Det där med ansvar

Under större delen av mitt liv har jag ansett att man får stå för det man gör och ta ansvar för hur man hanterar saker, känslor, situationer, relationer mm. Det är inte säkert att man alltid lyckas bete sig, förhålla sig osv på ett sätt som man riktigt kan stå för eller tycker känns okej, men då får man stå för det också och försöka göra om och göra rätt. Alla människor har det ansvaret om de inte har någon sjukdom eller liknande som gör att de inte kan ta ett sånt ansvar. Trots att det är så jag tycker, det är en stark värdering i mitt liv, så händer det till exempel dagligen att jag går in och tar ansvar för andra människors känslor och utifrån dessa tar jag sen hänsyn. Jag har inte frågat den andra människan om det verkligen är så att det behövs och jag verkar uppenbarligen inte heller utgå ifrån att andra människor klarar av att ta ansvar för hur de ska hantera sina känslor själva. Istället tar jag hänsyn, låter bli att säga saker eller försöker att inte trampa människor på tårna innan det ens har hänt, liksom lite i smyg och lite i förväg. Det är inte särskilt konstruktiv, det vet jag, och därför jobbar jag på att förändra det beteendet. Åsikten om personligt ansvar betyder naturligtvis inte att jag tycker att det är okej att gå runt och vara otrevlig, bufflig eller på nåt vis kränkande i stort, så får personerna runt omkring ta ansvar för hur de känner för det, utan det är mer i det lilla. I det där som sker mellan raderna som egentligen inte riktigt går att sätta fingrarna på. Det är en sak, det betyder definitivt inte att jag tycker att man ska skydda någon annans dåliga beteende genom att vara tyst om det och låta det fortgå. Kort och gott, man får bete sig på ett sätt så man kan stå för det och gör man inte det så får man väl skylla sig själv. I alla fall om det är ett mönster och inte ett litet felsteg som man står för och vill rätta till. Sån hänsyn tar jag sällan och det är bra, för då fick jag ju lov att jobba på att förändra det också.

Vad man bör & vad man gör

Ute skiner solen, luften är klar, morgonen bjöd på frostigt glitter och jag arbetar än så länge bara några timmar per dag och har därmed möjligheten att njuta av allt det höstigt härliga. Efter den senaste tidens hemmatillvaro till följd av ett utmattningssyndrom, är det lite av en utmaning att inte gå på som vanligt och rusa fram, arbeta mycket och visa upp den duktigaste sidan av mig själv. Därför fogar jag mig i lugnt tempo, fint och försiktigt och att arbetsgivaren faktiskt ser till att jag får den möjligheten. Den här gången vill jag hålla mig på banan och jobbar därför med att bryta mina mönster. Det är inte alla dagar jag tycker det är särskilt kul, men det är nödvändigt. Själen säger, i samarbete med kroppen, stopp och då är det bara att lyssna.

Under måndagen tyckte jag själv att jag fick en riktigt bra idé. Jag letar nämligen ständigt sätt att lösa tillvaron på och jag är inte så pigg som förr än, det saknas en del energi och mitt självförtroende har tagit lite stryk av det. Under tisdagen ringde jag därför min chef och serverade mitt förslag, helt utan att egentligen hinna tänka igenom det. Under onsdagen hade vi möte och då blev det bestämt. Under en period ska jag prova nytt fast inom det gamla. Det känns bra. Det finns en plan, den känns till och med för mig som hållbar och jag är faktiskt rätt taggad.

Efter dagens någon timmes arbete begav jag mig till kyrkogården. Jag är inte så förtjust i att vara där och idag var inget undantag. Det är vackert där, det är rofyllt och det är sorgligt. Dagens uppgift var att byta det ljus som suttit i lyktan mot ett batteridrivet som slår på sig när det är mörkt. Hur jag nu krånglade med batteriljuset så fick jag det inte att fungera, så det blir att bege sig dit igen och byta. Det blir dock inte idag.

På väg ut från kyrkogården fick jag syn på ett ensamt rosenblad som låg bland de andra löven i gräset. Det glittrade av frosten, lös alldeles rosa och var så fint. Jag tänkte, vare sig det nu var så eller inte, att det kanske var ett litet tecken från Carro och Henke ändå. Jag saknar dem. Varje dag saknar jag dem och att besöka kyrkogården är ingen tröst, eftersom det ändå inte känns som det är där de är. Så rosenbladet idag fick ändå göra kyrkogårdsbesöket till något lite mer positivt. 

Efter arbete och kyrkogården var energin liksom borta. Jag for hem och tänkte att jag borde tvätta fönster, städa och fixa med någon mat. Istället tog jag med mig fika ut på altanen och satt där i solen tillsammans med husgudarna och tittade på löven som ramlade ner från träden, solen och glittret från vattnet i sjön som ligger ganska nära vårt hus. Några sidor i en bok blev lästa och jag bestämde mig för att idag får det vara en dag när inte särskilt mycket händer. Vardagsrumsfönstren är fortsatt skitiga, det behöver städas och ingen har gjort någon middag. Det sistnämnda kan jag nog få till, men resten får vara. Det är kvar till någon dag när orken är mer på topp och solen inte gör allt för att visa upp världen från en av sina vackraste sidor. Såna dagar bör man ta vara på och det tycker jag nog att jag har gjort idag.

Var sak har sin tid.. uppenbarligen

Ibland innebär livet lite tid i cyberrymdens domäner och mycket tid på till exempelvis jobbet. Så har de senaste året sett ut, åtminstone till väldigt stor del. Jag har jobbat mycket, alldeles för mycket, vilket resulterat i att jag sedan slutet av april är sjukskriven med diagnosen utmattningssyndrom. Det är inte roande på  något som helst vis, utan snarare extremt frustrerande. Jag vill ju så mycket och allt jag vill kräver energi och ork. Trots alldeles för mycket arbetsliv och alldeles för lite energi och fritid, så har det under det senaste halvåret hunnit hända en del annat än bara arbete. Till exempel så har den stora kärleken helt oplanerat och totalt oväntat klivit in i först mitt kök för att därefter ta plats i hela mitt liv, jag har blivit skoterägare till en lagom stor Lynx, Camilla har tillsammans med sin stora kärlek Linus flyttat till ett hus i Torsby, Emelie och jag har flyttat ihop med min kärlek Mattias (Matte) och hans dotter Jennifer, jag har bytt arbete från enhetschef till socialsekreterare och min bil har helt oväntat gått igenom besiktningen. Det nya arbetet ska jag kliva på efter min sjukskrivning, så det gamla arbetet hann jag inte riktigt med att avsluta som jag hade hoppats. Det nya hemmet är i ihopfogandefasen och det går mer eller mindre snabbt att få saker och ting på plats, beroende på hur mycket ork det finns. Fast jag tänker att det mesta kommer att falla på precis rätt plats i precis rätt tid så småningom. Jag är trött men lycklig, jag är kär men saknar Carro och Henke extremt och alldeles hjärtskärande mycket, jag är nyfiken på mitt nya jobb men orkar inte räkna ut hur jag ska få in nåt nytt i huvudet, jag är glad för Camillas skull men har total separationsångest och och jag vet att jag troligen inte kommer att hitta ens hälften av mina saker på flera år. Jag vill dessutom få mina minnen på plats i min externa minnesbank, dvs bloggen, och det kommer. Plötsligt händer det, för var sak har sin tid.. upenbarligen.

 

Ögonblick av skratt

Pappa & jag väntar på "För kärlekens skull" ska börja

Nejdå, jag har inte slutat med bloggandet. Jag har bara varit omväxlande rätt upptagen med annat kontra helt slut. Fast jag tar vid där jag slutade, jag fortsätter att samla en del av mina minnen på bloggen  och jag fortsätter även med mina försök att komma i kapp. I minnesvärlden har jag kommit till 21-25 oktober 2015. 

Den 21 oktober drog Emelie, Emelies kompis Jejje, pappa och jag till kyrkan för att lyssna på konserten "För kärlekens skull" med bland annat Johan Eriksson. Det är fint i kyrkan och det var en väldigt, väldigt bra konsert med en mängd Ted Gärdestadlåtar. 

Middag hemma hos pappa tillsammans med Patrik

När Johan sjöng "I den stora sorgens famn" tänkte jag naturligtvis på en mängd minnen kring Carro och Henke, på orden i låten och så småningom tänkte jag på en av de sorgegrupper jag blev med i efter att Carro dött. Jag tänkte på hur vi alla i den gruppen förlorat något eller, som för min del, några av våra barn på olika sätt och i olika åldrar. 

Mums!

Jag tänkte på hur olika vi drabbats, men framför allt tänkte jag på likheterna och på vilket stöd vi varit för varandra i något som ingen egentligen skulle behöva vara med om. Alla dessa tankar ledde senare till att jag ordnade en återträff för oss och det var guld. Där var dom, allihopa mitt i livet men ändå så påverkade av förlusten av våra barn. Det var gott att träffa dem. Det är stort att vara tillsammans med människor som förstår det som egentligen inte går att förstå.

Gott liv

Fredagen den 23 oktober kom Patrik på helgvisit. Under lördagen begav vi oss av till Mora på skoterns dag tillsammans med pappa. Många var de skotrar som lätt hade passat  väldigt bra i min ägo, men ingen av dem fick följa med hem. Fast det var roligt att kika på utbudet och drömma lite. 

Vandring

Åter i Malung meddelade pappa att han bjöd på middag under kvällen, så det var till honom vi begav oss när kvällen kom. Där serverades god mat och gott vin och samtalsämnena var synnerligen spridda. Vi avslutade kvällen, som då  hunnit bli sen natt, med ett glas vin vid elden i kaminen. Såna dagar går det att prata om gott liv.

Framme hos  Hasse & Majan

Söndagen, som av förklarliga skäl gick i ganska långsam lunk, begav vi oss ut på vandring med Hasses och Majans hem som slutdestination. Trots att det till en början kändes relativt drygt att vandra, så var det riktigt trivsamt bara  vi väl kom i väg. 

Ingen stress hos denna nya bekantskap inte

Väl framme bjöds det på kaffe och smörgås och ett glatt sällskap. Ett  nytt inslag i sällskapet var de två jättesniglar som flyttat till Hasses och Majans dotter, Ebba. Som så många gånger förr tänkte jag på att jag ändå är lyckligt lottad. Jag har många bra människor omkring mig, nuförtiden har jag till och med relativt trivsamma sniglar att umgås med. Det är alla dessa små, men väldigt stora, händelser som man ska spara på, för det är dom som gör hela skillnaden i livet. 

Vågor i träsket

Idag har följande inträffat i snorträsket: Jag har orkat plocka ur diskstället och diskat några tallrikar. Slutsstsen av detta enorma framåtskridande rörande utförda handlingar, är att ett tillfrisknande är i antågande. Bara jag får tillbaka lite mer energi ska jag definitivt ägna mig åt vågenrörelser i ren förundran. Det kommer troligen inte att ske idag, men nu finns det åtminstone hopp om att plötsligt händer det. 

Bejaka din inre björn

Naturen har under helgen växlat mellan svenssonliv och extravagant leverne, genom att gå från lite lagom frostvintrigt till att rätt som det var bemöda sig med att täcka världen häromkring i vitt från alla håll och i mängder på ett relativt överdrivet sätt. Snö i all ära, men helgens kvantiteter borde delas upp över tid. Det är tur att mitt ex har tillgång en fyrhjuling med plog och ett stort hjärta, för tack vare det kommer jag att kunna ta mig till jobbet imorgon. Mina planer innan det blev plogat var att bejaka min inre björn och helt enkelt gå i ide. Nu är samtliga såna planer framflyttade och istället ägnade jag lördagen åt halvdvala i bokvärlden och cyberrymdens vindlande domäner. Det kan verka som jag lever ett enkelt liv, men egentligen lever jag i lyx. Naturligtvis är det påstående avhängigt definitionen av lyx. Förutom till exempel utförd plogning ser åtminstone jag hemkörd mat som nåt som innefattas i lyxdefinitionen och lördagen var en sån innefattad dag. Camilla tillsammans med kompisen Anna kom hit med en väldigt god kebab och jag slapp allt vad matlagning innebär. Som sagt, jag lever ett utbrett lyxliv.  

Förutom björnförberedande liv har den här helgen även innefattat en after work tillsammans med suveräna kollegor. Det är härligt att skratta och fredagskvällens after work innehöll mycket av den varan. Det är underbart energipåfyllande med människor som bjuder på sig själv. Även om jag hade en hel del betänkligheter kring att ta bilen och dricka cola som starkaste dryck, fungerade det alldeles utmärkt. Mer energi åt folket helt enkelt. Kvällen medförde även en hel del ny kunskap kring till exempel ved som porr och att stock kan ses på många vis. När jag kommer att ha nytta av denna nyförvärvade kunskap är inte direkt klarlagt, men kunskap är väl alltid bra?!      

Dagen idag har ägnats åt lite bakning och kvalitetsumgänge på hemmaplan. Det har varit en bra helg, en helg som i vanlig ordning rusat förbi så fort att jag nästan inte märkt av den och imorgon är det arbete som gäller igen. Den verkar som det enda konstanta i den synnerligt relativa tiden är farten.

Vad i hela friden nu då?

Suverän som middag!

Snö, inte snö, snö, inte snö.. Det finns uppenbara förklaringar till varför vintern känns som en annalkande kräksjuka. En av orsakerna är att jag avskyr att vara blöt om fötterna. Finns det nåt jag ogillar ännu mer, är det att vara blöt om fötterna i kombination med att halka runt i tillvaron. Idag är en av dessa dagar när redan nämnda förhatlighet till kombination har inträffat. Mitt undermedvetna måste ha snappat upp det på något vis under natten, för redan när jag slog upp mina två blå i morse var jag grinig. Om inte ishalka och regn känns som nog, kan man alltid satsa på att vakna grinig för att få lite extra krydda på en mindre bra dag. Nåja, det låter rätt pessimistiskt för att inte säga negativt och bättre än så är det inte. Jag tjurar helt enkelt. Trots detta har dagen bjudit på en del skratt, kaffe, trevlig lunch och fika efter jobbet hemma hos mamma. Det var Magnus som stod för fikabrödet, en julbakelse i chokladsmak. Ett perfekt sätt att döva vetskapen om världens isighet och slippa laga middag. I syfte att göra denna griniga dag så kort som möjligt, tänker jag duscha och gå och lägga mig. Ytterligare en liten detalj som faller under de mer negativa faktorerna för dagen är att jag läst ut den senaste Keplerboken. En positiv sida är att den var ruskigt bra. Mitt i all surighet får jag nog ändå lov att tillstå att Keplers böcker är en njutning. Frågan är bara vad i hela friden jag ska läsa nu?

Takstudie

Ligga hemma och stirra i taket, var mitt svar på chefens fråga om vad jag skulle göra under min ledighet. Imorgon börjar min fyra dagar långa flexledighet och i mina tankar har den utvecklats till att innefatta ljusstakar och gardiner. I morgon visar det sig om tanken är grunden till handling också, annars är det takstudier som gäller. Jag är rätt trött helt enkelt, så det ska bli skönt att bara vara hemma ett litet tag. 

Förutom..

Trots årsdagstider går livet sin gilla gång med diverse aktiviteter. Arbetslivet tar naturligtvis sin del av den vakna tiden och det är mycket arbete.Ibland är det lite trevligare än andra dagar att jobba och förra veckans torsdag och fredag var såna dagar. Dessa dagar spenderades nämligen på Klockargården i Tällberg och jag kan inte annat än påstå att det var riktigt bra dagar. 

Sov som en prinsessa

 Vi hade givande samtal, övningar och föreläsningar. Det var god mat och en extremt trivsam miljö och sängen var helt underbar att sova i. En sån säng vill jag definitivt ha! Förutom det så var det många härliga skratt som klingade dessa dagar och skratt behövs. Det är guld för själen och det är viktigt för sammanhållningen i arbetsgruppen. 

Det är dessutom gudomligt att få vakna och titta ut över Siljan. Jag kan inte påstå annat än att jag är nöjd med upplevelsen. Det var en välbehövlig påfyllnad av samtliga ingredienser, allt från miljöombyte, gemenskap och skratt till nyttiga övningar och självrannsakan. Väl hemma igen var undertråden dock totalt slut. Jag somnade tidigt som bara den. 

Dagen efter hemkomsten blev jag väckt av telefonen. Min första tanke var naturligtvis att slänga ut den genom fönstret och min andra var att meddela den ringande personen att morgnar är inte till för att väcka folk på. 

Turligt nog besinnade jag mig och upptäckte att det var Angelica som ringde och ville ha kaffe, samt att klockan var närmare tolv på dagen. Så jag klev upp, drack kaffe med Angelica och Tove och ägnade mig senare åt städning av Emelies rum.

Söndagen innefattade dels en tarotkurs och dels en trummeditation och storytelling. Det var bra inslag i en i övrigt jobbig dag och jag var glad att jag var med. Förutom hotell, tarotkurser, vänner, trummor och städning har Tove lagat mat. Igår var det ugnsrostade rotsaker med halloumi och idag var dem moussaka. Maten idag serverades när Emelie och jag kom hem efter en Moratur på barn i sorggrupp. 

Det är en jobbig tid, men mitt i allt det jobbiga finns det även saker som är riktigt bra. Som mycket av de senaste dagarnas händelser.. och lusseglöggen Tove och jag drack under kvällen till exempel. 

Samlar stunder

Morgon och på väg till jobbet

Tiden rusar fram och jag med den. Större delen av min vakna tid ägnar jag åt jobb, det nya jobbet som är spännande och mycket, mycket att ta in. När jag inte jobbar spenderar jag tid med nära och kära, i naturen och så sover jag. Dygnets timmar verkar inte riktigt räcka till för att jag ska få den sömn jag egentligen behöver, eller så är det allt det nya som just nu tar lite extra mycket energi. 

Tar tillvara på livet på bästa sätt <3

Hösten är tydlig nu och viskar dygnet runt om att det snart är november och sen december. Dessa månader som numer påverkar mig rent fysiskt och förknippas med det jag önskar aldrig hade hänt. Redan nu snurrar det konstant i mitt bakhuvud oavsett vad jag gör i övrigt, jämförelserna med hur det var då den här tiden, minnena av hur livet skulle ha varit eller snarare borde ha varit. Saknaden efter mina två barn som borde leva blir aldrig mindre. Fast så är livet nu och dom har lärt mig så otroligt mycket, dom har lärt mig att se hur storslaget livet egentligen är och att det gäller att ta vara på det. 

Eldar i kökets kokspis - även det ett sätt att
förvalta livet väl

Ett väldigt bra sätt att ta vara på livet är att titta på månen och stjärnorna tillsammans med Emelie. Hon har ett litet, litet teleskop och det har vi sulat runt med under sena kvällar för att skåda ut i rymden. Månen är det mest beskådade objektet och det är härligt, inte bara att se månen utan det är att se Emelies glittrande ögon och upptäckarlust som gör dessa stunder helt magiska. Det är såna stunder som insikten om vad det innebär att vara privilegierad kommer. Det går inte heller att låta bli att fascineras. Det vore väldigt spännande att få kika ut i rymden genom ett enormt teleskop, så Emelie och jag har naturligtvis bestämt oss för att den dagen någon slänger åt oss en enorm summa pengar ska vi naturligtvis införskaffa ett sådant. 

Underbara höstdagar vid den gamla kvarnen

En lite festlig kväll har även det hunnits med, den här gången i någon lite halvt privat halvt arbetsrelaterad form. Det var Majan som bjöd in till mat och dryck i trevligt umgänge med arbetslivet som gemensam nämnare. Jag tog med mig Tove och det var en trevlig kväll. 

Festligheter

Det mer själsliga och andliga har även det en plats i mina vakna timmar. Meditationscirkeln jag deltar i har dragit igång efter sommaruppehållet och det är en lisa för själen att vara på. Eftersom det är riktigt bra för måendet och energin, har jag även anmält mig till en rörelsemeditationscirkel som startar den första oktober. Det blir nog kanonbra. 13-14 oktober är jag bjuden av en vän på en dygnskryssning i andlighetens tecken och jag längtar redan. På onsdag ska jag träffa Pehr Trollsveden Abrahamsson i en privat sittning, för att senare under kvällen gå på en storseans tillsammans med några vänner. Det är en onsdag att längta efter och uppdatering kring hur det hela förlöpt kommer senare. Den 9 november är jag dessutom anmäld till storytelling och meditation till trumma och som grädde på moset ska jag gå en utbildning med lite blandad kompott, som startar i november och sen fortsätter under ett och ett halvt år framåt med träffar var tredje månad. Det är spännande sätt att förvalta livet på.

Grattiskram <3

Emelies farmor har fyllt år, så självklart passade vi på att åka dit en kväll och gratulerade henne. Det var en mysig kväll med levande ljus, fika och värme tillsammans med riktigt gulliga människor. Det är rätt häftigt att vi har så många fina människor omkring oss. På tal om fina människor, så har vi även umgåtts en del med morsan. Det är hos henne Emelie och de tre husgudarna spenderar sina eftermiddagar medan jag jobbar och när jag slutar tar jag oftast en fika där. Ibland kommer även Camilla så är vi samlade allihopa. Det är riktig lyx, mina underbara flickor tillsammans med mig och min mamma. Mitt i vardagen, nästan varje dag, så finns det. Det viktigaste och största av allt, som jag lärt mig att aldrig ta för givet. 

Kaffeutsikten en del eftermiddagar hos morsan

Emelies väg mot att snabbt närma sig tonåring tar sig lite olika uttryck. En kväll sa hon: jag går upp och testar att måla mina ögonbryn. Sagt och gjort drog hon upp på övervåningen, för att komma ner en stund senare. Det var inte ögonbrynen som jag såg först, även om dom också hade fått färg. Kreativ är vad hon är min lilla snart tonåriga tjej.

Nymålade ögonbryn ;)

I övrigt har det väl inte varit så stora händelser. Vi har eldat i kokspisen en kulen kväll, det är helt underbart. Värmen tillsammans med ljudet av elden som sprakar är en riktigt rogivande kombination och det går inte annat än att vara fullkomligt tillfreds med livet såna kvällar. Varje morgon har vi mysfrukost Emelie och jag, det mysiga är inte det som serveras utan att vi äter tillsammans i ljuset från levande ljus. Det är såna stunder jag vill samla på, stunder med kärlek, ljus, värme, ibland lite spänning och tillsammans med människor som är viktiga för mig. 

Mysfrukost

Näckande troll

Trollbröllop i Äppelbo

Det är konstigt att det alltid känns som det inte händer något alls i mitt liv, trots att det faktiskt rör på sig. Dock inte alltid i höghastighet och det är väl det som gör att det känns som om allt står stilla. 

Emelie minglar med med Näcken..

Sen förra helgen har vi ändå tittat på Trollbröllop, hälsat på goda vänner, arbetat en vecka efter semestern som kändes alldeles för kort, gått promenader med husgudarna i solsket, haft kärt besök från Göteborg som det var alldeles för länge sen vi såg, fått Emelie omsminkad till zoombie, druckit kaffe i solen och Emelie och jag har tagit det lilla lugna i hemmets lugna vrå. 

..Rondan..

Jag har även i ren förvirring lyckats slänga mina glasögon en dag på jobbet. Turligt nog lyckades jag höra på ljudet att nåt inte stämde, så det var bara att plock upp dem och sätta dem på näsan igen. 

..och trollen.

I fredags plockade jag ner det mesta på mitt kontor i en kartong, som för närvarande står i bilen. På måndagmorgon ska kartongen och dess innehåll skyfflas upp på mitt nya kontor, för nu är det äntligen dags för inskolning till det nya arbetet. 

Morsan fikapausar mitt i Trollbröllopet.

I alla fall i två dagar, sen ska jag jobba på mitt gamla jobb en sväng för att sedan gå inskolning till och med den sista augusti. Sen är det allvar, då är det nya det som gäller fullt ut. 

Solskenspromenader

Det blir spännande och jag kommer att vara så himla trött till att börja med. Åtminstone tills något av allt det nya har ramlat på plats i mitt huvud. Trots att det blir riktigt roligt med nya jobbet, känns det tråkigt att inte jobba med de kollegor jag haft omkring mig nu. 

Solskenskaffe med sällskap

Det har varit en bra tid, men många helt suveräna människor. Dem kommer jag att sakna. Fast jag kan ju alltid hälsa på, vilket jag kommer att göra då och då också.  

ZoombieEmelie <3

Idag hade jag av någon anledning alarmet på, så det väckte mig och husgudarna med ett skrällande ljud kvart i sex.

Kärt Göteborgsbesök - Håkan, en av mina äldsta vänner

Kvart i sex visade sig vara en suverän tid för en morgonpromenad tillsammans med redan omnämnda husgudar, så vi vandrade iväg till Hallsjökvarnen. 

Emelie & Hanna, som är Håkans äldsta dotter

Det är rogivande att vara där, den gamla vackra kvarnen och vattnet som porlar ger någon slags frid i en lite rastlös själ.

Morgonens promenadmål - Hallsjökvarnen i Mobyn

Nu ska jag göra frukost till Emelie och smyga upp och ge henne, samtidigt som jag tänker surpla lite mer kaffe i sällskapande syfte. Det här har faktiskt varit en riktigt bra morgon trots att det för närvarande inte verkar hända nåt i mitt liv.

Hemmamys med Emelie <3

Nercabbat i rätt färg

Kör cab ;)

Från tanke till handling har en tendens att gå lite olika fort beroende på vilken handling som är den tilltänkta. Den här gången var det en av de gånger med ett något snabbare förlopp än jag väntat mig gällande två saker. Den ena av dem handlade om att flytta upp mitt sovrum till övervåningen och helt enkelt ta över det rum Camilla haft till alldeles nyss. Det är numer ordnat och det var i samband med förberedelserna av det, som jag kom att inse att jag inte skulle stå ut med tapeten i "storrummet" uppe. Den var vaniljgul med blå korsstygnsmönster. Åtminstone tills min nyvunna insiktsfullhet. Nu är den vit, jag målade helt enkelt om den och jag älskar det. Snacka om att hela rummet blev ljusare och med det även min lust att fixa lite mer på övervåningen. Enda problemet just nu är att jag inte orkar lyfta en soffa från källaren till övervåningen på egen hand. Det är definitivt inte roligt att invänta andra ibland.

Nåt annat som hänt är att jag lämnat in min pärla till en bilverkstad. Livet utan bil är ovant och inte helt trivsamt, men som så mycket annat ordnade sig den saken också. I väntan på pärlan fick jag plötsligt förmånen att låna en cab, eller det är ingen cab egentligen. Det är bara Majan som hävdar att så är fallet på grund av nummerskylten, men det är en opel modell lite äldre. Det mest spännande är att det är någon form av rallykoppling i den, så när det bär av bär det av fort. Vid första körförsöket skrek det till och med i däcken när jag for i väg och jag tror att det var samma visa när jag begav mig av hemåt i den lånade caben. 

Mitt i målningar, sovrumsflyttar och cablåningar måste även det sociala livet få ta lite plats, så kvällen har därför ägnats åt grillning, lite vindrickande och en hel del babblande på Majans systers altan. Det var en trevligt och kvällen varade för ovanlighetens skull lite lagom länge, så därför är jag ganska övertygad om att morgondagen kommer att gå alldeles strålande även den. Det är åtminstone min förhoppning, för med bara några dagars semester kvar vill jag verkligen kunna uppleva dem fullt ut. Fyra veckor går nämligen alldeles för fort.      

Flytta isär

Så kom dagen när det hände, det som jag för ett tag sen aldrig trodde skulle ske. Nåt jag för inte allt för länge sen trodde skulle slita sönder mig om det skulle hända, medan jag vid det här laget kommit fram till att det är så det ska vara. Det var ingen chock, utan jag har haft tid på mig att bearbeta. Eftersom det var dags, eftersom jag vetat om det en stund och vi faktiskt inte varit på samma ställe ändå på ett tag kändes det helt okej när flyttlassen for iväg. Det var inga sentimentala känslor som slet i mig när jag hjälpte till att bära heller. Idag flyttade Camilla hemifrån på riktigt. Idag börjar hennes liv i ett eget hem och det kommer nog att bli riktigt bra.

Jag har till och med börjat fundera på att flytta upp mitt sovrum till det rum hon hade till alldeles nyss. Jag ser faktiskt till och med fram emot att få fixa och greja med allt utrymme vi plötsligt fick, Emelie och jag. Sex rum och kök, två toaletter, två stora hallar och en stor källarvåning är vad vi får samsas om numer Emelie och jag och jag tror att det kommer att gå helt suveränt. Camilla finns i bygden, jag kan hälsa på henne när jag vill så jag är lugn. Skillnaden blir inte så stor, eftersom hon ändå inte varit hemma särskilt mycket det senaste året. Det blir däremot spännande att se henne fixa i ordning sitt hem, bygga upp sin trygga plats att utgå ifrån. Ingen stagnation och det är strålande. Jag kanske hade haft en större kris om hon flyttat 40 mil ifrån mig, men nu känns det helt överkomligt.

Förutom diverse bärande och flyttande har jag drabbats av nåt som jag så gott som aldrig drabbas av. Jag är ingen väldig fan av läsk, åtminstone inte vanligtvis. Jag är definitivt ingen fan av Fanta, men nu är jag som förbytt. Jag fullkomligt älskar den, åtminstone för mig nya smaken, Fanta jordgubb kiwi. Jag kan så gott som svepa en lite flaska med den drycken. Jag mår inte bra av det och jag är synnerligen förvånad. Som sagt, läsk är i vanliga fall inte min grej. Nu har jag ingen Fanta i den smaken hemma, så den här kvällen kan därmed komma att bli lite jobbig. Som kompensation för denna brist ska jag trösta mig med vampyrserier och sällskap av Emelie med kompis (som helt chockartat inte vill se vampyrer utan nån inte lika efterlängtad Barbiefilm).    

Knallar vidare

På väg mot eftersemestern tider. Efter semestern när mycket i det som var det vanliga innan semestern plötsligt förändras och blir nåt annat, Allt utom boendet och de vänner jag har med mig genom livet blir nytt, ungefär så ser hösten ut. Ny, okänd och delvis ganska spännande. Så jag väntar nyfiket på att få se vad livet nu för med sig, vilka vägar som nu kommer att visa sig. En del vägar vet jag redan om. Till exempel vad jag ska jobba med. För efter semestern börjar det nya, åtminstone nästan direkt, och det längtar jag efter.  

Igår fick jag till mig nåt, som satte saker och ting i det ljus det kanske borde vara. Nåt som talade sitt tydliga språk genom egentligen helt otydliga små ord. En del viktiga aspekter visade sig och berättade om att se framåt inom fler av livets områden. Rörelse är trots allt ändå det bästa, även om jag hellre skulle vilja vila ett tag till. Fast livet handlar så gott som aldrig om vila och ännu mer sällan om stagnation, så oavsett egna idéer vet jag att det bästa är att knalla på. Så det är vad jag gör, eller ska göra om ett tag. Efter semestern. Än så länge tar jag det rätt lugnt och det är okej det också, ett litet tag till i alla fall.

Förälskade samtal

Igår var en dag när kaffe och umgänge hyllades. Det var en dag när jag först fikade, pratade, diskuterade och sa saker öppet som vanligtvis inte brukar bli sagda, tillsammans med medlemmarna i den meditationsgrupp jag är med i. Timmarna gick fort och det var en efterlängtad träff, en träff som ska upprepas nästa vecka om alla berörda är på plats i hemkommunen. Därefter for jag i stort set hem och vände för att fortsätta vidare till nästa meditationsrelaterade människa för mer kaffe, prat och i kombination med väldigt god fruktsallad. Vilken suveränt trevlig dag! 

Igår var inte enbart kaffet och babblandets dag, utan det var även en oskyldigt förälskad dag. Åtminstone för de två elvaåringar som var hemma hos mig till långt in på kvällen. Det är så otroligt sött att se det där helt oskyldiga på en nivå som inte innefattar nåt som annars vanligtvis sammankopplas med förälskelse, utan bara ren glädje över att ses, fnitter över att det är lite pinsamt och rosiga kinder. Det gav energi. Kanske på grund av att Emelie var den ena halvan av dem med rosiga kinder och som sen lycklig och med drömmande ögon kröp i säng när det var sovdags. Fler såna dagar tack!    

Semesterirritation!?

Första riktiga dagen på semestern. En efterlängtad dag, som det har känts som jag väntat på i en evighet. Nu är den här och jag känner mig.. på dåligt humör!? Utan egentlig anledning och bara så där. I morse klev jag upp, drack mitt sedvanliga kaffe och upptäckte att det enda jag kunde tänka mig att göra var att återgå till sängen och sova bort dagen. Som så många gånger förr, går inte saker och ting riktigt som planerat och den för dagen oplanerade vakenheten inleddes genom att telefonförsäljarna bevisade att dom minsann inte har semester. I ett försök att bryta denna mindre angenäma sinnesstämning bestämde jag mig för att försöka shoppa loss på internet. När inte ens det fungerade fanns inget annat än att inse att det här inte är någon toppendag och det bästa jag kan göra med den, är att genomleva den för att förhoppningsvis vakna på en annan sida imorgon.  

I övrigt går livet sin gilla gång. En av de nära ska flytta nästa 40 mil bort under hösten och det kommer att bli en ny spännande tillvaro att befinna sig i. En tillvaro där Stockholm finns en lagom bit ifrån det nya stället att vara på då och då. Under hösten börjar jag mitt nya jobb också, även det ett spännande kapitel som kommer att ta stor del av min vakna tid under några månader. Antagligen därefter också, men början är alltid lite mer tids- och energikrävande. Det är då allt det nya ska in i ens medvetande och alla nya relationer ska växa fram, men jag ser fram emot det och väntan på att få ta tag i det nya har även den känts evighetslång. I lördags begav jag mig ut i det förväntade folkvimlet som dansbandsveckan medför. Det var trevligt, även om det inte medförde några direkta wowsåhimlakuldetärkänslor. Det medförde däremot en väldigt trött påföljande dag, som därmed gick i "vila i soffans" tecken. Annars har det inte hänt nåt och nåt som i stilla är trist. Stagnation är lika med att dö den uttråkades död och den döden är inte att rekommendera. Så förhoppningsvis vaknar jag imorgon på ett strålande humör, med mängder av kreativa idéer om hur de följande semesterdagarna ska bedrivas. Med det sagt ska jag återgå till stagnerad irritation och kaffedrickande resterande dag och helt enkelt bejaka all den irritation som verkar behöva få utrymme. 

Tidsenlig anarki

Igår hände nåt storslaget och mycket rätt i tiden. Klockan som suttit uppe så gott som sedan vi flyttade in i september, fick såväl nytt batteri som rätt inställd tid. Underligt nog känns det tryggt att höra tickandet, det har en lugnande, lite hemtrevlig effekt och det är helt enkelt precis rätt i tiden med rätt tid. 

I övrigt verkar livet bestå av en öken av upprepningar för tillfället. Uttråkande, uttröttande och bara att genomleva. Idag har jag i frustration över alla underliga upprepningar och i syfte att skaffa ett bord dit det behövs, kastat en del spadar och lite sand omkring mig. Politiskt korrekt eller någon form av genomtänkt karriärsdrag? Nja, det kanske inte är en alldeles korrekt beskrivning. Fast vad är väl en bal på slottet och vem vet överhuvudtaget vart det där slottet ligger? Jag har för länge sen tröttnat på att titta efter slott, speciellt de renoveringsobjekt med upputsad fasad som jag snubblat över under livets gång. Istället är mitt mål sinnesfrid i så stor utsträckning som det går att få i den här världen och i mitt sökande efter det ger jag inte så mycket för alldeles korrekt enligt någon och "alla andra", så länge det inte skadar någon annan på vägen. När jag dör ska jag åtminstone inte behöva känna mig besviken över att jag låtit bli att fråga sånt jag vill veta eller ifrågasätta sånt jag inte förstår eller ogillar. Så trots klockans pånyttfödelse och tidens anda av solidarisk medgörlighet är jag otidsenligt inkorrekt, men på ett egentligen totalt harmlöst sätt. Som mest, i ett extremt överdrivet scenario, går det kanske att kalla mig för lightvarianten av anarkistisk wannabe. Dock inte idag. Idag är jag inte ens det, utan mestadels bara trött på att inte ha ett bord där det borde vara ett och ett bord skulle definitivt leda till lite större sinnesfrid.    

Bland stjärnor och svarta hål

En del dagar inser man att svarta hål existerar närmare än man kanske trodde och att det faktiskt är sant att de slukar all energi, allt ljus och allt som på nåt vis skulle kunna vara ett tecken på egen vilja. Från början sägs det att svarta hål har varit stjärnor som sedermera kollapsat. Det enda avtryck som finns kvar är detta svarta, som nog de flesta skulle försöka hålla sig så långt ifrån som det bara går. Det vill säga om det gick att se svarta hål, det gör det nämligen inte. Istället är det genom att betrakta omgivningen, som det går att bekräfta existensen av svarta hål. Lustigt nog, eller egentligen fullt förståeligt, är svarta hål enkla objekt. Det enda svåra är att upptäcka dem innan man dragits in i deras destruktivt negativa massa, malts ner till partiklar av ingen egen vilja och totalt utan energi eller utstrålning. När det händer, när ett svart hål existerar alldeles för nära den egna existensen och suger energi som knappt finns, gäller det att komma ihåg dess enorma litenhet trots deras enorma utformning, för att därigenom kunna fokusera på alla stjärnor omkring istället. 

Förutom svarta hål och stjärnor så existerar det andra fenomen på min himmel också, såsom sorgebearbetning på MHE-kliniken, medial utvecklingscirkel, vackra kvällshimlar, fascinerande och underbara vattendrag, meditation, återupptagen träning på gymet, flyttkartonger, böcker, författarträff inom synhåll, Stockholmsresa och imorgon ska Camilla operera sig. Hösten verkar vara här, min samtalsterapeut säger jag är stressad och bilen måste lämnas in på verkstad. Hur som helst så blir det Mora i morgon, som chaufför åt älskade dottern efter operationen. Jag är inte överförtjust, mitt hönsiga mammahjärta oroar sig så klart över om allt kommer att gå som det ska och min logiska del av hjärnan irriterar sig över att mammor inte får var med in under operationen för att se hur det ser ut inuti ett knä. Kvällens mest traumatiska händelse bestod i att jag hittade en fripassagerare i form av en spindel innanför min tröja. Jag är inte överdrivet rädd för spindlar, men alltför närgångna får de inte vara. Nu ska jag ägna resterande del av kvällen åt att försöka flirta med adressändringen, som konstant påstår att mitt namn och mitt personnummer inte hör ihop. Jag förstår inställningen, men i längden blir den lite jobbig. Jag vill ha min post dit jag bor, trots mitt ungdomliga sinne ;)        

Undercover kanske

En del av den, som synes, fullkomligt normala
sms-kontakten mellan Camilla och mig i dag.
En del dagar bara är så ;)

Under de senaste åren, eller för den delen så gott som hela livet, har det skett en del saker som helt enkelt medfört ett förstummat kippande efter andan i kombination med mindre subtila huvudskakningar. Sån har dagen varit, så från och med nu tänker jag därmed referera till de återkommande vardagliga sysslorna på samma sätt som Spader Madame. Det medför att det som tidigare gick under benämningen "att arbeta", numer kommer att gå under benämningen "leka kontor". Det finns inget ytterligare jag kan tillägga om det. Kanske beroende på att jag fortfarande har fullt upp med att kaka på huvudet, eller kanske bara för att det inte finns nån anledning att se mer allvarligt på det hela. Trots stunder av förstummad förvåning på gränsen till chock, har dagen även innehållit en hel del skratt. Både på stället där jag leker kontor och hemma och det är helt underbart. Det är sånt som har gjort den här dagen spektakulär och det är sånt som jag numer refererar till som en del av det som är viktigt i livet. 

Förutom skratt, huvudskakningar och chockartad förstumning, har Camillas operationstid kommit. Eftersom mina barn definitivt är det viktigaste i livet tänker jag i samband med morgondagens kontorslek, söka semester under två dagar i anslutning till hennes operation. Redan nu är jag stressad över att hon ska sövas, men jag försöker att jobba på det samtidigt som jag är lite snäll mot mig själv. Jag vet ju numer varför jag stressar upp mig när det kommer till vissa situationer. Jag vet att min hjärna har en egen syn på tid och för den delen på livet i sig efter allt som hänt. Det går till och med att sträcka sig så långt som till att påstå att min hjärna har en dold agenda, ett eget mål med det mesta den far med som kanske inte alltid är alldeles tydligt för mitt medvetna jag eller för den delen för min omgivning. Å andra sidan, utan att för den sakens skull dra upp den ena sidan, är det inget jag oroar mig för just idag. Istället kan jag krasst konstatera att min hjärna ligger helt rätt i tiden och att det enda jag behöver göra är att ha överseende med den och dess agerande.     

Tacksamt berusad.

Tacksam

Mitt i all öken, som tillvaron ibland kan liknas vid, snubblade jag åter över en av de filmer jag tycker riktigt, riktigt mycket om. The peaceful warrior, heter den och det är inte en eller några gånger jag sett den tidigare utan snarare massor. Varje gång jag har sett den har jag upptäckt nåt nytt att ta till mig. Häromdagen var det dock första gången jag såg den sen Henke dog, med det resultatet att det faktiskt glimtade till för mig hur otroligt mycket jag har förändrats som människa av allt som hänt de senaste fem åren. Hur som helst så säger en av personerna i filmen "there´s never nothing going on" och jag fullkomligt älskar det uttrycket. Jag älskar känslan det ger att tänka på just det, att det faktiskt inte finns en endaste stund då det inte händer nåt. Så det är det uttrycket jag sugit på de senaste dagarna när jag varit i naturen, träffat härliga människor, druckit vin med grannen, genomfört en fältstudie kring ortens utelivet, tappat bort en hund i skogen nattetid och återigen fått det bekräftat för mig vilka underbara människor jag har omkring mig, lagat mat, sett till att det gått hett till, återupplevt en del av tonårstiden igen, studerat sockret inverkan på själsnivå och njutit av vädret i allehanda former. Jag har även gjort en ny upptäckt gällande mig själv. I skogen nattetid, när Harry husgud plötsligt försvann i ett område med både mycket varg och en del björn, insåg jag att jag inte längre är den iskallt lugna personen i situationer när nåt mindre trivsamt inträffar. Istället förvandlades jag till en härva av känslor och massor med tårar. Trots att det var mitt i natten, totalt becksvart i skogen och kanske inte det roligaste lördagsnöjet, så kom dom. Majan, Hasse, Angelica och Peter for ut i natten för att hjälpa till att leta efter en av de viktiga i mitt liv. De hade med sig ficklampor, filtar, kaffe och omsorg. Den typen av omsorg som aldrig går att få på nåt annat vis än genom riktigt nära och äkta vänskap och jag är så otroligt stolt över att jag har förmånen att ha såna vänner. Jag grät när jag ringde dem, jag grät när vi återigen gick in i den totalt kolsvarta skogen och det enda jag kunde tänka var: bara han inte är död, bara han inte är död. Vi fortsatte att gå, ropandes, lysandes, lyssnandes och jag, som sagt, gråtandes. När vi äntligen hörde honom, när han sen dök upp, då grät jag av lättnad över att han var oskadd. Angelica sa diplomatiskt att jag klädde i svartrandiga kinder, jag svarade att jag förstod att det skulle göra sig i det ljuset. Sen for vi allihop hem till Angelica och Peter för att avsluta natten i deras nya hus med mycket skratt, värme, kaffe och underbar gemenskap. Det blev en bra natt till sist. En natt när det var väldigt tydligt att det aldrig inträffar att inget händer. 

Vackra värld

Ett lyckligt slut, ett bra avslut, ett nytt hus och älskade vänner

Också en typ av bekantskap - ny och väldigt god

Den återfunna med kompanjon

Hetta i tillvaron

Skogsnymf

Frid

Sockersött umgänge

Vackert under skogspromenaden

Som att hitta guld

Skogen förbereder sig för kväll

Livskvalitet

Möjlighet att andas