Inte dit igen

Oändligt långt borta

Det är konstigt att det är först när även kroppen säger ifrån som jag reagerar. Trots att jag egentligen är fullt medveten om att det är på väg i samma sekund som det blir en liten nyansskillnad på filtret, som världen silas igenom. Ändå vägrar jag att acceptera det. Ändå så kämpar jag emot allt jag kan, åtminstone ändå tills kroppen får nog av mina trotsigheter och sätter en gräns för hur långt saker och ting får gå. Jag halkar neråt igen, rasar över ravinens kant och glider mot botten. Senast igår svarade jag på frågan om hur jag mår, att jag mår bra. Idag är det tydligt att så är det inte, nu ikväll sa kroppen ifrån och då är det bara att acceptera. Då går det inte att låtsas längre, för kroppen är en trogen vän på det viset. Jag vill inte vara utan honom! Jag kan egentligen inte ens klara mig utan honom! Min älskade son, min Henke, som skulle finnas alltid. Som borde vara här! Jag längtar efter att han ska slänga åt mig en av sina snusförnuftiga kommentarer, som antingen skulle få mig att skratta gott eller att bli riktigt irriterad. Jag saknar hans lugn, han var en riktig klippa i mitt liv.. i mångas liv och jag vet inte hur det ska gå när han inte är här. Jag saknar hela honom, han är ett av mina barn som jag älskar och behöver ha i livet för att det ska vara okej.. men han är inte här. Carro är inte heller här och det är allt annat än hur det borde vara.

Älskade Camilla på bryggan idag

Det är dags att slå pannan i bottenslammet igen och försöka hitta tillbaka, försöka komma upp igen och jag vill inte ens det just nu. Jag har gjort den här resan många gånger vid det här laget och det är en jobbig resa. Den kostar på och slukar allt vad energi heter på sin väg tillbaka, på min väg tillbaka. Jag är trött och vill egentligen bara rulla ihop mig i sängen, stänga ute världen och bara ligga still. Försöka fortsätta att andas, medan mörkret som råder där i djupet sköljer över mig igen, och försöka samla på mig lite mer energi. Lite mer kraft, så jag kanske orkar lyfta huvudet ovanför ytan igen. Fast så fungerar inte världen.

Kaffe & ost- och gurkmackor är så gott 

Mitt i alla försök att hitta en luftbubbla i allt det grumliga som finns där på botten, mitt i alla försök att orka vilja leva, måste livet i sig gå vidare. Det är inget som stannar för att jag rasar eller är på glid, det är inte ens nåt som saktar ner. Istället finns alla krav kvar, alla måsten och allt som hör livet till. De som själv har upplevt det, vet hur det är. De vet hur otroligt kravfyllt allt blir när man krälar runt och letar efter nåt som är ljust eller en luftbubbla, som gör att man kan andas en stund igen. Andra förstår nog inte riktigt hur alla småsaker som i vanliga fall går av bara farten, blir så gott som övermäktiga. Andra begriper nog inte att allt som många andra anser vara en självklarhet att orka med, orkar man inte. Andra förstår nog inte heller att det inte ens finns ork att tala om att orken är slut.

Glad promenad genom skogen mot bilen igen

Som sagt så fungera inte världen utifrån bottenslammets domäner, utan världen fortsätter med sitt oavsett vad alla andra sysslar med. Det är därför jag, trots att jag egentligen har fullt upp med att andas, ändå får lov att fortsätta verka i världen. Det är därför jag inte kan rulla ihop mig och vila ett tag. Så idag har jag varit på resande fot. Tillsammans med Camilla och Patrik har jag begett mig till Karlstad för att hämta en gustaviansk säng, som Camilla har köpt. Den är fin och precis en sån som hon ville ha, så självklart följde jag henne och hämtade den. Livet i världen kan fungera hyfsat, fast jag sitter fast på botten. Det krävs mycket energi, fast det går. Därför har dagen varit trivsam på sitt vis.

Trivsam förundran

Vi har till exempel stannat mellan Malung och Karlstad och fikat i skogen vid en sjö under dagen. För att vara lite mer tydlig, så gick vi genom skogen för att komma till en sjö med en ganska lång brygga och det var på den vi surplade kaffe och åt smörgåsar med ost och gurka, som bara är så goda som idag när de legat i en påse en stund innan picknickandet. Vi har sett vackra blommor och underbara träd. Vi har förundrats över den trevliga gesten i att någon samlat äpplen i en låda med texten "varsågod, ta ett äpple ur lådan" och ställt utanför sitt staket. Ett tjurrus in på Ikea för att fixa grejer åt Majan med dotter hann vi med. Dock förärade vi Ikea med ett väldigt snabbt besök, eftersom vi kom dit en kvart innan stängningsdags. Den ena grejen som vi fått beställning på att hämta hem fanns inte, det andra hittade vi så där tre minuter innan stängningsdags med en relativt hög puls efter att så gott som joggat genom denna stora affär. Efter Ikearuset var all energi uttömd, då rasade humöret ner till samma ställe som resten av jag befinner mig på. Kroppen började förvarna om att det var dags att lyssna, men det gjorde jag inte. Istället begav vi oss in på Max för en annan typ av energipåfyllnad. Det var trevligt, det var gott och det var skönt att få gå ut i bilen igen.

På väg hem

Resan hem var även den trivsam, med ytterst få missöden. Det enda missödet bestod nog i en hund som hoppade i all packning. Vi mellanlandade en kort stund hemma hos Camillas pappa för att hämta lite grejer som skulle hem efter sommaren. Sen var det raka spåret hem som gällde och på vägen fick jag besked om att Emelie var febrigt förkyld och helt otroligt slak, vilket blev väldigt tydligt vid hemkomsten. Väl hemma var det nog, då var allt för mycket och alla ljud för höga. Orken var slut och kroppen hade tröttnat på att tjata och tog i med lite högre ton för att bli hörd. Jag missade det inte, utan reagerade faktiskt. Ändå har jag inte riktigt lyssnat. För jag vill inte, jag vill aldrig mer i mitt liv vistas på den här skitiga botten och gå sönder för att jag saknar dem så otroligt mycket. Jag vill inte heller resa mig upp ur sängen igen eller för den delen höra ett ljud till på väldigt länge. Inget av det jag vill eller inte vill kommer att hända, snart ringer klockan och det är dags att gå till jobbet. Som sagt så stannar inte världen, bara för att jag vill det.