Tidsenlig anarki

Igår hände nåt storslaget och mycket rätt i tiden. Klockan som suttit uppe så gott som sedan vi flyttade in i september, fick såväl nytt batteri som rätt inställd tid. Underligt nog känns det tryggt att höra tickandet, det har en lugnande, lite hemtrevlig effekt och det är helt enkelt precis rätt i tiden med rätt tid. 

I övrigt verkar livet bestå av en öken av upprepningar för tillfället. Uttråkande, uttröttande och bara att genomleva. Idag har jag i frustration över alla underliga upprepningar och i syfte att skaffa ett bord dit det behövs, kastat en del spadar och lite sand omkring mig. Politiskt korrekt eller någon form av genomtänkt karriärsdrag? Nja, det kanske inte är en alldeles korrekt beskrivning. Fast vad är väl en bal på slottet och vem vet överhuvudtaget vart det där slottet ligger? Jag har för länge sen tröttnat på att titta efter slott, speciellt de renoveringsobjekt med upputsad fasad som jag snubblat över under livets gång. Istället är mitt mål sinnesfrid i så stor utsträckning som det går att få i den här världen och i mitt sökande efter det ger jag inte så mycket för alldeles korrekt enligt någon och "alla andra", så länge det inte skadar någon annan på vägen. När jag dör ska jag åtminstone inte behöva känna mig besviken över att jag låtit bli att fråga sånt jag vill veta eller ifrågasätta sånt jag inte förstår eller ogillar. Så trots klockans pånyttfödelse och tidens anda av solidarisk medgörlighet är jag otidsenligt inkorrekt, men på ett egentligen totalt harmlöst sätt. Som mest, i ett extremt överdrivet scenario, går det kanske att kalla mig för lightvarianten av anarkistisk wannabe. Dock inte idag. Idag är jag inte ens det, utan mestadels bara trött på att inte ha ett bord där det borde vara ett och ett bord skulle definitivt leda till lite större sinnesfrid.    

Nybörjartur

Lycka och anarki kan se ut på många olika vis. Idag har lyckan varit väldigt lik en fläkt, kladdkaka med grädde, Emelie och glass. Tack vare lyckans olika ansikten har jag under dagen kunnat ta det coolt trots att jag är het, varit totalt speedad på snabbt socker och fått en hel del undanjobbat så morgondagens arbete kan avslutas klockan tolv, samt njutit av Emelies eminenta umgänge under glassiga förhållanden. Finns det så mycket mer att önska? Ja i och för sig kan lycka mycket väl se ut som 96 miljoner också, så det önskar jag alltid.

Förutom lycka har dagen då även inneburit anarkism. Även anarki kan uppenbarligen se lite olika ut, så idag utövade jag tillsammans med en kollega nybörjaranarkism. Det funkar så där, men som sagt så är vi nybörjare. En försvårande faktor är naturligtvis vårt val av arbetsplats. Det känns lite paradoxalt med anarki när man jobbar på en kommun, men skam den som ger sig. Eftersom vi, som sagt, är nybörjare verkar det som vi bara följer vår nya bana kortare stunder åt gången och då mestadels för att vallfärda efter kladdkaka. Nåja, små steg åt gången är ändå steg. Utvecklingen av detta nyinslag på arbetsplatsen kan kanske innebära vallfärder efter frödingebakelser eller möjligen desiréebullar. Det är en spännande tid som väntar.

Nu ska jag luta mig tillbaka i min soffa, njuta av ljudet av skratt från Emelie med kompis som ska sova över och läsa några rader i en bra bok. Det är ytterligare en form av lycka, dock utan några större inslag av anarki. Det gör inget, som nybörjare kan man inte förväntas utöva det nya precis hela tiden. Därför blir det som en något så när välanpassad samhällsmedborgare kvällen kommer att spenderas.