem, för att ta emot besök. Besöken var i och för sig redan hemma hos oss när jag kom in, trivsamt nog. Kvällen tillägnades därefter kaffedrickande, yatzyspel och babbel. En del dagar är bara så. Det händer egentligen inget märkvärdigt, men i allt det där vardagligt vanliga gömmer sig det som verkligen är märkvärdigt.. nästan magiskt. Jag pratar naturligtvis om lyckan i att ha familjen nära, sammanhållningen,vännerna, gemenskapen och den trygghet som kommer sig ur att känna någon väl. Det är såna här kvällar, kvällar som är nästan magiska, som gör en ödmjukt tacksam. Det är egentligen otroligt så mycket fint man har i sitt liv. 

Kvällens hundpromenad bjöd på en otroligt vacker vy    

Så ja..

Ljuvligt

Trots att det för närvarande är från botten av tillvaron mitt liv utgår, har livet i vardagsvärlden fungerat bra. Sömnen var minimal under natten, morgonen avskyvärd och bara det faktum att det dessutom är måndag kan inte på nåt vis ses som en optimal kombination. Fast, trots alla dåliga odds, har dagen fungerat bra. Det var en bra dag på jobbet, med mycket skratt och lika supergulliga människor som alla dagar. Även om det inte är alla dagar som det känns som att jobba är meningen med livet, gör det en hel del att det är så många goa människor där och så mycket skratt. Det är en lisa för själen att få skratta när måendet har släpat en ner i mörkret. Det hjälper till att väga upp lite.

Nätverkare jag mötte på en av hundpromenaderna

Nåt mer som har varit suveränt med dagen är att Camilla har fixat lunch. Det är lyxigt att komma hem, lite stressad och uppe i varv, och få sätta sig till bords och äta. Moussaka var vad som stod på menyn och det var himla gott. Nåt som inte varit lika positivt är att Emelie är sjuk. Hon är förkyld och så väldigt slak, så för hennes del har det varit soffläge en stor del av dagen som gällt.

Uteliv - helt underbart när höstsolen värmer

Efter jobbet har hundpromenerande i solen stått på menyn. Jag älskar det! Vad kan vara härligare än att vandra vid vattnet tillsammans med husgudarna, medan solen värmer så pass att det går att gå i t-shirt och världen är mer än vacker? För mig är det att samla lite energi, det är lite lycka mitt i allt som just nu inte känns så lyckligt.

Inslag i hundpromenerandet

Det var under hundpromenaden efter jobbet, som skylten dök upp. Det var i kvällssolens sken som den smackade till mot mitt medvetande som en blixt. En nödvändig och mycket tydligt wake up call i form av en skylt dök upp på min väg. Under runtklivandet i världen stötte jag på en skylt, med det enkla budskapet: "gräns för växling". Med tanke på att jag gick efter ett järnvägsspår, var det inte svårt att tänka saker som att gå på räls, spåra ur eller att det är dags att byta spår till nåt bättre. Försöka hitta tillbaka till glädjen och livslusten igen. Såna här dagar, när solen skiner, himlen är blå och världen känns lite mer ombonad, känns det lättare. Det känns till och möjligt.

Vissa saker väger tungt

 Kvällskaffe med de älskade döttrarna, lite musik, en promenad i solens helande sken och husgudar som var nära med sina helande inflytanden, gjorde kvällen helt perfekt. Så återigen i allt det som för närvarande är mörkt, skymtade ljuset. Det avbröt många av mina funderingar som malt på under de senaste dagarna. Det lös upp tillvaron och viskade att det går att vara hel. Även om jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att bli det efter Carros och Henkes bortgång, ger det hopp och hopp är viktigast av allt i denna hårda värld.

Raka spåret

Imorgon efter jobbet kommer jag, i ett försök att växla till ett bättre mående, gå raka spåret till gymet. Det ska bli så skönt att få träna lite igen. Jag har haft mitt medlemskap där fryst under några månader, men nu längtar jag. Träning ger både endorfiner och en trött kropp och det är en strålande kombination. Nu ska jag däremot försöka att sova, kanske kommer morgondagen att underlättas om jag sover några fler timmar än igår.

Såna här kvällar får det vara ofta

Inte dit igen

Oändligt långt borta

Det är konstigt att det är först när även kroppen säger ifrån som jag reagerar. Trots att jag egentligen är fullt medveten om att det är på väg i samma sekund som det blir en liten nyansskillnad på filtret, som världen silas igenom. Ändå vägrar jag att acceptera det. Ändå så kämpar jag emot allt jag kan, åtminstone ändå tills kroppen får nog av mina trotsigheter och sätter en gräns för hur långt saker och ting får gå. Jag halkar neråt igen, rasar över ravinens kant och glider mot botten. Senast igår svarade jag på frågan om hur jag mår, att jag mår bra. Idag är det tydligt att så är det inte, nu ikväll sa kroppen ifrån och då är det bara att acceptera. Då går det inte att låtsas längre, för kroppen är en trogen vän på det viset. Jag vill inte vara utan honom! Jag kan egentligen inte ens klara mig utan honom! Min älskade son, min Henke, som skulle finnas alltid. Som borde vara här! Jag längtar efter att han ska slänga åt mig en av sina snusförnuftiga kommentarer, som antingen skulle få mig att skratta gott eller att bli riktigt irriterad. Jag saknar hans lugn, han var en riktig klippa i mitt liv.. i mångas liv och jag vet inte hur det ska gå när han inte är här. Jag saknar hela honom, han är ett av mina barn som jag älskar och behöver ha i livet för att det ska vara okej.. men han är inte här. Carro är inte heller här och det är allt annat än hur det borde vara.

Älskade Camilla på bryggan idag

Det är dags att slå pannan i bottenslammet igen och försöka hitta tillbaka, försöka komma upp igen och jag vill inte ens det just nu. Jag har gjort den här resan många gånger vid det här laget och det är en jobbig resa. Den kostar på och slukar allt vad energi heter på sin väg tillbaka, på min väg tillbaka. Jag är trött och vill egentligen bara rulla ihop mig i sängen, stänga ute världen och bara ligga still. Försöka fortsätta att andas, medan mörkret som råder där i djupet sköljer över mig igen, och försöka samla på mig lite mer energi. Lite mer kraft, så jag kanske orkar lyfta huvudet ovanför ytan igen. Fast så fungerar inte världen.

Kaffe & ost- och gurkmackor är så gott 

Mitt i alla försök att hitta en luftbubbla i allt det grumliga som finns där på botten, mitt i alla försök att orka vilja leva, måste livet i sig gå vidare. Det är inget som stannar för att jag rasar eller är på glid, det är inte ens nåt som saktar ner. Istället finns alla krav kvar, alla måsten och allt som hör livet till. De som själv har upplevt det, vet hur det är. De vet hur otroligt kravfyllt allt blir när man krälar runt och letar efter nåt som är ljust eller en luftbubbla, som gör att man kan andas en stund igen. Andra förstår nog inte riktigt hur alla småsaker som i vanliga fall går av bara farten, blir så gott som övermäktiga. Andra begriper nog inte att allt som många andra anser vara en självklarhet att orka med, orkar man inte. Andra förstår nog inte heller att det inte ens finns ork att tala om att orken är slut.

Glad promenad genom skogen mot bilen igen

Som sagt så fungera inte världen utifrån bottenslammets domäner, utan världen fortsätter med sitt oavsett vad alla andra sysslar med. Det är därför jag, trots att jag egentligen har fullt upp med att andas, ändå får lov att fortsätta verka i världen. Det är därför jag inte kan rulla ihop mig och vila ett tag. Så idag har jag varit på resande fot. Tillsammans med Camilla och Patrik har jag begett mig till Karlstad för att hämta en gustaviansk säng, som Camilla har köpt. Den är fin och precis en sån som hon ville ha, så självklart följde jag henne och hämtade den. Livet i världen kan fungera hyfsat, fast jag sitter fast på botten. Det krävs mycket energi, fast det går. Därför har dagen varit trivsam på sitt vis.

Trivsam förundran

Vi har till exempel stannat mellan Malung och Karlstad och fikat i skogen vid en sjö under dagen. För att vara lite mer tydlig, så gick vi genom skogen för att komma till en sjö med en ganska lång brygga och det var på den vi surplade kaffe och åt smörgåsar med ost och gurka, som bara är så goda som idag när de legat i en påse en stund innan picknickandet. Vi har sett vackra blommor och underbara träd. Vi har förundrats över den trevliga gesten i att någon samlat äpplen i en låda med texten "varsågod, ta ett äpple ur lådan" och ställt utanför sitt staket. Ett tjurrus in på Ikea för att fixa grejer åt Majan med dotter hann vi med. Dock förärade vi Ikea med ett väldigt snabbt besök, eftersom vi kom dit en kvart innan stängningsdags. Den ena grejen som vi fått beställning på att hämta hem fanns inte, det andra hittade vi så där tre minuter innan stängningsdags med en relativt hög puls efter att så gott som joggat genom denna stora affär. Efter Ikearuset var all energi uttömd, då rasade humöret ner till samma ställe som resten av jag befinner mig på. Kroppen började förvarna om att det var dags att lyssna, men det gjorde jag inte. Istället begav vi oss in på Max för en annan typ av energipåfyllnad. Det var trevligt, det var gott och det var skönt att få gå ut i bilen igen.

På väg hem

Resan hem var även den trivsam, med ytterst få missöden. Det enda missödet bestod nog i en hund som hoppade i all packning. Vi mellanlandade en kort stund hemma hos Camillas pappa för att hämta lite grejer som skulle hem efter sommaren. Sen var det raka spåret hem som gällde och på vägen fick jag besked om att Emelie var febrigt förkyld och helt otroligt slak, vilket blev väldigt tydligt vid hemkomsten. Väl hemma var det nog, då var allt för mycket och alla ljud för höga. Orken var slut och kroppen hade tröttnat på att tjata och tog i med lite högre ton för att bli hörd. Jag missade det inte, utan reagerade faktiskt. Ändå har jag inte riktigt lyssnat. För jag vill inte, jag vill aldrig mer i mitt liv vistas på den här skitiga botten och gå sönder för att jag saknar dem så otroligt mycket. Jag vill inte heller resa mig upp ur sängen igen eller för den delen höra ett ljud till på väldigt länge. Inget av det jag vill eller inte vill kommer att hända, snart ringer klockan och det är dags att gå till jobbet. Som sagt så stannar inte världen, bara för att jag vill det.      

Beblandad

Kolbullefrukost väl värd lite köande

En del människor inbillar sig att jag är en relativt social människa, men så är inte fallet. Därför försöker jag oftast undvika allehanda minglande, köbildande och socialt krävande aktiviteter. Betoningen ligger på oftast och idag var det inte en oftastdag. Idag vaknade jag av Emelies högljudda idé om att samhällets gatufestival, var vad som stod på menyn. Eftersom Emelie är en social varelse som gärna minglar och samtidigt min dotter, ingår det ibland att mingla med. En sån dag var det idag, så Camilla och jag minglade med. På gatufestival, köbildningar, fik, prova på allt möjligt och gratis matbjudningar. Eftersom jag inte bara är en relativt osocial människa, utan även väldigt morgontrött, blev min frukost en kolbulle i Grönlandsparken tillsammans med Camilla och Emelie. När vi stod där i kö och jag kände mig mer eller mindre muttrig över kösituationen jag befann mig i, sa Camilla: 

-egentligen är det ju helt fantastiskt att dom ordnar sånt här!

Wow! Vilken underbar och väldigt härlig optimism hon serverade, den stora lilla damen i Camillaform. Jag blev glad bara av att höra det, för det är så mycket roligare att höra om det som är positivt och bra än nåt negativt trist. 

Promilleglasögon! En synnerligen roande, men läskig, uppfinning

Efter den offentliga frukosten, ägnade vi oss åt fylleri. Vi provade promilleglasögon och ingen av oss klarade av att gå rakt med dessa på oss. Va vi skrattade. Det varken kändes eller såg klokt ut och det var gränslöst roligt att prova dessa underligt fula saker som gjorde hela världen gungig.  

Läskigt minsann

Efter fylleriet krockade vi bilar, eller åtminstone åkte vi i en stol som tvärstannade och fick oss att känna oss relativt krockade på ett väldigt milt sätt. Först var jag osäker på om det var en så väldigt bra idé, att testa den där krockstolen. Jag tänkte att det kanske skulle medföra obehagliga tankar som hade med Henkes död att göra. Efter viss övertalning gick jag med på att testa den och det gjorde Camilla och Emelie också. Det ledde inte till nåt obehag, istället skrattade vi. Det var lite läskigt, men mest kul. Det gav en tankeställare också, den där testade tingesten gick i sju kilometer i timmen och det medförde ett rejält ryck när det tog stopp. Då kan man ju bara tänka sig vad hastigheter som är högre kan åstadkomma. VI behöver inte ens föreställa oss, vi vet. 

Mellanlandning och fika

Efter allehanda krockar, promilleglasögon och faktiskt även testning av golf, begav vi oss till ett av ortens fik för mellanlandning innan vi skulle bevittna gymets återinvigning. Mellanlandningen var lika trevlig som allt annat under dagen, för att inte tala om hur god den var. 

Gymet - en imponerande historia

Även vid gymet var det mycket folk, men idag var det helt okej att vimla och mingla lite. Det var inte bara okej, det var trevligt. Vi har ett mycket trivsamt gym på vår ort. Under den senaste tiden har det hänt spännande saker där, vilket innebär mycket större ytor, nya salar och aktiviteter, samt unika inredningsdetaljer fixade av framförallt lokala förmågor. Det var så himla snyggt och så suveränt eget att det bara inte gick att vara annat än imponerad. Även om jag blev alldeles otroligt imponerad över allt det nya, är det ändå människorna som driver det som lämnar det största avtrycket. De är trevliga, varma, omtänksamma och modiga nog att våga satsa. Dessutom har de lyckats med nåt, som åtminstone jag tror är ganska unikt i gymvärlden. De har gett gymet en själ som utstrålar en välkomnande, varm och härkanallavara känsla. Det är trevligt att komma in på gymet här, man blir glad av det bemötande man får och framförallt får man hjälp och stöttning oavsett vilken träningsnivå man än ligger på. Om nåt är proffsigt, så är det just det. Att klara av att få alla kategorier av människor med allehanda träningsvana att känna sig hemma och att trivas.    

Morsan och Engla 

Efter gymet begav vi oss till morsan för inmundigande av koffeinhaltiga drycker. Det var mycket skratt, många saker att prata om och eftermiddagen blev även den riktigt trevlig. Det var när fikastunden där var över, som dagen växlade från att vara lättsamt trevlig till att bli allvarsamt medveten om livets skörhet. Det var nämligen då det var dags att åka och begrava Emelies lilla marsvin, som dog igår. Hon fick bli begraven vid en björk i skogen, bredvid en av Ebbas (Majans och Hasses ena dotter) kaniner. Det är en vacker plats och bakvänt nog kändes det bra att hon slapp var där ensam. Så är det i närheten av döden. Det är inget som följer nån realistisk lag eller tanke, utan det är andra saker som styr. Så måste det få vara också. Allt behöver inte vara så otroligt inramat och inrutat. En del saker känns inte som innanför nån ram och då måste en del saker få vara utanför det realistiska, utanför vad som borde vara. Döden är en sån sak, även om den är ofrånkomlig känns den aldrig som nåt som tillhör det vanliga och så måste det också få vara.