Jag hör..

Livet rullar på på sitt sedvanliga sätt. Jag hör människor omkring mig prata på om resor, kor, adventskalendern och jag pratar också på om det för att inte sticka ut sorgens och saknadens ansikte på ett sätt som jag ändå inte orkar visa upp. Jag hör de tonåriga familjemedlemmarna prata om julklappar, tråkigheten i att dammsuga sina rum, läxor och resor till Mora. Inom mig tänker jag på Henkes händer, hur de såg ut när han omkommit i den där olyckan för snart sex år sedan, och jag funderar över varför de var skadade. Var det för att hela bilen i stort sett knycklats ihop eller hann han höja händerna för att skydda sitt ansikte? Om han hann göra det, vad hann han tänka då? Hans mobiltelefon var hel, den hade han i byxfickan. Nu är den förstås hemma hos mig, i ett kuvert som polisen gav oss som innehöll den, hans vantar, en sudd som han fått av Emelie, ett plektrum han tyckte om och hans plånbok. Jag tänker på att det är is på älven och att det numer är åtta år sedan Carro kommit tillbaka från obduktionen och vi skulle välja kläder till henne att ha i kistan. Inombords känns det som jag skriker, utåt försöker jag vara som vanligt. Jag lagar äcklig mat, dricker kaffe, försöker fly från tillvaron genom att dumstirra på någon tv-serie och jag gråter. I alla fall inom mig. Utåt försöker jag som sagt vara som vanligt, men jag saknar dem. Jag saknar dem hela tiden, det gör ont att vara utan dem. Emelie tänker också en hel del, det hör jag på henne. Jag försöker ge henne svar, men det är svårt för en del av dem är såna som jag önskar att jag hade själv. Jag hör människor prata om gardiner, om kylan som är just nu, om arbete och jag pratar också på om det. Fast inom mig är det helt andra saker jag hör, som deras skratt, alla skämt, en del meningar de sagt som etsat sig fast i mitt sinne och jag vet att jag aldrig mer kommer att höra dem. Inte på riktigt, inte här, inte så som det borde vara och jag undrar om det någonsin mer går att bli riktigt hel utan dem.   

Var sak har sin tid.. uppenbarligen

Ibland innebär livet lite tid i cyberrymdens domäner och mycket tid på till exempelvis jobbet. Så har de senaste året sett ut, åtminstone till väldigt stor del. Jag har jobbat mycket, alldeles för mycket, vilket resulterat i att jag sedan slutet av april är sjukskriven med diagnosen utmattningssyndrom. Det är inte roande på  något som helst vis, utan snarare extremt frustrerande. Jag vill ju så mycket och allt jag vill kräver energi och ork. Trots alldeles för mycket arbetsliv och alldeles för lite energi och fritid, så har det under det senaste halvåret hunnit hända en del annat än bara arbete. Till exempel så har den stora kärleken helt oplanerat och totalt oväntat klivit in i först mitt kök för att därefter ta plats i hela mitt liv, jag har blivit skoterägare till en lagom stor Lynx, Camilla har tillsammans med sin stora kärlek Linus flyttat till ett hus i Torsby, Emelie och jag har flyttat ihop med min kärlek Mattias (Matte) och hans dotter Jennifer, jag har bytt arbete från enhetschef till socialsekreterare och min bil har helt oväntat gått igenom besiktningen. Det nya arbetet ska jag kliva på efter min sjukskrivning, så det gamla arbetet hann jag inte riktigt med att avsluta som jag hade hoppats. Det nya hemmet är i ihopfogandefasen och det går mer eller mindre snabbt att få saker och ting på plats, beroende på hur mycket ork det finns. Fast jag tänker att det mesta kommer att falla på precis rätt plats i precis rätt tid så småningom. Jag är trött men lycklig, jag är kär men saknar Carro och Henke extremt och alldeles hjärtskärande mycket, jag är nyfiken på mitt nya jobb men orkar inte räkna ut hur jag ska få in nåt nytt i huvudet, jag är glad för Camillas skull men har total separationsångest och och jag vet att jag troligen inte kommer att hitta ens hälften av mina saker på flera år. Jag vill dessutom få mina minnen på plats i min externa minnesbank, dvs bloggen, och det kommer. Plötsligt händer det, för var sak har sin tid.. upenbarligen.

 

Barrunda på nytt sätt

Kvällsrekreation 

Full fart genom livet, så förflyter tiden för närvarande. Det är inte ofta det är direkt tråkigt och är det tråkigt är det för att jag väljer det i syfte att vila lite. Även roligt och framåt kan ibland behöva stå på stand by. Så vad har hänt under de senaste nio dagarna då? 

Kärlek <3

Jag har varit på gymet och ett av passen var riktigt, riktigt roligt och dessutom drygt. Dans och styrka heter passet och det kommer jag definitivt att gå på även denna vecka. Det gav vissa efterverkningar också. Flera dagar gick jag stelt och ställde och satte mig mycket försiktigt, men även träningsvärk har sin tjusning. Till exempel känner man sig så där odrägligt nyttig och aktiv i flera dagar extra och det är inte så dumt. Emelie har även hon börja på gymet och det verkar vara nåt hon gillar. 

Lunch med ännu en kärlek <3

Emelie och jag har haft hundrastning och rekreation efter jobb och skola. Det är speciellt att vara vid vatten. Av någon anledning ger det energi och nu när älven är stor och forsande är det en direktpåfyllning i energidepåerna. Så i syfte att samla på oss lite extra kraft och för att göra husgudarna lyckliga har vi farit iväg till ett himla fint ställe vid älven och låtit både hundarna och oss själva springa fritt. Lite vardagslycka går det inte att få för mycket av så.

Plats för trummor

I jobbet har jag fått systemansvar för ett verksamhetssystem. Bara tiden räcker till blir det helt okej. Det här är sista veckan jag är delvis utlånad till handläggarenheten, sen så blir det chefande för hela slanten igen. Förra veckans kortvecka gjorde väl inte direkt ont, jag var flexledig under fredagen och fyra dagars ledigt i sträck var skönt. 

Trummande Gunn

Vad har mer hunnits med under dagarna som gått. Jag har frukostat med en Ewa, förmiddagsfikat med samma Ewa, en Sirpa och en Kerstin, eftermiddagsfikat med en Karin och haft en supertrevlig lunch med Camilla. Under torsdagen, som var ledig, hann jag med lite städning, besök av Anette, gymmande och umgänge med Emelie med kompis.

På väg hem från Avesta

Under fredagen for jag och två väninnor till ett ställe som heter Dammsjön utanför Avesta för att vara med på trummeditation. Det var supermysigt. Trummeditationen hölls i en stuga som låg på en ganska hög kulle med utsikt över Dammsjön. Det luktade gott av eteriska oljor och var varmt av en brasa som brann i kaminen i stugan. Överallt stod det levande ljus och trummeditationen var superbra. Det var först ett pass med trummor, sen serverades grillad regnbåge och quinoa- och potatissallad utanför stugan. Där var det marschaller utställda här och där och en eld brann i en eldstad av sten. 

Anette & pappa på besök

Efter matstunden var det en till trummeditation. Den var riktigt stark och gick djupt i känslolivet. Vi blev kvar till ganska långt in på kvällen och klockan var drygt ett på natten när vi kom hem, men vilken kväll. Till och med hemresan var kanontrevlig. Fler såna upplevelser tas tacksamt emot. Lördagen var också en bra dag. Den började med att jag agerade försöksperson för en regressionsutbildning, som hölls hos Therese och Magnus på Natur, Fritid & Friskvård. 

Däckbyte hos pappa

Det var spännande och jag blev mäkta imponerad av den som tränade på mig. Därefter surplade jag kaffe med Therese ett tag innan jag begav mig hem. Innan jag hunnit hem ringde telefonen, det var Anette som stod på min trappa och undrade när jag kom hem. Väl hemma drack Anette och jag kaffe och babblade, när Camilla dök upp och anslöt sig till oss i vår kaffesession. Sen stod det inte på förrän även pappa kom och deltog i kaffesurplandet. Det blev många skratt och relativt mycket koffein. 

Med husgudarna på skogspromenad

Sen var det bara att äta, rasta hundarna och bege sig till pappa som lovat hjälpa mig att byta däck på bilen. Det gjorde han också, det är snodigt att göra det i hans garage och ännu snodigare blir det förstås av att det är pappa som liksom står för själva däckbytet. Det var också riktigt trevligt. Det är trevligt att umgås med min kära far. Sen var det bara att åka hem och vända för att spendera kvällen tillsammans med en kvinna som heter Caija. Även denna kväll hann bli natt innan jag kom hem igen och då var det bara att krascha i säng som gällde.

Finns inget dåligt väder ;)

Även söndagen innebar visst agerande som försöksperson, den här gången som åhörare till en seans. Det var också helt okej och det var modiga människor som stod framför oss och pratade. Eftersom det är Therese och Magnus som fixar maten till en del utbildningar, som regressionsutbildningen till exempel, fanns det en hel del mat kvar när kursen var slut. Jag blev bjuden på mat och vi satt där, Therese, Magnus, deras barn och jag vid baren på Natur, Fritid och Friskvård och käkade. Therese och jag blev sittandes där i någon timme och bara pratade om allt och inget och drack en och annan kaffekopp. Utanför öste regnet ner och det var riktigt mysigt att sitta inne och bara slappna av och umgås. 

Törstig husgud i skogen

När jag skulle bege mig hemåt skickade Therese och Magnus dessutom med mig fyra matlådor, vilket var ganska lyxigt. Istället för matlagning kunde jag därmed åka hem och dra ut i skogen med husgudarna. Trots regn var det mysigt, hundarna var lyckliga och med dem även jag. Det märks att sommaren så sakteliga kommer närmare och jag älskar att se löven som håller på att spricka ut. Resten av söndagen innehöll inte så mycket mer än tvätt, dusch och säng.

Trummor, eld & utsikt

Måndagen var bara jobb och sömn. Idag har jag åtminstone hunnit med att äta lunch med Angelica, lagat mat och pratat mycket i telefonen utanför jobbet. Snart återstår bara sängen och det blir blir himla skönt det med. I morgon är en ny dag och den kommer troligen att innebära mycket jobb och sen sömn och vissa dagar räcker det med det.

Vår i skogen 

16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum

 

Mitt sovrum är mitt favoritrum i huset. När jag knallar in där förvandlas så gott som vilken känsla som helst till harmoni, konstigt nog eftersom det har varit många sömnlösa nätter med mycket saknad och så många funderingar där. Det är på nätterna som alla känslor förstoras upp, i mörkret och tystnaden kryper Carros och Henkes död under skinnet på mig. Ändå älskar jag mitt sovrum. Willow tree figurerna över sängen symboliserar mina barn. Carro symboliseras av en ängel som håller i ett hjärta. Vi fick den efter hennes död och det var så hon var, hon hade ett stort hjärta synligt för dem som tog sig tid att titta efter. Ängeln som håller blommor bakom ryggen fick jag av Camilla i julas och den symboliserar därför självklart henne. Pojken som håller i ett hjärta köpte Emelie ett tag efter Henkes död. Hon tyckte den liknade Henke och jag håller med, varpå den naturligtvis symboliserar Henke. Ängels som håller i en stjärna symboliserar Emelie. Den fick vi i efter Henkes död av människor med anknytning till Emelies skola, så därför får den symbolisera henne.   

Maktlös afrikan

Igår var en sån där gång när Emelie rasade. Det har varit på gång ett tag och igår kom alla känslor ikapp, ramlade fram till ytan och exploderade. Så många tårar och inga ord som hjälper. Hon saknar Henke och hon saknar Carro och det finns inga ord som tröstar eller räcker till då. Det går inte att göra så mycket annat än att lyssna, krama och ibland vara den som sticker hål på den bubbla som ändå är på väg att brista. När Emelie rasar blöder hon näsblod, så även igår. Även idag har hon blött näsblod och morgonen idag började med tårar. Emelie vaknade av att hon grät. Hon hade drömt om Henke och hon saknar honom. Det är inte lätt att vara utan nån, som har varit en riktig trygghet, en väldigt nära vän och dessutom ens storebror, för alltid. Hon imponerar, min Emelie. Det är svårt att hantera två så stora förluster som hon har varit med om, ändå gör hon det med bravur. Inte bara det, hon fungerar i vardagen också. Hon är stark min lilla tjej. 

Som mamma är man maktlös såna här gånger, gånger när ens barn är otröstligt ledsna och det inte finns nåt man kan göra för att rätta till, underlätta eller göra bra. Fast det är så det måste vara, Emelie måste också få rasa, vara ledsen och sörja och för mig är det bara att acceptera att det inte finns nåt som kan ta bort de där tunga känslorna för henne heller. 

Förutom tårar och näsblod, har dagen innehållit köttbullar och afromix. Mamma stod för lunchen idag och den bestod, som sagt, av köttbullar. Dessutom av hemgjorda och det är inte mycket som slår det. Så om inte det är vardagslyx, vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Efter lunch och jobb, var det gymet som gällde. Dagen till ära ägnade jag mig åt afromix och har således vickat en hel del på samtliga kroppsdelar. Det var trivsamt och kvällen är därmed behagligt avslappnad. Så avslappnad att jag ska duscha och lägga mig och läsa. Imorgon kväll ska jag på bokcirkel, så jag har nåt kapitel att plöja igenom för att kunna hänga med där. Det är en hektisk vecka och förutom en del jobbiga samtal, näsblod, tårar och maktlöshet, så är det även en riktigt trivsam vecka.

Inte dit igen

Oändligt långt borta

Det är konstigt att det är först när även kroppen säger ifrån som jag reagerar. Trots att jag egentligen är fullt medveten om att det är på väg i samma sekund som det blir en liten nyansskillnad på filtret, som världen silas igenom. Ändå vägrar jag att acceptera det. Ändå så kämpar jag emot allt jag kan, åtminstone ändå tills kroppen får nog av mina trotsigheter och sätter en gräns för hur långt saker och ting får gå. Jag halkar neråt igen, rasar över ravinens kant och glider mot botten. Senast igår svarade jag på frågan om hur jag mår, att jag mår bra. Idag är det tydligt att så är det inte, nu ikväll sa kroppen ifrån och då är det bara att acceptera. Då går det inte att låtsas längre, för kroppen är en trogen vän på det viset. Jag vill inte vara utan honom! Jag kan egentligen inte ens klara mig utan honom! Min älskade son, min Henke, som skulle finnas alltid. Som borde vara här! Jag längtar efter att han ska slänga åt mig en av sina snusförnuftiga kommentarer, som antingen skulle få mig att skratta gott eller att bli riktigt irriterad. Jag saknar hans lugn, han var en riktig klippa i mitt liv.. i mångas liv och jag vet inte hur det ska gå när han inte är här. Jag saknar hela honom, han är ett av mina barn som jag älskar och behöver ha i livet för att det ska vara okej.. men han är inte här. Carro är inte heller här och det är allt annat än hur det borde vara.

Älskade Camilla på bryggan idag

Det är dags att slå pannan i bottenslammet igen och försöka hitta tillbaka, försöka komma upp igen och jag vill inte ens det just nu. Jag har gjort den här resan många gånger vid det här laget och det är en jobbig resa. Den kostar på och slukar allt vad energi heter på sin väg tillbaka, på min väg tillbaka. Jag är trött och vill egentligen bara rulla ihop mig i sängen, stänga ute världen och bara ligga still. Försöka fortsätta att andas, medan mörkret som råder där i djupet sköljer över mig igen, och försöka samla på mig lite mer energi. Lite mer kraft, så jag kanske orkar lyfta huvudet ovanför ytan igen. Fast så fungerar inte världen.

Kaffe & ost- och gurkmackor är så gott 

Mitt i alla försök att hitta en luftbubbla i allt det grumliga som finns där på botten, mitt i alla försök att orka vilja leva, måste livet i sig gå vidare. Det är inget som stannar för att jag rasar eller är på glid, det är inte ens nåt som saktar ner. Istället finns alla krav kvar, alla måsten och allt som hör livet till. De som själv har upplevt det, vet hur det är. De vet hur otroligt kravfyllt allt blir när man krälar runt och letar efter nåt som är ljust eller en luftbubbla, som gör att man kan andas en stund igen. Andra förstår nog inte riktigt hur alla småsaker som i vanliga fall går av bara farten, blir så gott som övermäktiga. Andra begriper nog inte att allt som många andra anser vara en självklarhet att orka med, orkar man inte. Andra förstår nog inte heller att det inte ens finns ork att tala om att orken är slut.

Glad promenad genom skogen mot bilen igen

Som sagt så fungera inte världen utifrån bottenslammets domäner, utan världen fortsätter med sitt oavsett vad alla andra sysslar med. Det är därför jag, trots att jag egentligen har fullt upp med att andas, ändå får lov att fortsätta verka i världen. Det är därför jag inte kan rulla ihop mig och vila ett tag. Så idag har jag varit på resande fot. Tillsammans med Camilla och Patrik har jag begett mig till Karlstad för att hämta en gustaviansk säng, som Camilla har köpt. Den är fin och precis en sån som hon ville ha, så självklart följde jag henne och hämtade den. Livet i världen kan fungera hyfsat, fast jag sitter fast på botten. Det krävs mycket energi, fast det går. Därför har dagen varit trivsam på sitt vis.

Trivsam förundran

Vi har till exempel stannat mellan Malung och Karlstad och fikat i skogen vid en sjö under dagen. För att vara lite mer tydlig, så gick vi genom skogen för att komma till en sjö med en ganska lång brygga och det var på den vi surplade kaffe och åt smörgåsar med ost och gurka, som bara är så goda som idag när de legat i en påse en stund innan picknickandet. Vi har sett vackra blommor och underbara träd. Vi har förundrats över den trevliga gesten i att någon samlat äpplen i en låda med texten "varsågod, ta ett äpple ur lådan" och ställt utanför sitt staket. Ett tjurrus in på Ikea för att fixa grejer åt Majan med dotter hann vi med. Dock förärade vi Ikea med ett väldigt snabbt besök, eftersom vi kom dit en kvart innan stängningsdags. Den ena grejen som vi fått beställning på att hämta hem fanns inte, det andra hittade vi så där tre minuter innan stängningsdags med en relativt hög puls efter att så gott som joggat genom denna stora affär. Efter Ikearuset var all energi uttömd, då rasade humöret ner till samma ställe som resten av jag befinner mig på. Kroppen började förvarna om att det var dags att lyssna, men det gjorde jag inte. Istället begav vi oss in på Max för en annan typ av energipåfyllnad. Det var trevligt, det var gott och det var skönt att få gå ut i bilen igen.

På väg hem

Resan hem var även den trivsam, med ytterst få missöden. Det enda missödet bestod nog i en hund som hoppade i all packning. Vi mellanlandade en kort stund hemma hos Camillas pappa för att hämta lite grejer som skulle hem efter sommaren. Sen var det raka spåret hem som gällde och på vägen fick jag besked om att Emelie var febrigt förkyld och helt otroligt slak, vilket blev väldigt tydligt vid hemkomsten. Väl hemma var det nog, då var allt för mycket och alla ljud för höga. Orken var slut och kroppen hade tröttnat på att tjata och tog i med lite högre ton för att bli hörd. Jag missade det inte, utan reagerade faktiskt. Ändå har jag inte riktigt lyssnat. För jag vill inte, jag vill aldrig mer i mitt liv vistas på den här skitiga botten och gå sönder för att jag saknar dem så otroligt mycket. Jag vill inte heller resa mig upp ur sängen igen eller för den delen höra ett ljud till på väldigt länge. Inget av det jag vill eller inte vill kommer att hända, snart ringer klockan och det är dags att gå till jobbet. Som sagt så stannar inte världen, bara för att jag vill det.      

JAAA!!!

Familjärt hyrahusfirande 

Det gick vägen!!! Vi ska hyra hus och det var dessutom världens gulligaste människor som har det. Idag var vi då  alltså iväg och kollade på tidigare omnämnt hus. Det är stort, det är gult, det finns gräs, vi behöver inte skotta, det är bergvärme, det är vitt här och där inuti och det kändes bara helt rätt. I september bär det av. Redan idag har jag skrivit under uppsägningen av lägenheten. För första gången någonsin, säger i alla fall Camilla, bestämde jag mig på plats om en bostad: vi hyr det! Så nu har vi en deal med hyresvärdarna, en deal som innebär flytt till en lugnare värld. I like it!

Eftersom Camilla är hemma en sväng har vi njutit lite extra, både för att fira att vi är tillsammans och naturligtvis för att fira lite att vi får lite mer lugn i själen och i omgivningen utanför vårt hem. Vårt nya hem då i alla fall. Firandet har utförts på thairestaurangen, tillsammans med morsan och Patrik. Det var trevligt, solen sken, luften var lagom varm och alla var på ett skrattigt lite lagom underbart humör. För vi har skrattat, ganska mycket den här dagen faktiskt. Det är bara synd att det är så kort stund hon är hemma den här gången, men tiden går fort så snart kommer hon igen vår kära Camilla. Det är tur, det gör mig till och med fysiskt svagare när de är allt för långt bort. Camilla och Emelie, de viktigaste människorna i världen som finns kvar i min värld. Dem är jag rädd som bara den om.  

Vilt, vått och jobbigt

Vilt, vått, blåst, trött, kärlek och lite hångel

De senaste två dagarna har förflutit på ett vilt, vått och jobbigt sätt. Vilt och vått för att vi under våra hundpromenader har fått njuta av älvens vilda framfart, efter islossning och med lite smältvatten. Det ger en känsla av litenhet att stå vid vattnet, höra isflaken som slår emot varandra samtidigt som vinden visar upp lite av sin kraft och får såväl gamla löv, sand som håret att flyga åt alla möjliga håll. 

Jobbigt har det också varit, faktiskt i stil med ett rent helvete. Jobbigt, fast inte jobbigt på ett jobbigt sätt, helt enkelt för att jag har jobbat rätt mycket och lite länge. I stil med ett rent helvete, njae, men i alla fall rätt så rent och trevligt eftersom städning har stått på menyn efter jobbet.  

Så får inte Mr Murphy glömmas bort heller. Eftersom vi inte alltid är de mest sociala varelserna i universum, Camilla och jag, kan det ibland vara lite enerverande att bo mitt i samhället med folk omkring sig så gott som varenda gång man visar sig utanför dörren. Därför är det trivsamt att gå ut lite sent på kvällen eller natten, åtminstone de gånger som ingen av oss ens kan stava till social samvaro, eftersom det brukar kunna vara lugnare då. Efter några dagars muttrande från min sida när vi varit ut, på bekostnad av Camillas sinnesfrid, fick till och med hon ge mig rätt under kvällen. Det var inte en själ ute när vi klev utanför dörren, för att kvällsrasta hundarna. Tack och lov, eftersom ingen av oss var direkt tillpiffad. Vi knallade gatan fram och hann precis få en enkelriktad väg mellan oss och vårt hem, när de två bilarna från ingenstans dök upp. Av alla ställen i hela samhället kom de farandes mot enkelriktat och parkerade mitt i vägen mellan oss och vårt hem. Inte nog med det, dessutom vällde bilarnas innehåll, tillika en mängd människor av högljudd karaktär, ut och bredde ut sig över den enkelriktade tidigare alldeles lugna vägen. Vad fanns det att göra? Inte mycket annat än det vi gjorde. Vi skrattade åt Murphys senaste infall och tog en omväg hem. 

Deprimerande otidsenlig

Min relation med John Blund är som sagt inte helt friktionsfri. Tydligtvis har han tagit till sig av min kritik och infann sig därför i tid igår, det vill säga om sextiden på kvällen anses vara i tid. Visserligen går det väl att påstå att det är i tid, men inte nödvändigtvis i rätt tid för det. Vid ett i natt hade han sen ett brådskande ärende nån annanstans, varför hundarna åkte ut på en nattlig kortpromenad och jag hann slå på datorn innan han svepte in i vårt hem och tvingade mig i säng igen. I morse blev det tydligt att herr Blund inte bara tagit till sig av min kritik, han har dessutom blivit barnsligt tjurig och vägrade att dra härifrån. Det i sin tur ledde till att inte bara sömntiderna numer är av mer flytande karaktär, utan även min ålder. Från att ha varit i min vanliga ålder när klockan ringde, förpassades jag snabbt åter till treårsålderns jag vill inte. Så var det, jag ville verkligen inte kliva upp och det med en trotsig treårings envetna humör. Väl uppe visade det sig att från tre år till 1000 år kan gå på en sekund, för precis allt i hela min kropp meddelade mig i samma sekund som min ena fot snuddade vid golvet att det var 1000 år jag var.. minst. 

Efter dessa tidspressande upplevelser skulle jag sen äta frukost med Emelie, så jag tände de levande ljusen på bordet, plockade fram grejer, gjorde kaffe och satte mig vid bordet. Då kom Mr Murphy in i köket och gick raka vägen fram till mig och skrek att den här dagen kommer inte att vara en av dina bästa rakt i mitt öra. Hur kan Mr Murphy och John Blund helt plötsligt vara i maskopi, hann jag tänka, innan jag insåg att Murphy´s elaka inverkan redan påverkade min livskvalitet för dagen. När man lider av en depression kan man vara ljudkänslig. Jag lider av en depression sen två av mina barn omkom och jag är ljudkänslig. Vem som försett Mr Murphy med den informationen har jag ingen aning om, men vem det än är ligger den personen risigt till. Harry, en av mina husgudar, kom nämligen in i köket, satte sig och började pipa, gnälla, låta oerhört irriterande högljutt. Detta för att ackompanjera Emelies oupphörliga babblande om nåt som kallas moviestar och är nåt på datorn. I en ljudkänslig hjärna, som växlar mellan att vara tre och 1000 år på en sekund, är dessa ljud tidigt på morgonen inte riktigt förenligt med vad som är bra för ens psyke. Det slutade med att jag hoppade upp från köksstolen, väsandes tyyyyyssssst till Harry medan jag viftade febrilt med armarna och dansade nåt som i det närmaste går att likna vid en regndans. Emelie, som fått nån tidning av Jehovas vittnen häromdagen och tydligen även läst den, sa skrattande: - förlåt, men du ser för rolig ut och du är nog högst upp på den där termometern i den där underliga tidningen nu. Kul. Innan klockan ens har hunnit bli åtta på morgonen, har såväl John Blund, Mr Murphy, relativitetsteorins inverkan på min ålder som nu även Jehovas vittnen trängt in i mitt hem. Jag kapitulerade, förvånad över vilket vidsträckt nätverk Mr Murphy har. När såna krafter samarbetar är det ingen idé att försöka motarbeta dem. Suckande satte jag mig igen, drack extremt stora klunkar av mitt kaffe, andades med djupa andetag och insåg det komiska i det hela. Hon hade rätt Emelie, jag såg för rolig ut och oavsett vad den där termometern i den där underliga tidningen än handlade om så var jag vid det laget vid kokpunkten. Nu har Emelie gått till skolan, fortfarande gränslöst road av min nya morgonövning, jag har druckit extrema mängder kaffe, Harry är alltsedan min ljudframkallade dans tyst och jag ser inga spår av varken nån religion eller Mr Murphy. Däremot står John Blund fortfarande och trycker i hörnet av vardagsrummet och jag har åter hamnat på en treårings nivå. Jag vill helt enkelt inte sova nu!        

Det stora i det lilla

Älskade Emelie - nyvaken kärlek

Denna morgon har en hel del mirakler uppenbarat sig, såväl stora som små. I och för sig är det ett rätt stort mirakel i sig bara det att såväl Camilla, Emelie som jag är uppe så pass tidigt som idag, men det är inte det enda som hänt. Denna morgon har bland annat det största i livet visat upp sig, nämligen kärleken. Idag mellan en älskad nyvaken nioårig dotter och ett av hennes marsvin. Min Emelie älskar sina marsvin och vem gör inte det förresten. De är inte bara hennes husdjur, utan det är dem hon kan krama på och berätta allt för som hon inte kan säga till någon annan. Det är till dem hon i smyg viskande talar om hur mycket hon saknar Carro och Henke och det är av dem hon ibland, när hon inte vill dela med någon annan hur hon känner, får tröst. Tröst på ett sätt som bara är möjligt att få från någon som man litar på och älskar, nån som inte blir ledsen själv av det man behöver prata om, en tröst som bara är möjlig att få från ett älskat husdjur. I Emelies fall får hon den trösten och den närheten från sina marsvin. Det värmer i mitt hjärta att se henne med dem, så försiktigt varsam, kärleksfull och ömsint. Så dessa små svinaktiga varelser sen, de är nog de vänligaste djur man kan tänka sig. Tålmodigt lyssnar de till alla möjliga och omöjliga berättelser, medan de sitter nära, nära och ger av sin helande energi. Jag har hört hur Emelie viskande berättat många saker för dem, senast handlade det om när polisen var till skolan och pratade om bland annat trafikolyckor och Emelie räckte upp handen och berättade att hennes bror och hans kompis dött i en bilolycka. Polisen, som var en av dem som var inkopplad när Henke dog, hade svarat: jag vet, det gick inte så bra den gången. Emelie berättade för sitt marsvin om hur svårt det var att säga det inför klassen utan att gråta, hur tjock hon känt sig i halsen och hur mycket mod hon hade fått tvinga fram för att klara av att säga det. Det är rörande att höra såna bekännelser från sin dotter till sitt marsvin. Ännu mer rörande var det när jag fick äran att få det berättat för mig lite senare samma dag. Rörande, imponerande och stort. Hon är modig min Emelie.   

Älskade Camilla - kärlek som i väckarklocka

Ännu ett exempel på kärleken mellan människa och husdjur, visade sig när Camilla gjorde misstaget att röra sig i sin säng och husguden Nova överlycklig över livstecknet denna tidiga morgonstund rusade dit för att säga godmorgon. Det enda som kanske inte var så alldeles lyckat utgjordes av den lilla petitessen att Camilla ännu sov, det vill säga fram tills dess då. Fast vad gjorde väl det, för vem kan motstå en glädjeyra i form av Nova, som sveper upp i ens säng för att pussa en gomorron? Inte Camilla i alla fall. Jag gillade definitivt Novas syn på vakenhet, för det medförde en vakenhet som gjorde gemensam frukost möjlig. Det är också ett mirakel, att få sitta tillsammans med dem man älskar allra, allra mest och njuta av morgonsolen, färska ostfrallor och kaffe. Det är lite lycka mitt i all vanlig lördagsmorgon. Den lyckan kommer att fortgå under dagen dessutom. Picknick med familjen står överst av de önskemål som framlagts för dagen. En enkel aktivitet, men som ändå innehåller allt man kan önska sig. 

Naturlig höstskrud under mirakulöst vacker taxiverksamhet

Morgonen innefattade även en biltur på någon kilometer i syfte att agera taxi. Jag älskar hösten och dess klara luft. Det blir inte på något vis sämre när solen lyser. Till och med morgontaxitjänstgöring är okej när omgivningen är så underbart vacker. Det enda molnet på himlen är att när det är höst närmar sig november och december, de värsta månaderna för min del att genomleva varje år. Redan nu har tecknen börjat visa sig, för det räcker med en gren i ett speciellt ljus, ett speciellt väder, ett speciellt ljussken, ljungen som är till försäljning överallt och alla andra små tecken i vardagen som påminner mig om saker från de dagarna Carro försvann, var borta och sen återfanns död eller från den dagen Henke dog. Det går naturligtvis inte att ändra på, november och december kommer att komma år efter år och det kommer att vara de månaderna som för alltid är förknippat med de två värsta händelserna i mitt liv. Så jag låter känslorna komma, de får svepa igenom mig för de måste ändå få komma till uttryck. De gånger, som idag, när de ger sig till känna men ändå inte tar över hela dagen, är bra dagar. Det är dagar när jag klarar av att förhålla mig på ett sätt att det går att ändå känna sig levande. Det är bra dagar. 

Det stora i det lilla

Mitt i all frostnupen höstprakt under taxiverksamheten, visade även mikrovärlden upp några av sina mirakler. Ännu en förmån att uppleva de få gånger som morgonen verkligen består av morgontid och frosten ännu inte hunnit tina bort för dagen. Det går inte annat än förundras, mitt i all det stora är det ändå i det lilla de riktiga miraklerna finns. Tillsammans med mina barn, i ett frostnupet grässtrå, i kärleken mellan människa och djur, i en vacker dag och i de otroligt smärtsamma minnen som dyker upp och berättar om allt det som fanns innan - om när alla vi var tillsammans, alla som i Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag. Alla som i det största av allt - kärleken. 

Lycka.nu

En ganska underbar dag, med många underbara människor. Dagen började naturligtvis med kaffe, dessutom i kärt sällskap. Javaflödet fortsatte hos vännen någon kilometer utanför centralorten, vilket förutom allt kaffe även innehöll skratt, prat och cowboykläder. Dessutom utspelade sig en stenhård pingisduell, vilken ingen vet vem som vann. Det spelade egentligen ingen roll, det var roligt och det var det viktigaste. Dagen fortsatte i samma strålande anda, med en biltur för att hälsa på Emelie och hennes pappa i stugan. Det var en riktig energiboost att vandra ner till sjön i solnedgången, med Emelie frenetiskt babblandes och husgudarna frenetiskt springandes bland träden. Så där stod jag sen och beundrade solen som sakta sjönk ner bakom ett berg, medan den strålade sig i glansen från den stilla sjön, och bara kände hur underbar kvällen var. Omgiven av skog, vatten, berg, solnedgång och kärlek, kände jag harmonin svepa in i mig och fylla på några av alla tomma energidepåer. Det var en upplevelse att ta vara på, så det var vad jag gjorde. Kvällen blev inte sämre av att sen dricka kaffe i värmen från elden i kamminen, innan vi åter begav oss till bebyggelsen.

Väl tillbaka i de mer centrala områdena av vår del i världen träffade vi på Camilla och Eve, vilka vi snabbt bestämde träff längre upp efter älven med i syfte att spana efter några trevliga bävrar. Trots att bävrarna inte var särskilt samarbetsvilliga vad gäller spontanumgänge kvällstid, var det en trevlig tur med många skratt. Det är underbart att se Camillas glittrande ögon och att höra henne skratta från hjärtat. Det är även det en av de upplevelser som bör tas tillvara på. Det gjorde jag och la den varsamt i mitt hjärta för att kunna ta fram och minnas när dagarna inte är lika ljusa.

Efter en sån dag som idag går det inte att göra annat än känna tacksamhet för allt underbart och alla underbara jag haft omkring mig. Det är en ynnest, en storhet och en möjlighet att känna lycka. För i stunder som de idag kan jag känna lycka. Lycka över Camilla och Emelie, över solen och hur vackert det är, över alla underbara vänner och den söta komplexiteten jag har omkring mig och över de helt galna husgudarna som alltid sprider glädje omkring sig genom att bara vara. Jag är tacksam över att jag lärt mig att ta vara på dessa stunder, det är nog nåt av det viktigaste som går att lära under ett liv -  att ta vara på det viktiga och att göra det nu.