Det stora i det lilla

Älskade Emelie - nyvaken kärlek

Denna morgon har en hel del mirakler uppenbarat sig, såväl stora som små. I och för sig är det ett rätt stort mirakel i sig bara det att såväl Camilla, Emelie som jag är uppe så pass tidigt som idag, men det är inte det enda som hänt. Denna morgon har bland annat det största i livet visat upp sig, nämligen kärleken. Idag mellan en älskad nyvaken nioårig dotter och ett av hennes marsvin. Min Emelie älskar sina marsvin och vem gör inte det förresten. De är inte bara hennes husdjur, utan det är dem hon kan krama på och berätta allt för som hon inte kan säga till någon annan. Det är till dem hon i smyg viskande talar om hur mycket hon saknar Carro och Henke och det är av dem hon ibland, när hon inte vill dela med någon annan hur hon känner, får tröst. Tröst på ett sätt som bara är möjligt att få från någon som man litar på och älskar, nån som inte blir ledsen själv av det man behöver prata om, en tröst som bara är möjlig att få från ett älskat husdjur. I Emelies fall får hon den trösten och den närheten från sina marsvin. Det värmer i mitt hjärta att se henne med dem, så försiktigt varsam, kärleksfull och ömsint. Så dessa små svinaktiga varelser sen, de är nog de vänligaste djur man kan tänka sig. Tålmodigt lyssnar de till alla möjliga och omöjliga berättelser, medan de sitter nära, nära och ger av sin helande energi. Jag har hört hur Emelie viskande berättat många saker för dem, senast handlade det om när polisen var till skolan och pratade om bland annat trafikolyckor och Emelie räckte upp handen och berättade att hennes bror och hans kompis dött i en bilolycka. Polisen, som var en av dem som var inkopplad när Henke dog, hade svarat: jag vet, det gick inte så bra den gången. Emelie berättade för sitt marsvin om hur svårt det var att säga det inför klassen utan att gråta, hur tjock hon känt sig i halsen och hur mycket mod hon hade fått tvinga fram för att klara av att säga det. Det är rörande att höra såna bekännelser från sin dotter till sitt marsvin. Ännu mer rörande var det när jag fick äran att få det berättat för mig lite senare samma dag. Rörande, imponerande och stort. Hon är modig min Emelie.   

Älskade Camilla - kärlek som i väckarklocka

Ännu ett exempel på kärleken mellan människa och husdjur, visade sig när Camilla gjorde misstaget att röra sig i sin säng och husguden Nova överlycklig över livstecknet denna tidiga morgonstund rusade dit för att säga godmorgon. Det enda som kanske inte var så alldeles lyckat utgjordes av den lilla petitessen att Camilla ännu sov, det vill säga fram tills dess då. Fast vad gjorde väl det, för vem kan motstå en glädjeyra i form av Nova, som sveper upp i ens säng för att pussa en gomorron? Inte Camilla i alla fall. Jag gillade definitivt Novas syn på vakenhet, för det medförde en vakenhet som gjorde gemensam frukost möjlig. Det är också ett mirakel, att få sitta tillsammans med dem man älskar allra, allra mest och njuta av morgonsolen, färska ostfrallor och kaffe. Det är lite lycka mitt i all vanlig lördagsmorgon. Den lyckan kommer att fortgå under dagen dessutom. Picknick med familjen står överst av de önskemål som framlagts för dagen. En enkel aktivitet, men som ändå innehåller allt man kan önska sig. 

Naturlig höstskrud under mirakulöst vacker taxiverksamhet

Morgonen innefattade även en biltur på någon kilometer i syfte att agera taxi. Jag älskar hösten och dess klara luft. Det blir inte på något vis sämre när solen lyser. Till och med morgontaxitjänstgöring är okej när omgivningen är så underbart vacker. Det enda molnet på himlen är att när det är höst närmar sig november och december, de värsta månaderna för min del att genomleva varje år. Redan nu har tecknen börjat visa sig, för det räcker med en gren i ett speciellt ljus, ett speciellt väder, ett speciellt ljussken, ljungen som är till försäljning överallt och alla andra små tecken i vardagen som påminner mig om saker från de dagarna Carro försvann, var borta och sen återfanns död eller från den dagen Henke dog. Det går naturligtvis inte att ändra på, november och december kommer att komma år efter år och det kommer att vara de månaderna som för alltid är förknippat med de två värsta händelserna i mitt liv. Så jag låter känslorna komma, de får svepa igenom mig för de måste ändå få komma till uttryck. De gånger, som idag, när de ger sig till känna men ändå inte tar över hela dagen, är bra dagar. Det är dagar när jag klarar av att förhålla mig på ett sätt att det går att ändå känna sig levande. Det är bra dagar. 

Det stora i det lilla

Mitt i all frostnupen höstprakt under taxiverksamheten, visade även mikrovärlden upp några av sina mirakler. Ännu en förmån att uppleva de få gånger som morgonen verkligen består av morgontid och frosten ännu inte hunnit tina bort för dagen. Det går inte annat än förundras, mitt i all det stora är det ändå i det lilla de riktiga miraklerna finns. Tillsammans med mina barn, i ett frostnupet grässtrå, i kärleken mellan människa och djur, i en vacker dag och i de otroligt smärtsamma minnen som dyker upp och berättar om allt det som fanns innan - om när alla vi var tillsammans, alla som i Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag. Alla som i det största av allt - kärleken.